Någon betalar, troligen du

Jag måste erkänna att jag aldrig hade hört talas om Joacim Cans när han dök upp som gäst i podden På Riktigt, men jag har läst på. Han sjunger i Hammerfall. Jag letade upp en låt på Youtube och lyssnade så länge jag orkade, vilket var tre sekunder.

Det var betydligt intressantare att höra honom prata. I huvudsak handlade det om ekonomin som artist, men jag tror att det går att överföra till alla andra, och passar ihop med min gamla käpphäst att man aldrig kan lämna ifrån sig ansvaret för sin egen ekonomi.

Det viktigaste Cans hade att säga var att allt kostar, även om man inte tänker på det. T ex hade hans band avsagt sig starksprit i logen eftersom bandet inte drack den, och även om den inte hamnade på fakturan var det en kostnad för att boka bandet. ”Behöver vi något kan vi gå ut och köpa det själva, det är ju ändå vi som får betala.”

Jag jobbade som komiker i tio år och tänkte på samma sätt kring blommor. En bukett snittblommor kostar ändå några hundra. Lägg dem på gaget istället. Fin gest att få en blombukett när man kliver av scenen, men vad ska jag göra med den? Antingen skulle jag till ett hotellrum eller också sitta i en bil eller på ett tåg i sex timmar. Efter det är den buketten vissnare än Kristina Lugn.

Hammerfalls ekonomi var tydligt aldrig sämre än när de under några år anlitade en manager. Jag är helt med på det. Artistbokarna erbjöd sig sällan att boka åt mig, men jag hade inte låtit dem göra det även om de gjort det gratis (vilket de inte hade, allt kostar). Ibland ingick hotell för att kunden betalade (eller för att de hade eget hotell), så då fick jag leva med det. Motvilligt.

När jag bokade mina egna resor och hotell blev det alltid billigare och ofta bättre, eftersom jag jämförde färdsätt, biljettpriser och hotell. Nackdelen var att det billigaste tåget ofta var morgontåget som gick innan hotellet serverade frukost, men om tågresan kostade trehundra mindre fick jag väl shoppa frukost på 7-Eleven då.

Jag åker kollektivt till Arlanda för 31 kr – pendeltåg till Märsta och sedan SL-buss. Flygbuss kostar 99 kr, Arlanda Express 280 kr. Listan på exempel är oändlig, det finns så många helt onödiga småkostnader för den som aldrig planerar eller som inte själv drabbas av dem (eller inte förstår att de drabbas). Cans säger i intervjun att han är 20 procent artist, 80 procent företagsledare.

”För så mycket tid lägger man ner på det som inte är speciellt kul. Men det är ändå det som säkrar din framtid. Det är det som betalar räkningarna, ser till så att barnen har det bra och får sina julklappar.”

Så sant som det är sagt.

Jag trodde ockerhyror var förbjudna

Om jag hyr ut en hyresrätt får jag inte ta mer än ”marknadsmässig hyra”, men om kommunen hyr ut en markplätt finns inga begränsningar. Jo, om det finns väggar och tak får inte de heller ta i så de kräks, men en bit plan mark verkar få kosta hur mycket som helst.

Häromdagen tvingades jag betala för att ställa ifrån mig bilen på en sådan här ruta. Det kan jag tycka är rimligt, beroende på vad det kostar. Här var det ett sjukhus som tog 20 kr/timme för dessa nio kvadratmeter, i kallhyra utan vatten och avlopp.

En tjuga är kanske inte så farligt, men innan jag kom därifrån hade det kostat mig 110 kr och det kan jag veckohandla för. Så jag började fundera över rimligheten i beloppet. 20 kr/timme gör 14400 kr/månad. Helt okej för en femrummare på 120 kvm, inte för en p-ruta. Hur kan det ens vara tillåtet? Skulle man kunna komma runt begränsningarna i andrahandsuthyrningar av bostäder genom att sätta in en garageport och kalla lokalen för parkering?

”Vadå hus?! Det här är en carport!”

Vårt samhälle är uppbyggt kring bilen, och i detta fall hade jag inget val, jag var tvungen att ha med mig bilen och jag kunde inte parkera en halvmil bort där jag kanske hade hittat en billigare parkering. Som Stefan Sauk sa i en av sina Lorrymonologer: ”Vad fan vill de? Ska man stoppa bilen i fickan eller?!”

Rädd för storbanker?

I Marcus Hernhags fredagschat i Privata Affärer fick han frågan om hur han ställer sig till storbanker och svarade:

”Jag äger aktier i Sampo som är störste ägare i Nordea. Jag tycker det räcker som exponering mot storbankerna, som i och för sig kommer att vara kassakor ett tag till men utmaningarna från nischbanker, nätmäklare, fintech, bolåneutmanare, etc är orosmoment på sikt så jag tycker inte vi ska vara överinvesterade i bankerna utan hålla positionerna på lagom nivå.”

För egen del är jag rädd för aktier i största allmänhet. För det mesta, men särskilt nu. Men ska jag peka ut någon specifik bransch vore det verkstad eller möjligen fastigheter. Verkstadsbolagen drabbas av stigande råvarupriser, och är genomgående högt värderade. Fastighetspriserna är gissningsvis nära toppen. Klart att även bankerna drabbas av den lågkonjunktur som är på väg, men jag är inte rädd för en ny bankkris. Inte i Sverige.

Och de där hoten... Visst har storbankerna fått lite konkurrens på bolån, men nog verkar de stå sig rätt bra. Kommer ni ihåg reklamen som uppmanade oss till otrohet mot storbanken? Tror att det var Citibank som körde den serien för kanske tio år sedan. Poängen var att vi inte skulle byta bank utan ta in en till. Att de inte föreslog att vi ska gå över helt till dem var förmodligen för att de inte skulle klara av det.

Själv har jag inga bolån och skulle gärna välja bort storbankerna, men genom mina nätmäklare kan jag inte ens betala räkningar. Inte heller lägga mitt företagskonto och bankgiro där. Jag kan ha flera banker, nätmäklare och försäkringsbolag, men många vill ha en enda bank som sköter alla deras bankärenden och som har ett kontor i någorlunda närhet. Vilka företag erbjuder detta och har mer än något enstaka kontor utanför Östermalm i Stockholm? Nordea, SEB, Handelsbanken och Swedbank. Någon mer?

Slutsats: Jag tänker behålla mina storbanksaktier ett tag till.

Pensionärsgympa

I min kommun fanns tidigare kostnadsfri gymnastik för äldre. Det fanns olika varianter av gruppgympa, stavgång, qi-gong, yoga osv. Allt som krävdes för att få vara med var att man var över 65 år. Men 2016 beslutade Vård- och omsorgsnämnden att lägga ner seniorgymnastiken – av kostnadsskäl.

Gamla människor kostar pengar för samhället. Dels jobbar de inte, så de bidrar nästan inte alls med skattepengar. Dessutom behöver de mer vård än andra. I värsta fall på heltid, i någon form av äldreboende eller annan institution. Men exakt hur tärande de ska bli går faktiskt att styra. Ju piggare gamlingarna är, desto mer klarar de sig själva.

Det säkraste sättet att hålla energin uppe är genom fysisk träning. På den kommunala träningen fick de också chansen att träffa jämnåriga, något som inte är jättelätt för äldre personer som inte längre har ett yrkesliv där de kan knyta kontakter, som kanske flyttat för att komma närmare barn och barnbarn, och vars vänner börjar trilla av pinn. Att trivas med livet minskar också risken för sjukdomar.

Att slå igen den här verksamheten var alltså ett perfekt sätt att öka antalet hjärtinfarkter, typ-2-diabetes, höftledsoperationer och istället skapa apatiska och bensköra gamlingar som sitter och väntar på döden i sin ensamhet. Lokalerna fanns redan, ledare jobbade ideellt. Det är klart att det fanns kostnader, men löjligt små i jämförelse med vinsten både för samhället och för enskilda människor. Starkt jobbat, Vård & ”Omsorg”!

Nu har det visserligen bildats en privat förening som driver en liknande verksamhet, och även Friskis & Svettis bedriver en del verksamhet speciellt för den här gruppen, men bägge tar ut avgifter, någon tusenlapp om året. Inga jättekostnader för den genomsnittlige pensionären, men en och annan har inte de marginalerna, och ännu fler kommer inte unna sig gruppträning när den inte längre är kostnadsfri.

Politiker som inte tänker strikt på den egna nämndens budget utan på samhället i stort borde naturligtvis ha utökat den här verksamheten istället. Ge gamlingarna gruppträning, gymkort, gångstavar eller vad som helst. Förutom att de har förtjänat att samhället bryr sig om dem skulle det garanterat löna sig. En höftledsoperation kostar minst hundratusen, ett år på äldreboende flera hundratusen. Hemtjänst, hjärtoperationer, mediciner... Det här är bara för dumt!

Beröm och sånt

Jag har alltid varit dålig på beröm. Dålig på att ge, ännu sämre på att ta emot. Jag vet inte vad jag ska säga när någon tycker att jag gjort något bra. Jag är verkligen inte immun mot uppskattning, men förhoppningsvis har jag ju gjort mitt bästa, någon tyckte det var bra och så mycket mer finns väl inte att säga? ”Äsch, det var väl inget” vore att förminska personens åsikt. ”Tack, jag vet” skulle jag inte kunna säga ens det fåtalet gånger jag verkligen är nöjd själv.

I sociala medier är det lite lättare eftersom beröm där är så urvattnat att det inte behöver betyda någonting. Men jag är inte mycket bättre där. På Twitter finns hashtaggen #ffse (”Follow Friday” Sverige) för att framhålla twittrare man tycker borde ha fler följare. Jättekul när folk nämner mig, men själv har jag aldrig gjort någon sådan lista. Vem är jag liksom...? Vem bryr sig om vilka jag tycker någon ska följa?

På sistone har min blogg uppmärksammats här och där. Aktiepappa och Aktiewiki rekommenderar varje vecka läsvärda inlägg från andra ekonomibloggare och där har jag varit med flera gånger, vilket är jättekul. Kanske är det inte alltid de inlägg jag själv uppfattar som mina bästa som kommer med, men det är ju verkligen ett lyxproblem.

I helgen hamnade jag i en genomgång hos Aktieoutsidern. I gruppen ”välkända” ekonomiprofiler återfinns jag med Marcus Hernhag, Anna Svahn och andra vars bloggar är kända på riktigt, och samma dag fick jag ett helt eget inlägg hos Money Cowboy.

Egentligen är ju beröm något av det bästa som finns. Det är gratis och det gör människor glada. Jag får jobba på det, som sagt. En dag kanske jag blir så bra på det att jag klarar av att få det. Då vet jag vad jag ska säga också, men jag antar att ”Tack” funkar rätt bra.

Gör tråkig skit direkt

När jag växte upp betydde inte surdeg i första hand ett överskattat sätt att baka bröd. Istället användes uttrycket för att beskriva problem man under en längre tid hade behövt ta tag i, men fortfarande inte tagit sig för.

Inom privatekonomi har vi två tydliga exempel, pension och deklaration. Pensionen har många en gnagande oro för att de nog borde ta tag i, men det kulminerar när det orange kuvertet ramlar in och ligger som en anklagelse på bordet tills det slängs bort eller sätts i en pärm.

Deklaration är ännu tydligare. Den finns på nätet från mars, på hallmattan från april och ska lämnas in senast första vardagen i maj. Nu finns det en och annan som sprättar upp förpackningen innan valborg, men bara för att man kan få eventuell skatteåterbäring tidigare, inte för att det är skönt att få undan skiten.

Jag vet inte om jag är jättekonstig, men jag resonerar så här: Tråkiga saker jag inte kommer undan vill jag göra så fort som möjligt. Ska det ändå göras är det lika bra att få gjort. Enda undantaget är om det blir lättare ifall man väntar, men oftast är det ju tvärtom. Deklarationen är definitivt ett exempel på det. Telefonköerna till Skatteverket växer för varje dag och kostnadsräntan på kvarskatt över 30000 kr började ticka redan 13 februari.

Men framförallt är det skönt att bli av med sånt man ändå måste göra. Jag gör bokslutet runt nyår, deklarerar allt jag kan redan i mars, lägger in räkningar i datorn samma dag de kommer och ringer jobbiga samtal så fort jag kan. Inte för att jag är ett dygdigt as utan för att jag ogillar att må dåligt i onödan. Jag känner mig som en utrotningshotad art i Mañanasverige.

Första jobbet på sexton år

Det pratas mycket vårbudget nu. Jag har inte riktigt orkat hänga med. Vanligtvis är ju vårbudget något man gör med vänsterhanden för att det ska verka som att politiker jobbar lika hårt hela året, men egentligen är det ju bara lite garnering på den ”riktiga” budgetproppen som läggs på hösten. I år är det valår, alltså ännu mer fantasi och falskhet än vanligt.

Jag såg däremot en SVT-artikel som visar lite vilka problem våra politiker har att lösa. Det handlar om en 35-årig kurdisk kvinna som bott i Sverige i sexton år och under hela denna tid inte arbetat en enda dag. Jag antar att det är tänkt som en solskenshistoria att hon nu fått jobb (med att städa sitt eget trapphus), men jag ser en del mindre roliga saker här:

1. Hon är 35 år och har gissningsvis (just den biten har reportern valt att inte gå in på) levt på bidrag sedan 2002.
2. Jobbet har hon fått genom Kompetenscenter Angered. Det är säkert ett viktigt jobb som behöver göras, men om lönen betalas med skattepengar bidrar hon tyvärr inte mer till samhället nu än tidigare.
3. Med en välvillig tolkning pratar hon hjälplig svenska, som 35-åring, efter att ha levt hela sitt vuxna liv i Sverige. När är hennes svenska så pass bra att hon kan få ett jobb på egna meriter, med lönen betald av arbetsgivaren – 2030? Hur många yrkesaktiva år har hon kvar då?
4. Hon har fem barn som levt hela sina liv här och som aldrig sett sin mamma gå till jobbet eller varit en del av det svenska samhället på annat sätt än att hon då och då pratat med myndigheter. Vad får de för syn av hur Sverige fungerar? Hur delaktiga kommer de att känna sig?

Självklart kan vi inte ha människor som lever i Sverige i decennier utan att jobba eller behärska språket. Och det hänger ju ihop. En kvinna som inte har ett jobb, aldrig träffar svenskar, lever i ett område där det bara bor invandrare och där inte ens personalen i den lokala matbutiken kan mer än ett par ord svenska, hon kommer troligen aldrig komma in i samhället.

Hur många som själva vill sitta hemma och kolla på parabol-tv från hemlandet och hur många som inget heller vill än att få ett jobb, men som aldrig ges chansen, har jag ingen aning om. Men ska Sverige komma in i matchen igen måste bägge grupperna snabbt in på arbetsmarknaden. Det här funkar inte.

För det handlar om mycket folk och stora pengar. Hälften av de utrikesfödda är arbetslösa efter åtta år. Den siffran påstås ha varit ännu värre tidigare, men det beror nog mest på att man börjat räkna ”arbete” extremt generöst. Enligt SCB kan sysselsatt betyda en utbildning eller så lite arbetstid som ”minst en timme per vecka”. Hur många har efter åtta år ett heltidsjobb där arbetsgivaren betalar lönen – en av tio?

Jag är inte per automatik negativ till nystartsjobb, traineejobb och liknande varianter, men det måste leda till riktiga jobb inom rimlig tid. Statistiktvätt gynnar ingen. Inte ens ett valår.