Med bilen till allt

”Utan bilen stannar Sverige” var en gammal slogan på 80-talet (Motormännens?). Idag stämmer den obehagligt väl. Det åks till det mesta. Varje gång bensinpriset stiger tillfrågas ”vanligt folk” i media om var deras smärtgräns går. Märkligt nog går gränsen alltid 5-15 procent upp från nuvarande nivå. Så var det när bensinen kostade 5 och 10 kr och så är det fortfarande. Man vänjer sig, som Kjell Höglund sjöng.

Fast det är ju inte bara bensin/diesel som kostar. I årets deklaration får man dra av 18,50 kr/mil vid resor till jobbet, men med slitage och värdeminskning kan den faktiska kostnaden vara tre gånger så hög om bilen är hyfsat ny. Och, åtminstone i Stockholm, kostar det oftast ännu mer att nyttja kollektivtrafiken om man inte åker väldigt mycket. Själv har jag fem meter till jobbet, månadskort är inte aktuellt.

Jag har en gammal bil, men använder den bara när det behövs, när packningen är för tung och/eller sträckan för lång för att gå eller springa istället. Jag vet inte hur det är med er, men mitt problem är inte att jag rör mig för mycket. När man passerat 40 får man ligga i för att få till ett nollsummespel på vågen.

Många människor tycks inte längre komma ihåg att människokroppen kan förflytta sig utan motorkraft. I en gammal Hasse&Tage-sketch cyklar och ror Hasse ut till sommarstugan medan grannen Tage åker bil och motorbåt för att hinna köra en timme motionscykel och roddmaskin när han kommer fram. Det var på skämt, men nog är det fullt av folk som trängs på gymmens löpband. Det ser jag när jag springer förbi glasrutorna på utsidan, och vidare förbi parkeringen där deras bilar står parkerade. Hur tusan kan de köra hem utan att se att det finns trottoarer och natur vid sidan av vägen?

Och barnen då? Baaaarrnen! När jag var liten förutsattes man gå och cykla dit man skulle. Idag svämmas skolgårdarna över av bilar på morgnarna eftersom man inte planerat för att varenda förälder ska köra ungarna till skolan ett stenkast från hemmet. Jag hade en grannfamilj vars bägge söner var mycket idrottsintresserade och all idrott utgick ifrån en idrottsplats på 300 meters avstånd. Barnen hade inte ens behövt passera ett övergångsställe på vägen dit, men inte en enda gång såg jag dem gå. Det var bilskjuts vid varje träningstillfälle oavsett väder och om utrustningen var en tung ishockeytrunk eller ett par fotbollsskor.

I SVT:s Gympaläraren framgick att högstadieelever rör sig mindre än fetmaoperationspatienter. Det är kanske inte så konstigt, om de redan från födseln får lära sig att välja bort den allra naturligaste del av vardagsmotionen och kräva/erbjudas skjuts precis överallt.