Nyligen gick en kvinna ut med ett djupt bekymrat Facebookinlägg. Nej, hon hade inte nekats
cancervård, hon hade inte blivit våldtagen eller blivit bestulen på
alla sina pengar. Det som hänt var att hon fått en tidning från
Ålandsbanken, gissningsvis deras kundtidning med det korta och
intetsägande namnet Å. Men istället för att läsa artiklar hade
hon jämfört andelen män och kvinnor avbildade i tidningen och
kommit fram till att det var fler män än kvinnor, nästan
bara män faktiskt.
Så fick det ju inte vara, så hon
mejlade banken för att protestera. I bankens svar stod bl a det inte
självklart innebär en nackdel att verksamheten främst bedrivs av
män. Detta bad Ålandsbankens vd senare om ursäkt för, så
jag antar att han tycker att det självklart är en nackdel
med 51 procent eller fler män i banktidning. Eller också bad han om
ursäkt för att någon blev kränkt, men ska man be om ursäkt varje
gång någon blir kränkt av det man gör blir väl inget annat gjort
nuförtiden.
I artiklar om ”problemet” med den
hemska banktidningen får vi veta att Ålandsbanken har ett ”stort
PR-problem”. Först ut var Aftonbladet, vars artikel blev
startskottet för den här vattenglasstormen. Resumés Johanna
Lindskog Lindell hakade på och fastslog att banken ”drabbats av en viral kris”. Eftersom jag är en jobbig jävel som inte bara köper
”sanningar” ville jag veta hur det stod till med den saken. För
mitt höga nöjes skull plöjde jag igenom samtliga
Twitterkommentarer på Aftonbladet-artikeln och kunde konstatera att
över 90 procent av kommentarerna inte höll med om att det skulle
vara ett problem att Ålandsbanken inte könskvoterat bilderna i sin
kundtidning.
Så jag passade på att fråga Lindskog
Lindell (bestäm dig för ett efternamn människa!) om hennes
slutsatser hade någon slags faktaförankring, om hon läst
Twitterkommentarerna eller noterat att omslaget på det senaste numret av Ålandsbankens kundtidning på nätet pryddes av
två företagande kvinnor och inte en endaste man. Självklart fick
jag inga svar, så det hade hon inte. Istället upprepade hon sina
teser likt en papegoja, troligen i hopp om att de skulle bli mer
sanna för det. Det blir de inte.
Jag tror knappast att det behöver
klargöras för tänkande läsare, men jag har ingenting emot
vare sig kvinnliga ekonomer eller företagsledare. Ej heller att de
avbildas i tidningsform. Jag lyssnar gärna på kvinnliga
ekonomijournalister som Carolina Neurath, som utnämnts till Sveriges
bästa ekonomijournalist, och EFN:s Charlotte Stjerngren. Detta
eftersom de är smarta och ställer de frågor jag själv vill ha
svar på. Även om jag medger att jag en gång kommenterat Charlotte
Stjerngrens utseende, fast det var rätt oskyldigt:
Jag läser flera finanstidningar, men
har aldrig räknat könet vare sig på redaktionerna eller på de som
avbildats i tidningen. Men jag gör ett stickprov nu. På
nattygsbordet ligger Handelsbankens kundtidning Placeringar och
senaste numret av Veckans affärer. Den förra har tio medarbetare,
fyra kvinnor och sex män, men såväl ansvarig utgivare som redaktör
är kvinnor, så det får väl ses som ganska dött lopp. VA har
också en kvinnlig ansvarig utgivare, sju redaktionsmedlemmar varav
fem män och ytterligare sju medarbetare varav fem kvinnor. Dött
lopp där med.
Jag tror generellt att det är bra med
könsblandade arbetsplatser, även i media, men det viktigaste med
professionella människor måste väl ändå vara att de är just
professionella? Oavsett om jag läser finanstips, behöver en
sjukgymnast eller någon som lagar min bil är det kompetens jag
efterfrågar. Om kompetensen tillhandahålls av en man, kvinna, dvärg
eller skåning är mig fullständigt likgiltigt! Vi ska ju inte
knulla, för böveln!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar