Snökaos

Varje höst/vinter är det samma visa. ”Snöstorm”, ”extremväder” och ”trafikkaos”. Så vad har egentligen hänt? Det har kommit några centimeter snö i storstäderna. Till och med Skåne har fått en skvätt.

”Snökaos!!!”

Hur kommer det sig att så många får en chock av att vintersäsongen också innebär vinterväder? Trots att väderprognoserna visar när det ska bli minusgrader i kombination med nederbörd har de inte tänkt tanken att sätta på vinterdäck. Och det är ju tydligen många som glömt eller överhuvudtaget inte lärt sig hur man gör det, så då är man beroende av däckfirmor, som självfallet har lite ont om tid nu när ”alla” kommer samtidigt.

Ont om tid har också bilpendlarna. Hur skulle det vara att starta en kvart tidigare på morgonen när det rapporteras om sämre vägförhållanden? För det är ju egentligen bara det som krävs, att vara ute i god tid så att man slipper stressa, samtidigt som man ger bilen de bästa förutsättningarna genom att sätta på bra vinterdäck.

Jag har själv varit ung och dum, snålat på vinterdäcken, kört fortare än jag klarat av och, inte minst, startat lite för sent så att jag får ligga och pressa på gränsen istället för att kunna ta det lugnt (idiotiskt, för skillnaden är ju oftast bara några minuter på en vanlig jobbresa). Mitt försvar är att jag har växt upp. Det kommer naturligtvis nya generationer bilförare som måste få göra samma misstag, men det känns som rena dumhetsepidemin den här tiden på året.

”Men jag hade ju bråttom!”

Så kan vi inte bara lova varandra att sätta väckarklockan lite tidigare så att vi hinner skrapa rutan och hålla rimligt avstånd till bilen framför? Resor är allra bäst när de avslutas på resmålet.

Matbud med extra allt...

Jag läser på Sveriges Radios hemsida att kvinnor som beställt hem mat ofta utsätts för sexuella trakasserier av matbuden. Tre av de största budfirmorna har byggt telefonväxlar som hindrar buden från att få kundernas telefonnummer, för annars tycks det nästan som en naturlag att deras anställda telefontrakasserar gamla matkunder.

Helt sjukt givetvis, annonserar företagen efter arbetskraft i Sexmissbrukarförbundets tidning?! Att det här är ett vidrigt beteende är så självklart att det väl knappast ska behöva sägas. Skaffa en dejtingapp eller gå på krogen som vanliga människor!

Men med det sagt har jag en annan vinkel på nyheten. Artikeln inleds med konstaterandet: ”Att beställa hämtmat och få den levererad till dörren har blivit allt mer populärt under senare år.” Varför det? Har människor allt sämre kök så att de helt enkelt måste beställa hem mat för att kunna äta sig mätta?

Knappast. Varenda människa tycks renovera köket vid varje bostadsbyte, men även däremellan. Många tycks tro att kök som har några år på nacken måste rivas ner och bytas ut. Bänkar, skåp, luckor och vitvaror. Allt ska moderniseras, hela tiden.

”Men öh... det här är ju förra årets färg!”

Kokböcker säljer fortfarande som smör i solsken, så om människor saknar kunskaper att laga mat kan de läsa innantill. Åtminstone för några år sedan gavs det ut mer än en kokbok per dag bara på svenska. Annars finns det matrecept över hela internet.

Så hur kommer det sig att det finns en växande marknad för matbud? För några år sedan orkade folk åtminstone hämta maten själva även de dagar de inte orkade laga mat (som nog ändå var det vanliga), men nu ska den alltså köras ut, av bud som inte kan anförtros med kundernas telefonnummer eftersom de då kommer att ringa och flåsa i luren, skicka sms ”med oönskade sexuella inviter” eller dyka upp och försöka våldföra sig. Men vad gör man inte för att slippa använda sitt svindyra, nyrenoverade kök?!

Belysningen släcks i Laholm

Jag skrev ett blogginlägg för en månad sedan om nedsläckning av Faluns hoppbackar. I det exemplet sparades ett par hundralappar om dagen. I Laholm sparar man 15000-25000 kr per dag genom att släcka gatubelysningen. Men inte kommer de undan kritik för det.

Kritikern Karolina Borg hänvisar till sina barn. Barnen är inte trygga, deras frihet och möjlighet att cykla till skolan inskränks. Samtidigt berättar hon att på hennes gata finns tre gatlyktor varav den mellersta fortfarande lyser på nätterna. För mig låter det inte som någon större katastrof.

Utan att veta något om Karolinas barn kan jag konstatera att när jag var liten cyklade jag efter att det blivit mörkt. Jag hade något som heter cykellyse. Sådana finns fortfarande och de har till och med blivit bättre. På min tid var de små och drevs ofta av en dynamo som krävde att cykeln skulle vara i rörelse. Nu finns ljusvästar för ett par hundralappar som lyser upp en hel stadsdel med vitt ljus framåt och rött bakåt.

När det kommer till säkerhet kan jag också konstatera att på landsbygden (och i stora delar av världen utanför Sverige) är det ingen självklarhet att det ska lysa överallt hela natten. Jag skulle inte hitta till min brevlåda kvällstid utan att ta med en lampa och ska jag ut på vägen gör jag klokt i att använda både pannlampa och reflexväst. Det gör alla som ska över till grannen eller ta en promenad med hunden, barn som vuxna. Är säkerheten sämre här på kvällarna än där jag bodde i en Stockholmsförort fram till förra sommaren? Inte en chans!

Samtidigt vill jag ge Karolina lite rätt. Det kostar en slant att sätta upp gatlyktor och det känns meningslöst om man sedan ändå inte har råd att använda dem. Det är väl en sak om man tänker sig att nuvarande elpriser är på tillfälligt höga nivåer, men det tror jag inte på.

Fyra ronder mot skattemyndigheten

I somras fick jag mitt första ”skatteoppgjør” från Skatteetaten, den norska skattemyndigheten. Jag tänkte att det inte kunde bli ett problem för jag hann ju knappt bo i landet under 2021.

Det var faktiskt den första möjliga dispyten, om jag hade gjort det. Jag ansökte om norsk folkbokföring i september -21. Enligt Skatteetaten skulle processen ta ett par veckor, men pga att jag inte hade ett anställningskontrakt att visa upp utan istället kontoutdrag från tre banker som visade att jag har råd att bo här gick ärendet över ytterligare en myndighet och tog till slut sexton veckor, en bit in i januari. Så hade jag då bott här under 2021? Ja, för folkbokföringsdatumet hamnade innan årsskiftet trots att beslutet kom efter.

Norsk.

Detta var vi nog överens om, men jag tror ändå att det var en felkälla för skattebeskedet. Trots att jag inte tjänat en krona i Norge under året kom de fram till att jag skulle betala skatt. Det var förmögenhetsskatt på huset. Eftersom jag inte hade fått norskt personnummer kunde jag inte skaffa bankkonto, så huset var allt jag ägde här.

Två fel. Huset räknades som sekundärbostad istället för primärbostad, och jag bedömdes tillhöra skatteklass 0 istället för 1. Det första felet gör att bostaden räknas till 90 procent av värdet istället för 25 procent. Lagstiftarna tycker nämligen att det ska vara billigare att bo än att ha en fritidsbostad, och det är ju det jag gör. Det andra felet, skatteklassen, gjorde att jag felaktigt fick betala förmögenhetsskatt från första kronan istället för att först ha ett fribelopp på 1,5 Mkr.

Det är inte så himla lätt för mig som inte kan regler och turer att veta hur jag ska kunna ta mig an en hel myndighet, men en bit in i processen berättade min ”biodlarmentor” att han jobbat på Skatteetaten. Fast för 35 år sedan och på den tiden kunde man gå dit och om så behövdes boka ett möte. Det går inte längre. Det är en miljard formulär på hemsidan som gäller, eller telefon, och det enda man vet säkert om de som svarar där är att de inte har del i beslutsprocessen. Deras jobb är bara att guida skattebetalare rätt i formulärsdjungeln.

Först gick jag i alla fall in på Skatteetatens hemsida och ändrade manuellt husstatusen från sekundär till primär. Det ignorerades. Efter ett par veckor fick jag meddelande om att skatten stod fast trots den nya informationen. Då fick jag istället använda ett formulär för att det skulle ändras och när myndigheten då tänkte igenom saken insåg även de att detta var min primära bostad. Såklart, för vid årsskiftet ägde jag ingen annan bostad, inte i Sverige heller. Logiken säger att man inte kan ha en sekundär bostad om man inte också har en primär.

Så då gick skatten ner, men inte tillräckligt. I rätt skatteklass skulle jag betala förmögenhetsskatt på 25 procent av bostadsvärdet, men med start på 1,5 miljoner. Alltså skulle skatten bli noll om värdet på huset vore under sex miljoner, och det är det.

Men nej, Skatteetaten hade satt mig i en specialskatteklass för utlandsboende och dödsbon. Vid det här laget var vi ju överens om att jag bor i Norge och jag känner mig ganska frisk. Min biodlarguru/skatteexpert sa att jag skulle undvika att överklaga för den processen tar många månader. Bättre då att begära rättelse, det tar veckor.

Ny telefonkö till myndigheten för att ta reda på hur jag gör det. Jo, det var bara att skicka ett digitalt meddelande på webbsidan. Bra, sa jag, ”Jag är inloggad nu så kan du guida mig till hur jag gör det?” Nej, efter en stunds letande gav hon upp, så det slutade med att hon själv fick skicka meddelandet till sina kollegor.

Tacka vet jag e-post.

Några veckor senare fick jag ett nytt skatteoppgjør – med samma siffror. Dags för den tidsödande överklagan. För att slippa alla idiotiska formulär skickade jag på biguruns inrådan ett vanligt postbrev. Jag hoppades att jag skulle få besked när överklagan var inne i systemet, men efter två veckor ringde jag och frågade. Nej, den hade inte kommit än, men det kan ta lite längre tid så pröva igen om en vecka. Sagt och gjort, och samma svar.

Men då fick jag tag i en medarbetare som visste hur man skickade digitala meddelanden. Fast det får vara max tusen tecken, sa hon. Inga problem, sa jag. Det här är nämligen ett superenkelt fall som kan sammanfattas med att ni har fel och jag har rätt. Några meningar till blev det, men inte många. Och så en ny väntan. Vid det här laget hade jag redan fått betala in den skatt jag inte tyckte att jag skulle betala. Annars hade jag blivit straffad för det.

Några veckor senare kom så beskedet. Nu hade Skatteetaten äntligen fattat vad de borde ha greppat redan från start. Att jag bor i mitt hus och således ska betala förmögenhetsskatt på en fjärdedel av värdet, men med ett fribelopp på 1,5 Mkr. Den inbetalda skatten satt på mitt konto samma dag, med ränta.

Reflektioner:

1. Det hade inte gjort något om myndigheten berättat hur de kom fram till sina siffror. Jag fick bara en klumpsumma på förmögenheten och en klumpsumma på skatten och så fick jag själv komma på detta med skatteklasser och sekundär/primär bostad genom att räkna baklänges. Den biten tror jag faktiskt funkar bättre i Sverige.
   
   
2. Om jag ändå ska sitta i telefonkö och sedan uppta tid för en anställd, varför kan jag inte få komma till rätt avdelning, som vet vad jag pratar om? Då hade det kanske räckt med ett samtal istället för 5-6.
   
   
3. Och avslutningsvis, varför har man en hemsida som är så krånglig att navigera att knappt ens de själva (de anställda som har just detta till uppgift) klarar av att hitta rätt?

Men jag fick rätt till slut och längs vägen fick jag en kurs motsvarande två högskolepoäng i myndighetsnorska.

Vegetariskt skräp

Som vegetarian får jag en och annan gliring. Hade jag haft anlag för att bry mig om vad andra tycker om vad jag äter skulle jag kanske se det som hot och hat (i alla fall hat, men tydligen hör dessa ord ihop numera), känna mig kränkt och gråta ut om personangrepp, men en åsikt jag inte känner mig ett dugg träffad av är att vegetarianer äter konstgjord skräpmat.

Det mest processade livsmedel jag äter är antagligen vetemjöl, och med undantag för glutenallergiker gör de flesta svenskar det. Eftersom jag undviker hel- och halvfabrikat är det nog få som får i sig så lite konserveringsmedel och färgämnen som jag.

Det här är lite tillspetsat, för den som köper en färdig köttfärsbiff i tron att den innehåller 100 procent kött skulle bli grymt besviken av att läsa innehållsförteckningen, men lite ligger det ändå i bilden. Därför köper jag inte ”fejkon” eller ens quorn.

Jag lagar nästan all mat helt från grunden. Vill jag ha någon form av vegobiff gör jag den själv, av ärtor, bönor, spenat, rödbetor, morötter eller andra rena råvaror. Inte sällan äter jag kokta eller stekta grönsaker/rotfrukter och inget annat. Det blir billigast, godast och nyttigast, så varför krångla till det?

Det här var min middag igår kväll. Vitkål, lök och ägg, stekt i en skvätt olja och kryddat med salt och peppar. Varför köpa en färdigrätt bestående av en massa koncentrat och extrakt när det finns riktiga råvaror?

Är vegetarianer och veganer mer benägna än köttätare att köpa konstgjort skräp? Det vet jag inte. Kanske de yngsta, men ärligt talat är det nog även många köttätare som äter skräp i tonåren och när de precis flyttat hemifrån. Men tråkigt är det för det är gott med riktig mat.

Garage, del 2

Nu är det en dryg månad sedan jag skrev Garage, del 1. Jag har inte glömt bort projektet utan jobbat långsamt framåt. Jag vet inte om detta är en efterlängtad uppföljare, men här kommer den ändå.

Golvet var klart. Tak och väggar återstod. Dessa består i lador oftast av stockar. Charmigt och hållbart, men inte optimalt när man ska regla upp, isolera och gipsa. Så här såg tak och väggar ut från start.

För att få framförallt taket plant krävdes en himla massa mätande med måttband, klossar under reglarna och ett par hederliga gamla vattenpass. Fuktspärrar, 60 cm mellan reglarna och på med gipset medan glasullen regnar ner i ögonen.

Uppmärksamma läsare ser kanske att fönstret bytts ut. Det var inte för att det gamla saknade spröjs, vilket är en styggelse, utan för att det var för dåligt isolerat. Nya fönster (två, för det är ett fönster till höger också, utanför garaget, men på samma laduvägg) inhandlades nya, men privat av en kille som fått dem över när han byggt klart. De kostade 1300 kr och hade säkert kostat det dubbla i butik.

Och så ser ni att till vänster är det ingen vägg alls. Där har det varit helt öppet in till den stora delen av ladan, men nu vill jag kunna värma upp rummet och då vill jag ha en isolerad vägg där.

Ännu mer uppmärksamma läsare känner igen dörren längst till vänster från ett inlägg i somras. Den fick jag av en granne och tänkte direkt på garaget. På väggarna sätter jag OSB och först därefter gips för att kunna skruva upp vad som helst vart som helst, utan expanderskruvar och krångel.

Men sedan gips, som sig bör i ett garage, av brandskyddsskäl.

Då återstår el, en isolerad garageport, lite småfix som smygar och lister runt fönstret, och avslutningsvis spackel och färg. Men det sparar vi till ett framtida blogginlägg. Inte främst av utrymmesskäl utan för att det inte är klart än.

Ta inte i tång!

Jonathan Lind är en kille i Kungsbacka som kommit på att han kan gödsla sin trädgård med tång. Lyckligtvis bor han så nära stranden att han kan gå dit med skottkärra och hämta, så då slipper han köra bil för att köpa konstgödsel. Kommunen vill hålla sina stränder rena från tång, som ju ser rätt trist ut och dessutom luktar lite.

Ser ni problemet här? Inte jag heller, men det heter Naturvårdsverket. Där jobbar det nämligen en handläggare, Sanja Kurusovic, som jobbar med allemansrätt. Eller jobbar och jobbar... Uppenbarligen har hon alldeles för lite att göra. Enligt en dom från artonhundratalet (japp, jag hittar inte på detta även om det säkert låter så) är det inte givet att man får hämta tång. För den kan markägaren vilja ha själv.

”Rör inte min tång!”

Fast nu vill den ju inte det! Marken ägs av kommunen och det som är användbart gödsel för Jonathan är en sanitär olägenhet för dem.

Så då skulle man kunna rekommendera Jonathan att mejla kommunen, så är (det av Naturvårdsverket skapade) problemet löst. Men jag tycker inte att han ska göra det, av två skäl. Dels har kommunen rimligen annat att göra än att svara på om man får ta deras skräp som de varken vill ha eller skulle märka att de blivit av med. Kungsbacka kommun verkar ha flera mils strandremsa, hur mycket hinner Jonathan skopa upp med sin skottkärra?!

”Nu jävlar!”

Men det främsta skälet varför jag inte tycker att han ska kontakta kommunen är att risken finns att det där finns någon helt meningslös människa som i likhet med Naturvårdsverkets Sanja Kurusovic lever för att gnälla och bråka med människor som lever funktionellt och fredligt. Och har du väl frågat och fått nej blir det ett värre brott. Så Jonathan, fortsätt du att odla dina grönsaker och plocka den tång som du för övrigt redan är delägare till.

Det är en detalj som myndighetspersoner ofta glömmer, att vi är samhället och de ska jobba åt oss!