Gemensam ekonomi?

Eftersom jag tidigare uttryckt åsikter om hur och när man bör introducera barn för pengar trots att jag är barnlös känns det som en naturlig fortsättning att som singel uttala mig om huruvida man ska ha gemensam eller delad ekonomi i parförhållanden. För den som tar illa upp kan jag avslöja att jag även har åsikter om narkotikamissbruk och självmord trots att jag varken knarkar eller har tagit livet av mig.

När man slår ihop sina påsar delar man antingen lika på alla gemensamma kostnader och behåller resten själv, eller så slår man ihop hela ekonomin. Eller någon variant, där den som tjänar mest betalar mest av det gemensamma. En fast procentsats eller valda delar. Det där lägger man ju upp som vill, men jag tror inte att jag känner till ett enda pissigt förhållande där inte ekonomi är orsaken till de flesta konflikter, ibland alla. Det här är några av varianterna i min bekantskapskrets (hoppas att ingen av dem läser och känner igen sig).

PAR 1

Han tjänar dubbelt så mycket som henne och anser därför att han kan spendera hur stora pengar han vill på sitt stora och dyra intresse. ”Klagar hon kan hon dra åt helvete.” Jag har inte hört henne klaga, men eftersom han har satt ribban känns det nog inte så kul för henne att överhuvudtaget beröra ämnet pengar.

PAR 2

Han är nollställd på papper och siffror, för att inte tala om datorer, så hon betalar räkningar, deklarerar och håller koll. Det passar honom, men inte henne. Fast det säger hon inte, i alla fall inte tillräckligt tydligt att han tycker sig behöva lyssna. Förutom att barnen håller dem samman tickar det på eftersom han aldrig skulle fixa att ta han om sin egen ekonomi, och hon skulle aldrig ha råd. Om det är vad som får en att leva "i nöd och lust" föredrar jag mitt eget sällskap.

PAR 3

Det finns ett gammalt skämt som lyder ungefär: ”Kvinnor har 90 procent av männens lön. Men så har de ju sin egen också.” Här är paret som lever efter det. Han tjänar mycket bra, hon tjänar hyfsat. När det kommer till att spendera pengarna är förhållandet det omvända - med råge. Han får motivera varenda krona han behöver och av det som blir över spenderar hon allt. När bolån och övriga räkningar betalats köper hon inredning, kläder och möbler enligt principen ”allt äldre än tre månader måste bytas ut”. Och infekterat ämne är bara förnamnet. Skulle han ens be om att få se sitt eget kontoutdrag bröt världskriget ut.

Gemensamt för alla tre paren är att makarna åtminstone på pappret har gemensam ekonomi och att ämnet aldrig diskuteras. De första två paren är nog ändå ganska nöjda, vilket är tur eftersom upplägget vid det här laget inte skulle gå att ändra. Särskilt när de inte pratar om pengar.

Det tredje förhållandet skulle aldrig överleva utan barn, fast det kommer garanterat spricka ändå och då lär bägge förvånas över hur mycket han faktiskt tjänar. Hade de försökt jämka ihop sina intressen tidigare kunde förhållandet ha överlevt, men nu har det gått alldeles för många år över bäst-före-datum.

Allt färre sambos och äkta makar slår ihop sina ekonomier rakt av. Från 2013 färre än hälften. Jag är själv tveksam till det vettiga i att ha helt gemensam ekonomi. För egen del skulle jag se det som helvetet på jorden att behöva förankra vartenda ekonomiskt beslut och kompromissa ihop det med en annan människa. Vi är alla olika, men lite rörelsefrihet i form av egna pengar tror jag att alla behöver och mår bra av.

Men prata om det! Vill man inte kommunicera känns parförhållande som fel idé från början.

Att ta hand om sin egen ekonomi har dessutom ett praktiskt värde. Om inte makarna lever lyckliga i alla sina dagar och sedan dör i en gemensam bilolycka kommer en dag när minst den ena måste kunna klara sig själv. Jag hade två släktingar där han skötte all ekonomi. När hon blev änka i 75-årsåldern hade hon aldrig betalat en räkning i hela sitt liv och blev helt hjälplös. Hade det istället varit hon som dött hade han gissningsvis levt på smörgåsar tills han följt efter. Det är naturligt att var och en gör det han eller hon är bäst på, men man behöver inte sluta att vara en fungerande vuxen när man går in i ett förhållande!

Ett annat par jag känner till har haft delad ekonomi i äktenskapet i över 40 år eftersom de har helt olika syn på pengar och tidigt insåg svårigheten att enas. Ja, det är faktiskt ingen naturlag att smälta samman något så personligt som ekonomi bara för att man älskar varandra. Särskilt om man vill fortsätta att göra det.