måndag 2 maj 2016

100 thing challenge

En kompis tröttnade på sina otacksamma syskonbarns habegär en jul. För att så ett litet frö tog han med dem till ett alternativt julfirande på en välgörenhetsorganisation med samhällets fattigaste. Där fick alla dessa uteliggare samma julklapp bestående av ett par strumpor, en tandborste och en liten tub tandkräm. God jul! Utan att veta gissar jag att det här syskonparet fick perspektiv på sin situation och blev lite mindre materialistiska, en julklapp så gott som någon.


Ibland kan jag tänka att många vuxna borde ges den chansen till insikt, och det väljer vi ju faktiskt själva. Det är sådana fördelar man har av att vara vuxen. David Bruno heter en amerikan som 2008 fick nog av konsumtionssamhället och bestämde sig för att ställa sig utanför genom att ge sig själv en utmaning, The 100 thing challenge. Som hörs lite grann på namnet bestämde han sig för att klara sig med 100 ägodelar. Sen skulle han leva med max 100 ägodelar i ett år och se vad som hände. För att komma dithän var han tvungen att först ifrågasätta varenda sak han ägde, vartenda plagg i garderoben, varenda cd-skiva.

Det han kom fram till var att resultatet inte bara var uthärdligt utan fördelaktigt. Han trivdes bättre med sitt liv när han inte var indränkt i grejer. Ja, och så startade han en folkrörelse, skrev en bok, började hålla föredrag och blev rik som ett troll, men jag tror knappast att han var så iskall att han tänkte i de banorna när han började. Han var bara less på att leva genom sina saker.

Men nu är han som sagt en hel industri. I hans fotspår finns mängder av lärjungar. Googla ”100 thing challenge” eller ”100TC” och du hittar hemsidor, bloggar och föreningar som anammat Dave Brunos principer. Det är inte svårt att förstå det. Åtminstone i västvärlden har nog alla någon gång tänkt tanken att testa ett enklare liv. Vi vet att vi lurar oss själva när vi shoppar loss i hopp om att bli lyckligare. Det kanske vi blir ibland, men shoppingens enda garanterade resultat är att den gör oss fattigare.


Jag är absolut ingen asket. Jag har skrivbordslådor med fler än 100 saker, men jag tänker på de här frågorna och har betydligt färre ägodelar nu än för tio år sedan. Det var ungefär i den vevan jag började sälja av saker jag inte använde, som bara var i vägen. Jag kan inte säga att jag blivit lyckligare för det, men det går i alla fall snabbare att dammtorka.

Vi avslutar med min husgud George Carlin. Han satte fingret på många av mänsklighetens märkligaste fenomen. Detta är vad han har att säga om människans behov av att äga ”stuff”.

2 kommentarer:

  1. George Carlin är bäst. Punkt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Möjligen kan man invända att han VAR bäst eftersom han hade den dåliga smaken att gå och dö.

      Radera