När livet ger dig citroner – sök bidrag

”Du blir vad du äter”, sägs det, men det kan inte stämma för det skulle ju innebära att merparten av mänskligheten äter idioter. Däremot tror jag att det går att påverka sitt öde.

En som verkligen gör det är tioårige Leon Buregren som köpte en båt att sälja glass ifrån. Båten köpte han för pengar han tjänat på annat. För man drar ju inte igång affärsverksamhet när man är tio, den här killen började när han var två! Glasspengarna vill han investera i aktier, där hans plan är att gå in billigt och sälja dyrt. Lustigt, det är ju precis min taktik!

Okej, Leon är extrem, men det är ett gammalt klassiskt sätt att tjäna pengar, att börja sälja något ätbart där det är mycket folk. Små pengar, men höga marginaler. Det kan vara jordgubbar eller godis. Eller lemonad! Det är populärt, åtminstone där det är varmt. Så inte i Sverige, men i USA är ofta första kontakten med näringslivet att ställa upp ett saftbord vid tomtgränsen i hopp om att locka grannar eller förbipasserande.

Men så kom coronapandemin och då sprack idén för ett tag. Eller inte. Företaget Country Time ger stimulanscheckar till barn som inte kan tjäna pengar på att sälja saft. Gulligt, kan tyckas, men Country Times PR-trick resulterar i att massor av barns första arbetserfarenhet är att inte arbeta utan istället söka bidrag.

Chefen på Country Times ser helst att ungarna sedan spenderar pengarna:

”It can be saved or, better yet, spent to invest in the local economy.”

Jag tror att han får rätt där. Oavsett ålder verkar det gå lättare att sätta sprätt på lättförtjänta pengar än de man fått jobba för – lätt fånget, lätt förgånget. Men vad tror ni, vem blir morgondagens Ingvar Kamprad – Leon som lärt sig sälja leksaker, äppeljuice, chokladbollar och glass, eller amerikanska barn som lärt sig fylla i ett bidragformulär?

Renoveringshysteri

Fru Efficient Badass skrev ett tänkvärt inlägg om bostadsrenovering och jag tänkte fylla på med mina tankar.

Visst är det bra märkligt att alla förutsätter att man direkt efter att ha flyttat förväntas renovera den nya lyan! Eller, det är det kanske inte, för de flesta verkar ju göra det. Det är som om det vore lag på att man måste riva ut precis allt så fort man får tillträde, vare sig det behövs eller inte.

”Jag tänkte egentligen bara tapetsera...”

Jag sålde ett hus för en massa år sedan och det första köparna gjorde var att måla om det, vilket inte vore så märkligt om det inte vore nymålat. Det fanns mycket att göra, både inne i huset och ute på tomten, men jag kommer aldrig förstå varför de inte väntade åtminstone några år med att måla om fasaden (som dessutom, rent objektivt, var snyggare innan de målade om).

Förutom att det spar pengar att låta bli att laga sånt som inte är trasigt är det smart att ta reda på vad man vill ha ut av ytan. Jag ångrar verkligen inte att jag väntade med att renovera mitt kök när jag flyttade in här. Förutom att det var hur opraktiskt som helst var det anskrämligt fult.

Man står ut ett tag. Jag levde med det där köket i över ett år. När jag sedan renoverade visste jag exakt vad jag ville ha och har varit nöjd med det nya köket i över tio år. Jag ser det fortfarande som ”det nya köket” och skulle inte ändra något om jag flyttade in här nu.

En gång var jag med och gjorde en omvänd resa, rev ut ett halvmodernt kök och ersatte det med ett 60-talskök. Sådana kök får man gratis. Bokstavligt ”gratis vid demontering och avhämtning”. Det var bara att häkta av luckorna och kofota ner skåpen så skonsamt som möjligt.

Nu var det inte jag som skulle ha det. Jag skulle inte vilja leva utan induktionshäll och mikrougn, men jag skiter fullständigt i om färger och materialval är ”årets” eller ett tidigare decenniums. Snyggt är tidlöst för mig och är det dessutom funktionellt tänker jag inte bygga om det.

Så går det med outtömlig kassa

Alla barn får inte längre veckopeng. Det är synd för det är en bra första lektion i att hushålla med pengar. Köpte man godis för hela veckopengen var den slut och man blev tvungen att invänta nästa veckas utbetalning. Men vad skulle hända om den som sparar tvingas lämna en del av sin veckopeng till sin slösande syrra? Jo, då skulle Spara lära sig att enda sättet att få använda alla sina pengar är att göra av med dem, och Slösa att hon lika gärna kan spendera för då får hon mer pengar.

Det här är tyvärr inte ett fiktivt exempel, bara det att Slösa heter Malmö. Den moderata twittraren Susanna Silfverskiöld (kul med människor vars partibeteckning hörs på namnet) har gjort en sammanställning av Malmös galna projekt möjliggjorda av det kommunala utjämningssystemet. Läs helst hela tråden, men här kommer ett axplock.

En halv miljon lades på att spela in ”ljudet av Malmö” som bl a bestod av inspelad tystnad från Malmö Stadsbibliotek. Hade man varit ute efter mer typiskt malmöitiska ljud hade jag föreslagit granatsprängningar eller varför inte den poetiska kärleksförklaringen ”Ey, ja ska knolla din mamma, jewla svennehora!”?

Malmö torde också vara den enda kommunen som har en egen skateboardsamordnare. Det kostar Malmö 2,5 miljoner om året. Eller rättare sagt, det kostar 2,5 miljoner för invånarna i bl a Danderyd och Solna eftersom deras skattepengar skickas till kommuner som bränner sina pengar, med Malmö i ohotad ledning.

Jag vet inte om Malmös socialdemokratiska kommunstyrelseordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh fick veckopeng när hon var liten. Troligen, för hon är i min ålder och det var normen på min tid. Men även om veckopeng är en bra början är det ingen garanti för ett vettigt ekonomiskt sinnelag.

Bäråret

Experterna, men även jag, konstaterar att 2020 är ett mycket bra blåbärsår och tydligen ska det vara samma sak med svampen. Men plockar vi? Första gången jag var ute i år såg jag faktiskt ett par plockare, men övriga gånger var det som vanligt. Om jag skulle möta någon i skogen har de inte bärplockare i händerna utan gångstavar. Det är visst svårt att få hit thailändare att plocka i år, så gissningsvis kommer inte ens köpesylt innehålla särskilt mycket svenska bär, de får ruttna i skogen.

Är det inte ganska ynkligt att det ska behöva komma hit thailändare för att plocka våra bär, bulgarer för att plantera vår skog och polacker för att bygga våra hus? Särskilt bärplockning är ett jobb det är svårt att misslyckas med. Är man någorlunda hel i kroppen fixar man snabbt sitt eget behov.

Ska man försöka räkna hem en anständig timlön på att plocka bär får man slita en del, men de flesta av oss behöver både frisk luft och motion och jag tycker att det är ganska avslappnande att gå ut och plocka ett par liter blåbär. I år hade jag nio liter kvar från förra året och vill inte bygga några jättelager. På slutet gav jag till och med bort lite, men det är liksom ingen riktig sommar utan blåbärsplockning.

Och man kan inte räkna timlön på allt, då lönar det sig knappt att gå upp på morgonen, definitivt inte en ledig helgdag. Det handlar ju om att ha ett anständigt liv också. Därför städar och underhåller jag min egen bostad, lagar min mat från grunden, plockar bär och kokar egen sylt.

Lockprissatta bostäder

Att medvetet sätta ett för lågt utropspris när man säljer en bostad är inte längre tillåtet, men alla vi som läst bostadsannonser har väl sett exempel som inte med bästa vilja går att se som rimliga? Så här säger Fastighetsmäklarinspektion, FMI:

”Det ingår i mäklarens uppgifter att bedöma vad bostaden är värd och marknadsföra den. Det är viktigt att mäklaren anger korrekta uppgifter i marknadsföringen. Att medvetet ange ett allt för lågt pris för bostaden är förbjudet.”

Jag vet inte mycket om FMI, men antar att det är en av deras viktigaste och vanligaste uppgifter att beivra övertramp från mäklare, så om de inte gör det undrar jag varför de finns. Men innan jag ifrågasätter deras existensberättigande tänker jag ta reda på hur det ligger till.

När jag nyligen sålde en lägenhet fick jag nämligen tampas bl a mot en i samma storlek som slumpades ut. I en förening med snittpriset 32000 kr/kvm satte bostadsmarknadens oseriösaste aktör Notar ut en topprenoverad trerummare för 25000 kr/kvm, alltså 28 procent under snittet där de givetvis inte under några omständigheter hade trott att den inte skulle gå upp minst 30 procent. Inte minst för att den först listades på Hemnet i fem veckor som en kommande försäljning, ”kontakta mäklaren för mer information”.

”Anlita Notar! Ibland följer vi lagen.”

Mycket riktigt, efter mindre än ett dygn hade tre budgivare pressat upp priset några hundratusen kronor och efter ytterligare några dagar hade ett helt gäng budvilliga spekulanter fått lägenheten att stiga 39 procent från utgångspriset. Helt rimligt i förhållande till skicket, men helt orimligt i förhållande till lagen.

Så nu ska vi se. Mäklaren är kontorschef och enligt egen utsago ”en mäklare med driv, engagemang och en konstant strävan att göra dig så pass nöjd att du rekommenderar mig till alla dina vänner och bekanta”. Hon är såklart fullt medveten om att hon måste kunna ”bedöma vad bostaden är värd” och ange ”korrekta uppgifter i marknadsföringen”. Jag kommer att anmäla försäljningen till Fastighetsmäklarinspektionen och återkommer med en uppföljning på bloggen så snart jag kan.

”Vilken värld lever de i?”

I höstas ställde jag frågan om svenska politiker hatar inrikessemestrar eftersom de tycks hata husbilar. Jag äger ingen sådan och har aldrig varit riktigt sugen eftersom de är ganska dyra och, i mitt tycke, övervärderade. Men jag hatar dem inte.

Efter det kom en sommar då inrikessemester (mycket tack vare samma politiker) blev enda möjligheten, så då kom husbilen in i debatten igen. En av debattörerna var Vänsterpartiets Ulla Andersson:

Innan jag attackerar tänkte jag ge Andersson beröm. Hon är en av ytterst få riksdagsledamöter som diskuterar på Twitter och som nedlåter sig att svara personer som varken är politiker eller journalister. På rak arm kommer jag bara på två andra riksdagsmän som gör det. Förmodligen finns det fler, men det vanliga twitterpolitikerbeteendet är det som exempelvis praktiseras av sossarnas nya kärlekspar Snövit & Dvärgen, att först veva på av bara helvete, sedan inte ens svara på trevliga och sakliga frågor om vad de faktiskt menar.

Slut på berömmet. Andersson konstaterar alltså att husbilar är dyra, så det vore fel att sänka skatten på dem eftersom det bara skulle gynna rika. Ungefär så. Det känns konstigt att jag ska behöva förklara grundläggande ekonomibegrepp för en ekonomipolitisk talesperson i ett riksdagsparti, men att medianpriset är 750000 kr innebär att hälften av alla husbilar är billigare. De säljs även begagnade. I skrivande stund kostar den billigaste husbilen på Blocket 5900 kr. De går dessutom att hyra och även hyrpriserna påverkas av skatt.

Det som stör mig är inte att Vänsterpartiet tycker att höjd skatt är lösningen på allt, det är inget nytt. Det är istället Anderssons syn på rikedom. Det är få som har råd att lägga flera miljoner på en topputrustad husbil, men det är inte överklassen som köper en husbil för trehundratusen. Det är arbetare som sparat pengar och kanske skaffat ett billigare boende när barnen flyttat ut.

”Vi hade inte råd med annat än tält på semestern”, skriver Ulla. Så då ska inga andra arbetarfamiljer heller ha det? Vad är det som är så hemskt med att folk sparar en del av sin lön och investerar den i sina egna liv? ”Vilken värld lever de i”, frågar Ulla och menar moderaterna som triggade igång henne genom att skriva: ”Fler barnfamiljer ska ha råd att campa i sommar!” Jag undrar vilken värld Ulla Andersson lever i och om alla husbilsägare i den världen röker feta cigarrer, använder monokel, äter gåslever och piskar sina anställda.

Fler frågor: Är det bara rika överklassmoderater som jobbar på campingplatser och matbutiker runtom i Sommarsverige? Är alla som jobbar på Dometics fabrik i Tidaholm miljardärer? Eller de mackbiträden som säljer gasol till husbilsägarna? Det är nämligen de som drabbas om alla svenska semesterfirare flyger till Maldiverna istället.

Slakta Ullared

Någon på Twitter hade varit och shoppat på Gekås i Ullared och sa lite skämtsamt att han var den siste svensken att ta sig till Ullared.

Nej, här är en som ännu motstått ”frestelsen”. Inte särskilt svårt eftersom Ullared för mig står för huvudlös shopping av onödig skit. Shoppingresor där folk åker från hela landet till detta konsumismens Mekka för att köpa plastig smörja och kläder sydda av flinka asiatiska barnhänder.

Jag behöver inte ens titta på miffona i tv-serien Ullared, de där foppatoffelbeklädda fetknopparna som representerar dålig smak och stil på ett sätt som får en medelklasskille som jag att känna samhörighet med överklassmänniskor som gått på Sigtunas internatskola och rynkar på näsan när någon tilltalar dem med ”du”.

Det finns naturligtvis bra grejer att köpa även på Gekås och jag motsätter mig inte idén att handla på ett större varuhus där man tack vare låg kostnad för mark och personal kan hålla nere priserna, men själva fenomenet Ullared ger en bra bild av vad som är fel med världen.

Det enda bra som kommit ur Ullared är den här låten och hade de där klistermärkena Wahlbeck pratar om funnits på riktigt hade jag stått först i kön. Bara det inte varit på Gekås i Ullared.

Amerikansk bidragsinflation

Det är tydligen inte bara svenska artister som ser bidragsberoende som en mänsklig rättighet. Här är en amerikansk insändarskribent som ondgör sig över att hennes familj ”olyckligtvis” bara fått 200 dollar:

”We have to pay for everything! I don’t feel that earning $200,000 a year should be too much to qualify under the CARES Act.”

Nej, varför ska 1,8 miljoner kronor i årsinkomst diskvalificera dem från mer bidrag? Kanske för att de borde klara sig alldeles utmärkt på de pengar och antagligen gör det också. Det som stör henne är att de minsann betalar så mycket skatt att det inte vore mer än rätt att de också får bidrag:

”I’m having a hard time understanding how earning over $200,000 a year is too much to qualify for a decent stimulus check when you’re paying someone else’s income in federal taxes, and most people pay nothing after getting theirs back in earned-income tax credit, child-tax credits, etc.”

Då har man missuppfattat själva idén med bidrag. De är till för människor som behöver dem, inte de som betalat in mest skatt. Sedan kan man absolut argumentera för att det både vore bättre och mer rättvist om fler får behålla mer av sina egna pengar, men en stimulans är inte en klapp på axeln till den som gjort rätt för sig.

Om andra får pengar för att deras ansökningar ser annorlunda ut, att de är sambos istället för gifta osv, är det orättvist, men i ärlighetens namn är det inte där fokus i kritiken ligger, det är att hon och hennes familj tjänar för mycket pengar för att få hjälp av staten.

Om fler anammar hennes inställning, att man bör ha rätt till bidrag även om man tjänar 300000 kr i månaden, ska hon nog inte förvänta sig att skatterna blir lägre. Om Trump-administrationen istället delade ut stimulanscheckar till människor fattiga på kunskaper eller logiskt tänkande skulle signaturen ”Upset at the Inequality” stå först i kön.

”Hur kan du äta så billigt?”

Ganska ofta får jag frågor om min matbudget från människor som inte läser varje stavelse i min blogg, vilket märkligt nog är över 99,9 procent av Sveriges befolkning och ännu högre procentsats globalt. Nu senast när Miljonär Innan 30 uppmärksammade att jag äter billigare än spädbarn.

Varje gång tänker jag att det vore fiffigt om jag hade ett inlägg att hänvisa till där jag både beskriver hur jag tänker kring mat och matkostnader, med handfasta råd och receptlänkar. Nu är tiden kommen. Här följer 36 länkar till blogginlägg om mat.

Först och främst ska jag berätta att jag inte behöver snåla som jag gör. Det är helt frivilligt, inte för att slå rekord eller som en pik mot andra. Jag äter det jag vill äta, gärna gott och nyttigt, men jag tar också hänsyn till extrapriser och vilka butiker som är billiga eftersom det känns dumt att betala för mycket.

Det jag i första hand brukar hänvisa till när frågan kommer är ett inlägg om matkostnader där jag berättar att jag räknat ut min matkostnad till 663 kr/månad, inklusive alkohol och förbrukningsvaror, vilket är mindre än en tredjedel av Riksnormen för försörjningsstöd.

Kommentarsfältet föreslog att jag skulle berätta hur en matsedel kan se ut, så det gjorde jag, och vilka matvaror man finner hos mig.

Genom åren har jag skrivit lite allmänna inlägg om hur jag tänker kring mat, t ex om myten att nyttig mat är dyr, min aversion mot hel- och halvfabrikat, om matsvinn, vegetarianism och om olika ställen för recept på billig mat.

Att odla mat håller också matkostnaderna nere, t ex genom att odla kryddor i allmänhet och chili i synnerhet.

Ännu enklare är det att plocka mat i skogen, eller gratis frukt från andra som vill bli av med sitt överskott. Jag har skrivit om att plocka frukt och bär, och att koka egen sylt eller mos.

Eller också drar man det ett snäpp längre (jag tenderar ofta att göra det) och letar upp sånt som många inte ens tänker på som mat. Själv har jag t ex tillagat maskrosor, nässlor och granskott. Ett annat mer experimentellt recept är på havremjölk som kostade ungefär 13 procent av den man köper.

Men för att inte tappa fler läsare ska jag gå tillbaka till riktiga recept på riktig mat, t ex vegetarisk pitepalt och blåbärspannkaka som kanske avslöjar mitt norrländska arv.

Pizza är aldrig fel att göra själv. Grönsakspaj och raggmunk är andra rätter folk märkligt nog köper hel- eller halvfärdiga. Gratinerad squash, spenatsoppa och morotsbiffar sätter färg på tillvaron.

Som snåljåp och vegetarian använder jag annars gärna baljväxter till vegobiffar. Eller också hummus eller ärtsoppa, som när jag räknade på det kostade 1,35 kr per portion i min tappning.

Matbröd tycker jag är vinst varje gång att göra själv. Det blir godare, billigare och troligen också nyttigare. Några exempel: frallor, vörtbröd, rågbröd eller ett bröd med valfria mjölsorter.

Kaffebröd är billigast att låta bli, men när jag vill unna mig (eller behöver muta någon) gör jag kanelbullar eller semlor. Snackar vi desserter gillar jag också rabarberpaj.

Mitt viktigaste budskap när det kommer till mat är att göra det själv. Det är inte så krångligt och i likhet med det mesta blir man med tiden bättre på det. Att man dessutom sparar pengar på att laga mat är inte heller dumt.

Omyndigförklara nu!

Omyndigförklaring avskaffades 1989 i Sverige. Nu tillsätter man förvaltare och ”gode män” (måste bara vara dagar tills ”god man” ersätts av ”god person”) när någon inte klarar att ta hand om sin egen ekonomi. Termerna kanske inte spelar så stor roll, men något måste göras, eller vad tycks om detta uttalande från Hyresgästföreningen:

”Många av de som ringer har inte kunskap om att man måste betala hyran, det är jätteviktigt att göra det annars riskerar man att bli av med sitt hyreskontrakt.”

Varje vecka ringer 150-250 personer. Vi får väl anta att de som beskrivs i citatet inte är en majoritet, men det är alltså ”många” som inte förstår att hyran måste betalas. Det här är vuxna människor som skrivit på ett hyreskontrakt där det tydligt framgår att obetalda hyror leder till vräkning. Men de ”har inte kunskap”.

Ansvar för sin ekonomi och fulla medborgerliga rättigheter har de däremot, inklusive rösträtt. Det innebär att de även framöver har rätt att skriva på kontrakt de inte förstår och kan stjälpa ekonomin för företag och privatpersoner som tar ansvar för vad de lovar, betalar vad de är skyldiga, lämnar ut varor och lägger ner arbetstimmar, som sedan förblir obetalda när kundens utlovade del i avtalet uteblir eftersom denna inte förstått att han/hon förbundit sig att göra rätt för sig.

Brysk Inkasso – ”Driver in, ger igen, slår tillbaks!”

Att omyndigförklara låter som ett förfarande från Sovjetunionen eller Nazityskland på 30-talet, men vad är alternativet? Att avvakta tills den skötsamma delen av befolkningen slutar göra affärer eller driver in pengarna genom att skjuta den skyldige i knäskålen (en ännu tydligare betalningspåminnelse) vore det bättre om man såg över lagstiftningen nu. För allas trevnad.

Jag fick rätt!

För ett par år sedan, i samband med ett blogginlägg om min chock över att Sverige har 50000 politiker, ställde jag frågan vad som skulle hända om vi tog bort 1 av 5 riksdagsledamöter. Särskilt en person gav mig mothugg i kommentarsfältet och menade att riksdagens arbetsbörda är så hård att det vore helt omöjligt.

Men vilket parti tillhör han?!

Jag hade i min text konstaterat att nästan alla andra europeiska länder har färre parlamentsledamöter per capita, så jag lät mig inte övertygas, och i år bar det sig inte bättre än att en pandemi (om än tillfälligt) plockade bort 6 av 7 ledamöter. Det verkar gå alldeles utmärkt och häromdagen konstaterade Expressens ledarredaktion samma sak som jag, bara 2,5 år senare.

Jag tvivlar inte på att det finns riksdagspolitiker som jobbar stenhårt, men faktum är att riksdagsämbetet också kan locka personer av följande anledningar:

• Tredagarsvecka (nästan allt riksdagsarbete sker tisdag-torsdag).
• Fyra månaders semester med full ersättning.
• Ingen närvaroplikt.
• Inget prestationskrav. Du svarar bara inför väljarna, som tack vare filter i form av pressekreterare och byråkrater i princip inte har någon chans att ifrågasätta vad du får gjort.
• Andra ledamöter har studerat eller drivit företag på heltid vid sidan av riksdagsuppdraget.

Jag menar inte att det är rimligt att driva hela riksdagen med 55 ledamöter, men tycker att detta lilla test med all önskvärd tydlighet visat att det skulle gå utmärkt att ta bort 20 procent redan vid nästa val. Enda problemet är att beslutet måste fattas av de politiker som själva skulle drabbas, i partier som sitter ganska säkert tack vare ett trögt system och nästan obefintlig journalistisk granskning av makten. Men gå skulle det!

Investeringsdilemma

Den som hängt med här vet att jag nyligen sålde en lägenhet och jag var inte precis fullinvesterad innan dess heller. Således har jag ett akut behov av att investera ett sjusiffrigt belopp.

Det är väl bara att fylla på befintliga börsinnehav, köpa spridda skurar av indexfonder eller fondfavoriter som Spiltan Investmentbolag eller enskilda investmentbolag? Visst kan man göra så, men just nu är det väl i stort sett ingen som tror på fortsatt obruten börsuppgång? Trots att pandemin – i bästa fall – slaktat en hel kvartalsvinst för bolag och hela branscher har börsen stigit tvåsiffrigt de senaste tre månaderna. Nasdaq med över 30 procent!

Jag vet att börsen alltid stigit på lång sikt, men det innebär inte att det är vettigt att kliva in precis innan en kris. Vi vet inte att börsen inom kort ska dippa för att multiplarna blir allt högre, men det är banne mig ingen dålig gissning, det får väl även de mest inbitna optimister hålla med om?

Samtidigt vill jag inte sätta allt på det kortet heller, så vad göra? Är det bara att snitta in sig och bita ihop? Och i så fall, vad gör jag med resten av pengarna under processens gång? Att sitta med en rejäl klump på ett nollräntekonto känns inget vidare. Collector ger just nu 0,55 % utan att låsa pengarna. Bättre än ingenting, men så himla bra är det ju inte.

Finns det bättre förslag? Kanske låna ut dem genom Lendify eller Savelend, men motsvarar potentialen den ökade risken? Det ska sägas att även om jag kanske inte kommer behöva just de här pengarna kan de tänkas att jag ska göra en större bostadsinvestering inom inte allt för lång tid. Helt klart tidigare än de fem år som ofta anges som gränsen för när man överhuvudtaget ska riskera sina pengar, men hur mycket domedagsprofet jag än är vill jag inte sitta hur säkert som helst.

Jag tror att texten redan är uppe i åtta frågetecken, så det är kanske bäst att jag slutar här innan det blir nio? Skit också!

Budtaktik

Det finns massor av artiklar på nätet om hur man ska gå tillväga när man budar på en bostad, troligen böcker också. Jag är ingen expert. I den enda budgivning jag vunnit fanns ett bud på utgångspriset. Jag höjde med några papperslappar och fick den nästan direkt.

Men efter att nyligen ha sålt en lägenhet vet jag i alla fall hur man inte ska göra. Jag hade två budgivare, vi kan kalla dem Idiot 1 och Idiot 2 (för det var vad jag döpte dem till i min telefon för att hålla reda på dem), som får tjäna som avskräckande exempel.

Idiot 1

Den förste var med tidigt i processen, på en privat visning där han berättade för mig om allt som var fel med lägenheten. Det är tillåtet, men om planen var att jag skulle sänka priset var det meningslöst. Det framgick att han var snickare och det kändes som att han ville göra ett klipp.

Inte mig emot, så länge jag får det jag vill ha. Det gäller allt jag säljer. Jag sålde nyligen ett skåp till en tjej som tänkte måla det och sälja det för det tredubbla. Jag tar inte illa upp, men det förutsätter att man beter sig. Idiot 1 jämförde min lägenhet med en annan som var till salu samtidigt i samma förening, på lika många rum, men 8 kvm mindre. 8 kvm gick att översätta till en kvarts miljon, men det förklarade han att det gjorde det minsann inte alls. En trea är en trea.

Men så köp den andra då, tänkte jag, men var alldeles för väluppfostrad för att säga. Med facit i hand borde jag ha gjort det för den här killen ringde mig sedan före och efter varje utannonserad visning för att höra hur det gick. Han la aldrig något bud, bara pratade som att han var med i budgivningen. Fick jag göra om allt hade jag redan vid första samtalet sagt: ”Du har sett lägenheten och vet vad jag begär. Budgivningen sker online, så lägg ett bud om du är intresserad.” *klick*

Det är inte förbjudet att ringa och trakassera säljaren, men om målet är att säljaren ska bryta ihop och säga att han är beredd att sälja till vilket pris som helst undrar jag – hur ofta händer det? I Stockholm tror jag svaret är aldrig.

Idiot 2

Det här var en helt annan typ som inte bara snackade utan också la bud. Totalt sju stycken! Alla bud hade dock det gemensamt att de låg långt under mitt utropspris.

Samma här, om en säljare inte fått något bud och man som köpare inte är jätteintresserad kan man testa att slänga in ett skambud för att se vad som händer. Jag har gjort det själv, både på bostäder, bilar och annat. Men aldrig mer än ett.

Efter hans första bud (som var under gränsen för att budet ens skulle dyka upp officiellt i budgivningen) kom han på nästa visning för att höra hur han låg till. Jag svarade att det inte var aktuellt att acceptera det budet. Det hade krävt åtminstone ett par hundratusen till. Jag skulle hellre avvaktat ett halvår och eventuellt hyrt ut lägenheten som inte hade några lån. Han nickade, såg ut som han förstod och la ett nytt bud tre dagar senare – på samma belopp!

Efter det hade han i princip inte fått köpa lägenheten alldeles oavsett. Så återigen undrar jag – har han någonsin lyckats med den taktiken? Har någon någonsin gjort det, eller har det bara resulterat i sura säljare?

Sen kom alltså fem bud till, de sista till och med efter att jag fått andra, seriösa bud. Men det spelade ingen större roll, Idiot 2:s bud var alltid för låga för att synas för någon annan än mig och det enda budskap jag fick ut av det var: ”Jag är imbecill, ignorera mig!”

Nu låter det kanske som att jag lagt osunt många timmar på att reta mig på dessa bägge puckon, men det har jag verkligen inte. Jag gillar ekonomi och psykologi, så det roar mig att försöka förstå hur människor tänker. Men här går jag bet, kan någon förklara dessa strategier för mig? Eller har ni någon egen taktik som funkat? Eller inte funkat?

Skäms!

Det här är mitt tredje inlägg om artister och corona. Först gnällde jag på artister som krävde att bli försörjda bara veckor efter de första covid-19-larmen. Sedan skrev jag om en artist som gjorde det enda rimliga, tog ansvar för sitt liv. Den tredje och förhoppningsvis sista texten ska handla om artister som tog chansen att skaffa bidragspengar utan att ens behöva dem.

Det var ju så att artister fick möjlighet att ansöka om ett ”coronastipendium” på upp till 50000 kr. Även om jag tycker att de flesta borde göra som Tommy Steine i den andra länken ovan, skaffa sig ett extrajobb, har jag förståelse för att en del artister sitter trångt till och att detta bidrag hjälper dem. Självklart borde de, precis som alla vuxna människor, skaffa sig säkerhetsmarginaler, men livet är hårt för de veka.

Så vi släpper den gruppen och inriktar oss på dem som inte behöver pengarna, men sökte och fick dem och nu borde skämmas hela vägen till banken. Här har vi t ex Jill Johnson, som aldrig missar en chans att framhäva sin goda moral och som trots tillgångar på tio miljoner i sitt bolag tjatade till sig skattepengar som kunde gått till någon som behövde dem.

Vi har Özz Nûjen som redan visat ett kluvet förhållande till skatt. Å ena sidan skriver han högtravande krönikor om skattesmitare. Å andra sidan har hela hans familj betalat en viss Rakhmat Akilov för att snickra på ett hus ägt av Özz och hans syster.

Vi har kommunisten Lisa Ekdahl som gärna pratar om empati och solidaritet, men som också hon kan låta bolagsmiljonerna vila en stund medan hon lever på statspengar som inte ens räcker för att betala anständiga pensioner.

Apropå pensioner har även folkpensionärerna Pugh Rogefeldt och Marika Lagercrantz tagit emot 50000 var. Vad gör deras behov större än riktiga fattigpensionärers?! Särskilt Marika gör mig extremt besviken för henne har jag pratat frilansekonomi med på tu man hand för femton år sedan och upplevde hennes syn på egna och andras pengar som ytterst sansade. Sedan dess har hon bl a varit kulturråd på svenska ambassaden i Berlin och således försörjt sig på skattepengar. För att jobba, men nu ska hon alltså ha skattepengar för att inte göra det. Hoppas pengarna kompenserar för det förlorade anseendet.

Många i kultureliten (och minst en namngiven här) har pekat finger åt ”Swish-horor”, som de föraktfullt kallar människor som lever på frivilliga bidrag från uppskattande publik. Men att själva leva på våra av staten tvångsindrivna pengar är tydligen höjden av anständighet.

För mig är det viktigt att aldrig någonsin bidra till dessa människors förmögenhet genom att köpa deras alster eller se deras föreställningar. Att jag ofrivilligt tvingas betala dem genom skatt får jag hacka i mig, men aldrig frivilligt. Aldrig!

Försäljningsrapport, första halvåret

Andra ekonomibloggare visar sin aktieportföljs avkastning i procent av sparkvoten med tillhörande färgglatt pajdiagram. Själv slutade jag med det när jag insåg att jag inte ens orkade försöka få det intressant för någon annan än mig själv. Hur investeringarna presterar beror på risknivå, strategi och en massa andra individuella faktorer.

Eftersom jag inte inspireras av andras redovisningar av finansiell avkastning ska jag inte göra en egen redovisning av min depå. Istället tänker jag redovisa min försäljning av ägodelar. Jag inser att det är ännu mer individuellt, men tror ändå att det kan inspirera.

Jag har sålt begagnat i över tio år – möbler, hemelektronik, böcker, hushållsartiklar, prylar. Många gånger har jag blivit förvånad över hur sånt jag upplever som värdelöst har ett värde för någon annan. Ibland otroligt högt. Andra saker är mer uppenbara, de har bara inget värde för mig.

”No sopor for you!”

Det senaste året har jag dock skruvat upp tempot och energin. I höstas dog min mamma och jag fick ett helt bohag av grejer jag inte ens valt från början. Att det skulle bli så stod dock klart långt tidigare. Jag hade dessutom bestämt mig för att själv flytta, vilket gör behovet av att göra sig av med överflödet ännu större.

När halva året gått kan jag konstatera att jag sedan årsskiftet sålt 253 saker för 33035 kr (bortsett från lägenheten då). Det gör 1,4 saker per dag, vilket låter helt galet när jag tänker på det, men det är inte så att jag vaknat varje morgon och funderat över vilka 1,4 saker jag kan avvara idag. Det går i omgångar då jag plockat ihop, rengjort och putsat, fotat och mätt, läst på om och lagt ut annonser.

Den som är slängd i huvudräkning märker att den genomsnittliga försäljningen gett 131 kr. Vanligen med 10 procent i avgift, så då är vi nere i 118 kr. Inga jättepengar, men många bäckar små. 30000 kr rätt ner i fickan är pengar, men processen är också ett sätt att städa och i viss mån sörja. Jag vill inte vara människan som sparar sin mammas prydnader eller kastruller som ett abstrakt minne om sakerna inte behövs i mitt liv. Alla som förlorat någon vet att känslan när man slänger deras saker i en container (vilket jag såklart också gjort) inte fyller kroppen med välbehag. Att ge dem ett nytt hem, även om det inte är mitt, känns bra.

Vägen till minimalism är långtifrån slut. Tidigare år har jag låtit bli att sälja under sommaren, men i år har jag inte tid att vänta. Och eftersom svenskar tack vare världens sämsta coronapolitik inte är välkomna någonstans just nu kanske några fyller semestern med shopping.

Jag hoppas som sagt inspirera någon att rensa ut sitt förråd, garage eller klädkammare. Om du har grejer att sälja för några hundra eller hundratusen vet kanske inte ens du, men om du testar att sälja ser du att det lönar sig. När du får snurr på verksamheten går det av bara farten. För mig är det numera normalt att ha 50 annonser igång. Hemmet töms och bankkontot fylls löpande.