fredag 17 augusti 2018

Resan från Jante

SVT skriver om 25-åriga Evelina som reser runt på heltid, och den aktuella vinkeln är att hon nu bestämt sig för att resa helt utan att flyga, senast till Iran.


Och det finns fler sådana här heltidsresenärer. Colin Wright heter en kille som åkt runt i världen på heltid sedan 2009. Han har dragit denna livsstil ett steg till genom att låta sina läsare bestämma vart han ska åka. Allt han äger får plats i en ryggsäck, så jag antar att han har rätt låga utgifter som mer än väl täcks av de böcker han skriver, de föredrag han håller och de länkar han delar på sin hemsida.

Jag ogillar resor rent allmänt och gör dem bara för att ta mig från punkt A till punkt B. Jag har till och med svårt för fenomenet semester. Att t ex åka Istanbul-Teheran med buss i fyrtio timmar finns inte på min bucketlist. Jag vet ingenting om Evelina mer än att jag skummat igenom hennes hemsida. Hon lever inte mitt drömliv, men jag högaktar henne för sin beslutsamhet att leva både som hon lär och som hon själv vill.


Därför var det med viss sorg jag tog del av Twitterkommentarerna efter SVT-artikeln. Många verkar förutsätta att Evelina indirekt gör sitt flygfria resande för att kunna kritisera alla som flyger, något jag inte alls läser in varken i artikeln eller på hemsidan. Och så har vi gruppen som ifrågasätter hur den här tjejen har råd att leva som hon gör:
För de med rika föräldrar kanske.
Ja Evelina är ju inte arbetande småbarnsförälder så då funkar det ju.

Jag vet inte vad Evelina och hennes föräldrar har för ekonomi, men ser reklam på hennes hemsida och noterar att hon har aktningsvärda 40000 följare på Instagram, vilket också lär gå att kapitalisera på. Kanske lever hon snålt och får det att gå runt, kanske jobbade hon arslet av sig innan hon började resa.

Jag vet inte, och jag skiter i det. Men jag önskar henne lycka till och gissar att hon är närmare ett lyckligt liv än väldigt många gnälliga twittrare som troligen skulle må bra av att själva fundera på vad de vill med sina liv och hur de ska komma dit.

40 kommentarer:

  1. Tuff och inspirerande tjej!

    Har själv provat på att resa utan att flyga när jag var i hennes ålder och nyckeln är tid, precis som för oss snålspararbloggare. Om man sätter sig in i det är det sällan dyrare än att flyga.
    Och tycker man hostels/airbnb är dyrt går det alltid att soffsurfa helt gratis vilket dessutom är trevligt om man reser ensam.

    Ska bli spännande att följa hennes resor!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Periodvis har inrikesflyg varit billigare än tåg, vilket känts lite bakvänt.

      Men om själva resan är målet kan man absolut tricksa med bussar och samåkning. Jag har inte fått tillfälle att testa Airbnb, men det verkar både bättre och billigare än hotell. Andra har andra krav vid resor och livet blir bra futtigt om man intalar sig själv att alla alltid vill samma.

      Radera
  2. Vet såklart inget om Evelina men många livsstilsresenärer kör ett upplägg där de jobbar rejält halva året för att sedan kunna resa andra halvan. Vissa tar skitjobb, andra har först skaffat sig en utbildning som är lätt att kapitalisera på (typ läkare). Hursomhelst har jag all respekt för det; de som gnäller är ju välkomna att köra det själva. Lever man snålt kan man också vara ledig halva året hemma i villan förstås. Men när det kommer till kritan är det nog inte så många som 1) pallar att jobba så mycket som kanske krävs 2) vill ge upp sin karriär och "status"

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, sådana "halvårsresenärer" har jag också träffat på och ingen av dem har levt på bidrag eller föräldrar. Ändå inget jag skulle vilja göra själv, men det gäller nästan allas liv.

      Radera
  3. Cool tjej! Jag spenderade fem minuter på hennes hemsida och gillar henne redan (men jag är ju redan en frälst resenörd). Under de fem minuterna var det enkelt att se hur hon finansierade det hela, eftersom det stod utskrivet i svart på vitt. Nämligen huvudsakligen som frilansande reseskribent men hon har även inkomster som bloggare och från Instagram.

    MVH/ Avfart Frihet

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, jag kände precis tvärtom. Att här är en människa jag inte har något gemensamt med. Skulle jag hamna bredvid henne på tåget tror jag att det skulle bli en mycket tyst resa. Men jag gillar idén att hon tänker ut vad hon vill och ser till att få ett fungerande liv av det. När jag var 25 var jag väldigt långt från det.

      Instagram är en vit fläck för mig, men 40000 följare måste gå att göra pengar på med lite riktad reklam. Och så någon krönika här eller där. Hennes kostnader är antagligen inte mycket högre än mina.

      Radera
    2. Vi är alla olika, som tur är...

      //Avfart Frihet

      Radera
    3. Ja, världen bygger lite på att så är fallet :-).

      Radera
  4. Min senaste resa Stockholm–Wien tog runt 40 timmar, och då gick ändå tågen utan större förseningar. I och med att direktförbindelserna från Stockholm till Berlin försvunnit måste man övernatta i Köpenhamn, för att sedan fortsätta till Berlin med nytt tåg därifrån. Och dyrt som fan blir det (tusenlappar). Men det är det värt. (Billigaste enkelresa flyg just nu runt 700 kronor.)

    Ett alternativ är att ta tåget till Malmö, och sedan Berlin Night Express – fungerar på sommaren, sådär under höst och vår och inte alls på vintern.

    Nackdelen är förstås att man måste planera in sjukligt mycket reservtid för att balansera SJ:s (och alla sjuttioelva andra leverantörer som är inblandade) storartade förmåga att inte kunna leverera rätt tjänst på utsatt tid. (Det finns en anledning till att många tar med sig reservproviant och dricka när man åker tåg i Sverige.)

    Men jag väljer ändå tåget när jag reser inom Europa. Att kliva av tåget på Berlin Hauptbahnhof, eller ännu hellre Wien Hauptbahnhof, det är så nära inledningen på en riktigt bra film eller roman du kan komma.

    Wien-Lars

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj, vad olika vi är :-)! Men en klar nackdel med flyg är att man med få undantag (Bromma) landar långt från den stad man oftast ska till, och kostnaden för den sista biten med en flygbuss är ibland nästan lika dyr och tidsödande som flygresan. Med tåg och buss anländer man vanligtvis mitt i smeten.

      Radera
    2. Ett tips om man inte vill flyga till Berlin är att Flixbuss har bussar utan byten från Stockholm till Berlin. Med lite framförhållning kostar det strax under femhundringen. Aldrig åkt själv, men sett att det finns.

      Radera
    3. Måste vara en vidrigt lång bussresa, men står man ut var det väldigt billigt.

      Radera
  5. Det tog mig ca 1 år att spara ihop till ca ett års resande så det är helt görbart utan rika föräldrar. Sedan får jag hitta på något annat eller återvända till mitt kontorsråttejobb.

    Jag måste säga att jag är fascinerad av alla dessa bittra missunsamma småbarnsföräldrar som lämnar sina kommentarer i forum efter forum. Eftersom jag har ett antal bekanta som lyckas göra långresor med barn och hör och häpna även träna så vet jag att det inte är något som är bara förunnat personer med rika föräldrar. Eller personer som är barnfria. :-)

    Jag skulle önska att det funderade lite över sina liv och tog tag i det som de uppenbarligen inte är nöjda med. Jag tycker synd om deras barn som får skulden för allt de tror de inte kan göra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är görligt. Och numera går det utmärkt att resa och jobba samtidigt. Ingenting jag tjänar pengar på skulle funka sämre med en stabil internetlina i Australien eller Mongoliet.

      Som barnlös är jag kanske part i målet, men jag upplever att småbarnsföräldrar väldigt ofta riktar missunnsamhet på gränsen till hat mot oss som inte skaffat oss deras åtaganden. Man undrar om de egentligen inte ville ha barn, men upplevde att de är tvungna, eller om de med facit i hand känner att det inte blev så kul som de tänkt sig. Grovt generaliserat, givetvis finns massor av föräldrar som inte ångrat en sekund att de skaffat barn.

      Radera
    2. Jag har en kompis som sa ungefär så här. Hon hade inte önskat sina barn ogjorda men om de med den kunskap som de har idag hade fattat beslut om att skaffa barn så hade de troligtvis inte skaffat barn. Det är väldigt tids- och tålamodskrävande att vara förälder om man ska göra det på ett bra sätt.

      Radera
    3. Tråkigt när man upptäcker att man valt fel. Vad jag inte förstår är att det så ofta hanteras genom att ifrågasätta andras val och valmöjligheter istället för att "gräva inåt".

      Radera
    4. Jag tror de är helt ok med sitt val för de har aldrig sett barn som en begränsande faktor. Jag gillar att umgås med henne för hon har aldrig upphört att vara sig själv och blivit en mammamartyr som bara diskuterar sina ungar. Vi har intressanta diskussioner även om det gått år sedan vi sågs sist. Jag tror tyvärr många människor har en väldigt trång världsbild och har svårt att reflektera över hur de skulle förändra sin situation istället för att gnälla. Tänk på arbetsplatsmartyrerna som inte gillar sin arbetsplats men ändå inte lyfter ett finger för att förändra sin situation utan bara gnäller vidare. Jag har perioder då jag är less på jobbet men då håller jag redan på att fundera på exit.

      Radera
    5. Arbetsplatsmartyrer är sorgliga. När man märker att man är på väg att bli en sådan är det hög tid att släppa taget. Men de gånger jag vantrivts har jag ändå glatts med dem som tar sig därifrån. De som inte ens kan bjuda på det ska man nog bara försöka undvika, i alla sammanhang.

      Radera
  6. Jag struntar fullständigt om hon lever på rika föräldrar, har vunnit på lotto eller tjänar pengar via nätet. Så länge hon inte lever på bidrag utan lyckas försörja sig själv finns det väl inget att gnälla om. Märkligt att det ska klagas på folk som för egen maskin lever det liv de vill. Men ingen klagar på lyxfällan-"offer" som ska ha skuldsanering. Eller de "stackare" där ingen i hela familjen jobbar (utan synbara lyten), och måste ha försörjningsstöd.

    F.ö ser jag fram mot att Sparo deklarerar sommarens slut. Och återupptar dagliga inlägg :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är inte vår sak oavsett, men det känns orättvist att hon beskylls för att leva på andra om hon inte gör det, av människor som själva skulle vara oförmögna att göra det hon gjort. Det är liksom inget bevis för att ingen annan kan klara det.

      Och jodå, nog klagas det en del på Lyxfällandeltagare också :-).

      Här är det definitivt sommar än. Jag tänker att jag med inlägg varannan dag ändå bloggar mer än nästan hela Ekonomibloggsverige, men jag skulle också önska att jag hade tid för dagliga inlägg.

      Radera
  7. Intressant! Det är sällan jag träffar någon som verkligen inte gillar att resa. Hur kommer det sig? Har du aldrig gillat det eller aldrig riktigt testat? Är rädsla inblandat?
    Imponerande tjej! Jag är för mycket av en rutin-människa för att riktigt orka med det där livet, men ibland kan jag bli avundsjuk på andra som vågar testa :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet inte vad det beror på. Jag har nog alltid sett resa som något man gör från punkt A till punkt B, men helst skulle jag snabbspola och vara framme vid B direkt. Kanske är jag inte tillräckligt social för att lära känna nya människor på resor, kanske är det att jag ogillar oförutsedda händelser i allmänhet. När jag lyckades ordna så att jag hade hundra resdagar om året funderade jag både en och två gånger på hur dum i huvudet jag är på en skala :-).

      Jag gillar det också mer i teorin, men framförallt gillar jag när människor klurar ut vilket liv de vill leva och gör det även när det strider mot vad som anses normalt.

      Radera
    2. Men du tycker inte resan är värd resandet när du kommer fram till punkt B? Jag hade också gärna snabbspolat just resan men det är värt det när jag väl kommer fram. Ser inte direkt fram emot 36 timmars resa till Australien!
      Fy sjutton, hundra resdagar per år?! Är du inte riktigt klok?! ;)

      Ja, det är bra! Såna behövs :)

      Radera
    3. Ibland är det värt resan, men jag saknar ofta alla bekvämligheter man har hemma. Australien är alldeles för långt bort.

      Det hade blivit så himla svårt att försörja sig som ståuppkomiker i vardagsrummet, så då fick det bli resdagar.

      Radera
    4. Jo, att leva ur en resväska några veckor blir snabbt jobbigt!

      Det kan jag förstå. Det är därför jag aldrig satsade på en karriär som ståuppkomiker. Bara därför! ;)

      Radera
    5. Annars hade jag kunnat rabbla ytterligare tio skäl att undvika detta skitjobb, men resorna var nog ändå värst.

      Radera
  8. Lustigt att du inte heller gillar att resa. Syftar då inte på mig själv utan på en annan med liknande namn, en Michael Larsson född 1971 och boende i Stockholmstrakten. Ska inte nämna hur han är för övrigt, du skulle kunna ta det som att jag tror att du liknar honom i övrigt. Tänker dock ofta på honom när jag läser din blogg. Han har många liknande intressen som du gällande pengar och sparande. Och varför han inte gillar att resa råkar jag veta men lovar att hålla tyst om det. ;) /Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi kanske är en klonad sekt (på tolv personer) med målet att ta över världen :-).

      Läste förresten (eller ganska orelaterat egentligen) om att det på 70-talet fanns en förening som hette Het Lars, vars syfte var att övertala människor att heta Lars.

      Radera
  9. Jag får använda ett språkbruk från bloggaren Petrusko. Ett Gött Inlägg. Håller helt med Larsson.

    Med vänlig hälsning

    Lars

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, jag försöker :-). Har upplevt mer än en gång att folk tycker att jag är inskränkt och dömande. Nu hittade jag ett exempel på en människa som verkligen gjort val jag inte skulle vilja göra, men plötsligt upplever jag mig vara ett av hennes fans när jag jämför med andras kommentarer kring artikeln, och det fann jag intressant.

      Radera
  10. Märkligt, ligger Paradiset alltså i norra Iran? Märkligt att vi i Sverige alltid får bilden förmedlad att det jordens helvete?
    Mvh https://investera-pengar.blogspot.com/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag säger ju att hon verkar ha helt andra åsikter än jag :-).

      Radera
  11. Jag vet inte vad jag tycker om fenomenet i sig. Dock får jag ofta känslan av att de är som random lirare som försörjer sig på poker, sälja grejer på blocket eller för all del day-trading.

    Man tjänar så man klarar dagen, man betalar minimalt med skatt, man sparar ingenting men när blindtarmen spricker är man snabbt inne på SöS akut eller när man blir pensionär så vill man gärna ha bostadstillägg och garantipension. Sen finns det så klart dem som inte alls är sådana så det är mycket fördomar från min sida i det här.

    I grunden får folk göra som de vill och mår bra av, jag vill inte tala om eller lära ut hur andra ska leva sina liv men de ska ge fan i min plånbok när deras val faller dåligt ut. Det är oftast där det skiter sig nämligen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tänker mig att det är rätt få som går genom hela livet och betalar minimalt med skatt, i vissa perioder är man mer närande, i andra mindre.

      Sedan kan man också vända på det och säga att den som tjänar bra och har "normala" utgifter under hela sitt liv sliter betydligt mer på jordens resurser än den som självförsörjer sig på en liten gård eller säljer grejer på Blocket. Människor är bra/dåliga på olika saker.

      Radera
  12. Det är verkligen många som verkar vara bittra och säger att "så kan man inte göra som småbarnsförälder". Allt i livet är ju prioriteringar, och de som är bra på att slösa alla sina pengar när de inte har barn får ju inte direkt bättre förutsättningar när de skaffar barn.

    Det går att resa trots att man är småbarnsförälder, men kanske inte jorden runt med buss, och det är klart att man inte kan göra allt som folk utan barn kan göra när man har småbarn att ta hand om.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ibland tänker jag på att de där kommentarerna kanske går att hitta sedan. Och en del skriver långa artiklar eller t o m böcker om hur surt det var att vara hemma och ta hand om barn. Kan inte vara kul för barnen när det växt upp att läsa om föräldern som fick offra hela sitt liv. Exempel:

      https://www.expressen.se/kronikorer/linda-skugge-dagens-barn-ar-monster/

      "Dagens barn är monster"
      "Barnen går inte att ha i möblerade rum och de kan omöjligt lugna ner sig utan att man sätter på videon."
      "Jag är så trött på ungar som inte lyder."
      "Barn har aldrig haft respekt för mig. Säger jag ifrån är det som om min mening inte ens hördes."

      Jag är övertygad om att min mamma (och alla andras) också tänkte de där tankarna, men jag slapp läsa dem i en rikstäckande tidning när jag växt upp.

      Radera
  13. Råkat ut för en del bittra och sura kommentarer från föräldrar, t o m kompisar. Ibland som barnfri kan jag undra över människor som har familj, att få barn är ju ett val, därmed har man gjort ett livsval. Om det inte blev som man hade tänkt sig är ju ingen annans fel./ME

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag med, men ännu mer på nätet från för mig okända. Det är som att de stoltserar med sin offerkofta, att de vantrivs helt vansinnigt mycket med detta val. Trist på så många sätt.

      Radera
    2. Och så har vi gruppen som tvångsmässigt i alla lägen måste framhäva att de är jättejättelyckliga tack vare sina barn (https://www.youtube.com/watch?v=w5yTT6GpFQ4). Då brukar jag undra om det är mig de försöker övertyga eller sig själva.

      Det är som när någon igen och igen ska prata om hur lyckliga de är i sitt äktenskap. Då vet man att det är på upphällningen :-(.

      Radera