Pengar är inte bara en handelsvara.
Pengar är också ett mått på framgång och sätter ett värde på
varor och tjänster. Blir du erbjuden tusen kronor för att jobba en
halvtimme kommer det ta emot att därefter jobba två timmar för en
tusenlapp trots att det fortfarande (lite beroende på vad du ska
göra såklart) är en bra ersättning.
Få du dessutom höra att en konkurrent
eller kollega får dubbelt så mycket tar det emot ännu mer. Förr i
världen kunde man locka folk med en flashig titel. Titlar har det
gått inflation i, men pengar funkar alltid. Får jag mer betalt än
andra är det ett tecken på att mitt arbete värderas högre, och
vice versa.
Micael Dahlén, ekonomiprofessorn som
ser ut som en cocker spaniel i nyllet, berättade om ett experiment
där man först bad människor hjälpa till att bära en soffa. Inga
problem, de flesta hjälpte en medmänniska utan att be om
ersättning. Sedan erbjöd man tio kronor till den som gjorde det,
och genast minskade hjälpsamheten. Att hjälpa en främling för
sakens skull var inga problem, men att sälja sin arbetstid för en
tia var inte lika kul.
Jag jobbar, och har jobbat, i branscher
där man förväntas göra ”spekjobb” utan att få betalt, i
förhoppningen att tjäna pengar på sikt. Jag har t ex provskrivit
för tv-program och sedan ratats när redaktionen satts ihop. Svårt
att helt komma ifrån när det gäller manusjobb, men när jag hör
att folk tvingas ”provjobba” gratis flera dagar i
restaurangbranschen undrar jag lite vart världen är på väg, för
jag var bergis på att slaveriet var avskaffat.
Jag gillar idén med
provanställningslön så att man har chansen att förhandla när man
visat framfötterna, men när det gäller ren välgörenhet vill jag
välja mottagare själv. Kanske har jag gått miste om chanser genom
att ställa krav (som att kräva pengar för att jobba), men i det
långa loppet tror jag på att hålla uppe värdet på sin
integritet. Jag kan hjälpa till att bära en soffa, men jag skriver
inte en krönika utan arvode för att hjälpa någon annan att sälja sin
tidning.