Barns sparkunskaper

Varenda ekonomibloggare verkar lära sina barn allt de kan om sparande, aktiehandel och dubbel bokföring, men hur går det med resten? Såg en gammal undersökning från Intrum Justitia som sa att svenska föräldrar är näst sämst i Europa på att lära sina barn om privatekonomi. Sämst är Storbritannien. Bäst påstås föräldrar i Ungern och Grekland vara. Ungern fattar jag, men Grekland?! Det är ju inte precis ett land med svart bälte i sparande.

Har svenskar helt enkelt haft det för bra och därför inte tränat upp sin krismedvetenhet? Eller handlar det om att de första curlingbarnen nu kommit upp i gymnasieåldern och på allvar börjar få lida av att mamma och pappa skonat dem från alla problem och beslut som format tidigare generationer till att bli vuxna?

Min känsla är att svenska föräldrar inte heller får någon vidare hjälp från skolan med att ge barnen privatekonomiska verktyg för att klara sina liv. Hallands floder, grekisk mytologi och namnen på viktiga karaktärer i sagoboken Bibeln har alltjämt större plats i undervisningen än handfasta råd om budget och sparande.

Detta resulterar i sin tur gissningsvis i minst en generation som bara hjälpligt förstår orsak och verkan av privatekonomiska beslut. Det ligger i människans natur att utvecklas med ålder vare sig vi vill eller inte, men jag tvivlar på att en femtonåring som är oförmögen att hushålla med sitt studiebidrag kommer att bli ett sparorakel när han eller hon flyttar hemifrån bara för att inkomster och utgifter växer.

Det pratas om bobubbla, att bostadspriserna ska ner och att många kommer att få gå från hus och hem när räntan så småningom tar fart. Senast var det Anders Borg som varnade. Jag är mer nyfiken på vad som ska hända när dagens barn och ungdomar ställs i en verklighet när räntan inte längre är 0 (eller ännu lägre) utan kanske +5 %. Kommer de som inte upplevt ränta och som uppenbarligen inte fått den förklarad för sig av föräldrar och lärare att kunna hantera den situationen? Knappast.

Men notera att jag skriver att jag är nyfiken, inte rädd för vad som då kommer att hända. Att det går åt helvete för Sverige ser jag som oundvikligt alldeles oavsett. Däremot kommer det att ge oss som har pengar och kunskaper ännu fler möjligheter. ”Ty den som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har.” - Matteus 13:12. Se där, bibelkunskaper kanske inte är helt värdelösa, trots allt.

Maj i sammandrag

Så rann maj iväg. På bloggen blev det 31 nya inlägg, ett för varje dag, men med erfarenhet från min hemsida och tidigare bloggar vet jag att sommaren är en period med betydligt mindre internettrafik. Jag gör därför bedömningen att jag lika gärna kan dra ner bloggfrekvensen lite. Det blir förmodligen ändå Sveriges mest aktiva ekonomiblogg (det där lät stöddigare än det var tänkt), men någon gång mellan skolavslutning och midsommar börjar jag nog ta en och annan bloggledig dag.

Apropå bloggstatistik vill jag återigen tacka för att ni läser och för alla kommentarer och glada tillrop. Läsekretsen växer rejält, vilket även får mitt bloggintresse att växa. Att jag överhuvudtaget skulle få kommentarer var inte självklart för mig, men här strömmar det in både bloggkommentarer, Twittersvar och mejl med tips både om börs och sparande, vilket är skitkul.

I maj gick OMXS30 upp 0,64 procent, min aktiedepå 2,09 procent. Med tanke på hur defensivt placerad jag känner mig är jag mycket nöjd med att "spöa" index i uppgång, om än en svag sådan.

I vanlig ordning klev jag in och ut ur det gamla oljecertifikatet, och som vanligt (i alla fall nu på slutet) klev jag av lite för tidigt. Och så har jag investerat i både guld och silver, vilka jag hoppas ska utvecklas fint under börsstormarna jag tror kommer. Av samma skäl har jag återigen blankat SCA. Carnegies Simon Blecher kallade aktien tokdyr vid P/E 25 och nu är vi närmare 26. Domedagsstämningen förmådde mig också att sälja mitt återstående innehav i Indienfonden. Jag sålde hälften för ett drygt år sedan och hade tjänat mer på att sälja allt då, men det blev drygt 50 procents avkastning även på resten och det kan jag knappast gnälla över.

Jag blev tilldelad aktier i Clean Motion, Litium och Paradox. Clean Motion trodde jag minst på, men var ganska säker på att aktien skulle stiga från start. Det gjorde den och jag sålde. För tidigt. Paradox och Litium gick åt olika håll när handeln öppnade igår, Paradox upp och Litium ner. I juni noteras ytterligare typ tjugo bolag. Det brukar ju gå ganska bra, men jag blir mer och mer restriktiv. Det blir nog fler än Litium som inte tokrusar från start.

Den enda någorlunda offensiva satsning jag gjorde i maj var att teckna mig för nyemissionen i C-Rad. Tomas Linnala på Placera tror att aktien kan dubblas på sikt. Jag hoppas att han har rätt, men kan samtidigt konstatera att hade jag inte lyssnat på honom från början när det gäller C-Rad hade jag varit rikare nu, trots att den steg sanslösa 28 procent bara igår.

Trots C-Rad och min nya satsning i ädelmetallbranschen har jag fortfarande drygt 40 procent av depån i likvida medel. Det känns som onödigt hög andel, men just nu har jag inga bättre idéer.

Sverige har fått några nya ministrar. Inga överraskningar, mer än att jag inte trodde att de skulle bli ännu fler än tidigare. Nu är Löfven uppe i 24 ministrar, vilket är lika många som Reinfeldt skramlade ihop 2010. En av dem, Ibrahim Baylan, fick titeln samordningsminister. Det får mig att fundera lite över vad Löfven själv gör i detta ”dream team”. Jag trodde i min enfald att samordning av ministrar i stort sett var statsministerns enda uppgift. Jag säger inte att han klarat den särskilt bra, men trodde kanske inte att han skulle leja ut den.

Fick vi en ny prins att försörja också, eller var det bara dopet som skedde i maj? Jag minns inte, och precis som med ministrarna skulle jag inte kunna namnge alla svenska prinsar och prinsessor längre. Jag antar att min republikanska hållning lyser igenom. ”Bra PR för Sverige”, hör man ibland om hovet. Jag tycker att det är en konstig PR-byrå, vars vanligaste uttalande när media hör av sig är ”Inga kommentarer”.

23 juni ska britterna välja om de vill stanna kvar i EU. Förhandstipset är att de gör det, kanske med ytterligare några eftergifter från EU i sista stund, men helt säker är jag inte. Även ett självständigt Storbritannien skulle, till skillnad från Sverige vid ett utträde, vara en storspelare i världspolitiken. Och vad har de egentligen fått ut av samarbetet på sistone? Precis som Sverige betalar de mer än de får tillbaka, och för vad? För att några av deras politiker ska få åka till Sydeuropa och leva jetsetliv, i utbyte mot allt mindre självbestämmande. En dålig deal, tycker jag, som hoppas att hela unionen försvinner. Blir det utträde lär börserna sjunka på kort sikt. Stannar de kvar blir det kanske ett litet relief-rally, men knappast någon jätteskjuts.

Nej, nu ska jag åka iväg och besikta bilen hos Opus. Mitt aktieinnehav hos dem har inte glatt mig hittills, så jag hoppas att det här blir en bättre affär.

Orangea kuvertet

Första året man fick göra PPM-val var 2000. Då gjorde två tredjedelar ett aktivt val. Undrar hur många som sedan dess inte gjort någon ändring och lagt två strån i kors för att få en bättre pension. Troligen rätt många, eftersom folk verkar ointresserade av pengar i allmänhet och pension i synnerhet.

Jag vet inte hur många hundratusen människor som fortfarande betalar in pengar till en privat pensionsförsäkring, men varje person är en för mycket eftersom skatteavdraget är borttaget. I och för sig tycker jag att det är vidrigt av Folksam, Nordea m fl att fortfarande erbjuda autogiro till den här typen av sparande, när de vet att det är en garanterad förlustaffär för kunderna, men det är ändå varje vuxen persons skyldighet att ta ansvar för sina pengar och hålla reda på vad som gäller.

Premiepensionsmyndigheten har hunnit byta namn, men det brandgula kuvertet fortsätter att dunsa ner på hallmattan en gång om året. Var femte svensk öppnar inte ens kuvertet. Ju yngre, desto mindre intresse. Pension verkar inte intressera gemene man förrän tidigast i 55-årsåldern. Det är så dags att ta tag i det då.

Samtidigt förstår jag att pensionsvalet känns abstrakt för en 25-åring. Jag är 44 och kan inte säga att jag har någon större förhoppning om pension för egen del. Om jag lever till 70 eller hur gammal man nu ska vara för att få pension när min tid kommer utgår jag ifrån att politikerna satt sprätt på mina pengar eller åtminstone behovsprövar all pension. Har jag fel blir det en glad överraskning. Jag räknar med att försörja mig själv till den dag jag viker in kepsen.

Men vare sig vi vill det eller inte har överheten gett oss en påse av våra egna pengar att fördela på 1-5 fonder. Förr kunde jag koppla mitt PPM-innehav till Avanza-depån, men det visade sig att tillgängligheten gjorde att vi bytte fonder oftare, och det kostar pengar för myndigheterna som tog bort möjligheten. Fast det är inte så bökigt att gå på Pensionsmyndighetens hemsida att det egentligen ska vara ett hinder.

Det tycker jag faktiskt att man bör göra då och då, åtminstone en gång om året. Om man, som jag, ändå har hyfsad koll på läget och placerar pengar i aktiefonder kan man lika bra titta till pensionspengarna när man ändå ser över sin övriga ekonomi.

Och är man inte särskilt börs- och fondintresserad kan man ju ta chansen att bli det, i skarpt läge. De här pengarna ska ju placeras oavsett vad vi tycker. Så läs på, välj fonder och följ upp resultatet. Om det hade varit okej hade jag övervägt att spela lotto med de här pengarna, men eftersom det inte går kan man ju lika gärna försöka få dem att ränta sig tills man blir en sån där härligt bitter och krävande pensionär.

Pengafobi

En del människor tycks verkligen ogilla pengar. Och självklart finns det en diagnos. Har inte allt en diagnos idag? Chrematofobi betyder rädsla för pengar. Jag vet inte hur många som lider av detta, men tittar man på Sverige idag skulle jag gissa på ett par miljoner åtminstone. Här är några exempel på vanliga symptom:

Köpa dyrt

Bor man på en liten ort där man vill värna om sin lokala järnaffär eller radiohandlare fattar jag att man kan handla där trots att exakt samma saker går att köpa billigare någon annanstans, för att man tycker att det är värt kostnaden. Annars inte. Hur kommer det sig att folk köper en vara som finns billigare i exakt samma utförande, av samma tillverkare, på gångavstånd? Ta t ex en titt på utbudet i bensinmacken. Jag förstår att någon rycker till sig en chokladbit när de ändå handlar bensin, men välsorterade mackar säljer så mycket som ingen borde spontanköpa, allt från utemöbler och balkonglådor till vetemjöl och glass i storpack. Detta till ett pris som är 10-100 procent högre än andra detaljisters. För att det finns en marknad.

Onödiga köp

Att köpa dyrt är dumt, att köpa onödigt är ännu dummare. Jag vet inte hur många gånger jag har hört människor försöka motivera varför de köpt något de egentligen inte ville ha, men köpte bara för att förstahandsvalet var tillfälligt slut, eller i väntan på en ny modell eller på att de ska ha råd med det de egentligen ville ha. Hur tusan nu det ska gå till när de futtiga pengar de lyckas spara ihop bränns iväg på skit de inte ens vill äga.

Helt meningslösa köp

Fika på stan en kvart innan man är hemma, hemlevererad pizza för att det var omöjligt att förutse att magen skulle börja kurra trots att kylen är tom, träningskläder och utrustning för en träning man inte har börjat med, men är övertygad om att man ska få inspiration till bara man köper den där tröjan eller den där cykeln som är aningen mer lättrampad än den cykel man redan har i förrådet... Vi är alla mer eller mindre dåliga på att scanna av personer i vår omgivning, men vuxna människor som inte har en aning om ens hur de själva funkar måste ha ett allvarligt fel.

Semester på kredit

Oj, det blev sommar i år igen, vem kunde ana? Tydligen alldeles för få eftersom det shoppas semesterresor både med dyra blancolån och genom olika delbetalningslösningar direkt hos researrangören. Har man inte pengar att handla sin resa för stannar man hemma. Frågor på det?

Det här var bara ett axplock av dåliga beslut som tycks skräddarsydda för att slippa skrapa ihop en förmögenhet eller ens en liten buffert. Jag har full förståelse för att inte alla – som jag – sparar pengar nästan tvångsmässigt, men ibland känns ansträngningarna för att slippa ekonomisk frihet nästan medvetna. Antingen det, eller också är verkligen en betydande del av mänskligheten idioter, vilket skrämmer mig ännu mer eftersom jag är stupidofob.

Investerar du med könet?

Nyligen gick en kvinna ut med ett djupt bekymrat Facebookinlägg. Nej, hon hade inte nekats cancervård, hon hade inte blivit våldtagen eller blivit bestulen på alla sina pengar. Det som hänt var att hon fått en tidning från Ålandsbanken, gissningsvis deras kundtidning med det korta och intetsägande namnet Å. Men istället för att läsa artiklar hade hon jämfört andelen män och kvinnor avbildade i tidningen och kommit fram till att det var fler män än kvinnor, nästan bara män faktiskt.

Så fick det ju inte vara, så hon mejlade banken för att protestera. I bankens svar stod bl a det inte självklart innebär en nackdel att verksamheten främst bedrivs av män. Detta bad Ålandsbankens vd senare om ursäkt för, så jag antar att han tycker att det självklart är en nackdel med 51 procent eller fler män i banktidning. Eller också bad han om ursäkt för att någon blev kränkt, men ska man be om ursäkt varje gång någon blir kränkt av det man gör blir väl inget annat gjort nuförtiden.

I artiklar om ”problemet” med den hemska banktidningen får vi veta att Ålandsbanken har ett ”stort PR-problem”. Först ut var Aftonbladet, vars artikel blev startskottet för den här vattenglasstormen. Resumés Johanna Lindskog Lindell hakade på och fastslog att banken ”drabbats av en viral kris”. Eftersom jag är en jobbig jävel som inte bara köper ”sanningar” ville jag veta hur det stod till med den saken. För mitt höga nöjes skull plöjde jag igenom samtliga Twitterkommentarer på Aftonbladet-artikeln och kunde konstatera att över 90 procent av kommentarerna inte höll med om att det skulle vara ett problem att Ålandsbanken inte könskvoterat bilderna i sin kundtidning.

Så jag passade på att fråga Lindskog Lindell (bestäm dig för ett efternamn människa!) om hennes slutsatser hade någon slags faktaförankring, om hon läst Twitterkommentarerna eller noterat att omslaget på det senaste numret av Ålandsbankens kundtidning på nätet pryddes av två företagande kvinnor och inte en endaste man. Självklart fick jag inga svar, så det hade hon inte. Istället upprepade hon sina teser likt en papegoja, troligen i hopp om att de skulle bli mer sanna för det. Det blir de inte.

Jag tror knappast att det behöver klargöras för tänkande läsare, men jag har ingenting emot vare sig kvinnliga ekonomer eller företagsledare. Ej heller att de avbildas i tidningsform. Jag lyssnar gärna på kvinnliga ekonomijournalister som Carolina Neurath, som utnämnts till Sveriges bästa ekonomijournalist, och EFN:s Charlotte Stjerngren. Detta eftersom de är smarta och ställer de frågor jag själv vill ha svar på. Även om jag medger att jag en gång kommenterat Charlotte Stjerngrens utseende, fast det var rätt oskyldigt:

Jag läser flera finanstidningar, men har aldrig räknat könet vare sig på redaktionerna eller på de som avbildats i tidningen. Men jag gör ett stickprov nu. På nattygsbordet ligger Handelsbankens kundtidning Placeringar och senaste numret av Veckans affärer. Den förra har tio medarbetare, fyra kvinnor och sex män, men såväl ansvarig utgivare som redaktör är kvinnor, så det får väl ses som ganska dött lopp. VA har också en kvinnlig ansvarig utgivare, sju redaktionsmedlemmar varav fem män och ytterligare sju medarbetare varav fem kvinnor. Dött lopp där med.

Jag tror generellt att det är bra med könsblandade arbetsplatser, även i media, men det viktigaste med professionella människor måste väl ändå vara att de är just professionella? Oavsett om jag läser finanstips, behöver en sjukgymnast eller någon som lagar min bil är det kompetens jag efterfrågar. Om kompetensen tillhandahålls av en man, kvinna, dvärg eller skåning är mig fullständigt likgiltigt! Vi ska ju inte knulla, för böveln!

Ännu mer ”hemma hos”

Att renovera hemma behöver inte bli så dyrt om man är lite fiffig och beredd att hugga i.

Jag kom på att jag nästan aldrig använde mitt vardagsrum, så där är 20 i stort sett helt onödiga kvadratmeter. Så här såg det ut i bostadsannonsen innan jag flyttade in, tapetserade om och satte in mina egna möbler, men det kändes fortfarande lite som ett rum på ålderdomshemmet.

Dessutom behövde jag mer förvaringsyta. När jag flyttade in tog jag bort två garderober och en vägg. Det gjorde att hallen gick från liten och mörk till stor och ljus, men de där garderoberna saknade jag.

Så nu var tanken att sätta in en walk-in-closet i vardagsrummet och samtidigt göra rummet mer inbjudande. Jag hade en asiatisk plan i huvudet, men att få ner den på papper och sedan ett fullskaligt rum tog sin tid.

Jag ville ha det klassiskt rutiga, som åtminstone jag associerar till Asien, som genomgående tema. Detta genom att dela in väggarna i sektioner med grova stolpar med bröstpanel och gipsputs emellan. Allt från grunden, inte främst för att det blev billigast utan för att min vision inte gick att skapa på annat sätt.  

Stolparna är 3x3 tum och ohyvlade. Eftersom jag har en urgröpning i taket längs väggarna fick jag raspa dem till exakt mått eftersom jag ville skapa illusionen av att de fortsätter upp genom taket.

Bröstpanel byggde jag med mdf-skivor och en dekorlist som jag limmade fast med superlim. Sedan målade jag rutorna med lasyr på ett sådant sätt att det ser ut som att grunden är riktiga brädor och inte spånplattor. Resultatet blev förvånansvärt bra, om jag får säga det själv.

Bröstpanellist blev en utmaning. Det är överhuvudtaget svårt att få tag i eftersom nästan ingen bygger egen bröstpanel längre utan köper den som färdig (och svindyr) metervara. Dessutom ville jag ha en ganska rustik variant för att få det att passa in i stilen. Lösningen blev en ohyvlad fjällpanel avsedd för utomhusbruk. Så här ser den ut i profil:

Och så här blev det på min vägg:

Rutorna ovanför panelen är belagda med gipsputs, som visade sig vara ett väldigt trevligt material att jobba med. Billigt dessutom. Man köper det som pulver i tjugofemkilossäck, sedan blandar man det själv ungefär som murbruk. Lite åt gången eftersom man inte har obegränsat med tid att bearbeta det innan det stelnar. Bruket kastas upp på väggen med spackelspade och sedan krattar man till det i valfritt mönster med valfritt verktyg. Själv gjorde jag ett oregelbundet mönster med hjälp av en kraftig kvast, nästan åt stålborstehållet. När det stelnat kan man måla på ytan, men den ljusgrå, lite råa originalfärgen passade mig perfekt. Färdig vägg:

Från rummets innersta hörn tog jag två sådana här väggsektioner åt vardera hållet i anspråk till garderoben. Eftersom den skulle sakna fönster valde jag att bygga rutor (ständigt dessa rutor) av vanlig planhyvlad tvåtumsregel, samma lasyr som på stolpar och bröstpanel, och klädde sedan garderoben med tyg på insidan. Att använda hela reglar omlott åt två håll hade såklart blivit enklare än att sätta ihop väggar av en massa småbitar i en helt platt lösning, men livet ska inte alltid vara så enkelt.

Garderobens yttre hörna är en ohyvlad tretumsregel likadan som de som pryder väggarna runt hela vardagsrummet. Den är fastskruvad med en plåtvinkel i taket, men golvet är helt oskruvat. Min tanke har hela tiden varit att om jag, eller nästa ägare, vill ta bort garderoben ska det gå snabbt och inte lämna några spår. Allt som kommer krävas är att spackla igen ett skruvhål i taket. Eftersom hela garderobsväggarna består av reglar är konstruktionen mycket hållfast trots bristen på förankring.

Även inuti garderoben råder flexibilitet. Hyllplanen längst in sitter med konsoler så att de nedre hyllorna lätt går att byta ut mot ännu en stång för galgar, eller tvärtom. Trådbackarna till vänster och hyllan till höger är fristående och går alltså enkelt att flytta eller lyfta bort helt.

Avslutningsvis, så här ser rummet ut under användning.

Den sista bilden är i stort sett tagen ur samma vinkel som pensionärsrumsbilden högst upp. Oavsett vad man tycker om det är det onekligen en viss skillnad. Och var kostade kalaset?

Reglar och lister: 2600 kr

Mdf och plywood: 1573 kr

Färg och puts: 1004 kr

Tyg, gardinstänger, trådbackar mm: 704 kr

Övrigt (lim, spackel, plugg och annat jox): 711 kr

Totalt 6592 kr

Jag vet inte vad det ”ska” kosta att totalrenovera ett rum och bygga en walk-in-closet, men under 6600 kr borde ligga i det nedre spannet.

Guld & silver

Som tidigare nämnts tror jag på en kraftig börsnedgång inom en snar framtid och av den anledningen sitter jag med obehagligt mycket kontanter. Jag handlar med olja, som jag tror har bottnat, så det känns som låg risk och har gett bra avkastning i år. Och så har jag blankat lite aktier, men jag är inte så säker på min sak att jag vågar gå all-in på säljsidan.

Nu när räntan är negativ är ju vitsen inte så stor med att ha pengarna på ett sparkonto. Så vad gör man då, vad sägs om guld och silver? Min tanke är att handel med ädelmetaller ska sänka risken i portföljen. Vid de sex tillfällen börsen backat mer än 30 procent de senaste hundra åren har guld stigit fem gånger. Den enda gången guld hängde med ner var 1969-1970, då börsen föll 37 procent och guldet 17 procent.

Hur går man då tillväga, köpa ringar på Guldfynd? När jag tittar runt hittar jag faktiskt väldigt många som tycks barnsligt förtjusta i tanken på att köpa fysiska ädelmetaller i form av guldtackor eller silvermynt. Tydligen går det att köpa från exempelvis Baltikum. Jag fattar inte. Ville jag handla med metaller hade jag blivit skrothandlare.

Förutom att det kan vara bökigt att förvara guld och silver (det blir nog obekvämt att ha det i madrassen) är det dyrt och besvärligt att frakta. Och nej, ”fraktfritt” existerar inte, det är alltid kunden som betalar på ena eller andra sättet. Dessutom verkar det vara en ordentlig spread mellan köp- och säljkurs för fysiska ädelmetaller, redan där förlorar man flera procent.

Man kan köpa aktier i gruvbolag, men precis som i fallet med olja innebär det fler osäkerhetsfaktorer än om man handlar med råvaran. Värdet på en fyndighet kan ju sjunka/stiga drastiskt beroende på vad bolagen hittar, eller inte hittar. För den hågade finns t ex Auriant Mining, som dock gått upp en bra bit över 100 procent bara i år och har kvartalsrapport på måndag. Nej, den spolar jag...

Jag vill hellre spekulera i råvaran än i bolagen, och då finns det minifutures, long- och short-, bull- och bear-certifikat med och utan hävstång, råvaruobligationer... Enklast är nog ETF:er, alltså börshandlade fonder. Det finns både långa och korta ETF:er, och observera att det både finns ETF:er som handlar i själva råvarorna, guld och silver, och andra som handlar med råvaruaktier.

SPDR Gold Shares och iShares Silver är mina favoriter. Bägge investerar i råvaran, inte i bolagen, båda har liten spread och relativt låg förvaltningsavgift. Tyvärr handlas bägge i US-dollar. Det behöver ju inte vara ett problem i sig, men jag hade hellre gjort investeringar som inte riskerar att drabbas av valutafluktuering. Inte bara för att det är ett helvete att uttala.