Mina grannar har precis haft lägenhetsvisning och jag håller tummarna för en tystlåten köpare. Jag drar mig till minnes en visning jag själv var på. En av de tidiga besökarna var en granne som inte själv var spekulant, men nyfiken, pratsam och väldigt, väldigt berusad denna sena måndagseftermiddag. Eftersom han gärna ville hjälpa till gick han runt och berättade för alla som ville lyssna (och alla andra) om husets fina gemenskap. Jag såg på den provisionsarbetande mäklaren att detta inte var den hjälpreda han hade önskat.
Tyvärr var jag inte intresserad av bostaden, men det slog mig att om jag hade varit det hade jag glatt mig åt att få denna hjälp i spekulantgallringen. Så pass att jag gärna hade hyrt in en kompis i rollen som grannfyllo. Vad vet jag, kanske var det någon av de verkliga spekulanterna som hade gjort just detta.
För i budgivning och bostadsförsäljning är (nästan) alla medel tillåtna. Jag har inte sålt så många bostäder, ett hus och en lägenhet har det blivit. När vi sålde min
mormors lägenhet hade vi gott om tid. Tanten bodde sin sista tid på
ett äldreboende och barnen ville inte sälja trots att det var
uppenbart att hon inte skulle flytta tillbaka. Det innebar att vi hade kunnat göra
bostaden mer attraktiv inför en försäljning. T ex hade tapeterna i
ett par rum stor förbättringspotential (ni vet, när väggarna
sätter sig och det ser ut som att man tapetserat in en hamster i
hörnet mellan dem).
Märkligt nog tyckte mäklaren inte att
det spelade så stor roll, för folk räknar ju ändå med att
tapetsera om när de flyttat in. Det stämmer, men jag tror ändå
inte att hon har helt rätt. Jag har varit på många visningar och enkelt uttryckt har det funnits
två konkurrerande känslor när jag klivit in i ett ”köpobjekt”:
1. Här trivs jag, det här kan bli något.
2. Eeh... ne-ej.
När det ena eller andra inträffar
är svårt att förklara. Oftast är det inga uppenbara alkisar i trapphuset utan en känsla bara. Ernst
Hirchenkellersteigerberger skulle säkert kunna beskriva den som en
surrande humla i bröstet eller något med varm choklad på en
sommaräng. Det har inte handlat om hur rent och fräscht det är
(även om en visning sket sig eftersom hela lägenheten luktade askkopp) eller att jag ska slippa renovera. Det är en abstrakt
”här kan jag se mig själv sitta”-känsla.
Hur skapar man den då? Mäklartipsen
brukar handla om att man ska städa undan personliga saker som
fotografier och udda prydnader så att spekulanterna kan tänka fram
sina egna grejer. Men skulle inte en fläck på fönsterbrädan eller
en lös tapetvåd störa dessa tankebanor på samma sätt som ett
bröllopsfoto? Jag tror det.
Inför en egen husvisning bakade jag
kanelbullar. Ja, jag vet att det är ett gammalt klassiskt
mäklarknep, väldigt uppenbart och vi skojade till och med om det.
Men betyder det att det inte fungerar? Inte i det fallet, de köpte
huset.
Man kan aldrig veta vad en spekulant
ska gå igång på, men man kan åtminstone försöka göra rätt
saker. En enda person till i budgivningen kanske ger en kvarts miljon
extra på slutpriset. För de pengarna lägger jag gärna en helg på
tapetsering och bullbak.