Sopigt rykte

Ett gott renommé kan vara viktigt. Jag har tydligen etablerat mig som ”søppelmannen” i mitt bostadsområde och nu ska jag förklara varför det är bra. Jag hjälpte den nya grannen att lägga tak. Gammal råspont bröts bort och byttes ut, läkt sattes upp och skarvades på takstolarna. Det blir mycket skräp och grannen började lasta en släpkärra för ändamålet. Han skulle slänga det gamla taket på soptippen, så jag sa: ”Släng det hos mig!”

Ingen som känner till min hangup på spillvirke blir förvånad. De två senaste vintrarna har jag fram till nyår endast eldat med sågade trävaror, men nu har jag möjligen gått ett steg till. Häromdagen fick jag ett sms från grannen med texten ”Vill du ha brädorna?” och en bild.

Klart jag ville det. Här snackar vi helt spikfritt virke, lätt att såga upp och hantera. Kanske använder jag till och med en del av det som virke. Det visade sig att grannen var hemma hos sin svåger i en närliggande by och antagligen var svågern på väg att göra samma resa till tippen, men nu slängde grannen det på sin bil och tog hit det istället. Allt för att jag likt Eddie Murphy i En prins i New York fastslagit att det är mig man ska tänka på när man tänker sopor:

Svågern blev av med sitt skräp, grannen gjorde både honom och mig en tjänst och själv sitter jag nu med ännu mera ved. Alla får göra sina bedömningar. Jag har förståelse för att man kör uttjänt virke till soptippen, särskilt om man har ont om plats. Men när grannen kom med en säck korta läktbitar som inte ens behöver sågas utan kan kastas direkt i kaminen kunde jag inte låta bli att fråga varför de inte behöll detta själva. De har öppen spis, vedspis, kaminer och till och med en fast eldningsplats utomhus för korvgrillning eller samling runt lägerelden.

Men nej, han förklarade att de nu var i städfasen, att ta hand om skräpved får komma senare. Jag tror aldrig att den dagen kommer, men jag klagar inte. Blir det en mild vinter kanske jag kan värma mig fram till februari innan jag börjar nöta på det vedlager jag själv har betalat för.

Barn ute och cyklar

Ett inlägg på Twitter fick mig att fundera.

Om jag vore tolv år hade jag varit likadan och ägt eller sparat pengar till en elsparkcykel. Det är ännu en fördel med att inte växa upp nu. För 40 år sedan fanns varken elcyklar, elsparkcyklar, segways eller andra motordrivna fordon förrän man fick köra moped. Ja, jag vet att det gick att köra moppe innan femton, men jag var ett laglydigt barn.

En annan skillnad var att skulle man någonstans fick man ta sig dit. Visst skjutsades barn även på 80-talet, men inte alls på samma sätt som nu. Jag flängde själv runt i min barndom och tränade schack varenda vecka och tävlade varenda helg, och var då hänvisad till buss, pendeltåg, tunnelbana, cykel och promenader. Skolparkeringarna var heller inte fullproppade med curlingföräldrars bilar morgon och eftermiddag.

Vad var det för bra med det då? För det första att dessa transporter var den motion jag fick. Nästan inget svenskt barn var överviktigt. Titta in på en skolgård idag. Skillnaden går inte att blunda bort. Så ointresserad av idrott som jag var hade jag nästan garanterat varit ett tjockt barn. Dessutom låg det ett ansvar inbäddat i logistiken. Det gällde att hålla koll på både klocka och tidtabeller.

Innan mobiltelefonen kunde man varken kolla resrutter på nätet eller skicka ett sms för att berätta förväntad ankomsttid. Det är stor skillnad på att ställa sig vid busshållplatsen för att ta bussen till tåget till bussen, en kort promenad över till tvärbanan och mer buss, jämfört med att bara sätta sig i baksätet på en bil och låta andra sköta resten.

Jag förstår inte min samtid

Att jag är i otakt med tiden är ingen nyhet, men nyligen hörde jag en podcast (länk till 38 minuter norsk ekonomipodd för den som orkar). Gäst var en influencer känd från Paradise Hotel, så jag tänkte väl inte precis att detta skulle vara min själsfrände. Men hon har ändå startat ett par företag, så hon kan väl inte vara helt puckad, tänkte jag. Jodå.

Bl a framgick att hon under ett års tid gjort 404 besök i matbutiken (jag var ute och sprang när jag hörde detta och höll bokstavligt talat på att ramla omkull). Där hade hon under året handlat för 240000 kr till sig och sin sambo, alltså tiotusen per person och månad, och det såg hon fortfarande som helt rimligt (”Vi var ju två”). Min månadssiffra är 864 kr, knappt 9 procent eller en elftedel av hennes, och på antalet butiksbesök blir skillnaden ännu större. Gissningsvis besöker jag inte en matbutik oftare än två gånger i månaden, så 24 om året istället för 404 (= 6 procent).

”När man handlar handlar man, och då handlar man rejält!”

Men den extrema skillnaden slutade inte där. Hon berättade att hon skulle flytta ihop med en kille på en (för bägge) ny ort, Stavanger. Istället för att hyra något till att börja med bestämde de sig för att bygga ett hus, lyxigt och handikappanpassat för att hennes MS-sjuka mor skulle kunna hälsa på under längre perioder. Den blivande sambon flyttade i förväg, men innan huset ens var färdigt var förhållandet det. Huset såldes för 2,7 miljoner under utropspriset.

Tror ni att hon lärde sig något av det? Nej, sådana människor gör ju aldrig det. Nästa gång hon köpte hus slutade det med att hon fick betala 140000 per månad bara för lånet, varav 90000 kr i räntor! Det var allt vi fick veta (förutom att hon inte hade råd att skaffa möbler), men lånet måste ha varit på 20-25 miljoner.

En annan egenhet som framkom var hennes förkärlek för abonnemang. Det var tusentals kronor som varje månad gick till tidningsprenumerationer hon inte läste, astrologitrams hon glömt bort, appar och inte minst ett gymkort på SATS som hon inte använde överhuvudtaget. Programledaren, som tidigare gjort ett slags Lyxfällan-program med gästen, hade konstaterat att det skulle gå att spara 50000 kr om året på hennes onödiga abonnemang och det tror jag på. Det billigaste SATS-abonnemanget jag hittar (och något säger mig att ”billigast” aldrig är aktuellt) går på 789 kr/månad, så bara där är det nästan tiotusen att spara.

Det märkligaste av allt är att om man skulle ställa upp min ekonomi bredvid hennes är jag inte alls säker på att hon skulle ses som den mest extrema. Hon är inte normen (ens i Norge), men om gemene man fick jämföra hennes mat-, abonnemangs- och lånevanor med min odling av grönsaker, frihet från streamingtjänster, gamla bil och återanvändning av allt från papper till gamla lakan vågar jag nästan sätta en slant på att det är jag som får UFO-stämpeln. Jag bär den inte med stolthet, men med förundran.

Undvik den lokala specialiteten!

I sommar kommer många av er resa på semester och uppleva nya saker, oavsett om ni åker till Asien eller till Askersund. Gör gärna det, att resa kan vara ett bra sätt att vidga sina vyer. Jag vill däremot slänga in en brasklapp – undvik den lokala grejen, vare sig det är en omtalad smaksensation på den lokala restaurangen eller en sport som inte finns någon annanstans.

Jag ska förklara varför. Nästan allt i vår samtid började som en lokal specialitet. Pizza och sushi fanns inte plötsligt i vartenda gathörn. Det började någonstans i världen (Italien respektive Japan i de fallen) med att driftiga människor testade något nytt, fick positiv respons, fortsatte, fick efterföljare, och till slut växte det okontrollerbart över världen.

Den lokala specialiteten på ditt resmål i sommar kan förvisso vara en sådan sak och så kan du i framtiden skryta med att du spelade falbly eller käkade forackor medan de var helt okända fenomen. Men troligare är att de inte blivit internationella succéer av en anledning – att det inte var särskilt bra. Om detta vore Beatles hade ni aldrig hört talas om det bandet:

Så skippa den där drinken bestående av mesost och vodka. Lokalbefolkningen kan vara hur stolt som helst över den, men vore den god hade den varit en internationell succé. Att den bara finns på ditt semestermål är ingen exklusiv kvalitetsstämpel, det är en överlevnadsinstinkt.

Miljonregn över student

Här är en nyhet jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om, så låt oss se om vi kan bli klokare ihop.

Mykale Baker, 18, gick ut highschool och gick direkt efter det till jobbet på Burger King. En kund noterade hans examensutstyr, började prata med killen och fick höra att han ville plugga vidare, men var osäker på om han skulle ha råd. Det var anledningen till att han tog ett arbetspass på examensdagen.

Detta tyckte kunden var så fint att hon la ut ett klipp på TikTok och startade en insamling som senast jag kollade var uppe i nästan tvåhundratusen dollar. Blir det mycket mer behöver han kanske ingen utbildning. Då kan han gå i pension, leva FIRE-liv från arton års ålder och de kommande åttio åren livnära sig på avkastningen från insamlingspengarna.

Det är klart att det är fint med arbetsmoral och att en ung kille från en fattig familj kavlar upp ärmarna istället för att gnälla över hur tufft han har det. Kanske är jag cynisk nu, men det enda denne artonåring gjort är ju faktiskt att ta ansvar för sitt liv. Är det inte ungefär vad som borde förväntas av oss alla? Hans arbetsvilja bör absolut uppmärksammas och jag unnar honom gärna ett ekonomiskt tillskott för att uppnå sin dröm. Men två miljoner?!

”Fuck CSN!”

Samtidigt är jag en blödig typ och förutom att det var en fin historia har vi kanske alla något att lära här. När livet går oss emot är det en sak vi kan vara säkra på – det finns alltid någon som har det värre. Varje år gnäller svenska studenter över att de inte hittar en studentbostad på gångavstånd till den utbildning de kostnadsfritt mottar från de svenska skattebetalarna. De kan också behöva bli påminda om att skattefinansierad utbildning, studiebidrag och studielån inte är förutsättningar givna av Gud. Något säger mig att Mykale Baker skulle gå eller lifta flera mil till skolan fem dagar i veckan utan att gnälla över det. Om han inte hade blivit mångmiljonär alltså.

Pengabekräftelse

Money affirmation, eller pengabekräftelse, är tydligen populärt i dessa tider. Det går enkelt ut på att man ska tänka sig till rikedom genom att återkommande skriva en positiv mening eller sjunga med i en extremt fånig ramsa om pengar.

Jag är inte säker på att jag kan döma ut allt paranormalt, men det här tror jag extremt lite på. Att exempelvis tänka till sig en lägenhet tror jag är väldigt mycket mindre effektivt än att spara till den genom att avsätta och investera pengar på börsen.

Ingen skulle komma på tanken att föreslå den som vill bli duktig tiokampare att meditera istället för att motionera. Inte heller kan man bli en duktig snickare genom att skriva det på en lapp eller sjunga signaturen till Byggare Bob. Hur kan någon tro att ekonomi funkar annorlunda?

Jag tror däremot att det går att vända på resonemanget. De som intalar sig själv att de kommer att misslyckas får nästan alltid rätt. I en del fall undrar jag vad som är viktigast för dem – att behålla bilden av sig själva som offer utan egen skuld i sitt misslyckande, eller att på allvar försöka få ett bra liv.

Ha lite visioner, människa!

Gårdsförsäljning av alkohol har stötts och blötts. Till slut blev det en urvattnad lösning som till och med de frihetshatande Liberalerna kunde acceptera. Många småproducenter orkar inte dra igång gårdsförsäljning eftersom det är så mycket regler och extra administration, och att uppsidan är för liten. Men så har man också lyckats hitta en liten ölproducent som avstår för att han månar om Systembolagets monopol:

”Att få ha sina flaskor på Systembolagets hyllor är viktigt för lokala bryggerier. På söndagen träder den nya lagen om gårdsförsäljning i kraft och ölbryggaren Håkan Nilsson menar att det kan leda till att Systembolagets monopol försvinner framöver.

– Som en liten aktör skulle det i så fall bli svårare att sälja till detaljhandeln än till Systembolaget, säger Håkan Nilsson, ägare på Remmarlöv gårdsbryggeri.”

Tänk att det finns små vingårdar och ölbryggerier som överlever i länder som inte har ett stort Systembolag som kan värna om den lille producentens rättigheter. Dessutom har jag hört rätt många alkoholproducenter säga att de tvärtom känner sig motarbetade av monopolet. Vem värnar om dem?

Som konsument har jag inga stora problem med Systembolaget även om jag tycker att svenska producenter borde få sälja hur mycket alkohol de vill över disk till vuxna människor (eller så borde även Systembolaget precis som gårdsförsäljarna tvingas ge varje kund ett 30 minuter långt föredrag om alkoholens risker). Däremot stör jag mig på människor som inte vill ha frihet. Eller just det kan jag väl egentligen leva med, men när sådana människor också vill klippa vingarna av sina medmänniskor, bara för att de själva saknar visioner och handlingskraft, bränner en säkring eller två i huvudet.

Så länge det bara finns en grossist kan Håkan sälja sin öl dit. Om denna grossist inte klarar av fri konkurrens förtjänar den inte att finnas, och om Håkan inte kan hitta nya kunder borde han lägga ner eller sälja till någon som kan och vill det.

Samma fenomen ser jag hos biodlare som säljer sin honung till en uppköpscentral för mindre än halva priset man kan få direkt hos slutkund. Vi får den marknad vi förtjänar. Tänk om mjölkbönderna skulle starta egna mejerier istället för att sura över att de bara får några kronor per liter hos Arla. I många fall krävs inga lagändringar, bara en gnutta initiativförmåga och självrespekt. Ölbryggaren Håkan Nilsson må vara ett extremfall, men många jantar och fjantar är honom hack i häl.