Unga sparar… inte alls

Varje sund privatekonomi börjar med ett sparande. Bara genom att spara ihop pengar kan man bygga upp en förmögenhet, oavsett storlek. Nyligen skrev jag att det finns hopp om ungdomen, men när jag ser ett SVT-inslag om ungas sparande börjar jag bli rädd att jag får ta tillbaka alltsammans. Så här säger en av ungdomarna i reportaget om hur han gör när han sparar:

”Jag har sparkonto, så jag lägger undan överskottet liksom... på det. Sen går ju det åt också, men så får man se hur mycket som är kvar i slutet av månaden liksom.”

Hade han varit sju år hade det varit lite gulligt, men när en tjugofemåring resonerar som en sjuåring fyller det mig med en annan känsla. Killen har alltså ett sparkonto. Grattis... liksom. Räntan på det är garanterat lägre än inflationen, så varje sparad krona minskar i värde ju längre tid han sparar den där. Fast just det är alltså inget problem för det låter ju som att kontot töms månatligen. Hittills har pengarna åtminstone räckt till att tatuera hela halsen och halva ansiktet (som också häftats fast med metall), samt 3D-brillor från Butterick's.

Det där att bränna hela bufferten varje månad kommer förresten tillbaka senare i reportaget, men en av de intervjuade verkar i alla fall ha som ambition att spara så att hon har råd med en ny telefon om hennes går sönder. Vackert så, men rätt långt från Anne Wibbles tanke om en sparad årslön på banken.

Till och med ungdomar som bor kvar hemma hos sina föräldrar och bara betalar en symbolisk summa för mat och hyra verkar oförmögna att bli förmögna. Då undrar jag hur svårt det då inte ska bli när de får riktiga utgifter?

Var och en gör som den vill. Det är en mänsklig rättighet att inte spara pengar och lämna sin framtid i händerna på maktens godtycke, men om dessa ungdomar är ett tvärsnitt av ”Sveriges framtid” så ser det mörkt ut.