”Smarta” maskiner

Jag har två skrivare. En svartvit laserskrivare av märket Brother, som kopplas med sladd till datorn. Man kan bara skriva ut i A4 från ett enda fack. Den skriver inte ut på bägge sidor, har ingen sorteringsfunktion, inga flashiga funktioner överhuvudtaget. Men den fungerar! Under det tiotalet år jag ägt printern har den kanske krånglat vid fem tillfällen, vanligtvis skrynklat ihop ett papper.

Och så har jag en Canon bläckstråleskrivare med kopierings- och scannerfunktion, trådlös uppkoppling från datorer och smartphones och fler funktioner än jag skulle hinna lära mig under min livstid. Man kan skriva ut i A4, A5, B5 (efter att ha jobbat med administration i över ett decennium vet jag inte ens vad B5-storlek är) och några till som jag inte kommer ihåg. Den har aldrig någonsin skrivit ut något på första försöket. Ibland börjar den skriva lite, men vanligtvis matar den bara igenom pappret eller står och blinkar.

Om man väl kommer så långt. När man slår på fanskapet står den först och rasslar i flera minuter. Sedan kommer felmeddelandena. Det kan var att den inte hittar wifi, papper eller något annat. Oftast berättar den inte vad, men följer man en felkodslabyrint kan man till slut få upp en QR-kod som man kan scanna med sin smartphone och på så vis få upp rätt avsnitt i manualen, som givetvis är för omfattande för att finnas i pappersformat.

Den som vet hur jag tänker kring maskiner förstår att jag inte köpt denna helvetesmaskin. För det första skulle jag aldrig köpa en Canon (som ordspråket lyder: ”Kan nån krångla till det så kan Canon och deras fantastiskt usla kundtjänstavdelning!”) och för det andra ser jag inget behov av trådlösa utskrifter i B5-format.

Jag är inte teknikfientlig!

Jag fick den med huset och hade problem med den redan dag 1. Direkt efter husköpet skulle jag till Skatteetaten för att försöka folkbokföra mig. För att det skulle gå behövde jag skriva ut en hög med papper och eftersom skrivaren vägrade kommunicera sladdlöst både med min och den förra ägarens laptop fick jag åka och panikköpa en sladd.

Jag är glad att jag inte gillar avancerad teknik, men har dragit det ännu längre. Jag strävar efter att slippa alla funktioner som i min värld är onödiga, och för att nå dit är jag villig att offra några funktioner jag hade haft nytta av. Ingenting spar så mycket tid och pengar som att undvika teknikstrul. Visa mig den maskin vars trådlösa nätverk går att hitta på kortare tid än det tar att sätta i en sladd (som dessutom ofta kan sitta i hela tiden).

Det finns inget facit här. Jag ser inte ner på dem som gillar teknik och krångel. Jag tycker bara synd om er.

Upp och ner i bigården

När jag började med biodling trodde jag att antalet bikupor skulle vara relativt konstant om man inte väljer att utöka. ”Väljer” visade sig vara en överdrift, men första säsongen hade jag fyra samhällen från start till mål. Om någon skulle fråga nu vet jag knappt vad jag skulle svara. Kanske sju.

Våren började med att en kupa blev drottninglös och till slut fick jag sätta ihop samhället med ett annat, så då var jag nere på tre. Ett av dem blev drottninglöst förra veckan (detta börjar likna en Agatha Christie-titel man antagligen inte får nämna längre), kanske har hon svärmat och lämnat kupan. 2-3 dagar efter att jag börjat ana oråd hade bina dragit fram över tjugo nya drottningceller för att få en ny ledare, de syns tydligt eftersom de är större än vanliga celler.

Jag tog bort alla utom de två största, vilket förhoppningsvis leder till att det blir en ny drottning som kan ta över lagledartröjan. Sedan måste hon bli parad så att hon kan lägga ägg och göra samhället tillräckligt starkt för att överleva vintern. Det är väldigt många ”om”.

Vid sidan av detta har jag skapat fyra nya samhällen på ett mer planerat sätt, genom att skapa avläggare. Steg 1 var att plocka över ägg från vanliga celler till konstgjorda drottningceller, men detta är lååångt över min kompetensnivå.

När dessa placeras i en drottninglös kupa försöker arbetarbina föda upp dem till drottningar. Bidrottningar är inte en egen art, det är ett vanliga bin som fått mer och bättre mat än de andra larverna. Därför får hon reproduktionsutrustning, vilket övriga honbin saknar.

När cellöppningarna täckts flyttas cellerna bort, för det första en drottning som kläcks kommer att göra är att riva sönder övriga drottningceller. Man kan sätta cellen i en parningskupa där drottningen bor ihop med ett gäng bin tills hon är parad och redo att ersätta drottningen i ett befintligt samhälle.

Eller så gör man som jag, skapar en så kallad avläggare. Det är ett helt nytt samhälle bestående av en låda med bin, täckta yngel och honung där drottningcellen placeras. Jag gjorde fyra avläggare.

Här har de befunnit sig i en vecka. Idag ska jag inspektera dem och om (nu är vi där igen) drottningarna krupit ut ur sina celler och inte dödats av bin som inte accepterat att de nu befinner sig i ett nytt samhälle utan drottning, om de tagit sig ut på parningsflykt och vuxenkramats med 20-30 drönare uppe i luften, om de inte ätits upp av fåglar och om de tagit sig tillbaka till kuporna och börjat lägga ägg – i så fall har jag kanske sju samhällen nu. Om inte något av dem svärmat medan jag skrivit den här texten.

Låtsasjobb

Här är en professor som sätter ord på mina tankar, ”för många pluggar till låtsasjobb”. Nu tycks det finnas gott om jobb som verkligen inte behövs, även om till och med låtsasmarknaden ibland mättas.

När jag gick i skolan fanns inga HR-avdelningar, de hette fortfarande personalavdelning och hade även riktiga arbetsuppgifter. Inte heller hade varje kommun utan självaktning ett hundratal kommunikatörer med uppgift att sitta som stoppkloss mellan å ena sidan skattebetalare och journalister, å andra sidan byråkrater och politiker. Men det utbildades ändå en massa människor till arbetslöshet.

Grundprincipen var att elevernas skolval styrde utbildningsplatserna. Eftersom nästan alla ville bli ekonomer och tekniker utökade man antalet klasser på dessa program i stort sett vartenda år. Huruvida det fanns en arbetsmarknad för dem var det ingen som funderade över.

Några år senare kom något ljushuvud på att alla gymnasieprogram skulle vara högskoleförberedande och minst treåriga, så då la man till ett år på praktiska gymnasieprogram med påföljd att ännu färre ville bli byggare och bilmekaniker. Ytterligare några år senare blev det brist på snickare, elektriker osv. Politikerna var naiva, såg det inte komma osv.

”Så här lite fingertoppskänsla hade jag.”

När jag läser den länkade artikeln (ett och ett halvt år gammal, men ständigt aktuell) inser jag att makthavarna fortfarande står på perrongen och funderar på vad som hände. Det borde väl inte vara svårare än att man tillsätter några högutbildade samhällsplanerare att räkna ut vilka utbildningar som behöver ökas och minskas för att matcha verkligheten och så anpassar man utbildningsplatserna efter behovet istället för att låta fjortonåringarna utforma arbetsmarknaden.

Jag jobbade ett tag som produktionsplanerare (som jag i och för sig saknade utbildning för). Då förde jag en ständig dialog med säljarna i företaget om vad som skulle produceras. Det var nämligen ingen idé att trycka ut varor ingen ville ha, det hade gett större lager och lägre intäkt. Länder ska inte drivas som industrier, men ibland undrar jag om inte politikerna borde snegla lite på den så kallade verkligheten för att ta intryck av hur den funkar. Som omväxling.

Varde jord

Antar att de flesta läsare har fullt upp med att fira Sankthans idag fredag, eller kanske någon svensk motsvarighet 😉, men för den som ändå vill läsa ett blogginlägg kommer det en skittext här, rent bokstavligt.

Nästa steg mot funktionellt självhushåll. Precis som jag misstänkte skulle odlingslådorna jag byggde kräva betydligt mer jord än de 500 liter jag köpt, men det löste sig fint. Min granne hade ju lovat koskit så en vacker dag kom hon hit med traktorskopan fylld med bajs.

Efter en stunds grepande (eller vad det kan heta när man jobbar med grep) hade jag fördelat två skopor landsbygdsdoftande jordförbättringsmedel över mina fyra lådor.

Då passade jag på att fråga om hon inte möjligen hade lite jord också. Jodå, bara inte så fin jord. Risk för både ogräsfrön och diverse skräp, men jag tänkte att det skulle duga att fylla upp lådorna med och så fylla med finare köpejord på toppen. Ännu fler skopor.

Någon hade glömt sina löständer i myllan, men de var lätta att lyfta upp.

Sådana får man inte om man köper jord i säckar på Bauhaus, men det kostar å andra sidan mycket mer. När jag frågade vad jag var skyldig fick jag samma svävande svar som alltid. Att koskiten skulle bli gratis visste jag, men ett tiotal vändor med traktorn borde inte vara gratis, inte arbetstiden heller. Jag är visserligen snål, men några hundralappar tänker jag tvinga mig till att betala. Det blir väl som äldre generationer som kunde träta om en hundralapp som en absolut ville betala och en annan absolut inte ta emot, och så skickade de den fram och tillbaka tills någon tröttnade och ingen var riktigt nöjd.

Hur som helst, nu har jag fyra rejäla odlingslådor med jord och gödsel i, och en bra plan på vilka grödor jag ska fylla dem med, men det får bli ett eget inlägg.

Fönster i ladan

Jag hade ett litet renoveringsprojekt att avsluta, som jag passade på att göra häromdagen. Egentligen har det hållit på ett bra tag. När jag skulle bygga garage ville jag ha ett isolerat, bra fönster där, men eftersom jag hade ett likadant fönster i rummet bredvid kändes det bäst att byta bägge för man kan ju inte gärna ha olika på det här viset.

Och det behövde jag inte heller, för jag fick tag i två nya fönster som jag köpte privat för 1300 kr. Jag antar att de hade blivit över i ett byggprojekt. Garagefönstret bytte jag i höstas. Nu var det dags för det andra.

Det är inte jag som måttat fel med sticksågen. Det nya fönstret var aningen högre än det gamla, så då fick jag flytta regeln som fönstret ska stå på, och så sprättade jag loss fasadbrädorna nedanför, kortade och återanvände dem. Dit med regeln och upp med fönstret.

Fönsterbrädan (för man kan väl inte säga fönsterbleck när de är av trä?) hade gjort sitt, så den fick bytas, men fasadbrädorna sågades, stålborstades, målades och sattes tillbaka.

Enhetligt igen!

Byggprojekt behöver inte vara omfattande för att jag ska känna tillfredsställelse när de är klara. Billigt blev det också. 650 kr per fönster, några karmskruvar och lite spik. Återstår ”bara” att blaska färg på hela fasaden, ett jobb som visst aldrig kommer igång. Men nu är det nära, tror jag. En färgspruta har beställts och är på väg.

Mat som stör hjärnan

Visst verkar det praktiskt att vi vanliga icke-bönder handlar vår mat i butik medan vi överlåter åt proffsen att odla och föda upp den. Det vore ju väldigt bökigt för oss att själva odla tillnärmelsevis så mycket mat som vi konsumerar.

Så varför tjatar jag och andra om att odla grönsaker, kryddor etc? Bl a för att maten vi köper innehåller så mycket hjärnstörande bekämpningsmedel att vi blir dumma i huvudet av den! Behöver ni fler argument för att odla själva? Det gör inte jag.

Hjälper det då att köpa ekologiskt istället? Jag tror inte det. Livsmedelsbranschen är full av mygel, men var det inte detta EU skulle hålla koll på med sina många och dyra kontrollstationer? Det verkar inte ha funkat. Kanske har EU-pamparna fullt upp med att förflytta sig mellan representationsluncherna.

Jag kommer inte bli självförsörjande hur mycket jag än odlar, men ju mer dess bättre. Och så försöker jag köpa mat direkt från matproducenter jag litar på. I övrigt är det väl bara att bita i det sura äpplet och inse att det där sura högst troligt är ett insektsbekämpningsmedel som förstör både jord och människor.

Privat ägande är stöld?

Det är bara ett par månader sedan jag bloggade om statsmedias rapportering kring privat skogsägande, men nu känner jag mig tvungen att göra en ny kort kommentar eftersom denna artikel är det dummaste jag läst på mycket, mycket länge. I samma veva kallade den store tänkaren Per Bolund skogsbolagen för ett högljutt särintresse genom att citera kommunisten Po Tidholm:

”Det är märkligt att de stora skogsbolagen och detta lilla högljudda särintresse ska ha företräde i debatten, framför de miljoner svenskar som ser andra värden i skogen.”

Privat ägande, ett ”särintresse”... Jösses! Men vi tar det från början. I en skog utanför Jokkmokk har markägaren satt upp bommar på sin privata väg, vilket retat upp myndigheterna som åker runt och snokar eftersom de planerat ett naturreservat i området.

”Vi har ju fått cykla många kilometer efter vägarna. Det kan kännas lite ovärdigt när vi möter fullastade timmerbilar, eller SUV-bilar med skogsbrukets företrädare här på marken, att tillsynsmyndigheten kommer på cykel, säger Håkan Falk på Skogsstyrelsen.”

”Känslan är att markägaren vill få sköta sin skog i största mån i fred från myndigheternas inblandning.”

Hand upp den person som inte vill sköta sin mark och andra ägodelar i fred för myndigheterna! Ägaren säger att bommarna kommit upp för att hindra motortrafik i allmänhet, men jag gissar att han hade känt det som väl investerade pengar om så resultatet bara hade blivit att långnästa myndighetspersoner tvingats cykla. Falk verka tycka att hans personal har mer där att göra än timmerbilar och annan personal på området. Bäst vore kanske om skogsbolagen transporterar timret till sågverken på lådcyklar.

Som jag skrev i förra blogginlägget i ämnet är svenskt skogsbruk en av få svenska naturtillgångar och industrier som fortfarande ger ett överskott till landet så att man kan fortsätta att anställa åtminstone några sjuksköterskor, lärare, brandmän och andra yrkeskategorier som gör att Sverige inte brakat ihop, till skillnad från merparten av de statliga tjänstemännen som antagligen hade kunnat plockats bort i morgon utan att någon enda människa hade saknat dem. Att de är ute och cyklar är inget nytt.

Självpåtagen ”skuldsanering”

Jag föreslog en gång att man bör testa att avstå ett och annat ett tag, som kaffe eller bekvämlighet. Bara för att se om det går och förhoppningsvis lära sig något längs vägen. Den ultimata uppoffringen i vårt samhälle är ju annars att avstå pengar.

”Nej tack, fullt på kontot.”

Jag menar inte att man ska ”vaska” dem, tvärtom! Det pratas ibland om existensminimum, men få har testat att frivilligt leva utan överflöd. Det fanns ett tv-program som hette Den hemlige miljonären, där rika gick undercover i ”samhällets bottenskikt” under några dagar och levde då själva på nästan ingenting, men en vecka tror jag alla skulle klara.

Annat vore det med några år eller ens ett kvartal. I en perfekt värld tror jag att det vore bra för alla att uppleva ekonomisk fattigdom. Och så borde det ju vara. Flyttar man hemifrån när man är runt 20 så har man inga stora inkomster samtidigt som man ska bygga sig ett hem. Men det blir väl sällan så.

Studenter kräver subventionerade studentbostäder på gångavstånd från skolan, tar vid sidan av studiebidraget ut fullt studielån, får ekonomiskt bistånd av sina föräldrar och gnäller ändå över att de inte har råd att äta. Sedan växer de upp, får jobb och fortsätter gnälla. Då för att det trots heltidsjobb är helt omöjligt att spara ihop till en buffert.

Innan jag sprang maraton kändes det hysteriskt långt att springa över fyra mil utan uppehåll, men när jag väl hade gjort det en gång blev det helt rimligt. På samma sätt tror jag att det blir otroligt mycket lättare att leva snålt och spara undan pengar om man redan har provat.

En del gör det i omvänd ordning.

Fler erfarenheter ger ett rikare liv, även obehagliga och negativa erfarenheter. Och är det inte så med det mesta som verkar jobbigt, att när vi väl prövat upptäcker vi att det där var inte så farligt, samtidigt som det lär oss att uppskatta ett bättre liv. Ingen uppskattar hälsa lika mycket som den som varit sjuk eller frihet som den som varit ofri. Jag tror att det är samma sak med pengar, att den som badat i dem hela livet inte uppskattar dem lika mycket som den som testat att inte ha dem.

Ät blast

Jag hade en diskussion med en kompis om ifall man kan torka stjälken på libbsticka. Jag är fortfarande inte helt säker på om det är värt mödan, men det är hur som helst självklart för mig att den ska ätas eftersom det är mycket mat. Hackad och stekt eller som ingrediens i en sås funkar stjälken utmärkt. Jag ska testa att göra soppa på den också.

Det slår mig att det är mer som bör ätas och som många kastar. Själv vill jag slå ett slag för att finhacka roten på gul lök. Där är det inte mycket som behöver kasseras. Blast är också ätlig. Inte all blast, men bara för att man odlar för frukten är det inget som säger att inte bladen kan ätas. Jag hittade en artikel i Land där man exemplifierar.

Några av förslagen var okända för mig, t ex att man kan äta morotsblast och blomkålsblast (även om jag tror att det i bägge fallen är en fördel ifall man odlat dem själv, för Gud vet vad de annars kan ha sprutats med). Rödbetsblast visste jag funkar. Har inte testat själv, men de lär påminna om spenat. Att någon kastar den gröna delen av purjolöken eller bladen på stjälkselleri var mer otippat.

Mest matslöseri tror jag att vi finner på djur (som jag själv inte äter och därför vet rätt lite om). De flesta vet att det går att koka fond på köttben eller fiskhuvuden, men det är nog få som gör det. Inälvsmat är inte heller poppis i vår del av världen, trots att det finns mycket nyttigheter där.

Vare sig det handlar om blast eller grisknorr kan vi nog alla äta lite mer och kasta lite mindre av det vi skördat, slaktat eller köpt.

Kändisars förmögenhet

Jag brukar inte kolla bloggstatistik, men lite av en slump ögnade jag igenom listan på sökningar som gjort att folk hamnat på min blogg. Några av de vanligaste är såklart ”sparo”, ”billig mat”, ”spartips” och ”rolig och snygg kille”.

Men så hittade jag några som handlade om kända personers ekonomi. Där fanns t ex: ”Håkan Nesser förmögenhet”, ”Pugh Rogefeldt förmögenhet” och ”Alexander Bard förmögenhet”. Den eller de som gjort sökningarna måste ha sett det som en flopp. Pugh nämns t ex bara en gång, detta för att han fick ett coronastöd på femtio papp. Inte ett ord om hans förmögenhet. Ingen annans heller, tror jag.

Jag är nämligen inte särskilt intresserad av hur rika andra är. Det är visserligen inte därför jag ondgjort mig över kvällstidningarnas topplistor av typen ”De tio rikaste i din kommun”, men jag hade inte klickat på sådana ens om de inte varit låsta.

Plura, två lök, men ingen tröja.

Fast eftersom sådana artiklar ligger bakom betalvägg och eftersom folk bevisligen gör dylika sökningar måste det finnas ett intresse. Varför? Jag kan möjligen vara nyfiken på någons utgifter, men aldrig på hur mycket pengar det blir kvar. Jag har fullt upp med min egen ekonomi. Detta är ingen kritik mot någon, jag har själv intressen som av många anses som såväl obegripliga som oviktiga. Men kan någon förklara dragningskraften i kändisars förmögenhet?

Polis, polis ...

Sextonårige Leo blev av med sin A-traktor, en ombyggd Volvo 960. När den kom tillbaka var den krockad, kablar hade klippts av, det låg sopor på golvet och ägodelar för flera tusen var stulna. Och för att citera Nationalteatern: ”Vem kan det vara som beter sig så? Det var polisen!”

Någon hade tipsat polisen om att Leos A-traktor körts i 80 km/h (den lagliga maxhastigheten är 30). Man tog därför fordonet i beslag, men trots att man under processen förstörde hela bilen lyckades man inte upptäcka någon manipulation av hastighetsbegränsningen. Enligt polisen beror de utvändiga skadorna på att bilbärgaren puttat in en annan bil i Leos, men det berättade de aldrig för honom utan tänkte gissningsvis att det skulle bli en uppfriskande överraskning. Eller nåt.

Jag vet inte hur Leo kände för polisen innan denna händelse, men jag förstår hans trötthet nu. Jag förundras mest över Söderhamnspolisens prioritering. Ett snabbt webbsök visar följande rubriker från de senaste månaderna: ”Pojke med kniv togs efter bråk på Systembolaget”, ”En gripen efter knivattack i centrala Söderhamn”, ”Bråk ledde till stor polisinsats”, ”Första gängmordet i Söderhamn inte förvånande”.

Det låter som att polisen borde ha fullt upp utan att punktmarkera A-traktorer. Dessutom förstår jag inte alls lagstiftningen på området. En A-traktor är en ombyggd bil. Fordonet är alltså gjort för att kunna köras i över 100 km/h. Krockzoner, bromsar, fjädring osv. Det är bara förarens utbildningsnivå och minimiålder som sätter fartgränsen 30.

En mopedbil ser däremot mer ut som en leksaksbil. För mitt otränade öga ser bromsskivorna på en sådan ut att vara lika stora som på en vanlig moped, och vid en kollision med ett mindre rådjur vet jag inte vem som skulle klara sig bäst, djuret eller bilen. Ändå får dessa fordon märkligt nog gå i 45.

Kanske är de betydligt dyrare mopedbilarna mer populära hos politikernas egna barn, men jag hoppas att detta inte påverkar polisens prioriteringar. Jag kan ändå inte begripa varför polisen tycker att det är viktigt att få trakassera A-traktorförare, och jag undrar om de hade lämnat tillbaka ett demolerat fordon till Leo utan att ens be om ursäkt ifall han inte vore sextonårig gymnasist utan istället en 36-årig börsmäklare.

Odlingslådor

Jag inser att odlingssäsongen för de flesta börjar i mars eller så, men eftersom någon i kommentarsfältet tyckte att jag borde sälja in mig som NRK:s svar på danske Bonderøven tänkte jag att det är hög tid att åtminstone fixa någonstans att odla. Man kan ju gräva upp gräsmattan, men jag hade bestämt mig för att bygga odlingslådor och köra ”no dig-metoden”.

Fyra lådor fick det bli, 4x1,3 meter, 50-55 cm höga. Längden beror på det virke jag fick tag i, men bredden var genomtänkt. 1,3 meter kändes som lagom bredd för att på ett bekvämt sätt nå till mitten. Jag beställde 38mm-virke av min virkesleverantör, men gjorde misstaget att säga att jag var flexibel på bredden. Grundidén var 38x200, men så sa jag att 38x100 går lika bra, men att jag då behöver dubbelt så många löpmeter. Det slutade med att jag fick fem olika bredder: 100, 125, 150, 175 och 200 mm. Så flexibel hade jag inte tänkt vara.

Men det var billigt och då får man leva med det och para ihop dimensionerna så att alla väggar på lådan blir lika höga. Stolparna är 50x50 mm, eller 2x2 tum, och jag lät dem gå upp 180 cm. Detta eftersom nog behöver sätta upp nät för att grönsaksodlingen inte ska bli matbehållare för rådjur. Jag vet inte vad det är med rådjuren, men de är helt orädda oavsett om jag skriker åt dem eller klappar i händerna.

När lådorna var färdigsnickrade laserade jag dem utvändigt. Främst för att virket ska hålla, men också av rent estetiska skäl. Insidan har jag klätt med plast som jag häftat uppe på kanten och så täckte jag skarven med en kantlist som var obetydligt bredare än väggarnas tjocklek. Kantlisterna sågade jag i 45 graders vinkel och jag tror inte att ni kan förstå vilken tillfredsställelse denna syn ger mig.

Alltihop tog 2-3 dagar och kostade inte många kronor. Eftersom jag köpte mer virke på en gång och glömde be om kvitto är det lite oklart vad just det här kostade, men säger jag 500 kr har jag inte tagit i. Oljan kostade 398 kr och skruvarna 159 kr, men då är det en skvätt kvar av bägge. Plasten hade jag redan. Så runt en tusenlapp totalt. Motsvarande odlingsyta med traditionella ”odlingskragar” från exempelvis Plantagen eller Bauhaus hade kostat mig tio gånger mer (en kvadratmeterstor pallkrage kostar 250 kr).

Nu återstår bara själva odlingen. Jag har jord, kompost, gräsklipp och fri tillgång på koskit från grannen. Allt som fattas är tid och energi, men det ska jag nog få till så småningom. Förhoppningsvis innan snön faller.

Fusk vs integritet

Tänk att så fort politiker gör något bra får de kritik av myndigheterna (och vice versa). Norrköpings kommun försökte utreda om de kommuninvånare som lever på bidrag fuskar. 2020-2021 kom Norrköpings politiker på att de skulle anställa en säkerhetsutredare för ändamålet, men redan då var oppositionen i form av moderaterna kritiska och tyckte att detta var polisens sak.

”I lagens namn ...”

De har de säkert rätt i, men hur naiv får man egentligen bli? Polisen hinner ju knappt utreda gängskjutningar, när skulle de kolla om Norrköpingsborna är friska och samtidigt sjukskrivna? Jag är säker på att Norrköpings skattebetalare uppskattar ifall kommunen tar reda på om deras skattepengar går till människor som inte har rätt till dem.

Nu är hur som helst ordningen återställd. JO kritiserar kommunen med hänvisning till personlig integritet och den högljuddaste kritikern, moderaternas Sophia Jarl, har blivit kommunalråd och garanterat redan stoppat kontrollen.

Jag är inget anhängare av övervakningssamhällen, men är det inte rimligt att den som lever på bidrag kan bli kontrollerad även om det skulle inkräkta lite på den personliga integriteten? Det bidragsfuskas för en miljard om året. Eller rättare sagt, det är den del av fusket som upptäcks. Med bättre kontroller kanske man räddat två eller tre miljarder? Det skulle räcka till många lärare, sjuksköterskor eller annat det är brist på.

Eller för den delen poliser, de där som Norrköpings nya kommunalråd vill lägga ännu mer jobb på. ”Put your money where your mouth is”, säger man på engelska när man tröttnar på makthavare som snackar utan att backa upp orden med handlingar och pengar. 2026 är det återigen kommunval i Norrköping. Men det är klart, fick Sophia Jarl förtroende den här gången kan hon få det igen, om väljarna vill fortsätta vaska miljarder för tramsiga principer.

Apropå principer ... Nej, det här blev en tramsig övergång. Denna tid på året brukar jag gå ner på halvfart och bara blogga varannan dag. Så även detta år, så låt oss diskutera detta inlägg i två dygn (om ni vill), så tar vi nästa inlägg på onsdag morgon.

Garage, del 3

Ännu ett byggprojekt som åtminstone med lite god vilja kan anses färdigt. Kort resumé för den som inte vill läsa del 1 eller del 2:

Jag saknade någon plats i ladan med riktigt golv där jag kunde ta in en bil eller annat större projekt. Det fanns två bilplatser med grusgolv, så jag beslöt mig för att göra om den ena till garage/verkstad.

Planen var betonggolv, nytt fönster, lysrör i taket, verkstadsinredning och isolering så att jag, om jag vill, kan värma upp lokalen. Projektet inleddes förra sommaren, men har som mycket annat i byggväg blivit lite nedprioriterat under vintern. Sedan sist har jag bl a spacklat och målat väggarna.

Vidare har jag dragit in ström (eller rättare sagt betalat för det), målat golvet, satt upp fönsterfoder och fått in lite skåp och arbetsbänkar.

Rätt stor skillnad från översta bilden.

Den största skillnaden är ändå porten. Där satt en klassisk tvådelad lagårdsdörr och det gör det fortfarande, men innanför den har jag satt in en isolerad garageport som jag hittade begagnad i Sverige. På det här sättet kan jag kan stänga ute utomhusklimatet utan att samtidigt rasera utseendet utifrån.

Det här var riktigt bökigt. Den nya porten krävde räta vinklar och sådana är det ont om i en lada, men med hjälp från grannar och vänner är porten på plats och går till och med att låsa. Helnöjd med det mesta här faktiskt. I vanlig ordning återstår det småfix, men inget som inte kan vänta till den mörka årstiden, nu när jag har både ljus och värme.

Ännu ett pip från en av statens fågelungar

Sjukskrivna Lena har en skuld på 280000 kr och är på väg att ansöka om skuldsanering. Det är ungefär det enda vi får veta i SVT:s artikel, förutom att hon varit sjukskriven i tre år.

Hon säger i inslaget att hon klarat sig ”jättebra fram till inflationen”. Förutom att hon tror att inflation är ett slags tillstånd man har eller inte har (vilket är lite konstigt vid 46 års ålder) har hon helt plötsligt ett underskott på 15000 kr/månad från att ha klarat sig ”jättebra”. Vem har hon lånat pengar av, Brysk Inkasso?

Hon bor i ett radhus jag antar är hyrt. Vad har hon lånat till? Hon äger en rottweiler, den kanske är dyr i drift? Bil? Som sagt, vi vet inte för SVT tyckte tydligen inte att hennes del i historien är viktig, och trots att hon inte ens skickat in ansökan om skuldsanering låter det som att det bara är en formalitet. Jag hoppas att det inte är så lätt.

Men en intressant fråga får hon, med ett minst lika intressant svar. Det handlar om vad hon kunnat göra annorlunda:

”Jag kanske skulle haft en buffert.”

Kanske? KANSKE?! Nu har hennes superbräckliga privatekonomi rämnat efter att räntorna som alla borde förstått skulle gå upp också har gjort det. Jag kan nästan inte tänka mig ett sämre ordval än ”kanske” i detta läge. Det tyder på att hon förutom buffert också undvikit att skaffa sig överlevnadsinstinkt och självinsikt. Men några blaffiga tatueringar har hon i alla fall lyckats skramla ihop. Alltid något. 

Birummet klart

När jag specade upp sommarens byggprojekt nämnde jag inte att den biredskapsbod som byggdes i vintras skulle göras klart. Jag kom ju på att jag behöver ett kallt förråd där skadeinsekter fryser på vintern, men som ändå måste vara musfritt (så jag kan inte bara ställa ut lådorna i kylan).

Utrymmet har funkat i vinter, men bara varit ett fyrkantigt rum med gipsplattor i väggar och tak. För nästan inga pengar alls har det nu färdigställts. Skarvar har spacklats och slipats, hörnor har latexfogats, väggarna försetts med golv- och taklister och både väggar och tak har målats vita.

På en vägg har jag satt upp konsoller och hyllor. Väggskenorna fick jag köpa för en hundring, men hyllorna och färgen är restmaterial jag ändå hade hemma. Vägg- och takfärgen fick jag dock köpa, 219 kr för en femlitershink, och så spackel för mindre än en hundring. Som golv- och taklist satte jag brädor jag egentligen köpt in som ströläkt. De gör jobbet och kostade gissningsvis en femma metern.

Lådorna längs väggarna är uppdelade i högar beroende på hur ramarna ser ut. Där finns t ex gamla honungsramar jag kan fodra bina med och begagnade, slungade ramar uppdelade i mörka och ljusa, eftersom drottningen föredrar mörka ramar för att lägga ägg medan de ljusa generellt passar bättre i skattlådorna som ska fyllas upp med honung.

Allt detta kan tyckas som överkurs, men när man stökar i bigården är det smidigt att snabbt kunna springa in och hämta exakt det man ska ha. En varm sommardag vill man inte stå och sortera ramar klädd i en varm bidräkt med nät för ansiktet som gör att man ser dåligt i skum belysning.

Apropå det återstår att sätta upp ett lysrör i taket. Och kanske ett skåp, ytterligare någon hylla och möjligen ett mindre arbetsbord, men jag skyndar långsamt med inredningen eftersom jag räknar med att upptäcka mina behov efter hand. Helt klart blir det säkert aldrig, men det är ju så livet funkar.

Anarkistiskt kaffe någon?

”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.”

Det är en princip som bottnar i Nya testamentet, men senare mest används av socialister. Det kan absolut funka i en familj eller mellan några goda vänner, men att jobba och bidra till en grupp av okända som i sin tur kan välja att åka snålskjuts har igen och igen visat sig att inte fungera i verkligheten.

Det senaste exemplet är det ”antikapitalistiska” kaféet The Anarchist i Toronto. Deras affärsidé är att kunderna, inom vissa gränser, ska kunna välja själva vad de vill och kan betala för kaffe och tilltugg, men i mitten av maj meddelade ägaren att dålig ekonomi gjort att det nu var färdigfikat.

Tack vare den reklam detta beslut gett har han nu bestämt sig för att fortsätta verksamheten, men det är givetvis bara konstgjord andning. Många kluckar förtjust över detta, men jag tycker att det är lite tråkigt även om just den här ägaren verkar vara en synnerligen obehaglig människa. Tanken är egentligen fin, att alla bidrar efter sin förmåga. Eller som Cornelis Vreeswijk uttryckt det:

”Så är det nämligen inom det sociala.
Kan ej den ena, får någon ann' betala.
Det gör detsamma vem som blir finansiär,
men skål för kapitalet! sa polaren Pär!”

Problemet är att alla står sig själva närmast. I valet mellan att ge sina pengar till en anarkistisk kaféägare och att – utan följdverkningar – behålla dem själv, kommer alldeles för många att välja det sistnämnda. Det pratas mycket om hållbarhet, men ofta menar man något väldigt ohållbart. Sanningen är att det enda hållbara i ett icke-totalitärt samhälle är att köpare och säljare möts på halva vägen.

Man kan kalla det kapitalism om man vill, men ”fri marknad” eller ”rättvis handel” funkar lika bra. Inte för kaféägaren Gabriel som på sin hemsida låter hälsa ”Fuck the rich, the police, and Kkkanada”, och ”fuck” en himla massa annat. Tacka tusan för att han inte lyckas driva kafé på ett vettigt sätt. Han verkar ju ha fullt upp med att idka könsumgänge.