Mycket vill ha mer

När jag jobbade natt på ett kontor var dealen att jag kunde komma när jag ville och gå hem när jobbet var klart även om jag enligt avtalet skulle jobba till 21.00-7.30. Jag kunde inte styra det helt själv, det berodde mycket på andra människor i världen, datorer och flygmaskiner om jag skulle få gå hem klockan 5 eller halv 8. Det visste jag aldrig i förväg, men det var en sporre att veta att jag kunde gå tidigare om jag jobbade snabbt och hade lite tur. 

En av mina första lärdomar i arbetslivet var att muntliga överenskommelser är värdelösa. Efter ett tag var jag tvungen att komma i tid varje kväll och om jag hann klart i förtid fick jag hjälpa dagskiftet fram till att min arbetstid var slut. Detta betydde i praktiken att jag fick tid att läsa på natten och såg till att varje morgon bli klar med mina egna arbetsuppgifter exakt kl 7.29.

Det är möjligt att lönen och jobbet var okej ändå. Jag var t ex den enda i bekantskapskretsen som kunde läsa in hela körkortsteorin på betald arbetstid. Men jag var besviken eftersom det hade varit mycket bättre innan.

Förra veckan gick Reno Nordens sopåkare i Stockholm ut i vild strejk efter att arbetsgivaren krävt att de ska jobba 34,5 timmar/vecka istället för nuvarande 29,5 för att få behålla lönen på i snitt 35000 kr/månad. Å ena sidan är det en fjortonprocentig lönesänkning och precis som jag blev sur när jag tvingades vara på jobbet fler timmar fattar jag att det svider för sopåkarna.

Å andra sidan, företaget håller på att gå i konkurs och åkarna har fortfarande en lön som motsvarar över 40000 kr för heltid. Det är mer än väldigt många yrkesgrupper som behöver både 3 och 4 års högskolestudier. Om vi jämför med andra chaufförer har runt 30 procent av landets piloter lägre lön och det är ju inte heller en yrkeskår känd för låga löner.

Vad behövs för att köra sopor, C-kort, YKB och hyfsad fysik. Något mer? Efter ett par ordväxlingar med sopåkare vet jag att social kompetens inte står på kravlistan.

Nu har många av förarna sagt upp sig och jag satt ju nyligen i Onkel Toms podd och propagerade för att fler människor skulle säga upp sig istället för att svälja sin stolthet. Jag undrar ändå hur många av Reno Nordens sopåkare som kan förvänta sig ett jobb med tillnärmelsevis så bra villkor som det de nu lämnar.

Nu sitter jag på en tiger

Jag tillbringar mycket tid i min kontorsstol. Nya stolar är rätt dyra och jag är en kinkig kontorsstolskonsument. När jag väl hittar en bra stol som varken ger träsmak eller ryggskott segdrar jag på den så länge det går, men nu går det inte längre.

Eller? Jodå, enda felet är att stoppningen är synlig vilket får mig att känna att jag är med i ett avsnitt av Albert & Herbert när jag sätter mig tillrätta på morgonen. Men den borde väl gå att klä om? Sagt och gjort, jag hittade en handduk som borde passa. Handdukar har jag många, kontorsstolar bara en... knappt.

Så här ser den ut lagd över stolen där jag nu monterat bort arm- och ryggstöd. Får inte riktigt plats, men det kan nog bli bra.

Fasthäftad och fastspikad:

Fullt medveten om att det inte ser klokt ut från undersidan, men det fina är att den enda som ser det är jag när jag ligger under bordet och försöker koppla in någon sladd i datorn. Det som räknas är det synliga resultatet:

Helnöjd! På någon timme lyckades jag förvandla min kontorsstol från nött och utsliten till nyskick, och alltihop med material jag redan hade: en handduk, häftpistol och lite spik. Märkligt nog spikade jag mig inte ens på tummen, trots att den sitter precis mitt i handen.

Nyttan av feedback

Jag vet inte vad jag ska tycka om de där ”responslådorna” som ofta står i entrén till butiker och serviceinrättningar och ger kunderna möjlighet att berätta om sin kundupplevelse genom att trycka på den smiley som passar bäst.

Å ena sidan är det bra att de bryr sig. Å andra sidan, bryr de sig inte mer kan de lika gärna låta bli. Smileymaskinen blir nästan en symbol för ointresset. Och det är viktigt att ta intryck av kunderna. När jag funderar på att köpa aktier är såklart god ekonomi, vinst, kassaflöde och nyckeltal viktiga, men allt vägs upp (eller rättare sagt ner) av dålig kundservice.

Runt 2003 lämnade jag Nordnet som kund pga en personlig kontakt på Avanza som gav mig en för bra deal för att inte ta. Vad som hände då var att Nordnet ringde upp mig för att höra varför jag lämnade dem och ifall de kunde göra något för att ändra mitt beslut. Det kunde de inte, men mina svar kanske gav dem kunskaper de haft nytta av, och många år senare har jag återigen en Nordnetdepå. Kanske lite tack vare det där samtalet för det gjorde intryck på mig.

Som företagare suger jag åt mig all feedback jag får från kunder. Kommer de tillbaka har jag väl gjort ett bra jobb och varit tillräckligt billig, men det säger inte allt. En del kunder ger konkret feedback på texter och berättar att de vill ha en mer uppmanande ton eller kortare stycken. Jättebra, då tar jag hänsyn till det. Säger de inget skulle det kunna vara precis tvärtom, omöjligt för mig att veta.

Och lite grann likadant är det väl med affärernas smileymaskiner. Om jag trycker på deras näst gladaste smileyknapp, vad säger det? Inte att det var bättre eller sämre än förra gången för det vet de inte. Inte om det höjda eller sänkta betyget berodde på kassörskan, köns längd, ordningen i hyllan, priserna, prislapparna, öppettiderna... Skrota maskinen och fråga mig istället!

Är du abstraktare eller konkretiserare?

Ja, jag är fullt på det klara med att jag hittat på de här orden själv, men låt mig utveckla. Jag lyssnade på de gamla Lyxfällanprogramledarna Charlie & Mathias podd ”På riktigt”. Gästen Klas Hallberg berättade att han behållit sitt fula, men funktionella kök eftersom han jämför kostnaden med vad han annars kunde göra för samma pengar och inte tycker att det är värt uppoffringen. Charlie Söderberg svarade att han själv jämfört kostnader på samma sätt ända sedan mellanstadiet då allt i hans värld översattes till 50-öres-kola.

Hans teori var att det finns två kategorier människor (det är dessa jag hittat på namn åt i rubriken). Grupp 1 ser pengar som siffror. När de tar slut konstateras att det är tomt på kontot, men hur det gick till har de ganska diffusa uppfattningar om.

Klas, Charlie och även jag tillhör grupp 2. Vi jämför kostnader och investeringar med andra, ofta mer hanterbara utgifter, vilket ofta resulterar i att vi avstår köpet, eller åtminstone tänker ett varv till. Klas får groteska mängder vin och kött att tillreda i sitt gamla kök. Charlie har antagligen hittat nya jämförelseobjekt (även om godis ligger närmare tillhands att tro än att det skulle vara gymkort eller löparskor).

Själv jämför jag med allt möjligt. Bäst funkar det (för mig) att jämföra med något inom samma område. Ska jag köpa mat jämför jag med annan mat jag skulle kunna få för samma pengar. En utelunch för 85 kr är ungefär lika mycket som kostnaden för hemlagad mat, frukost, lunch och middag, i fyra dagar. Jag tar den smällen ibland, men aldrig för att jag inte orkar laga mat utan som en kostnad för ett socialt sammanhang eller för att hemalternativet helt enkelt inte finns just då.

En kaffe på stan för 25 kr är precis lika mycket som ett halvt kilo bryggkaffe som räcker till 70 koppar, alltså drygt två koppar om dagen i en hel månad. Okej, jag kan inte heller visualisera två och en tredjedels kopp kaffe i en månad, men jag fattar att det är väldigt mycket mer än en enda kopp.

Men är det alltid bra att konkretisera pengar på detta sätt? Jag kan komma på åtminstone ett exempel där det inte är det – poker. Skickliga pokerspelare har förklarat hur de tänker kring pengar på pokerbordet och för de allra bästa är pengarna bara siffror eller marker så länge spelet är igång. Jag har själv aldrig spelat på någon högre nivå, men jag har spelat händer med några månadshyror i potten och då kan inte jag koppla bort det faktum att om jag vinner den här handen är min boendekostnad säkrad fram till... senhösten. Den tanken är måhända naturlig och kanske till och med sund, men den gagnar inte mitt spel.

Jag misstänker att detsamma skulle gälla om jag vore daytrader. Att skicka in en gigantisk summa i en termin eller aktie för möjligheten att tjäna motsvarande en halv årslön för en undersköterska på några minuter... Låt mig konstatera att jag inte har de egenskaper som krävs.

Extrapris på offerkoftor?

"Fattigpensionär” är ett populärt ord bland politiker och journalister, så därför används det flitigt under Almedalsveckan. Expressen skrev häromdagen en snyftare om Birgitta, 74 som jag skulle vilja nyansera en aning.

Birgitta har jobbat som tandtekniker och kommuntjänsteman i c:a 40 år. Ändå har hon bara 9206 kr i nettopension och det kan man ju ha åsikter om, men själv undrar jag ändå mest var hennes fyrtio årslöner tagit vägen. Hon tycks bo i hyresrätt och det enda kapital hon verkar ha är ”en del pengar i fonder efter sina föräldrar”. Synd att föräldrarna inte också lämnat några sparkunskaper i arv.

Men nu är det som det är. Birgitta har 3000 kr i månaden att leva för när hyran är betald och själv säger hon: ”Det kan vem som helst räkna ut, att det inte går ihop.” Ledsen, Biggan, men jag är inte vem som helst.

Min matkostnad ligger på knappt 700 kr/månad. Med el, försäkringar, internet och telefon borde hon klara sig på en tusenlapp utöver hyran. Jag vet inte om hon äger en bil, men jag är generös och räknar en tusing till där. Då borde hon kunna spara den sista tusenlappen till oförutsedda utgifter, som den tandläkarräkning hon nämner. Men nej då, oväntade utgifter sparar hon inte en krona till, det säger hon själv.

Vidare säger hon: ”En del avundsjuka personer påpekar att jag har pengar sparande. Men skulle jag göra allt de föreslår skulle jag sitta här utan ett öre.” Ja, hur många har råd att göra precis allt de själva och omgivningen föreslår? Livet innebär prioriteringar och under sina yrkesverksamma år var uppenbarligen bostadsköp, buffertsparande eller något sparande överhuvudtaget inte prioriterat i Birgittas liv.

Synd för henne. Jag lider med Birgitta för hennes kategoriska felprioriterande, men mitt hjärta gråter ännu mer för människor med riktiga problem, som de inte orsakat själva.

Paradox köper Triumph Studios

Spelbolaget Paradox köper en holländsk spelutvecklare, är det bra?

Inte en aning! Först och främst är priset lite luddigt. 4 miljoner euro, men ”utöver det får ägarna en prestationsbaserad summa på upp till 21 miljoner euro som ska betalas ut över flera år”. Jag vet inte ens om någon journalist försökt ta reda på villkoren för denna ”prestationsbaserade summa”. Jag hittar dem i alla fall inte. I måndagens Prata Pengar sa Volati-grundaren Patrik Wahlén: "Min erfarenhet av tilläggsköpeskillingar är att det ofta leder till att man blir lite osams, faktiskt." Låter rimligt.

Triumph Studios storsäljare Overlord och Age of Wonders säger mig ingenting, men av det jag ser på Youtube är deras storhet begripligare än de flesta av Paradox egna spel. Och vd Fredrik Wester låter hoppfull. Triumph Studios är ”världsledande inom sin nisch” och ska fortsätta precis som tidigare. Då borde åtminstone Wester (som väl känner till köpevillkoren) kunna bedöma värdet på affären och eftersom han äger en tredjedel av Paradox har han nog gjort sin läxa.

Ännu mer gillar jag uttalandet om framtida köp. ”Vi har en lista på bolag som vi uppvaktar och som vi tror passar bra under Paradox förlagsparaply, men det får ta den tid det tar.” Det är inget självändamål att köpa bolag, men det här låter som sunda förvärvsplaner i ett företag som har råd att handla. Lite som Nibe – inga jämförelser i övrigt.

Jag är lite kluven till mitt Paradox-innehav. Jag har varit med nästan från starten och tänker ibland att den här posten kan jag spara i decennier och sälja med när kursen tiodubblats. Men så tappar aktien tio procent och jag tänker att det är väl klart att jag borde ha tagit hem vinsten när den gick så bra och P/E-talet var över 30. Kanske är det därför de tog namnet Paradox...

"Nej, det kan inte gärna ha varit, nej..."

Dagens matsedel

Senast jag räknade efter (2015) la jag 663 kr i månaden på mat och förbrukningsvaror, alltså allt man köper i mataffären. Inklusive alkohol, men den kostnaden är sällan hög för mig.

Jag har skrivit en del om mina matkostnader, bl a här, men jag får ganska ofta frågor om detta eftersom det i mångas ögon verkar helt sjukt. För ett tag sedan fick jag detta önskemål i kommentarsfältet. ”Snälla lägg ut en matsedel för en vanlig dag som det ser ut hos dig!” Jag är inte säker på att jag har ”vanliga dagar”, men jag ska försöka.

Frukost

Jag är ingen frukostmänniska. I sällsynta fall äter jag en rejäl grötfrukost, men bara om jag vet att det kommer att dröja länge till lunch. Vanligtvis blir det en kopp te och två mackor.

Teet köper jag i lösvikt för 19,90 kr för 150 gram. Brödet kostar 24,90 kr för 1,2 kilo (när jag inte bakat själv och får ner det till en tredjedel). Ost köper jag när den kostar 39,90 kr/kilo eller mindre (går utmärkt att frysa om det blir för mycket för att hinna göra av med). Sylten gör jag själv, av egenplockade bär och vanligt strösocker.

Lunch

Här varierar det betydligt mer. Normalt är lunchen det mål då jag sätter i mig flest kolhydrater, ofta i form av pasta, ris eller potatis. Här är en ganska standardiserad pastatallrik, även om det inte alltid ser lika tråkigt ut.

Pastan köper jag i trekilospåsar för 34,90 kr (11,63 kr/kilo) och till den serverar jag en sås bestående av ost, mjölk (gärna med kort datum) och grönsaker. Vilka beror på vad jag har hemma, vilket i sin tur beror på vilka som var billiga just den här veckan, men alltid gul lök och i detta fall också spenat, broccoli, selleri, rödbeta, svamp, squash och persilja. Kryddor, en skvätt senap, och så reder jag av med vetemjöl.

Till detta serveras vatten med citron, som jag tidigare räknat ut kostar ungefär 20 öre litern.

Middag

Middagen ser jag helst är lite lättare än lunch. Mer fokus på protein, som i mitt fall oftast innebär ärtor, bönor eller linser. När jag var tjugo fattade jag varken nyttan med baljväxter eller att de var goda, men nu gillar jag dem verkligen. Som bonus är det väldigt billig mat. Och magen vänjer sig, för den som undrar.

På minussidan är det tidskrävande mat att tillreda, men jag gör ofta storkok för infrysning så att jag slipper stå vid spisen på kvällen, som är min mest produktiva tid på dygnet som jag inte vill bränna på matlagning.

Ärtsoppa har jag tidigare räknat ut kostar 1,35 kr portionen. I den har jag senap (11,90 kr för 500 gram) och till detta serverar jag knäckebröd (Wasa Husman: 8,80 kr för 520 gram) med Lätta (16,50 kr för 600 gram) och ost. Citronvatten till det.

Mellanmål

Utöver frukost, lunch och middag kan det bli ett eller flera mellanmål. Här har jag inga rutiner alls. Det kan bli ett par mackor med te eller kaffe, en tallrik filmjölk med samma sylt som ovan, en frukt, morot eller ingenting. I snitt skulle jag säga att det blir en kopp te eller kaffe och ett äpple eller apelsin. Helst gratis (gratisfrukt är alltid lite godare), men annars köper jag den frukt som för tillfälligt är billigast (7-15 kr/kilo)

Vad totalkostnaden blev just den här dagen vet jag inte. Det beror på portionsstorlek och resultatet av veckans extraprisjakt, men tack vare den billiga middagen hamnar jag nog stabilt under tjugan.