torsdag 23 april 2020

Har MP helt fel?

Finansmarknadsminister Per Bolund har ifrågasatt företagens svaga motståndskraft, att så många nu behöver lån eller bidrag för att överleva. Företagarna med Günther Mårder i spetsen gick i taket. Moderaternas store ledare Ulf Kristersson tyckte att Bolund borde be företagen om ursäkt och en anonym ledarskribent i Expressen fastslår att MP inte har en susning om företagarnas vardag.


Men är Bolund helt ute och lådcyklar? Jag tycker att det finns skäl att inte bara vifta bort alla eventuella poänger med det faktum att Miljöpartiet är ett företagarfientligt parti. Det stämmer förvisso, men Bolund drar faktiskt varken alla företag över en kam eller försöka skylla hela pandemikaoset på dem. Lyssna så objektivt du kan på detta citat:
Det tycker jag är ett krav man skulle kunna ställa på företagen också – att man måste kunna klara av olika typer av samhällskriser, särskilt om de inte är långvariga. Blir det långvariga kriser är det en annan situation, men att det blivit så snabb reaktion i många företag tycker jag faktiskt är överraskande.
Jag har många gånger ondgjort mig över privatpersoner som inte har en buffert och vi kräver alla att staten ska ha det. Borde då inte företagare också ha det? Är det rimligt att företag hamnar i djup kris redan efter ett par veckor med vikande försäljning? I själva verket kanske många av dem varit rökta oavsett.


I Expressenartikeln ovan skriver man att ”det är orimligt att ställa samma krav på frisörsalonger som på storbanker”. Det har finansmarknadsministern inte gjort, men sanningen är sällan viktig vid opinionsbildning. Han har bara sagt att alla borde ha en buffert. Den senaste veckan har flera människor påstått att alla företagens pengar måste investeras för att generera nya vinster så att hjulen fortsätter att snurra, men hur fartblint är inte det?

Jag tänker varken rösta på MP eller virka egna slipsar, men jag är i alla fall beredd att ge Bolund en poäng här, även om det kan diskuteras ifall politiker överhuvudtaget ska försöka rädda några företag. Och bara om de företag som tar honom på orden och skaffar detta manöverutrymme inte senare får skit från regeringen för att de ”gjort övervinster”. För i så fall är det fri jakt på miljömupparna igen.

onsdag 22 april 2020

Olika artiststrategier

Första gången jag stod på scen som ståuppkomiker var min uppgift (förutom att överleva) att påa den norska komikern Tommy Steine. Det här var på 1900-talet när han var ung och ganska okänd. Idag är han en av Norges kändaste artister.

Dock inte bara känd för att han är en duktig komiker. Hälften av artiklarna om honom handlar om pengar, skulder och bilar för miljoner. Och så ett och annat bråk med kollegor. Jag tyckte att han var supertrevlig, men har förstått att han uppfattas som en diva och knappast skulle röstas fram som Årets norrman.

Ursäkta, skulle jag kunna få tillbaka min mjärde?

Förrän nu kanske. Pga sin oförmåga att hålla i pengar och gissningsvis rätt höga omkostnader drabbades han stenhårt av att tappa alla vårens och sommarens uppdrag, men till skillnad från andra artister gråter han inte ut i media eller tigger om pengar från politikerna eller den uteblivna publiken. Han tog istället jobb som butiksbiträde och har också anmält sig som frivillig i jordbruket:
Jag är frisk och rask och kan bidra om bönderna behöver hjälp med vårsådden.
Se och lär, artister! Förutom att Steine kan se sig själv i spegeln (om än en lite bredare än han behövde 1999) lär det knappast skada hans varumärke. Tydligen väljer även norska artister gärna tiggerialternativet:

Vipps är Norges swish.

Jag är inte målgruppen för någon form av artisteri, men när coronakrisen är över skulle jag tusen gånger hellre betala pengar för att se en artist som sorterat potatis för att försörja sig än en som bett om allmosor och statliga bidrag.

tisdag 21 april 2020

Gymdöden

De svenska gymmen stängde ett tag helt. Nu är de öppna, men utifrån vad jag sett verkar de gå trögt. Frågan jag ställer mig är om det här blåser över. Jag har en teori om att det kanske inte gör det, att gymtrenden är över.

Jag tänker så här. På gym är människor nära varandra. Jag har i alla fall inte sett ett gym med luftig inredning. Som om det inte räckte står, sitter och drar man i maskiner som andra svettiga människor har samma kontakt med strax innan och efter, och så är det omklädningsrum och duschar. Jag har aldrig varit någon gym-entusiast, men det lär väl vara fler än jag som drar sig lite för riskerna, inte bara nu utan också längre fram.


Dessutom har många gymnaster redan vant sig vid alternativen. Varenda elitidrottare verkar ha lagt ut träningsfilmer i hemmamiljö som alla kan ta del av helt gratis, man kan köpa hem kettlebells och annat, och snart har väl alla kommuner byggt ett eller flera utegym som inte heller kostar något att använda. Kommer man vilja börja betala årskort på SATS eller Friskis & Svettis igen?

Som jag ser det finns två kategorier av människor på gym – de som gillar att träna och de som inte gör det. Den första gruppen tror jag tar sig i kragen och fixar ett hemmagym nu. Eller hittar andra träningsformer, börjar springa eller köper en dyr cykel. Den andra gruppen gick ju bara och väntade på ett skäl att slippa gå på gymmet. Om de istället hamnar i tv-soffan med chips och dipp eller gympar med Paolo Roberto på Youtube vet jag inte, men för gymkedjorna kan de vara förlorade.

"Du tar första kicken, jag bangar..."

SATS-aktien som är noterad på Oslobörsen gick från 29 till 11 kr på mindre än en månad. Sedan dess har den hoppat upp några kronor, men det är fortfarande långt upp till riktkurserna på 20-30. Jag är ändå inte sugen, varken på aktien eller att gå på gym.

måndag 20 april 2020

Sådan husse, sådan hund

Läste ni broschyren ”Om krisen eller kriget kommer när den damp ner i brevlådan? Jag gjorde det inte, men jag har kikat på den nu när krisen kommit.
Vid en samhällskris kommer hjälpen att först gå till dem som bäst behöver den. De flesta måste vara beredda på att kunna klara sig själva en tid. Ju bättre förberedd du är desto större möjlighet har du också att hjälpa andra som inte har samma förutsättningar.


Intressant att staten sa till oss att vi ska vara förberedda när vi samtidigt kan konstatera att den själv avvecklat både medicin- och livsmedelslager. Budskapet är helt klart ”Gör som vi säger, inte som vi gör”. Därför sticker följande mening ut som den mest provocerande i hela texten:
Du som privatperson har också ett ansvar.

Vadå också?! Det antyder ju att staten har ett ansvar för landets krisförberedelser. Hur gick det då? T ex hade det extralager med över tvåtusen respiratorer som fanns på 1900-talet kommit väl till pass. Det statliga medicinlagret är avvecklat och när sjukvårdspersonal inte har utrustning för att klara hygienkraven sänker man kraven. Miljontals andningsskydd valde man att bränna upp. Är det något av dessa exempel som åsyftas med ”också”?

Bara lugn, vi ska trycka ett nytt armband!

Inte många klarar sig mer än några dagar utan el, vatten, fungerande matbutiker och bankomater, men med tanke på vilka signaler Pappa Staten skickat ut genom sitt eget agerande kanske vi borde vända på det och imponeras över att ens någon gör det.

söndag 19 april 2020

Indrivning

Det låter som att inkasso kan bli stort i framtiden. Själv har jag alltid fått betalt genom klassiskt tjat. Det började tidigt. Jag sålde min första bil till en granne. I ungdomligt oförstånd lät jag honom delbetala och skrev över bilen innan han betalt hela. Jag tror att det fattades 3000 kr, vilket var mycket för en artonåring på den tiden. Köparen var ett par år äldre.

Och de där pengarna kom aldrig. Det fanns alltid något skäl till att han behövde anstånd ett par dagar, och veckorna gick. Till slut bestämde jag mig för att nöta ned honom. Jag ringde på dörren varje dag, ibland flera gånger. Tidiga morgnar, sena kvällar. Jag pratade med hans mamma i hopp om att även hon skulle tjata på honom så att det blev lika jobbigt för honom som för henne.

Tänker'u pröjsa?!

Och det fungerade. Jag tror att nyckeln är att ta sig först fram i kön av fordringsägare. Den skyldige ska veta och känna att om det är en skuld han har lust att betala för att slippa känna sig jagad så är det denna.

Jag pratade med en brunnsborrare som hade borrat en brunn åt en präst. Nu snackar vi sexsiffriga belopp, men när förfallodatum förföll var skulden ännu oreglerad. Det här var på en liten, fredlig ort där det hade kunnat ses som en överreaktion att ringa motorburen ungdom, men borraren behövde pengarna. Så han gick på gudstjänst! Klädd i den tuffaste skinnjackan han hittade och i mörka solglasögon satte han sig längst fram på högmässan och började leka arga leken med prästen i predikstolen. Med god marginal till nästa söndag var skulden betald.

Det är såklart bäst om man kan lösa det fredligt (allra bäst om de som inte har råd låter bli att handla för pengar de inte har!), men jag har också förståelse för dem som tar till de medel som krävs. Som när ”Beck” beordrar ”Wallander” att lägga Lennart Jähkel i gipsvagga i världens kanske allra bästa film, Slutspel:

lördag 18 april 2020

Miljösparbluff?

En utredning beställd av regeringen föreslår den nya sparformen ”miljösparkonton”, där inlåningen ska gå till miljöprojekt och innebär en skattereduktion för spararna. Detta ska finansieras som vanligt nuförtiden, genom att slå ännu ett slag mot de förhatliga sparformerna kapitalförsäkring och investeringssparkonto.


Det finns mycket att säga om detta, men jag tycker att Nordnets Frida Bratt summerar det bra med formuleringen ”häpnadsväckande i sin uselhet”. Min främsta invändning är inte att jag tror att det är en dålig investering utan att klåfingriga politikers sätt att genom påtryckningar tvinga vår fria vilja åt ett visst håll är obehagligt.

Men jag tvivlar inte på att det kommer att bli en proposition av detta. Regeringen brukar få svar som de ropar och i direktivet till utredningen antyds det att den bör ”lämna förslag i syfte att bidra till den samhällsomställning som behöver ske för att klimat- och miljömålen ska uppnås”. Dessutom tycks såväl finansminister Andersson som finansmarknadsminister Bolund hata börshandel.
Yoda till höger, inte Bolund.

Jag gillar miljön (vem gör inte det?), men så fort någon produkt har ”miljö” i namnet osäkrar jag min revolver. Bildligt alltså. Det brukar nämligen innebära att varan inte håller utan en vädjan till kundens samvete. Dessutom är det inte hugget i sten att valet är bättre för miljön bara för att ordet miljö är med (se bara på miljöpartiet). Jag konsumerar gärna miljövänligt (vilket ofta är liktydigt med att inte konsumera alls), men ett sparkonto med tveksam miljönytta och avkastning finns inte på min topplista.

fredag 17 april 2020

Kommentarsfält utan Jante

Jag blev nyligen tipsad av Minimalisten i kommentarsfältet om Youtubekanalen Exploring Alternatives, och där hittade jag en intervju med Tim Stobbs som gick i pension vid 39,5.


Inget uppseendeväckande med det. Jag känner igen många av tankegångarna från mitt eget liv, men kanske ännu mer från andras, som Farbror Fri som tog samma beslut vid samma ålder. Nej, det intressanta var istället kommentarsfältet och då inte vad som stod där utan det som saknades – Jante. Motsvarande intervju/reportage/artikel med en svensk FIRE-person hade riskerat att dränkas i kommentarer av typen:
Han lever på sin fru, den jävla parasiten!
Vem är han att döma mig?!
Skitsnack, klart att han tjänar en massa pengar och/eller lever som en kyrkråtta.
Ett tag går det kanske, men vänta bara till nästa lågkonjunktur. Då kommer du stå där med mössan i hand hos din gamla arbetsgivare som då antagligen inte vill ha dig :).
Ja, det är ju lätt för honom! Själv har jag [sjutton anledningar] att jag inte skulle kunna göra likadant. Förresten vill jag inte – så det så!

Nu har jag inte lusläst alla kommentarer, det är över 1300, och visst får han utstå enstaka kritiska inlägg om trovärdighet, hobbies och utseende, men de flesta är bara positiva:
I like this guy.
Seldom you see smart people these days. Refreshing. Inspiring.
This guy is awesome!! What practical, useful, genuine advice!
Tim is really likeable. He has great energy.
Respect to this guy for being authentic and creative with his choices.

Säger man att jantelagen är typiskt svensk får man svaret att ”den är faktiskt dansk”, vilket snarare bekräftar än motsäger poängen. Inte ens negativa fenomen får vi ta åt oss äran av. I ekonomibloggarnas kommentarsfält blir det sällan krig, där är ju många redan frälsta. Men när jag ser kommentarerna efter en del artiklar i vanlig media är det desto mer.


När jag var gäst i Sparpodden stålsatte jag mig därför för en skitstorm och blev förvånad när den helt uteblev. Jag fick den obligatoriska invändningen ”Skulle alla göra som han skulle alla företag gå med förlust”, vilket var lite märkligt när jag till och med besvarat den under intervjun, men de flesta var snälla och uppmuntrande, både på Youtube och Shareville.

Och även om jag fått mer av den kritik och ilska som jag sett att andra som lyft dessa frågor har fått hade jag kunnat leva med det. Det tråkiga är att det allmänna samtalsklimatet drabbas när människor dömer. De allra flesta lever liv jag inte vill ha, men varken deras eller mitt liv blir ju bättre av att jag går i försvarsställning. För kanske finns det ändå något att lära där.