Pengar som måttstock

Pengar är inte bara en handelsvara. Pengar är också ett mått på framgång och sätter ett värde på varor och tjänster. Blir du erbjuden tusen kronor för att jobba en halvtimme kommer det ta emot att därefter jobba två timmar för en tusenlapp trots att det fortfarande (lite beroende på vad du ska göra såklart) är en bra ersättning.

Få du dessutom höra att en konkurrent eller kollega får dubbelt så mycket tar det emot ännu mer. Förr i världen kunde man locka folk med en flashig titel. Titlar har det gått inflation i, men pengar funkar alltid. Får jag mer betalt än andra är det ett tecken på att mitt arbete värderas högre, och vice versa.

Micael Dahlén, ekonomiprofessorn som ser ut som en cocker spaniel i nyllet, berättade om ett experiment där man först bad människor hjälpa till att bära en soffa. Inga problem, de flesta hjälpte en medmänniska utan att be om ersättning. Sedan erbjöd man tio kronor till den som gjorde det, och genast minskade hjälpsamheten. Att hjälpa en främling för sakens skull var inga problem, men att sälja sin arbetstid för en tia var inte lika kul.

Jag jobbar, och har jobbat, i branscher där man förväntas göra ”spekjobb” utan att få betalt, i förhoppningen att tjäna pengar på sikt. Jag har t ex provskrivit för tv-program och sedan ratats när redaktionen satts ihop. Svårt att helt komma ifrån när det gäller manusjobb, men när jag hör att folk tvingas ”provjobba” gratis flera dagar i restaurangbranschen undrar jag lite vart världen är på väg, för jag var bergis på att slaveriet var avskaffat.

Jag gillar idén med provanställningslön så att man har chansen att förhandla när man visat framfötterna, men när det gäller ren välgörenhet vill jag välja mottagare själv. Kanske har jag gått miste om chanser genom att ställa krav (som att kräva pengar för att jobba), men i det långa loppet tror jag på att hålla uppe värdet på sin integritet. Jag kan hjälpa till att bära en soffa, men jag skriver inte en krönika utan arvode för att hjälpa någon annan att sälja sin tidning.

Hellre obetalda fakturor än dåliga kundrelationer?

Såg en artikel med en underlig slutsats. ”Ett av fyra svenska företag får betalt för sent. Och oron att förlora en bra kundrelation leder till onödiga kreditförluster.”

Man menar alltså att företagare inte vågar tjata in betalningen för sina varor/tjänster av rädsla för ”att förlora en bra kundrelation”. Hur bra är en kundrelation där kunden inte betalar sina skulder? Jag kan inte komma på någon bättre anledning att sluta jobba åt en kund än att man inte får betalt.

Nu verkar ju länken här uppe nästan vara en reklamtext så jag vet inte hur allvarligt man ska ta på det, men finns det företagare som tänker så här?

Så här agerar jag när en kund inte betalat min faktura på sista betalningsdag. Dagen därpå (oavsett om det är lördag eller julafton) skickar jag ett sakligt mejl där jag ber kunden kolla vad som hänt.

Om det inte hjälper skärper jag tonen. Det brukar räcka för att få betalt, men i det här läget får det finnas en väldigt bra förklaring för att jag ska ta risken att jobba med kunden igen.

Får jag fortfarande inte betalt är samarbetet över (för detta är inte vad jag kallar ”en bra kundrelation”), men jag vill ju ha betalt för det jobb jag redan gjort, oavsett om fakturan är på ett femsiffrigt belopp eller 200 kr. Finns det något steg högre upp i organisationen tar jag det nu. Höga chefer vill ogärna ha sådan här skit på sitt bord.

Längre än så har jag aldrig behövt gå, men nästa steg vore att kontakta cheferna i ett mer privat forum. brev hem, mejl till privat mejladress eller meddelande på sociala medier. För personligt? Om jag inte får betalt för jobb jag gjort är det väldigt personligt.

Sedan återstår kronofogden, och om inte det hjälper skulle jag inte se annan råd än att skicka Thorsten Flinck:

Men som sagt, så långt har det aldrig gått. Efter sjutton års företagande har jag inte en krona i kundförluster. Omöjligt att veta hur mycket det handlar om tur, men jag tror på att tydligt visa en kund med ont om pengar att min faktura bör prioriteras, för annars blir jag en jobbig jävel. Hur en av fyra företagare kan resonera annorlunda övergår mitt förstånd.

"Smärtsam H&M-resa” - när börjar den?

Enligt Handelsbanken har H&M en ”smärtsam resa” mot digitalisering framför sig. Hur länge har vi hört liknande omdömen? Minst ett par år.

Som (inte så lite besviken) aktieägare undrar jag om inte den där resan mot digitalisering börjar snart. De har en hemsida där man kan beställa varor och få dem hemlevererade. Vad är det konkurrenterna erbjuder utöver detta? Måste H&M lägga ner sina butiker så att de bara finns i den digitala världen, är det vad som menas med ”resan mot digitalisering”?

Det här skulle jag vilja ha utrett av dem som pratar om att H&M måste satsa på e-handel. Exakt hur? Och med detta sagt har inte företagets representanter själva rosat marknaden med information om hur det går på resan. I en tid när vi kan få reda på vad kändisar, B-kändisar och alla möjliga tycker och tänker i alla lägen har H&M istället gått bakåt och blivit mer hemlighetsfulla.

Kort sagt, när Karl-Johan Persson får sparken som H&M-vd bör han nog inte satsa på en framtid som presstalesman.

Det självklaraste sambandet i världen

Tvittraren JakobInvest uppmärksammade mig på en lite märklig ekonomiartikel i gårdagens SvD.

Märkligheten ligger i att mänskligheten närmast tycks programmerad att göra fel. I feta bokstäver förkunnas att var fjärde svensk inte skulle klara en oförutsedd utgift på 15000 kr och att många inte ens skulle fixa 5000 kr.

Vidare fastslås att människor utan ett vettigt sparande är mer benägna att må dåligt, känna stress och till och med ångest. Enligt min alldeles egna bedömning har 87 procent av dem som påstår sig känna ångest eller panik aldrig upplevt dessa tillstånd och har således inte en jävla aning om vad de pratar om, men att de mår illa kan jag gott tänka mig.

"Inte kan jag måla, och så har jag en dålig hårdag också!"

Betyder detta att var fjärde svensk är långtidssjukskriven multihandikappad fattigpensionär med personlig konkurs och klumpfot? Nej, det betyder att väldigt många människor intalar sig själva att de inte kan spara ihop en buffert, eller väljer att inte försöka.

För ärligt talat finns det inte många människor som inte skulle kunna sänka sina utgifter med några hundralappar varje månad och istället sätta dessa pengar i ett sparkonto. Alla som för en dag vill vara kung i baren i fyra sekunder och träffa/vara hotta brudar som inte vågar dansa nyktra på efterfest i sommartid (har jag missat någon Ugglalåt nu?) skulle jag rekommendera att i samband med morgondagens löneutbetalning plocka bort en tusing och se om du svälter ihjäl innan nästa lön kommer.

Om du gör det – se det positivt, du slipper åtminstone må dåligt!

Finansminister Wibble måtte snurra i sin grav

Gratisgrejer

Jag använder Blocket och Tradera. Mest för att sälja, men jag har köpt en del också. En del orkar inte hålla på att krångla för att pressa ur några kronor ur sina sopor eftersom de bara vill bli av med skiten. Då kanske dessa gratisalternativ kan vara något. Jag har inte använt dem själv och får inte en krona för reklamen, så jag tar inget som helst ansvar. Nu kör vi!

Bortskänkes

Människorna bakom sidan stavar som krattor, men det får man stå ut med eftersom det är en enkel och lättanvänd sajt där man kan sortera både efter län och kategori. Ganska många annonser, så är det något man behöver är det inte omöjligt att hitta det på rimligt avstånd. Vattenkokare, soffor, kristallkronor och dubbdäck – här finns de.

Bjussa 

Samma här. En lättmanövrerad sida som verkar drivas ideellt av några eldsjälar som tycker att det är fint när saker kommer till användning. Har man bil och bor i en storstad är jag övertygad om att man skulle kunna inreda hela sitt hem med detta som en enda leverantör.

Syndattkasta.se

Ja, visst är det synd att kasta. Tyvärr är sidan fruktansvärt ful och det kan vara anledningen till det klena flödet av bortskänkningar, men det är ju möjligt att det ökar chansen att göra riktiga fynd. ”Webbplatsen fungerar lika bra i mobiltelefoner som i vanliga webbläsare. Den är anpassad för handikappade användare och begränsade klienter.” Jag skulle säga att den fungerar lika dåligt och hade trott att den skapats av handikappade, men gratis är ändå gott.

Bort.nu 

Här kan man både kan annonsera ut sina sopor och lägga in önskesannonser. Lite buggig sida, men ren och lättmanövrerad.

Vet inte om det här inlägget var något att ha, men det var i alla fall gratis.

Indexfonder är överskattade

”Bakom varje framgångsrik fondsparare står en framgångsrik fondförvaltare.”

Denna slogan använde Länsförsäkringar i en reklamkampanj runt sekelskiftet. Rätt kul var den. Bl a var det en straffskytt som undrade varför det stod två killar i mål när han skulle skjuta. För de hade tagit det bokstavligt. Snett bakom målisen stod en kostymklädd fondförvaltare och såg lite dum ut.

Sedan dess undrar jag om inte fondförvaltarna blivit Sveriges mest utskällda yrkesgrupp. Åtminstone i förhållande till vad de åstadkommer, jag jämför inte med genusvetare eller journalister som mest producerar skit vilket är precis vad vi väntar oss.

Många fonder är för dyra. Särskilt de som påstås vara aktivt förvaltade, men egentligen inte är det. Så då drar man alla över en kam och säger att indexfonder är bäst eftersom de är billigast. Men är de bäst? Jämför jag den populära gratisfonden Avanza Zero med tre aktiva Sverigefonder får jag följande resultat:

På fem år har Avanza Zero stigit 86 procent medan de aktivt förvaltade fonderna stigit 124-132 procent. Avgiften på 1,2-1,4 procent ska inte underskattas. Med förlorad ränta-på-avgift-effekt blir 1,4 procent på ett år 6-7 procent på fem år och i exempelvis ett barnspar i arton år hinner det ticka upp till runt en 25 procent. Om vi förutsätter att börsen stiger (och gör vi inte det ska vi inte köpa aktiefonder) blir det värre, och månadssparar vi blir det värre ändå.

Men det väsentliga här är inte nettoavgift utan nettoavkastning. Håller vi oss kvar vid femårskurvorna här uppe har alltså Avanza gått upp 86 procent på fem år medan PriorNilsson Sverige Aktiv gått upp 132 procent. Hade vi satt in hundratusen i respektive fond för fem år sedan hade Avanza Zero nu innehållit 186000 medan PriorNilsson-behållning varit 232000, alltså 46000 kr mer.

Verkar ha kul på jobbet...

Tar de ändå för bra betalt? Om jag låter Torgny Prior och P-O Nilsson förvalta 100000 kr åt mig i ett år tar de 1200 kr för besväret. En rörmokare jobbar i bästa fall några timmar för de pengarna, en jurist i en timme. Nu vet inte jag hur mycket tid det tar att förvalta en aktiefond och hur stor av den tiden som ska belasta mitt innehav, men det är inget jag ligger sömnlös över i detta fall.

Apropå betalning: Nej, jag har inte fått betalt för att promota någon fond eller förvaltare i detta inlägg.

Konstigt

När jag var ung ville jag bli rockstjärna, men marknaden såg inte den potentialen. Så jag la gitarren på hyllan och började prata på scen istället. Det gav mer pengar, jag slapp soundchecka och behövde inte kånka ljudutrustning före och efter.

Jag sörjer inte den förlorade rockstjärnekarriären, det var liksom inget gränsfall. Under det tiotalet år jag höll på hade jag en handfull betalda gig, det täckte inte ens kostnaden för gitarrsträngar. Men hade det varit nu borde jag kanske ha skrivit en debattartikel i Aftonbladet, som de bägge konstnärerna Katarina Jönsson Norling och Sanna Svedestedt Carboo (vad är det för fel med att välja ETT efternamn?).

”Bananskal i motljus” heter detta verk av Katarina Jönsson Norling... inte.

Katarina och Sanna kräver pengar av kulturminister Alice Bah Kuhnke (ett efternamn, ETT!!!). ”Vi måste få vettiga löner för att fortsätta skapa konst”. Ja, om de ska kunna leva på sin konst måste de ha vettiga löner, det håller jag med om. Däremot ingenting annat. Det är ingen mänsklig rättighet att leva på bidrag när det man helst vill göra inte går ihop ekonomiskt. Detta oavsett om man är konstnär, gitarrist eller vill ägna dagarna åt att dricka kaffe och läsa böcker.

Dock anser dessa bägge dagdrivare från Konstnärernas Riksorganisation att kulturministern lovat dem att hon ska tvinga kulturarrangörer att betala dem mer. Jag tycker att bevisen i artikeln är rätt klena, men jag tror det mesta om denna potentat. Hon har i alla fall sagt:

”Vi måste komma bort från idén att kulturarbetare ska göra saker för att det är kul.”

Detta kan ske genom att konstbesökare betalar pengar, antingen i form av entréavgifter eller frivilliga donationer, eller också genom sponsring från privata företag. Men självklart avsåg hon – och konstnärerna – ett tredje alternativ, att man ska ta skattepengar för att finansiera konst ingen annan vill betala för. Skattepengar som annars kunde användas för att minska köerna i sjukvården, rädda Östersjön eller ge avlastning till multihandikappade barns föräldrar. Ja, det är samma plånbok, och ja, jag ställer grupp mot grupp.

Yrkesarbetande konstnär är man den dag man kan försörja sig på att producera konst. Frågor på det?

”Förstår du mig eller måste du opereras?!”