Hederlige Harrys investeringsakut

Vad är det första du tänker på när jag säger bilhandlare? Är det trovärdig, pålitlig, håller alltid vad de lovar? Troligen inte. Av världens handelsmän är det väl bara hästhandlare och möjligen knarklangare som har ett sämre rykte.

Det hindrar emellertid inte över 40 smålänningar från att investera hundratusentals kronor var hos en bilhandlare i Värnamo. Det hela gick ut på att man skickade in minst 300000 kr som sedan skulle användas för import av bilar. Inom bara några månader skulle man få en avkastning på 50000 kr.

”Joråsörru, det här är riskfritt!”

Ett par gick bokstavligen all-in. De tog ett lån på 900000 kr, men nöjde sig inte med det utan sålde sin lägenhet med planen att kunna köpa ett hus för vinsten. Oavsett om ni klickade på länken ovan har ni vid det här laget säkert räknat ut att det inte blev någon vinst, eller ens några pengar tillbaka.

Varför det? För om affären var så säker som bilhandlarna lovade, varför i all världens skulle de dela med sig till vilt främmande människor som skulle få runt 50 procent i årsavkastning? En vanlig bank hade gladeligen lånat ut pengarna till betydligt lägre ränta.

Mannen som satsade både lån och lägenhet i projektet förklarar sin aningslöshet med att det ju inte var ”en 'prins' från Kongo” som hört av sig. Företaget hade en hemsida och hade möjligen gått med vinst föregående år. Ja, men då så? Bilhandlare, riskfri investering, megahög avkastning – vad kan gå fel?

Allt såklart! Det finns en anledning till fyraprocentsregeln, att man inte ska räkna med mer än fyra procents långsiktig årsavkastning på sina börsinvesteringar. Så fort någon erbjuder dig mångdubbelt mer med tillägget att investeringen är riskfri så vet du att personen snackar skit och sannolikheten är stor att den kommer träffa fläkten.

Antingen är det inte riskfritt (kanske inte ens lagligt) eller också kan du glömma 30, 40, 50 procents årsavkastning. Den principen kan du lita på vare sig förslaget kommer från en Facebookgrupp, en bilhandlare i Småland eller för den delen en kongolesisk prins. 

Helgdag mot försvar

Det händer då och då att någon propagerar för att en röd dag ska tas bort. Ibland nationaldagen, men oftast är det arbetarrörelsens internationella högtidsdag första maj som ifrågasätts. Jag har ingen stark åsikt åt vare sig det ena eller det andra hållet, men tycker att debatten i sig är bra.

Om vi börjar med sjätte juni handlar ju åtminstone det officiella firandet om allt utom Sverige. Man firar olika invandrargruppers kulturella uttryck. Det kan bli kurdisk dans och etiopisk mat följt av ett kommunalrådstal med temat att ”det är inget speciellt med oss”. Nja, det speciella skulle väl vara bristen på firande av själva nationaldagen. Och ärligt talat är väl midsommar ett par veckor senare en större grej för de flesta svenskar?

”Sjung hopp faderallan lej!”

Så till första maj. Där är firandet om möjligt ännu mer malplacerat eftersom man hyllar arbete genom att inte arbeta. Det är lite som att fira fettisdagen med att inte äta semlor. Demonstrationstågen har gått från ett för varje parti, från S till KPML(r), till att bli ett tåg för hela bygden, för att man överhuvudtaget ska se skillnad på demonstrationståget och en trafikstockning på trottoaren.

”Ropen skalla!”

Den senaste attacken på arbetarnas dag kommer från MUF som precis som Danmark (som tagit bort Store bededag) vill lägga pengarna för en röd dag på försvaret istället.

Jag har som sagt ingen stark åsikt. På plussidan är det bra att sånt här diskuteras eftersom det tydliggör att det är samma pengar som används. Ofta låtsas politiker av olika färger att det finns öronmärkta pengar till ditt och datt som ändå inte hade kunnat brukas på något annat. Men det är klart att de hade. Det är därför jag blir så arg när man lägger skattepengar på en konstutställning för maskar eller annat trams som ingen efterfrågat.

Stark konst! Och dyr.

På minussidan vill jag inte att politikerna ska få för sig att nya reformer varje gång innebär att folket ska behöva göra uppoffringar. För det funkar ju inte så åt andra hållet. När nationaldagen fick helgdagsstatus tog man bort Annandag pingst, som alltid inträffade på en måndag, och ersatte den med en helgdag som ändå hade inträffat på en helg två av sju gånger. Minns ni skattesänkningen som följde med det bytet? Inte jag heller.

Det är prisskillnad på mat och mat

Att mat blivit dyrare råder nog inga tvivel om, men jag tror att många människor inte reflekterar över hur mycket de faktiskt betalar för att slippa så många arbetsmoment som möjligt. Om de köper färdig mat varm och hemlevererad blir det svårt att blunda för det, men det är också stor skillnad mellan rena råvaror, halv- respektive helfabrikat.

Ta potatis t ex. Jag jämförde ordinarie kilopris på Willys på följande varor:

rå potatis	12,58 kr
pommes frites	18,45 kr
tärnad, i vatten	23,70 kr
skalad, i vatten	25,65 kr
potatiskroketter	23,87 kr
pommes chateau (potatisklyftor)	34,88 kr
chips	90,55 kr

Japp, det är så de ser ut på riktigt.

Förutom att jag personligen föredrar att själv koka, steka eller klyfta och ugnssteka potatisen för att det blir godare och antagligen nyttigare, är det alltså stor prisskillnad också. Jag har aldrig förstått varför man ska skala potatis när man med fördel kan tvätta dem och bara skära bort rena skador, men oavsett vilket går det rätt snabbt. Att klyfta och tärna potatis tar inte heller lång stund, om vi snackar hemmamiddag för 1-5 personer, inte större middagsbjudningar. Ändå finns det tydligen en marknad för exempelvis skalad och tärnad potatis i glasburk, som förvisso är billigare (mer prisvärd?) än potatis som bara är skalad.

Mitt ständiga skräckexempel är pannkakor. Willys billigaste färdigstekta pannkakor kostar 2,81 kr/st (och de ser rätt små och tråkiga ut). Jag har ingen aning om vad de kostar när jag vispar ihop min egen smet och steker dem själv. Kanske en femtioöring? Då har jag inte ens ägg i mina, men näringsvärdet i det ”heläggspulver” som återfinns i de färdiga är nog ändå på luftnivå. Det är helt okej att köpa färdiga pannkakor om man vill, men om man samtidigt klagar på höga matpriser tycker jag att man är fel ute.

När jag bakat matbröd har jag kommit fram till att priset går ner med minst två tredjedelar genom att baka själv. De senaste gångerna har jag gjort färdigt degen medan jag lagat mat, alltså t ex under de 8-10 minuter jag väntat på pastan att bli klar. Sedan ska degen jäsa, men det gör den helt utan min övervakning, så förutom att jag formar limpor eller trycker ner degen i formar tar bakningen ingen extratid alls.

Så till alla som är missnöjda med sina matkostnader (och denna grupp har jag förstått är stor och uppåtgående) är mitt tips att sluta köpa mer eller mindre färdiga maträtter utan istället råvaror. Internet är fullt av matrecept, så det blir samma sak i slutändan, bara godare och väldigt mycket billigare.

Kändisvin äger?

När Fan blir gammal blir han religiös, sägs det. Det vet jag inget om, men är han kändis (och Fan har ju ändå lyckats skapligt med marknadsföringen av sitt varumärke) kan man vara hyfsat säker på att han lanserar ett eget vin.

Internationellt har vi Brad Pitt, Kylie Minogue, Sting och Drew Barrymore. Till och med Jason Priestley, den gamle rattfylleristen från Beverly Hills, har kokat ihop ett eget tjut. I Sverige finns vin av Jill Johnson (kanske mest känd för att ha maxat sitt Covidstöd trots att hon hade över tio miljoner på firmakontot), Pernilla Wahlgren, Robert Gustafsson och Ernst Hirschenkellersteigerberger (auf Ulm). Och självklart också linslusen Leif GW Persson!

Lika självklart har han åsikter om alla konkurrenter på kändisvinmarknaden. Efter hans orerande om hur dåligt vin alla andra kändisar marknadsför blir jag nästan sugen på att stödköpa något av dem, inte minst Edward Bloms. Blom kallas självgod, och att bli kallad självgod av GW – världsmästaren i självgodhet – är fanimej en bedrift!

Men allvarligt, jag har mer förståelse för om någon köper vin pga en rolig etikett än för att det är uppkallat efter en kändis. Och vore jag det minsta rädd för att framstå som okunnig på vin hade jag i vart fall inte dykt upp på en fest och langat fram en box med Bingo Rimérs face.

Eller GW:s. Jag har ingen aning om hans vinkunskaper. Att han själv tror på dem säger inget för han har ju självförtroende i Agnes Wold-klass. Men aj så sur han verkar ha blivit på äldre dagar. Kanske borde han ha lanserat en egen vinäger istället.

Norge vs Sverige

Del 3 i min utlandsflyttsserie. Del 1 hittar du här och del 2 här.

Jag flyttade till Norge i september 2021, men fick inte personnummer förrän 2022 och först då kunde jag skaffa ID-kort, starta företag och bli så norsk jag kan utan medborgarskap. Det här inlägget kommer att handla om fortsättningen.

Vad skiljer Sverige från Norge, förutom uppenbara skillnader som att Sveriges 63 dödsskjutningar under förra året motsvaras av Norges fyra? Norge är ett mycket rikare land. BNP per capita är dubbelt så hög och trots att skattetrycket är nästan lika högt här skulle jag säga att det gnälls mindre över höga skatter, troligen för att folk känner att de får mer för dem.

Norge är inte felfritt och norska politiker har t ex fått gott om skit för våra höga elpriser. Inte minst eftersom vi inte är med i EU och då är det synd att man ändå tecknat avtal som gett Norge en stor del av EU:s nackdelar. Samtidigt har vi fått elsubventioner i ett år nu, och betydligt högre än de den svenska regeringen lovat, men ännu inte infört. Så när norrmännen demonstrerar mot statsminister Støre och kräver lägre elpriser med småfyndiga ”Støre, nå må du høre, maks 50 øre” är de nog ändå medvetna om att det hade kunnat vara värre.

Förmögenhetsskatt är inte heller något som FIRE-folk brukar flytta till, men Norge är ett av de sju länder i världen som har det. Allt man äger till ett värde över 1,7 miljoner beskattas. Dock räknas varken hus eller aktier till sitt fulla värde.

Aktier ja. Jag kontaktade norska Nordnet så fort jag flyttat hit för att kolla om jag kunde skaffa en norsk Nordnetdepå. Innan jag hade norskt personnummer var det en krånglig process att starta, men jag var ju redan Nordnetkund i Sverige. Jag tänkte att det skulle underlätta, men det var snarare tvärtom.

När jag väl hade personnummer kunde jag dock få en depå, men jag kunde inte logga in med bank-ID eftersom jag hade en svensk Nordnet-depå och tydligen kan man inte ha bägge med bank-ID-inloggning. Eftersom norskt och svenskt bank-ID inte har ett dugg med varandra att göra förstod jag inte varför, men så var det. Och är fortfarande, jag har sedan 13 december tjatat på svenska Nordnet  att de ska stänga min depå, men än har de inte hittat knappen.

Beskattning av värdepapper är också helt olika. Här finns varken kapitalförsäkringar eller investeringssparkonton. Det mest fördelaktiga sättet att investera på börsen heter istället aksjesparekonto, ASK.

Där beskattas vinster med 35,2 procent, vilket kan tyckas rent svinaktigt, men på plussidan drabbas man inte av skatt förrän man tar ut pengar ur systemet, eller rättare sagt mer pengar än man satt in. Sätter du in en miljon i en ASK som stiger till två miljoner kan du ta ut en miljon och låta den andra miljonen jobba vidare, helt skattefritt tills du tar ut mer pengar. Hur det står sig mot det svenska systemet med omsättningsskatt i ISK och KF från dag 1 beror på hur och när man tar ut pengar till konsumtion, men det norska upplägget känns renhårigare.

Det gör däremot inte diverse småavgifter som plattformavgift på Nordnetdepån och en avgift på 2-3 kr hos de flesta banker när man gör ett bankomatuttag eller betalar en räkning. Det kan tyckas futtigt att störa sig på, men jag kan inte låta bli att reta mig på att banker ska ha betalt snudd på hela tiden och för allting.

Och myndigheterna vill inte vara bättre. När man köper en bil får man betala en omregistreringsavgift på upp till 6868 kr, det gäller alltså även begagnade bilar. Veteranbilar är undantagna och bilar som är minst tolv år gamla kostar max 1777 kr. Ingen jättekostnad för de flesta av oss för man byter ju inte bil så ofta, men nog så irriterande för jag hittar ingen logisk förklaring till att ägarbytet ska kosta staten mer än några tior.

Bilbesiktning sker vartannat år och kostar en dryg tusenlapp, så den kostnaden är ungefär som i Sverige. Skatt och försäkring på bilen är däremot dyrare i Norge. Den bil jag fick med huset var från 2001. Alldeles för ny för mig, men också alldeles för dyr att äga.

För huset betalar jag en kommunal avgift på ungefär en tusenlapp i månaden. För de pengarna får jag sophämtning och slamtömning, men inte så mycket mer.

Inkomstskatten är däremot lägre i Norge. En genomsnittlig inkomsttagare betalar 43 procent i Sverige, 36 procent i Norge. Tjänar du mindre pengar lönar sig Norge ännu mer eftersom man ger rätt stora möjligheter att tjäna pengar skattefritt. Dels har man ett fribelopp som just nu ligger på 65000 kr. Allt under det i årsinkomst går rätt ner i fickan. Vidare kan du jobba extra upp till 6000 kr hos upp till tio privatpersoner, skattefritt. Men då ska det verkligen vara ett extrajobb, är du snickare kan du inte ”jobba extra” med att bygga badrum hos grannarna. Är du däremot hjärnkirurg kan du snickra eller måla staket som skattefri sidoinkomst. Sätter man detta i system kan man alltså tjäna 10x6000 kr och tillsamman med fribeloppet på 65000 kr komma upp i 125000 kr skattefritt.

Den norska snittlönen för en anställning är drygt 50000 kr i månaden. Det gör alltså 600000 kr/år och många tjänar betydligt mer än så. Du behöver inte vara politiker (som i demokratins namn sätter sin egen lön) för att kunna kvittera ut en årslön över miljonen, så då kanske man kan leva med en och annan avgift längs vägen.

Och alla andra kostnader. Enligt sajten Expatistan.com är det 20 procent dyrare att bo i Oslo än i Stockholm, maten är 33 procent dyrare och kläder 8 procent.

Det må så vara, men matpriset dras bl a upp av att ett norskt restaurangbesök är mycket dyrare än ett svenskt. För mig kostar bägge noll eftersom jag har egen spis. Skämt åsido, jag hör ofta svenskar (i Sverige) beklaga sig över dyra priser i Norge. Deras erfarenheter baseras nästan alltid på att de åkt till Oslo (Norges dyraste plats), gått på krogen, käkat pizza och druckit öl. Och ja, det är dyrt.

Köper man råvaror i matbutiker, använder sig av kundrabatter och emellanåt åker på ”Harrytur” till Sverige behöver det inte vara dyrare här än där. Eller så här, jag slår vad om att mina matkostnader fortfarande är lägre än alla svenska läsares.

Andra grejer har jag förvånansvärt ofta köpt i Norge. Det kan vara byggmaterial, färg, elektronik, bildelar och allt möjligt annat. Ibland är det billigare i Sverige, ibland i Norge, men ofta ingen större skillnad.

Slutsatsen blir att Norge är fel land att välja om pengar betyder allt för dig. Om det lönar sig att bo kvar i Sverige är tveksamt, men vill du pensionera dig tidigt och är avhängig av låga omkostnader för att göra det finns säkert hundra lämpligare länder. Vill du bo i världens bästa land och gå på tur med världens vänligaste folk i världens vackraste natur är du däremot välkommen till Norge. Tills jag fått med mig norrmännen på att bygga en mur mot svenska gränsen, sedan är det stopp ;-)

Därmed är denna serie om min flytt från Sverige till Norge över (även om jag säkert återkommer till ämnet). Hoppas att den gett hugade resenärer något att tänka på. Ställ frågor i kommentarsfältet om det är något ni undrar över. Det är ett omvälvande steg att byta land, men vare sig man flyttar till grannlandet eller till andra sidan jorden är det möjligt.

Läs Vilhelm Mobergs utvandrarserie så inser du snabbt att det är väldigt mycket som är lättare nu än på 1840-talet, men som med alla resor, inre eller fysiska, tar man ett steg i taget. Paradoxalt nog är det sällan de synliga stegen som är svårast utan de första, trevande stegen på planeringsstadiet.

Minimalismens konung

I förra veckan gjorde min bloggkollega Fru Efficient Badass ett angrepp mot världens katter (eller kanske mest sin egen):

”Katta. Inatt passerade jag köket och hörde ett distinkt musrasslande från utrymmet under diskhon. Där ligger hon, kattjäveln, och liksom myser utanför skåpluckorna. Inte ansats till attack, fräs eller annat kattlikt utan liksom som att hon lyssnar på en avslappningsvideo på YouTube. Mina sämst investerade 5000kr ever.”

Själv anser jag att katters främsta uppgift nattetid är att värma människor. Det måste finnas någon mening med att Gud utrustat dem med 39 graders kroppsvärme. Jag vill hur som helst komma till katternas försvar.

Vi människor har mycket att lära av katter. De är t ex aldrig långsinta, ilska rinner av dem på nolltid. Själv kan jag få en hel dag eller ännu mer tid förstörd av att jag går omkring och är förbannad på ett eller annat.

Men främst imponeras jag av katters minimalistiska inställning till livet. Det är märkligt att det produceras så mycket kattleksaker och annat till katter när de ändå skiter i allt sånt. Mina bägge katter är helt ointresserade av saker. De gillar mat och smådjur (det är för övrigt ofta samma sak) och alla typer av kartonger och förpackningsmaterial.

”Vänta nu, där hade jag kunnat ligga.”

Kattsängar och specialdesignade lådor får alltid stryk av wellpapp eller en korg av något slag. Ingen idé att krångla till det.

Faktum är att de inte ens behöver en låda. Släng en kattfilt i en stol och du har snart en katt som sträcker ut sig i den.

Om man kan kalla det för att sträcka ut sig när man samtidigt vridit kroppen ett och ett halvt varv.

Men leker din katt kurragömma är det egentligen bara att ställa upp en tom låda och vänta. Inom några minuter ligger det en katt där vare sig du vill det eller inte. Det är en naturlag.

Jag kan avundas katters sätt att ta en plats i besittning. Själv kan jag behöva månader för att känna mig hemma. I några av mina hem är jag inte säker på att jag någonsin gjorde det. Katter behöver fem minuter (eller tre om det finns wellpapp). En kartong, så är det klart! Här måste vi människor ha något att lära.

Norgeflytt – steg för steg

Del 2 i serien om min flytt till Norge. Nu låter nog rubriken som att jag ska bli väldigt metodisk och vetenskaplig. Det ska jag inte, men som jag skrev i del 1 ska jag beskriva min resa. Förhoppningsvis ger den något även för andra.

Av privata skäl (bl a en döende mor) och sedan en världsomspännande virusinfektion tog det flera år mellan att jag bestämde mig för att flytta till Norge och att jag faktiskt gjorde det. Men tiden användes. T ex började jag plugga norska. Jag läste norska böcker, lyssnade på norska poddar och läste om Norge på norska. Bara en sån enkel sak som att jag bytte språk till norska i apparater som mp3-spelare och pulsklocka gjorde mig ständigt medveten om att jag var på väg. Just i en flytt mellan Sverige och Norge är språket inte livsviktigt, men jag ser det ändå som ett sätt att komma in i samhället.

Att läsa om Norge hade andra poänger. Jag visste inte vart i Norge jag ville flytta. Norge är ett vidsträckt land, faktiskt större än Sverige mätt från norr till söder. Jag ville inte behöva leta hus i precis hela landet utan ha mer koll när jag väl kom hit. Föga anade jag att det inte skulle vara möjligt att resa hela tiden. Den ursprungliga planen var att åka över och reka för att bestämma ett mer exakt område, sedan åka tillbaka till Sverige tills ett aktuellt hus dök upp.

När jag väl åkte, sommaren 2021, var planen istället att köpa eller hyra bostad på första försöket, trots att jag inte besökt landet på decennier. Området jag letade i blev därför större än jag hade tänkt mig. Det enda jag visste helt säkert var att jag ville bo på landsbygden, inte i eller i närheten av en större stad.

Det borde vara okomplicerat för en svensk att flytta till Norge. Norden har haft fri rörlighet sedan 1950-talet och genom åren har många gjort resan. Ibland inte helt lyckat (Sverige hade säkert gärna skickat tillbaka Helge Fossmo), men idag bor det runt 40000 personer i Norge födda i Sverige, så ingenting i min flytt borde vara nytt för Norge. Men det var det. Det var svårt att ens vara med i budgivningar på hus eftersom de ofta krävde norskt personnummer eller lightversionen D-nummer. Hur får man det då? T ex genom att köpa hus.

När jag sedan ansökte om personnummer hos Skatteetaten blev jag tillfrågad om jag var anmäld hos NAV (arbetsförmedlingen). Nej, men kan jag ens bli det utan att ha ett personnummer, frågade jag. Det visste inte handläggaren, men jag förstod det som att hon inte trodde det. Moment 22 upphöjt i 2.

Utan personnummer, inget bank-ID. Utan bank-ID, inget elabonnemang. Allt hade antagligen blivit mycket enklare om jag hade börjat med att skaffa en anställning. Då hade jag fått ett D-nummer och därigenom kunnat skaffa bankkonto och kunnat sköta mitt liv på plats, inte på distans via ID och bankkort från Sverige. Men jag ville inte ha en anställning, jag ville starta ett företag, men det kunde jag inte göra utan personnummer. Ni fattar, jag var uppe i Moment 220 vid det laget.

Så mitt främsta tips till dig som tänkt flytta från Sverige är att se till att ha marginaler både ekonomiskt och tidsmässigt, och helst också inhemska vänner. Jag hade varit rökt om inte de gamla husägarna kunnat behålla sitt elabonnemang i några månader, och stått som ägare för min norskregistrerade bil. Det borde inte vara så, men så fort man hamnar aningen utanför normen blir det krångel och inte blev det bättre pga att ”rådande omständigheter” gjorde att allt tog dubbelt så lång tid mot vad det borde.

Jag är ändå lyckligt lottad. Folk hjälpte mig och jag kunde betala för saker med mitt svenska bankkort, i nödfall t o m ta ut norska pengar i bankomat med det. Hade jag behövt låna till huset vet jag däremot inte hur det hade gått. Norska banker ville inte vet av mig förrän jag hade D-nummer/personnummer och jag undrar hur sugna svenska banker är på att låna ut pengar för ett hus i ett annat land.

Jag märker att jag gnäller på myndigheter, banker och andra. Det har jag gjort tidigare också, för att inte tala om hur mycket jag har gnällt på att svenska myndigheter och banker inte släpper taget. Med det sagt vill jag ändå betona att flytten var värd varenda minut i telefonkö och i bil till Skatteetaten 35 mil bort. Jag trivs här! Mer om det i bloggseriens del 3 där jag tänker berätta om skillnader mellan länderna. Om ett par dagar i en blogg nära dig.

Elda på bara

Efter att en kurdisk organisation hängt upp en uppochnedvänd docka av Turkiets president Erdogan och Stram Kurs partiledare Rasmus Paludan eldat upp ett exemplar av Koranen, bägge aktionerna utanför Turkiets ambassad i Stockholm, bestämde sig några turkar för att hämnas genom att elda upp en svensk flagga utanför svenska ambassaden i Ankara.

Detta snappades upp av en annan partiledare, Nyans Mikail Yüksel som gjorde ett försök att påvisa svensk dubbelmoral. Jag tror att han tänkte ungefär så här: ”Ni säger att ni är okej med att elda koraner och håna presidenter, men vad säger ni nu då?!”

Han fick en gäspning till svar. Själv hänvisar han till ”upprörda kommentarer i tråden”, men jag har scrollat igenom hela tråden och det stämmer inte. Några få skriver att det är dåligt gjort, men de och alla andras tycks överens om att så länge du köpt (eller i detta fall sytt) en flagga får du göra vad du vill med den. Där fanns svenskar och invandrare och hela den politiska skalan representerad, från Sverigedemokratiska politiker till AFA-aktivisten Mathias Wåg. Professor Mårten Schultz sammanfattar det bra, det är en bit tyg.

Jag vet inte om man utifrån detta kan utgå ifrån att Nyans eller muslimer i allmänhet är mer materialistiska än gemene svensk, eller bara mer intresserade av symbolik. Kanske kan man inte dra några slutsatser, men själv har jag svårt att ens förstå hur någon kan bry sig. Koranen är en helig bok för dess lärjungar. Av någon anledning inte bara innehållet utan även de fysiska böckerna. Det övergår mitt förstånd.

Ännu mer obegripligt blir det att se en flagga som helig. Det är som sagt ett tygstycke och när du köpt det får du göra vad du vill med det. Ju fler flaggor som förstörs, ju mer pengar tjänar tillverkarna av denna tydligen förhatliga symbol (och pengar är ju heliga). Jag kan till och med respektera symbolhandlingen i att elda upp en svensk flagga. Personligen har jag svårare att acceptera den som skriver egna budskap med spritpenna i det gula fältet.

Men även om det stör mig är det inget jag ligger sömnlös över. Som sagt, deras egendom får de göra vad de vill med, tramsa med, elda upp eller använda som trasa. Finns det någon användning av en ägd flagga, bok eller något annat som upprör dig och i så fall varför?

Checklista för utlandsflytt

För en vecka sedan bad jag om läsartips på ämnen jag kan blogga om. Mitt enda krav var att det ska gå att få ett ekonomitema på. Och så måste jag såklart känna att jag kan skriva något tillräckligt allmängiltigt och intressant i ämnet.

”Mitt sommarlov ...”

Jag fick massor av förslag. Några som jag redan varit inne på och åtminstone ett som jag skrivit om sedan dess eftersom jag ändå var på väg att göra det. Och så några nya. Signaturen Brumund Dal hade ett tips som inte helt otippat handlade om Norge.

Alltså inte otippat eftersom Brumund Dal är en pseudonym som är en passning till den norska orten Brumunddal, som i sin tur plockades upp av den norska humorgruppen KLM som gjort tv-serier om de norska bröderna Dal (som anspelar på företaget Brødrene Dahl), Gaus, Roms och Brumund. Samtliga är ortsnamn, alltså även Gausdal och Romsdal. Hur som helst skrev ”Brumund” så här:

”Jag skulle först och främst vilket jag nog önskat tidigare också vilja ha en slags checklista/manual över vad man praktiskt ska ta tag i för att flytta till Norge. Drömmer själv om det och ska precis börja leta lämpliga objekt på finn.no.

Sedan skulle det vara kul med ett inlägg då och då där du förklarar varför du valde bort övriga länder så som Portugal, Finland etc. Med för- och nackdelar för varje av dessa länder.”

Det här blir en serie på minst tre inlägg. Idag om hur jag tänkte innan jag bestämt mig. Senare mer Norgespecifikt om flytten och konkreta skillnader mellan Sverige och Norge.

Finn.no, som Brumund nämner, är förresten Norges svar på svenska Blocket och den sajt man använder för att shoppa bostäder, bilar, prylar och jobb. En heltäckande checklista tror jag skulle bli för omfattande för en blogg. En bok hade nog varit bättre och jag är inte ens säker på att jag är rätt person att skriva den (återkommer om det den dag en förläggare ger mig förslaget). Men jag ska berätta lite om mina tankegångar.

Första steget efter att jag kommit på att jag ville lämna Sverige var att bestämma vart jag skulle flytta och det hänger ju ihop med vad jag ville ha ut av ett nytt land. Jag ville inte ha Thailands- eller Australienvärme. Vidare ville jag starta företag och jag ville bedriva biodling. Företag och bin finns i stora delar av världen, men det är inte lika lätt överallt.

Sommar i bigården på Svalbard.

För mig som bara pratade bra svenska och engelska och som dessutom läst tyska och spanska kändes det helt enkelt inte möjligt att bli företagare i Japan eller Kazakstan. Med hyfsad engelska och en bra advokat är det görligt, men jag är för mycket kontrollmänniska för att vara så beroende av andra människor. Jag vill kunna klara bokföringen och själv kommunicera med myndigheter, vilket för mig bara går på engelska och möjligen tyska och spanska, förutom svenska och närliggande språk som norska och danska.

Så då var jag ganska fast i Europa. En lista över för- och nackdelar per land skulle bli lång och omfattande, men från norr till söder var jag främst inne på Finland (Åland), Norge, Danmark (Bornholm), Österrike, Schweiz, Spanien, Cypern och Malta. Att det just blev Norge har jag bl a skrivit om här. Lite mer om hur jag tänkte när jag bestämt mig kommer om ett par dagar.

Sluta diskriminera kvällsmänniskor

En del människor är morgonpigga, andra kvällspigga. Undersökningar visar att detta inte bara är en känsla, vi är olika. Möjligen går det att träna sig till att bli piggare på morgonen (man kan ju prova att gå och lägga sig tidigare t ex), men det handlar ändå om genetiska variationer.

Och det är ju fint att människor är olika. Ibland anses det vara en styrka, men har ni någonsin hört någon hävda att det finns positiva aspekter med att vara kvällsmänniska? Antagligen inte. Motsatsen? Hela tiden. Som stolt B-människa (just det, varför kallas just vi kvällspigga för B, som en slags andrasortering) är jag less på att ständigt och jämt få höra att jag bör förändra mig.

”Äntligen morgon!”

Så här är det. Jag vill helst slippa utföra tankearbete tidigt på morgnarna, och definitivt inte försöka mig på kreativitet före lunch. Inte träning heller. Rutinuppgifter funkar, men även dessa görs snabbare och bättre på eftermiddagar och kvällar.

Men detta betyder inte på något sätt att jag jobbar sämre eller är latare än morgonpigga A-människor, bara att jag hellre fikar på förmiddagarna och sedan jobbar 12-24 än jobbar hårt på förmiddagen och degar framför tv:n på kvällen. Som frilansande företagare kan jag välja, vilket är privilegierat i ett samhälle skapat för personer som jobbar kontorstid eller ännu tidigare.

För även om det behövs olika slags människor är vi undantagen som måste rätta in oss i ledet. Flextiden tillåter en del att börja mellan 7.30 och 9 på morgonen, men inte halv tre på eftermiddagen, hotellfrukostar är öppna mellan snortidigt och tidigt, och restauranglunchpriset gäller till kl 14.

”Lyssna på forskningen!” har vi hört till leda. Forskningen säger ”accounting for individual differences in sleep patterns and body clocks could open up a relatively untapped source, could contribute to being at our best, both mentally and physically”. Det låter som att det samhälle, land eller företag som utnyttjar nattugglornas fulla potential kommer ha ett försprång i framtiden.

Jaha, kaffe på det ...

Nitton år utan jobb

”Ska jag skriva om det här igen”, tänker jag ibland när det dyker upp ett ämne som redan varit uppe i bloggen. Ibland finns det en ny infallsvinkel värd att ta upp, men ofta väljer jag att skriva om något annat istället för att inte låta som en trasig LP-skiva (hoppas att jag inte tappade läsare nu som inte känner till de gamla longplaying-skivorna).

Idag ska jag ska jag frångå principen och skriva om något igen trots att ingenting har ändrats, just av den anledningen. 2018 skrev jag om en kurdisk kvinna som precis fått sitt första jobb, som städare, efter 16 år i landet. Hon pratade dålig svenska trots att hon tillbringat nästan halva sitt liv i landet, och jobbet hon fick var skattefinansierat, så egentligen började hon inte ens då att bidra till sin försörjning.

Nu läser jag om Saadiya, en somalisk kvinna som också kom till Sverige runt millennieskiftet och tillbringat ungefär halva sitt liv där. Hon lever på socialbidrag, har inte haft ett enda riktigt jobb och talar om möjligt ännu sämre svenska än den kurdiska kvinnan i exemplet från 2018.

”Va?!!”

Och precis som den kurdiska kvinnan får Saadiya inte en enda kritisk fråga från reportern. Tvärtom förmedlas bara hennes egna kritik om att hon inte fått hjälp av kommunen. Inte fått hjälp?! Hon tycks ju förutom en städutbildning och försörjning i två decennier ha fått massor av praktikplatser, även om de inte gjorde så stort intryck hos Saadiya att hon kan uttala dem.

Av artikeln framgår det att Saadiya nu gått så långt i sin kamp för egen försörjning att hon börjat söka jobb utanför den egna kommunen (där hon för övrigt bara tycks ha sökt jobb hos just kommunen, inte hos privata arbetsgivare). Ja, vad gör man inte efter 19 år utan jobb?

Men om vi ska tala allvar nu så har Saadiya genomgått SFI och ”många olika typer av praktik” utan att prata bättre svenska än vad man kan förvänta sig av någon som varit i landet i max ett halvår. Jag hade inte heller anställt henne. Det handlar inte om rasism utan om att hon trots fagra ord inte ger intryck av att vilja ta tag i sin situation.

Två kvinnor, samma öde. Det var väl knappast invandrare som dessa Stefan Löfven menade när han sa att flyktingarna är högutbildade människor som behövs på den svenska arbetsmarknaden? Eller de som Fredrik Reinfeldt tackade i sitt Almedalstal 2014 med de bevingade orden ”Tack för att ni valde Sverige!”?

För några år sedan skrev jag om en man som satte upp lappar i min hemkommun där det framgick att han kunde lite av varje och inte var rädd för att jobba. Tyvärr tycks sådana exempel inte växa på träd, så den där vinsten som ska komma ”på sikt”, när kommer den och hur sjutton ska det gå till? 

En kvart om dagen

Kroppsbyggaren Arne Tammer (1913-2002) hade ett motto: ”Ge mig en kvart om dagen och jag ska ge dig en ny kropp!”

Poängen var att femton minuters daglig styrketräning skulle räcka för att förvandla soffpotatisar till hurtbullar. Detta med hjälp av Tammers träningsprogram som varken krävde gymkort eller redskap och kunde utföras i hemmet.

Jag gissar att han med denna marknadsföring försökte sänka tröskeln för den stressade nutidsmänniskan att komma igång med träning. Det är svårt för många att börja träna, och inte blir det lättare om det dessutom kräver ett stort engagemang i form av tid och pengar.

Det gäller det mesta. Vi vill ha mesta möjliga resultat med minsta möjliga ansträngning, och faktum är att man kommer långt på en kvart, bara man gör det varje dag. Det är en timme och 45 minuter i veckan eller drygt nittio timmar om året.

Träna armhävningar, lär dig ett språk, spela piano, försök förbättra din privatekonomi, lär dig allt du kan om börshandel, starta näringsverksamhet … Om du inte vet vad du vill – lägg exakt femton minuter per dag på att systematiskt och koncentrerat ta reda på det. När du vet, växlar du över kvarten dit. Minst en kvart – med fullt fokus varenda dag – på en specifik aktivitet, så kommer det att hända grejer.

Men då får du inte fuska och så småningom vara nere i tio minuter för att till slut börja hitta skäl att hoppa över en dag (”Just nu är det så stressigt...”). Jag har träffat så många människor som hävdar att de inte har en kvart eller ens fem minuter varenda dag. Kanske tror de till och med på vad de säger, men troligtvis är de bara lata eller rädda.

För det är bekvämt att sitta still och intala sig själv att det är ett naturligt tillstånd. Jaja, gör det då. Men då är det viktigt att du verkligen intalar dig själv att det är oföränderligt, annars kommer du förr eller senare börja hata dig själv och lägga en kvart om dagen på det istället.

Bra timing

Det sägs att det inte går att tajma börsen. Jag är inte säker på det, men jag håller med om att det är svårt. Det hindrar inte att man kan ha lite hederlig bondflax ibland. Jag köpte hus i Norge hösten 2021 och behövde sälja av många börsinnehav för att ha råd med det. Detta gjordes för övrigt ”on the road” på ett hyfsat spektakulärt sätt.

Sedan avvecklade jag resten av innehaven för jag skulle ju flytta över hela min ekonomi till det nya landet. Men så bar det sig inte bättre än att jag gick och var lite sur över den växlingskurs jag hade fått när jag ganska panikartat flyttat pengar till mäklarnas konto. Nu hade jag inte längre lika bråttom och började växla SEK till NOK med privatpersoner. Norska Nordnet var inte jättesugna på att ge mig en depå innan jag hade ett norskt personnummer och jag hade ändå ingen brådska att få in pengarna på börsen så sur som den var.

Så det hela drog ut på tiden. Vilket visade sig vara av godo eftersom börserna backade och jag stod still. Sverige och världen backade 13-14 procent under 2022, det gjorde inte jag. Innan årsskiftet 22/23 var jag dock tvungen att investera pengarna för att få ner förmögenhetsskatten. 19 december skickade jag över en redig klumpsumma. Växlingskursen den dagen:

Om det där med börsen ändå hängde lite på att jag insåg vart den var på väg var det givetvis ren röta att jag lyckades pricka botten på valutakurvan. Som synes hade det kunnat bli både en och två procent sämre. Men så kom pengarna in runt jul och jag köpte globala indexfonder för att inte krångla till det. Och vart stod börsen i mellandagarna?

Ett par veckor in i det nya året är jag runt fem procent upp. Även om det är min förtjänst ska jag inte påstå att det är välförtjänt. Jag kan bara konstatera att det här hade aldrig Hedlund grejat:

Lägre elräkning

Många har skrivit om höga elräkningar. Inte bara nu, men det känns som att räkningarna för elförbrukningen i december ändå gett större rubriker än tidigare. Det är människor som får gå från hus och hem efter ”chockräkningar” och ”elsmockor”.

Men så såg jag någon som berättade att hans räkning för december 2022 blev lägre än för 2021, så jag blev sugen på att kolla om det inte vara likadant för mig. För det känns så, jag blev faktiskt förvånad över hur billig den senaste fakturan var efter att först ha läst nyhetsrubrikerna. Och mycket riktigt.

Förbrukningen var 36,6 procent lägre. Fakturan blev 31,2 procent billigare. Med tanke på hur mycket dyrare strömmen blivit tror jag inte att slutsumman blivit lika låg om jag bott i Sverige, men här i Norge har statens subvention kickat in. Det gjorde den även förra året, men ännu mer nu.

Hur kommer nu detta sig? Inte subventionerna alltså, utan min minskade förbrukning. Den stora sänkningen beror på att jag 2022 bestämde mig för att härda ut utan luftvärmepump och så länge som möjligt värma upp huset enbart med ved. 10 december fick jag emellertid nog för då blev det snuskigt kallt. Så då satte jag igång pumpen på 16 grader. Som ni ser på de nedre staplarna gick dagsförbrukningen plötsligt från runt 20 till 50 kWh.

Någon vecka senare hittade jag ett sätt att manipulera pumpen att hålla 10 istället för 16 grader, och som ni ser gick staplarna ner igen. Lite missvisande för det blev varmare också, ute alltså. Den höga stapeln på nyårsafton är ingen rysskyla. Inte heller en större nyårsfest i infravärmd lada. Det är mycket tråkigare än så, jag målade garagegolvet på morgonen och var tvungen att köra elfläktar där för att färgen skulle torka.

Bara snäppet roligare än att se väggfärg torka.

Till viss del kan jag påverka kWh-priset, eftersom jag styr min förbrukning till när priset är lågt. Alltså försöker jag baka bröd och tvätta när det är som billigast, men december var obehagligt befriat från riktigt låga spotpriser, så det har jag nog lyckats bättre med under hösten.

Att den totala förbrukningen sänktes med mer än en tredjedel från året innan tar jag däremot på mig. Förutom det där med luftvärmepumpen har jag lagat mat på vedkamin där jag också värmt vatten till disk, skurhink och annat.

Detta hänger i sin tur ihop med att jag till skillnad från förra vintern har gott om ved. I våras köpte jag hem dubbelt så mycket som året innan, då jag var nyinflyttad och därför inte hade en aning om hur mycket ved jag skulle behöva.

Elräkningarna svider för mig med. Visst värmer det lite att de ändå är billigare än förra vintern, men hängde det på mig skulle vi kunna bestämma att vi skiter i det här med vinter och tar vår nu istället. 

Överordsrekord?

Tidningarna fortsätter att tävla om vem som kan måla upp det allra nattsvartaste framtidsscenariot, och nu har Aftonbladet kopplat grepp genom att få den gamla linslu... sparekonomen Claes Hemberg att säga: ”Fattigare har vi inte varit på flera generationer.”

I samma andetag hänvisar han till att många har julklappsskulder i januari ”eftersom man brukar låna till det många gånger”. Är inte detta en tydlig illustration av dagens I-landsproblem så vet jag inte vad!

Jag tänker på min mormor och morfar som uppmanade sina fem barn att leka utomhus eftersom man inte bodde så stort att de fick plats inne. De ägde ingen bil, och det var inte för att de skaffat ett privatleasingavtal med all-inclusive. Mina mor- och farföräldrar hade det sannerligen inte sämst på den tiden, strax efter andra världskriget, men jag tror ändå att de skulle uppfatta Hembergs ord som något av ett hån, när han tillsammans med två ekonomkollegor pratar om ansträngd ekonomi ”efter en månad av julklappsshopping och festmåltider”.

Hemberg konstaterar att köpkraften minskat med sju procent. Så hur står sig då köpkraften jämfört med de ”flera generationer” bakåt i tiden som inte shoppade loss som dårar hela december? Jag fattar att Hemberg måste ta i från tårna för att få vara kvar i rampljuset när han inte längre har Avanza i ryggen, men det får väl finnas någon hejd på hur man uttrycker sig offentligt?!

Sund privatekonomi handlar om balans och det faktum att tre sparekonomer (två nuvarande och en f d) snackar om fattigdom på historiska rekordnivåer bara för att människor tar sms-lån i syfte att fira jul eller skjuta raketer tyder väl snarast på att det skulle behövas lite mer kris. Och en bättre krishantering.

Stark ledning ger stark valuta

Igår efterlyste jag ämnen att blogga om och signaturen Lasse skrev följande i kommentarsfältet:

”Ett inlägg om varför en Schweizer franc kostar nästan 12 kr idag när den kostade 1 kr på 1970-talet vore intressant - varför är det så, vad innebär det och vem ansvarar för det?!”

Det hade ju varit kul att låtsas som att jag nu suttit uppe halva natten för att skriva detta inlägg, men det var redan under uppbyggnad. Det handlar hur som helst om ovanligt öppenhjärtig rapportering från statstelevisionen. Schweiz har Europas lägsta inflation medan Sverige gått åt motsatt håll, och det låter som att även SVT inser att det finns politiska orsaker till detta.

Priset på en valuta är ju till viss del kopplad till förtroendet för landet. Inte minst när man som Sverige lever på lånade pengar, och då blir det knappast bättre av att landet lämnat över mycket av den politiska makten till andra, som Riksbanken, EU och snart också Nato. Glädjande att se att detta faktum för en gångs skull åtminstone inte mörkas av SVT. Men så faller även deras expert i woke-fällan:

”När det gäller energiförsörjningen så det nog många som vill göra som Schweiz nu och ha mer egen energiförsörjning, men det har kanske mer med Rysslands krig i Ukraina att göra.”

Har det faktum att strömpriserna var rekordhöga redan innan Rysslands invasion gått henne förbi? Mycket kan och bör man beskylla Putin för, men det var knappast han som la ner svensk och tysk kärnkraft eller började plöja ner miljarder i vindkraftverk.

Nu är det ju inte så enkelt heller, men på samma sätt som att banken ger olika räntor till bolånetagare beroende på kundens historik gäller det även när länder knackar på dörren. Jag gissar att den svenska kronan inte hoppar upp i världstoppen ens om kriget tar slut, men vad vet jag?

Det jag däremot vet är att jag har ett par aktiefonder på önskelistan som jag låtit bli att köpa in enkom pga att de handlas i SEK. Även om den svenska kronan är snudd på rekordlåg vet alla investerare att det alltid kan bli sämre.