Hur stelbent får man bli?

Philip gick Peabskolans byggprogram med snickeriinriktning. I efterhand verkar det som att det nästan var uteslutande för att utbildningen skulle ge stora chanser till jobb, men det låter som en efterkonstruktion.

Hur som helst, Philip hade taskig tajming. Under de tre år utbildningen tog ändrades konjunkturen och marknaden slutade ropa efter snickare. Därför jobbar Philip idag som matbud för Mathem. Inget fel med det, kan tyckas, men efter två år är Philip fortfarande sur för att lärarna på skolan sa att alla som ville skulle få jobb i branschen efter färdig utbildning.

Kanske inte riktigt alla.

Jag förstår att Philip är irriterad. Det var dumt av hans lärare att mer eller mindre utlova lärlingsplatser med efterföljande jobb, och lite extra problematiskt att skolan är ett dotterbolag till byggbolaget Peab. Men skit händer och nu har Philip fått lära sig även det.

Snart nog vänder konjunkturen upp igen och det faktum att Philip jobbat under de år som gått placerar honom längre fram i kön till byggjobb om han fortfarande vill ha det. Något annat han kan göra är att gå en kvällskurs i möbelsnickeri eller något annat branschrelaterat som klasskompisarna inte gör.

Skaffa en hjälm och var beredd.

Byggbranschen kommer alltid att finnas och snickare lär inte ersättas av AI i första taget. Tänk om Philip istället hade velat bli musikalartist, astronaut eller ishockeymålvakt på elitserienivå. De nålsögonen hade varit betydligt tuffare att ta sig igenom. Men visst, även där finns de som försöker gnälla sig fram till målet.

Som sagt, ibland får man tänka i nya banor och det är något många kan bli bättre på. Ännu värre är det med de som jobbat ett par decennier i en bransch de inte kan fortsätta i. Kanske har de fått en förslitningsskada eller utvecklat en allergi som sabbar möjligheterna. Envishet är nog bra, men ibland behöver man också inse hur landet ligger och laga efter läge.

Batteribrand

Här är ett tips jag fick och som jag tycker absolut hör hemma i en ekonomiblogg. Fram till nyligen hade jag en låda med hushållsbatterier. Några standardtyper, som AA och AAA, köper jag storpack av. Och så en box med olika knappbatterier trots att man bara använder två av tio sorter, eftersom det blir billigare än att köpa bara de två även om man skulle slänga resten. Men det gör man ju inte. Har man inte behövt dem förr kommer man garanterat göra det då, alltså sparar man dem med. Själv fick jag batterier med huset eftersom jag bad de gamla ägarna lämna allt de inte ville ha, vilket innefattade mat, kläder, en bil, två katter och givetvis batterier.

God investering.

Så då satt jag här med en låda batterier, tills jag fick höra att Åsa Jinder, den gamla nyckelharpisten, gjorde likadant och mitt i natten tog det eld i hela lådan. Tydligen kan vanliga hushållsbatterier självantända. Det hade jag ingen aning om.

Batteriföreningen säger att man kan tejpa över polerna med tejp. Säkert bra, men det kommer inte hända. Att däremot undvika brännbara behållare lät rimligare. Så nu har jag städat ur min batterilåda i trä och satt allting i en metallåda. Inte idiotsäkert, men bättre.

Att mobiltelefoner kan ta eld under laddning visste jag sedan tidigare och eftersom jag nästan alltid laddar nattetid i eller i anslutning till sängen (sängladdning är vår tids sängrökning) placerar jag den laddande telefonen i ett plåtlock. Rökigt blir det nog ändå, men jag tror inte att jag skulle elda upp huset.

Men det gör andra, varenda dag faktiskt. Jag tror att en brandvarnare en gång kan ha räddat mitt liv och eftersom jag eldar med ved tycker jag att det är min förbannade plikt att ha brandsläckare i närheten av alla eldstäder. Man kan inte gardera sig mot allt, men med enkla medel och små pengar kan man åtminstone försöka. Så om du har en pappkartong i en trälåda full med batterier – ändra på det. Idag!

Räddas miljön av skatter och avgifter?

När jag var ung kunde man åka runt med bilen mer eller mindre planlöst. Det fanns varken Facebook eller WhatsApp eller ens mobiltelefoner hos vanligt folk, så det hände att man faktiskt på vinst och förlust åkte hem till någon för att fika och snacka skit.

Jag gillar fenomenet, men gör det aldrig själv längre och antalet spontanbesök hos mig har minskat. Kanske för att jag blivit äldre, kanske för att jag flyttat till ett annat land, men min gissning är att det gäller överallt. Det har blivit så lätt att boka möte att det anses lite ohyfsat att bara ramla in. Tid tar det också att åka runt, när de man tänkt hälsa på inte är hemma.

Bensinen har blivit dyrare, priset på en full tank 2025 skojar man inte bort, men inte är det väl därför de oplanerade bilresorna blivit färre? Den här tanken hos politiker att höja kostnaderna för bilkörning så att folk ska köra mindre tror jag inte håller.

Säg att bensinpriset ökar med 50 procent. Det skulle slå hårdare mot min milkostnad än för de flesta eftersom min drygt 50 år gamla bil inte har någon värdeminskning att tala om och mina högprofilerade däck och andra slitdelar är så pass billiga att även den kostnaden är försumbar. Ändå skulle jag köra precis lika mycket bil om bensinen går upp eftersom mina resor görs av nödvändighet. Jag handlar mat och byggmaterial, säljer honung, åker på möten osv, oavsett. Mer bensinskatt skulle bli en vinst för staten, men inte för miljön.

Är det samma sak med miljökvoter? Företag och länder kan straffas med böter för att de inte är koldioxidneutrala eller något annat irrelevant och svårmätt. Om man bara betalar är det tydligen okej att skita ner eller utrota djurarter. Bara det tycker jag är ett bevis för att det varken handlar om miljö eller klimat. Det handlar om att politiker vill styra hur folk ska leva, och de vill ha betalt för att göra det.

”Är det frihet där borta? Den måste stoppas!”

Många människor köper att höjda energiskatter eller miljösanktionsavgifter är nödvändiga eller kanske till och med något positivt, men är de inte bara vår tids avlatsbrev? Enda skillnaden är att det numera är politiker och myndigheter som utfärdar syndernas förlåtelse, inte påven eller biskopen. Men principen är densamma – människor med makt förtrycker människor utan makt, för att på så vis få ännu mera makt.

Hemjord

Av olika anledningar fick jag inte tag i planteringsjord till mina fyra nya odlingslådor, men jag har fri tillgång till gödsel i form av koskit blandat med halm. Så grannen tipsade mig om att dubblera jorden helt gratis.

Först fyllde jag de fyra nya lådorna med kobajs tills de var halvfulla. Så fyllde jag på med gräsklipp för att dryga ut. Sedan tömde jag över jorden från ena halvan av de gamla lådorna över till en av de nya och täckte gödslet med den.

När jag ändå var igång passade jag på att förbättra de gamla lådorna också. Som jag berättade i texten om de nya lådorna var jag nöjd med att denna gången ha skruvat ihop dem med två midjor för att de inte ska bågna på mitten. Nu när de gamla tömdes skruvade jag in en midja där med, vilket gjorde dem märkbart stabilare.

Sedan fylldes den tomma halvan med gödsel och så skottade jag jorden över den, gödslade den andra halvan och jämnade till jorden. Så att även dessa lådor fick ett rejält lager gödsel i botten. Mycket grävande blev det, men hade jag köpt ny jord i säckar hade inte heller det blivit jobbfritt och dessutom kostat pengar.

Hade jag valt fritt hade gärna fyllt lådorna mer, men det handlar mest om min arbetsställning och att jag nu kommer behöva kupa potatisen regelbundet under odlingssäsongen. Apropå det har den börjat så smått genom att jag planterat ut förkultiverade grödor, men mer om det någon annan dag.

Shop til you drop!

Var femte tjej ser shopping som en hobby, men killarna verkar inte vara mycket bättre. Tjejerna köper kläder, killarna prylar. Allt fler handlar på kredit och skulderna ökar. Ska svenskarna aldrig lära sig något?

Jag säger inte att ungdomar ”på min tid” alltid höll på med så himla vettiga saker, men håll med om att det är bättre att träna, dansa, programmera, spela musik eller meka bil än att konsumera för konsumtionens skull? Jag missunnar ingen att ha moderiktiga kläder eller en bra ljudanläggning, men det verkar så bottenlöst meningslöst att göra själva handlandet till ett fritidsintresse.

I reportaget intervjuas en kvinna som ”varit nästintill köpfri” i tio år. Exakt vad det betyder framgår inte, men jag läser mellan raderna att hon försöker undvika ”överflödig konsumtion”. Hon pratar om att laga en stol som gått sönder och att samarbeta med grannar. Så har jag levt hela mitt liv och det händer att folk vill intervjua mig också. Men det är något tragiskt med att det i vår tid är snudd på unikt att inte handla onödiga grejer.

Samtidigt vill jag inte göra ner inslaget. Hon har så rätt i att vi som samhälle (eller åtminstone vi som har förstått lite mer) kan visa yngre generationer att det finns andra värden i livet än att shoppa för att uppnå kickar. Även om det ibland känns som en nästan omöjlig uppgift.

Gammalt, men gratis

Bäst-före-datum är en märklig företeelse. Jag fattar varför de finns, men ibland undrar jag över nyttan. Inte bara jag, komikern Ismo Leikola har också reflekterat över detta:

”Vatten säljs i flaskor nu. Alla flaskor har ett bäst-före-datum tryckt på flaskan. Det här vattnet har cirkulerat jorden i fyra miljarder år, men nu är det förstört.”

Allvarligt talat undrar jag vad som händer om man låter en flaska okolsyrat vatten stå i en sluten förpackning i tio eller tjugo år. Smakar det sämre? Men det gäller allt annat också. Mina grannar är med i en förening som driver en kursgård och nyligen hade de utrensning och gav mig en hel påse fullt fungerande mat vars enda fel var att den gått över bäst-före-datumet.

Det är oklart om de fyllde upp sitt eget kök först eller om de såg detta som u-hjälp till den stackars svensken, men nu har jag glutenfritt knäckebröd och jasminris för lång tid framöver. Och kakao, en lyxprodukt som antagligen köptes in till ett betydligt lägre pris än det värderas till nu. Den gick ut i höstas, men inte kommer jag märka det. Varken nu eller om fem år när jag tar det sista. Jag har inte märkt att någon enda av dessa matvaror skulle ha blivit för gammal.

Jag fattar att kursgården måste göra så. Om Mattilsynet gör en inspektion och hittar en massa utgångna matvaror på ett läger med betalande gäster får de bergis böter. Men skulle inte vuxna människor kunna bli betrodda att själva bestämma vad vi ska stoppa i oss? Vi får ju välja att konsumera cigaretter och sprit, så vill vi leva onyttigt finns ändå alla möjligheter.

Om jag vore gäst på ett hotell eller pensionat hade jag inte haft några problem med en frukostbuffé med fil som gick ut förra veckan och flingor som gick ut förra månaden, särskilt om det pressat priset. Samma i matbutiken, vid rätt pris köper jag mycket.

Mazlows behovshierarki

När jag skrev om (i mitt tycke) gnälliga föräldrar som verkar tro att de riskerar att avlida om de måste kolla prislappar skrev Kalle en rätt kul kommentar:

”Om det är sant att hon svälter, har hon nog missförstått Mazlows behovspyramid. Det är inte från toppen man ska börja.”

Så sant, och kanske något vi alla behöver tänka på ibland. Låt oss först fräscha upp våra skolkunskaper. Detta är psykologen Abraham H Mazlows behovstrappa.

Vi människor behöver lite av alla steg i pyramiden, men de två nedersta lådorna behöver vi kontinuerligt. Mat i magen, kläder på kroppen och tak över huvudet, men redan på steg 2 blir det svårare att bedöma, för vad exakt innebär trygghet? Att med säkerhet veta att man inte förlorar jobbet eller kan tvingas flytta?

Det är lätt hänt att snåla ekonomibloggare fokuserar på just trygghetssteget. Här har vi vardagsekonomin som förhoppningsvis täcker de grundläggande fysiska behoven. Kanske verkar en del av oss tillfreds om vi bara klarar dessa, men allt hänger ju ihop. Vet man inte om man klarar räkningarna är det nästan omöjligt att jobba på självförverkligandet.

Men det går att försöka och det är det som gör Kalles kommentar intressant. Man kan slarva med det grundläggande behovet av ekonomisk trygghet och gå all-in på självkänslan, men jag tror att det oftare än motsatsen resulterar i att både det och det andra går åt skogen.

Samtidigt: För mig har alltid ekonomi varit en drivkraft och ingenting motiverar väl mer än kniven på strupen? Om jag vore snuskigt rik och slapp tänka på pengar överhuvudtaget är det möjligt att jag skulle fika bort mitt liv. Hade det skänkt mig mer lycka? Jag tvivlar.

Vad tänker du kring Mazlows behovspyramid och ditt eget fokus? Är du redan den bästa versionen av dig själv, eller leder din jakt på självförverkligande till att du glömmer att äta eller riskerar att snubbla i trappan?