”Är den gamla trasig?” frågade
jag, fullt medveten om att han precis som nästan alla andra inte
väntar tills den gamla telefonen säckat innan nästa införskaffas.
Samtidigt slog det mig! Jag har haft mobiltelefon sedan tidigt
1990-tal, -91 kanske. Min första var en sån där klump på flera
kilo med handtag och spiralsladd.
Nätet hette NMT 450 och om jag minns
rätt kostade det 4-5 kr/minut att ringa kvällar och helger, annars
dubbelt så mycket. Detta är den enda telefon jag inte bytt ut för
att den var trasig utan för att det kom nya mobiltelefoner som gick
att bära runt utan att det räknades som styrketräning.
De nästkommande telefonerna hade en
antenn som stack upp på utsidan. De första antennerna drogs ut,
sedan satt de fast för att så småningom byggas in helt. Den första
var en Dancall och kan ha sett ut så här.
Det var just antennerna som fick dem
att ge upp. Första gången man tappade den i golvet började den
glappa. Till slut krävdes en meter eltejp för att hålla ihop den
och när inte ens det räckte köptes en ny telefon.
Men efter sjukilosklumpen däruppe har
jag inte en enda gång köpt en mobil utan att den gamla först
slutat att fungera, och jag inser att detta förhållningssätt till
telefoninköp nästan ger mig en plats på Tekniska Museet bredvid
NMT-telefonen, ”Stofil, begagnad och med patina”.
I min kompis favör ska påpekas att
det ju är mycket bättre att köpa en telefon i nyskick på Tradera
för halva priset mot att köpa den ny. Eller – ännu värre –
köpa den på avbetalning för totalt fem gånger så mycket.