onsdag 15 augusti 2018

Alla är medelklass – utom Strandhäll

Mycket av svensk komik kommer från England, både på scen, tv och film. Svenskar gillar generellt brittisk humor. Men det finns ett undantag – klasshumor. I England finns klasser med tydliga företrädare, och folk identifierar sig dessutom med klasserna. Sådan humor funkar inte i Sverige eftersom vi inte går runt och känner oss som representanter för en klass.

Så när den den populära situationskomediserien Only when I laugh översattes till svenska under namnet Sjukan tokfloppade den trots stabila rolltolkningar av halva Jönssonligan och Sveriges kanske bästa skådespelare genom tiderna, Jan Mybrand.


Brunnbergs överklasskaraktär skär sig inte lika bra med Björn Gustafsons diversearbetarroll som den hade gjort i engelska förhållanden, för i Sverige finns nästan inte överklass och arbetarklass. Här påstår sig alla vara medelklass. Nej, inte riktigt alla.


Social- och medmeraminister Annika Strandhäll är stolt över att vara arbetarklass. Fast är hon det, med en månadslön på över 130000 kr? Det närmaste ett riktigt jobb hon kommer är som projektledare för ett arbetsmarknadsprojekt i Göteborg. Därefter är det bara fackliga och politiska uppdrag.

Och även om ett projektledarjobb där man med kommunala medel trollar med arbetslöshetsstatistik är betydligt mer working class hero än styrelseledamot i Folksam eller ordförande för SKTF skulle jag inte kalla det för ett knegarjobb.

Weiron i ottan...

Men okej, vi vet alla varför hon gör det – det är är en månad kvar till valet. Fast det innebär inte att det är smart, och det tror jag inte att det är. Dels för att hon inte är arbetarklass, så om någon till äventyrs identifierar sig som det vill de nog inte att Strandhällskan ska lajva att hon är en av dem.

Dessutom tror jag alltså att nästan alla svenskar känner sig som medelklass, så vi känner oss därmed inte identifierade med arbetarklassen, särskilt inte en påhittad sådan. Kanske är det kärnan i den socialdemokratiska krisen, att nästan ingen längre identifierar sig med partitoppen. Jag säger inte att Göran Persson eller Ingvar Carlsson var arbetarklass, och Gud vet att Palme inte var det. Men aldrig har väl skillnaden mellan verkligheten och självbilden i det socialdemokratiska partiet varit större.

33 kommentarer:

  1. I Sverige finns det två klasser, medelklass och en förmodligen växande bidragsklass. Vi vet väl alla vilken av dem som sossarna företräder, men att kalla sig bidragsförsörjd låter väl inte riktigt lika bra...

    /K

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast är klass verkligen direkt relaterat till försörjning? Jag vet inte, jag har som framgår av texten svårt för begreppet i största allmänhet.

      Radera
  2. Finns det överhuvudtaget någon sosse som skulle kalla sig överklass? Trots dom alla i politisk ställning tillhör denna,dom är ju livstidsförsörjda och skulle dom av någon anledning få sparken så är nästa utpost lanshövding eller generaldirektör.Sen kalla sig tillhöra arbetarklass är ju en skymf,tror f...n att folk har ett politikerförakt

    SvaraRadera
    Svar
    1. Finns det NÅGON som skulle kalla sig överklass? Har sett dokumentärer där man ställt frågan till grevar och baroner - ingen vill identifiera sig.

      Ja, politiker kallas ju ibland för "den nya adeln" och det är väl ett uttryck för att de anses ha gjort en klassresa till högsta punkten.

      Radera
    2. Ja för tusan, det finns det absolut. Politikerna är den nya öfre adeln, fråga Persson bara.
      Mvh https://investera-pengar.blogspot.com/

      Radera
    3. Samme Persson som tre minuter innan han sa ja till att bli partiledare svarade nej på frågan vad han skulle svara om han blev tillfrågad att bli partiledare? Efter den stunden känns det rätt överflödigt att fråga honom om någonting.

      Radera
  3. Säger som Ellen Key (1849-1926):

    "Intet är en mera obestridlig sanning än att olikheten i bildningsgrad utgör det djupaste av alla klassmärken. Förståelse, tankeutbyte, samkänsla äro endast möjliga mellan dem, som i någon mån äga liknande livsvärden, och det är bildningsgraden, som framför något annat avgör vilka livsvärden som för oss bliva de högsta och dem vilka vi således ivrigast eftersträva." (Bildning.Några synpunkter, 1897)

    Sedan kan man istället diskutera vad bildning är. Och det gör hon med besked. Dagens utbildningssystem skulle hon fullständigt såga, inget tvivel råder om det. /Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tänker man att det är Strandhälls ingång i detta och hårdrar kommentaren skulle den i så fall betyda "Dessutom är jag lågutbildad och skäms inte det minsta för det". Och det tror jag inte är hennes avsikt.

      Radera
    2. Ursäkta min tröga hjärna men jag förstår inte vad du menar. Men då är jag arbetarklass också eller ska jag säga underklass kanske?

      Vad som i vårt samhälle anses vara "hög utbilning" anser jag vara något man numera kan beställa eftersom vi är kunder. Om vi inte är nöjda kan vi ställa krav så att vi får vad vi vill ha. Ja, i alla fall är det väl åt det hållet vi går. Bidrar det nödvändigtvis till (ny) kunskap och verklig bildning? Det säger sig självt att vi inte förändras, förbättras och utvecklas av att fokusera på den lättaste vägen fram och tala om "min rätt" till utbildning, "rätt" att klara proven/tentan.

      Inte anser jag att man nödvändigtvis gör en klassresa bara för att man utbildar sig rent formellt. Däremot leder det ofta till mer välbetalt jobb. Är det jobbet som anger klasstillhörighet? Inkomst? Kanske är det så det ser ut idag. Det borde vara mer kopplat till personen i sig, till verklig produktivitet och förmåga att relatera till sin omgivning, till en långsiktigt nyskapande livsstil. Men det är väl att tro för mycket förstås. /Eva

      Radera
    3. Jag tolkade dig som att du med Ellen Key-citatet menade att låg bildning (som förvisso är något helt annat än UTbildning, men jag tvivlar på att Strandhäll gör den distinktionen) är liktydigt med arbetarklass.

      Men om du på något annat vis menar att Strandhäll trovärdigt kan kalla sig arbetarklass, hur då? Hon har inte ett klassiskt arbetarjobb och har aldrig haft det, hon är höginkomsttagare sedan lång tid tillbaka och jag gissar att ingen i hennes umgängeskrets är vad vi icke-politiker skulle kalla arbetare eller arbetarklass.

      Radera
    4. Det hade varit mer passande om hon sagt att hon har arbetarbakgrund. Att tala om sin nuvarande status behövs ju inte. Alla vet att hon är politiker./Eva

      Radera
    5. Arbetarbakgrund hade varit ett betydligt bättre ord. Jag hade ändå inte hållit med, men då hade det inte blivit så fel att jag orkat skriva en hel text om det.

      Radera
  4. Inget fan av hennes regering, men om man ska tolka henne välvilligt:

    Hennes kommentar ska nog ses vilken klass hon kommer ifrån. Uppvuxen med ensamstående arbetarmorsa i Bergsjön i Göteborg. Problemet med klassbegreppet är väl att det både är ett sociologiskt begrepp och ett politiskt (marxistiskt, ägandeförhållandena).

    I en politisk mening är hon solklart inte arbetarklass längre. Men hon kan ju ändå ha den kulturella identiteten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag tror att det är ungefär så hon vill att vi ska se på det, men som du påpekar är hon inte arbetarklass för att hennes mamma var det. För själv har hon ju haft välbetalda, skattefinansierade jobb ända sedan hon slutade skolan. Troligen umgås hon inte med en enda lågbetald person utöver sin mor.

      Radera
  5. Hur många är dom, de som säger sig vara arbetare men knappt haft ett arbete innan det fackliga/politiska arbetet tog över? Är Löfven en arbetare? Fackpampen som tjänat mer än en miljon om året i över 10 års tid, men som nu med 172000 kr i månaden ännu inte lyckats spara ihop till en miljon. Hur kan man sätta sin tilltro till Löfven när han inte ens klarar av att spara ihop en miljon på dessa år? Är han spelberoende, eller vad? Hur många fler är det inte som inte verkar kunna hålla i sina pengar? Vilka är det som egentligen tror på deras rövarhistorier....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet inte om Löfven beskriver sig som arbetare eller om han är tillräckligt smart för att fatta att det inte skulle gynna honom.

      Det där med hans ekonomi är verkligen en gåta. Jag tror att han trixat bort en del, men har också för mig att alla utom faktiskt.se kunde se att han de facto var miljonär, åtminstone strax efter löning.

      Radera
  6. Gillar inte heller sådana strikta indelningar som klassbegreppet, särskilt då de är definierade i ett annat samhälle/land och i en annan tid.

    Men om man ändå ska försöka göra indelningen. Som påpekat i annan kommentar handlar det inte bara om pengar. Att politiker i ledande positioner har bra betalt gör dem inte till överklass, på sin höjd övre medelklass. Jag skulle nog inte säga att ens väldigt välbetalda företagsledare som tjänar mångdubbelt mot politikerna, Leif Östling är ett typexempel, behöver vara överklass. Han är överklass ekonomiskt, men knappast sociologiskt. Tror inte att det är möjligt att gå från "arbetarklass" till "överklass" på en generation, därtill är gapet i bildning/traditioner etc. alltför stort.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är väl just det faktum att begreppen inte definierats i vår tid som gör dem irrelevanta i dagens Sverige. Och för att vara tydlig, jag gillar dem inte heller och tycker att de bara används för att dra billiga poänger, i detta och i tidigare fall.

      Jag håller med om att det inte bara handlar om pengar, på vilket sätt menar du att Strandhäll med trovärdighet skulle kunna kalla sig arbetarklass? Knappast hennes historik på arbetsmarknaden, hennes umgänge eller nuvarande bostadssituation. Möjligen att hennes mamma kan ha varit arbetarklass under Annikas uppväxt för 40 år sedan. Jag tycker att miljardären Ingvar Kamprad var mer arbetarklass än Strandhäll.

      Radera
    2. Menar inte att Strandhäll är arbetarklass, hon är nog ganska typisk övre medelklass. Men ville påpeka att det egentligen inte handlar om pengar.

      Ett annat perspektiv på att det gamla klassbegreppet inte riktigt fungerar i Sverige. Många "arbetare" inom industrin tjänar rätt så bra, 40/mån är nog inte ovanligt inräknat lite OB etc. Är man fortfarande arbetarklass då?

      Radera
    3. Det håller jag med om. En uteliggare som vinner 50 miljoner på lotto blir inte överklass.

      Ja, det där är ett problem för ett annat parti, V. Som målar upp företagare som en grupp bestående av elaka fabrikörer när de flesta är vanliga arbetare som startat eget som snickare eller målare, alltså traditionellt deras väljare.

      Radera
  7. jag har emellanåt försökt leta upp det här med klass. vem är vad, vad definierar klass, vad är jag osv. resultat: ingen aning.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske för att begreppet inte finns i Sverige, mer än som politiskt tillhygge. Jag känner folk i alla möjliga läger, men tror mig aldrig ha träffat en svensk som på allvar (viktig distinktion som t ex hade sorterat bort Strandhäll) skulle definiera sig som något annat än medelklass.

      Radera
  8. "Its ok when we do it", som Sossarna brukar säga. Dvs ljug om precis allt, även om det är uppenbart för motparten. Och säger någon något, så attackera då vederbörande stenhårt. Klassisk vänstergrej, och det sorgligaste av allt är att svenskarna finner sig i det hela!
    Mvh https://investera-pengar.blogspot.com/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Konstigt, jag har aldrig hört sossarna säga detta :-).

      Radera
    2. Det där är ju ryssarnas beteende! /Eva

      Radera
  9. Aldrig har väl avståndet mellan vår verklighet och politikers illusioner varit så stor. Möjligtvis när Marie Antoinette tyckte pöbeln skulle äta bakelser när dom inte hade mat men knappt då.

    Så gruvligt trött på politikernas evinnerliga skitsnack om varandra. Jag är egentligen lite intresserad av politik men det går banne mig inte att se eller lyssna på dom längre. 86,4 % av gångerna kastar dom skit på en konkurrent. 10,2 % av gångerna är dom förbannade på att folk gör hyss i förorterna eller att yrkeskriminella fortsätter att vara det trots att dom fått en tillsägning och blivit frisläppta. 3,6 % av gångerna drar dom en schysst %-sats tagen ur luften om vilket ämne som helst.

    :-(

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har dålig koll på franskt 1700-tal, men det verkar helt klart gå åt fel håll i Sverige. Alla jag känner tycker som oss, att politikerna gör allt för att slippa berätta om (eller ens skaffa sig) egna visioner. Allt handlar om att snacka skit om andra, deras förslag eller vem de vill eller inte vill samarbeta med. Skulle vi - väljarna - ha utvecklingssamtal med dem kunde vi fråga varför vi ska fortsätta att ha dem anställda, vad de tillför. Jag tror inte ens att de vet själva längre.

      Radera
    2. Haha, utvecklingssamtal med politikerna! Ja, det vore ju något det. Då sitter man där med de gamla föräldrarna och får veta hur det blev så här med deras son eller dotter. Förslag till åtgärder dokumenteras och skrivs under av alla parter. Uppföljning genom telefonsamtal eller möte efter ett par månadader. Om inget händer en vända till och om inget händer ändå så kan "elevhälsan" kopplas in, i värsta fall BUP och socialen. Men eftersom de ju är över 18 så kan man vända sig till polisen direkt om det gått riktigt överstyr.

      Men är läget så illa som ni påstår? Tänker inte ens att det är att förvänta att lita blint på allt som sägs ur politikers mun. Det är ju en maktkamp det handar om och så är de flesta medel tillåtna. Det gäller för oss väljare att utskilja vem som är att lita på. Urskiljningsförmåga är något folk behöver mest i dessa tider. Skilja mellan oviktigt och viktigt. Mellan sanning och lögn. Mellan kortsiktig vinst och långsiktig överlevnad, mellan ansvar och laglöshet. /Eva

      Radera
    3. Vi är ju deras arbetsgivare, de som betalar deras lön, så helt orimligt med utvecklingssamtal vore det inte, även om vi rent praktiskt inte skulle kunna vara med allihop.

      Hur allvarligt läget är gör vi nog olika bedömningar av. Jag litar inte på någon politiker, någonsin, och jag är tveksam till om jag någonsin kommer göra det.

      Radera
    4. Faktiskt vore det rätt klokt med någon form av utvecklingssamtal även om det nog borde kallas något annat. Tror dom prestigefyllda rackarna slår bakut annars.

      En modig partiledare skulle ju sätta sig med en panel av sina lojala väljare och bara ge sig hän åt konstruktiv kritik. Det hade varit något det.

      Radera
    5. Ja, man skulle kunna tänka sig en slumpvis hopplockad grupp av vanliga, ickeorganiserade väljare som får gå igenom varje statsråds arbete någon gång om året. Som läget är nu får de ju bara frågor från journalister och kan välja om de vill svara. Ofta kan de svara helt riskfritt eftersom frågorna är välvilliga på gränsen till mesiga, och de får aldrig följdfrågor eller tvingas förklara sig på allvar.

      Radera
  10. Där jag växte upp på 70-talet så fanns det flera boendekollektiv i närheten. Väldigt proggresivt och supervänster. De som bodde där hette "af XX" eller "YYYstierna" och liknande. Det intressanta var att även barnen anammade de vuxnas språkbruk i de husen. Så man kunde höra en 10-åring säga "vi är arbetarklassens vänner".
    Även om de ansåg sig vara vänner, så tror jag faktiskt att de aldrig hade träffat nån "arbetarklass"

    SvaraRadera
    Svar
    1. Låter som Moodysons Tillsammans där Olle Sarris karaktär var råkommunist som skämdes för sin bakgrund med en pappa som var bankdirektör, så till den grad att han bytte namn från typ Silfwerbielke till Andersson, och barnen kallade alla som ville ha privata ägodelar för fascister.

      Radera