Använder du finservisen?

Jag har lite av ett dilemma. I min iver att leva sparsamt vill jag gärna köra slut på saker. En t-shirt med en diskret färgfläck funkar för hemmabruk, det tror jag att många håller med om. Men var drar man gränsen? Här är ett exempel.

Jag har kanske tio muggar av den här sorten, men bara en där en flisa gått ur. Ofta dricker jag kaffe själv och när jag diskar koppen tar jag inte en ny. Den diskas, ställs i diskstället och nästa gång jag dricker kaffe tar jag samma. Den kantstötta i väntan på att jag ska tappa den i golvet. Men det gör jag ju inte, varpå följden blir att jag kommer att använda den defekta muggen mycket mer än de perfekta. Nästa exempel:

Exakt en sån här hushållsassistent hade jag med mig när jag flyttade in här, men min var i bättre skick än denna som ingick i husköpet. Så då ställde jag min i källaren för att först göra slut på den här. Med tanke på att sladden är lagad med eltejp borde det gå undan, men nu är den inne på femte året och den bara funkar. När den väl går sönder (om den gör det) ger jag mig tusan på att min felfria har gett upp av ren envishet.

Jag sparar kristallglasen till festmåltider, finkläderna till mingelparty. Övriga tiden gäller slitna verktyg, skamfilade husgeråd och nötta kläder, och när jag dör kommer jag efterlämna mig finfint porslin och andra ägodelar inplastade i sina originalförpackningar. Gör ni också så här? Ser ni det då som ett problem och vad gör ni i så fall åt det?

Som man ropar från man svar

Vissa forskningsprojekt är svårbegripligare än andra. Tre forskare valde ut sju personer i Uppsala för att inom ramen för forskningsprojektet ”Socialt hållbar mobilitet i Gottsunda och Bäcklösa” få åka gratis i kollektivtrafiken i tre månader. Helt förutsättningslöst urval? Lyssna på detta och gör en egen bedömning.

”För att klara av hållbarhetsmålen behöver transporterna ställas om. En möjlig lösning som på senare tid diskuteras är mobilitet som tjänst, dvs. att medborgare får tillgång till olika mobilitetstjänster utan att behöva äga ett fordon. Samtidigt är det viktigt att omställningen är rättvis och jämställd, och bidrar till att minska klyftorna mellan olika grupper, men det finns en brist på forskning om mobilitet som tjänst i socioekonomiskt svaga områden.”

Skönt med forskning där man redan på förhand fastslagit vad man vill få fram så att det inte riskerar att bli för nyanserat eller användbart. För nu ska ni få höra! Det visade sig nämligen att de sju personerna i djupintervjuer efter avslutat projekt var positiva till att få åka gratis med kollektivtrafiken. Vem hade kunnat ana det?! Jag ska inte tala för någon annan, men jag uppskattar också att få saker utan att behöva betala för det. När jag tänker efter har jag nog inte träffat någon som inte gör det.

Jag tror att de flesta vuxna Uppsalabor utan bil redan har månadskort till kollektivtrafiken om de har det behovet, i alla fall de som regelbundet jobbar eller studerar, och resten har all tid i världen att gå. Att måla ut ett busskort för runt en tusenlapp i månaden som en rättighetsfråga och skillnaden mellan ett liv i isolation och ett i frihet blir fånigt.

Forskarteamet?

Men är det nu så viktigt för rättvisan borde väl politikerna subventionera. Kapitalet verkar finnas för Uppsala är staden där man lagt pengar på att måla gula och gröna prickar på gatorna som en hyllning till sommaren, samt en parkbänk för tolv miljoner. Men det är klart, nu drog man ju iväg X antal sedelbuntar på ”forskning” för att ta reda på om sju personer vill få gratis grejer.

Podme/pod me not

Jag är en flitig podcastkonsument. Det är ytterst få dagar jag inte lyssnar på minst en podd, men jag betalar inte för det. Det kan tyckas osolidariskt, men läs mitt försvarstal innan ni fäller er dom. Jag vill också föra till protokollet att det händer att jag vippsar en slant till poddare jag tycker förtjänar det, men särskilt generös har jag inte varit.

Visst skulle jag kunna skaffa en prenumeration på en poddplattform som Podme. Inte för att intellektuella giganter som Carolina Gynning eller Alex och Sigge flyttat sina poddar dit, men det finns bra poddar där också.

Jag har däremot inget emot reklam i poddar, varken i form av sponsorer och reklamavbrott. Jag fattar att poddare vill tjäna pengar. Även när jag lyssnar på en del Youtubekanaler låter jag reklaminslagen spelas i sin helhet för att på så vis bidra till kanalens överlevnad.

Jag lyssnar t ex på VG:s Krimpodden, de avsnitt som inte är låsta bakom betalvägg, som istället är reklamfinansierade. Deras välbetalda journalister lever antagligen fint även utan mina pengar, men jag har full respekt både för att de valt att låsa avsnitt på Podme och för de lyssnare som betalar för det.  Men jag avstår och ibland är låst material bara skönt att slippa ta del av.

Däremot tycker jag att det är ganska stötande att mediehus med presstöd låser sina poddsändningar (på samma sätt som jag tycker att det är fel att de får låsa artiklar). Exempelvis återfinns Klassekampen på Podme, trots att de varje år får 45 miljoner från den norska staten, liksom svenska ETC med 13 miljoner från den svenska.

Men vad säger ni? Är jag gränslöst snål när jag nöjer mig med det utbud av poddar som är reklamfinansierat eller helt gratis? Jag tar gärna emot motiverad kritik här för jag har inte helt bestämt mig för vad jag ska tycka.

Vintern dör, och bin med den

Det var en knepig höst för bina. Jag invintrade som vanlig någon vecka in i september. Då fick kuporna 15 kilo socker vardera. Sedan är det bra om det kommer en köldknäpp så att bina fattar att det är dags att samlas i ett klot för värmens skull och ligga lågt fram till våren, men den riktiga kylan lät vänta på sig varpå bina fortsatte att flyga på varma dagar. Det har de ingenting för eftersom det inte finns någon mat ute för dem, och vad värre är riskerar de att dö under flygturen. Bin har dåligt med underhudsfett.

Inne i kupan håller de varmare, så att det sedan blev snorkallt i januari tror jag var ett mindre problem. Dessförinnan hade jag öppnat kuporna en gång för att behandla bina med oxalsyra mot varroakvalster som är jobbiga jävlar för bisamhället. Då fick jag en känsla för kupornas styrka. En av dem var stendöd.

Inte oväntat, jag hade liten tro på deras överlevnad, men att de dukat under redan i november var kanske lite oväntat. Nåväl, one down, nine to go.

Det som riskerar att hända nu på våren är att starka samhällen får ont om mat, särskilt om drottningen kommer igång tidigt med yngelläggning. Så det är inte bara för att stilla min nyfikenhet jag gläntar på locket innan det är tillräckligt varmt för att inspektera kuporna. Det gör jag också för att ge dem mat så att inte kupan går under precis innan säsongen börjar.

En kupa var svag hela hösten och ännu svagare i november. Drivor av döda bin utanför kupan under vintern gjorde mig inte mer hoppfull. Mycket riktigt, inget liv där. Så var det en kupa jag misstänkte var drottninglös, nu är den helt bilös. Den tredje kupan jag var rädd skulle gå förlorad såg däremot helt okej ut nu, men en av de lite halvsvaga gav upp istället. Så tre av nio döda nu, att lägga till den som dog i november gör 40 procents vinterdödlighet. Inte katastrof, men långt ifrån bra.

Jag får försöka glädja mig åt att fem av de överlevande sex kuporna verkar vara riktigt starka, men det är en bedömning gjord efter c:a två sekunder, så det kan ändra sig. Jag vill komma upp i runt tio kupor igen, och med tanke på vinterns förlust kanske jag bör sikta på att invíntra 12-13 för att ha lite marginal. Skulle alla överleva kan jag sälja några.

Frågan är hur jag ska komma dit. Köpa in drottningar, avla egna eller dela upp samhällen för att låta bina dra upp egna drottningar? Det får jag grubbla på när säsongen kommit igång. Spontant känner jag att jag vill gå för linje 3, den är åtminstone billigast.

Elfel

Att spara ström är aldrig fel, men hur ekonomiskt är det egentligen? Den flitige kommentatorn Lars gjorde ett tankeexperiment för att se hur dyr strömmen blir för en kund som endast förbrukar en kilowattimme per månad, alltså i praktiken ingenting. Här är originalräkningen.

Siffrorna gäller en kund i februari hos leverantören Eon, men är nog rätt allmängiltiga. Som synes har han gjort av med 3684 kWh, men Lars lekte alltså med tanken vad som skulle hända om man stänger av strömmen efter första kilowattimmen. Då återstår:

Elnätsavgift månad 847 kr
Elnätsöverföring 25,84 öre/kWh
Energiskatt 36 öre/kWh
Spotpris 109,69 öre/kWh
Rörliga kostnader 4,42 öre/kWh
Fast påslag 4 öre/kWh
Elavtal årsavgift 44,84 kr
Moms 223,20 kr
Totalsumma 1117,05 kr

Man hamnar över elvahundra kronor även om man inte använder el, och ju mer man sparar desto sämre lönar det sig att spara ännu mer.

När Lars gjorde av med 3684 kWh använde jag 1480 kWh. Det var ändå min näst högsta månadssiffra under det senaste året, men trots att jag betalar betydligt mindre för strömförbrukningen försöker jag snåla så mycket jag kan. Men som siffrorna visar är det egentligen ingen stor vits att göra det. På grund av de fasta avgifterna blir varje förbrukad kWh dyrare ju mer du sparar.

Om jag hade haft det här avtalet hade mina 1480 kWh kostat mig 4444 kr. Skulle jag lyckas dra ner förbrukningen med 20 procent hade jag ändå fått betala 85 procent av priset. Jag hade sparat 666 kr. Om jag skulle lyckas med bedriften att istället halvera min förbrukning skulle jag ändå få betala 62 procent av originalräkningen.

Nu har även politikerna börjat vakna i denna fråga, men jag är inte alls säker på att de vill att vi ska spara ström. Förutom momsen på hela elräkningen får staten in över tio miljarder om året bara i energiskatt från hushållen (och så moms på det, alltså skatt på skatten), men de låtsas ju åtminstone att hög elförbrukning är ett problem. Vore det då inte rimligt att i lag förhindra elleverantörerna från att ta ut elnätsavgift, årsavgift och eventuella övriga fasta avgifter och lägga motsvarande summa som en rörlig avgift på kilowattimmarna?

Jag kommer snåla oavsett, det ligger i mitt DNA, men vill man få fler att spara ström bör man se till att det lönar sig. Ju mer dess bättre, så funkar marknader.

Skolmat från grunden

Skolmat får alltid kritik. Det serveras för lite kött, eller fel kött. Men det stora problemet är nog att den ofta lagas väldigt långt borta för att sedan kylas ner och värmas upp. Smakade den något från början har det stadiet passerats när den väl hamnar på tallriken.

Upp till mellanstadiet gick jag på en skola där maten lagades på plats. Självklart gnällde vi ändå, men när jag kom till högstadiet med fraktad mat och potatis som stod på värmning i flera timmar insåg jag hur bra jag hade haft det. Idag verkar nästan inga skolor laga mat från grunden. Görs det något på den lokala skolan handlar det om uppvärmning.

Samma skit överallt? Nej (varning för serietidningsreferens!), en liten by, som befolkas av envetna bohuslänningar, vägrar att ge upp. På Strandskolan i Kungälv lagar två kockar mat från grunden till en grundskola på 220 elever plus 20 förskoleelever. Det har gått så bra att det resulterat i en kokbok. Så här säger de själva:

”Det viktigaste för oss när vi lagar mat är bra råvaror, närproducerat och gärna KRAV-märkt i den mån det går. Att använda råvaror utan tillsatser, E-ämnen och andra onödigheter i så hög utsträckning som möjligt, står högt på listan. Därav kokar vi till exempel vår egen sylt och blandar alla våra egna kryddblandningar. Vi väljer även kött och kyckling från närliggande gårdar och serverar färsk MSC-märkt fisk varje vecka.”

Strandskolan drivs som ett familjekooperativ, så det är en sådan där förhatlig privatskola som suger ut samhället på elevernas bekostnad i de fall de inte säljer ungarna som trafficking-slavar. I artikeln står ingenting om de ekonomiska förutsättningarna, men eftersom mat lagad från grunden alltid blir billigare än hel- och halvfabrikat för hushåll som handlar i butik ger jag mig tusan på att Strandskolan inte förlorar pengar på detta om de klarar det på en kock per 120 barn.

Dessutom får de ungarna att äta och uppskatta skolmaten när de gör eget potatismos, egen sylt osv. Inte heller lär det vara skadligt för näringsinnehållet att köpa närodlad mat, så vad finns det för nackdelar. Jag kan inte komma på några och det brukar betyda att ett gäng på Livsmedelsverket och Skolverket i detta nu smider planer för hur de ska få Strandskolan att rätta in sig i ledet och ansluta sig till ett centralt tillagningskök.

Men jag hoppas att jag har fel och att föräldrar och lärare i hela landet hänvisar till Strandskolan när deras egen rektor eller lokala skolpolitiker säger att maten måste fraktas långväga och att allt annat är orimliga fantasier. Bevisligen går det – om man vill.

Kontorstidsallergi

Nathalie, 30, jobbade med det hon trodde var sitt drömjobb, på en resebyrå, men gick in i väggen och bytte inriktning :

”Det kändes helt fantastiskt när jag fick jobbet och det var jätteroliga arbetsuppgifter. Men fortfarande. Att vara inlåst på kontor, bunden till arbetstider och att pendla ...

Jag hade inte så mycket tid över för det som var mitt. Jag längtade ut hela tiden.”

Istället tog hon jobb som personlig assistent sex dygn per månad, men har också startat ett trädgårdsmästeri eftersom odling och naturliv är det hon verkligen brinner för. Jag tror att Nathalie, precis som jag, är kontorstidsallergiker. Jag hade också ett bra jobb, men det där att klockan ringde samma tid varje morgon, samma rutin måndag till fredag varenda vecka, varenda månad, och ingen egentligen tid för egna projekt eller ens att ställa mig frågan vad jag ville, det tärde.

Jag hittade ett annat sätt att komma ur ekorrhjulet än Nathalie, men jag känner ändå igen mig. Jag tror att hon ser assistentjobbet som ett brödjobb som täcker utgifterna, så kan hon köra på med trädgårdsfirman på ”fritiden” och sätta all eventuell vinst tillbaka in i verksamheten utan ekonomisk risk.

Vad hindrar fler från att göra så här? Pengar. Särskilt om man har barn kan man inte bränna alla broar till befintlig karriär och se vart man hamnar. Utgifterna försvinner inte bara för att man vill leta efter meningen med livet , eller ens om man tror sig ha hittat den. Samhället är inte gjort för människor som vill hitta sitt kall, det är inrättat för produktion.

”Time is honey!”

Jag tror att väldigt många människor vill göra som Nathalie, och ännu fler undertrycker viljan så att de inte ens själva förstår att de borde ta tag i sina liv. Det är vad FIRE-debatten borde handla om istället för den idiotiska frågan: ”Hur skulle det gå om alla …?” Mer än var tionde person i Sverige äter antidepressiv medicin. Kanske skulle den andelen bli nära noll om folk hade haft möjlighet och mod att hitta sin plats i livet.

I väntan på att det sker bör alla spara pengar och investera dem så att de växer med ränta-på-ränta-effekt. Vi kan kalla det möjlighet-att-realisera-mina-drömmar-om-jag-plötsligt-vaknar-upp-och-inte-trivs-kapital, men det sista låter ju alldeles för krångligt, så låt oss istället kalla det dra-åt-helvete-pengar, buffert eller kort och gott frihet.