Tramp eller trams?

Arbetsmarknadspolitisk åtgärd – vad är din första association? Själv tänker jag tyvärr meningslös fasadputsning, en kostnad utan långsiktig vinst. Dagens exempel, Luleå kommuns cykelkurs.

”För sjunde året i rad arrangeras cykelskolan i Luleå – och hittills har ett 40-tal vuxna och barn deltagit. Syftet är bland annat att öka chansen till jobb.”

 

Om syftet vore jobb, varför har då även barn deltagit? Jag trodde barnarbete var förbjudet. Men såklart har detta ingenting med jobb att göra. Vi kan dessutom vara ganska säkra på att om tidigare deltagare fått jobb genom att gå denna kurs hade man trummat ut det i den helt okritiska artikeln. Men det gör man inte. Istället talar man i flummiga ordalag om den frihet cyklandet ger, under den ännu flummigare parollen ”integration, jämställdhet och hållbarhet”.

Jag missunnar ingen att lära sig saker, men är det verkligen ett av kommunens kärnområden att lära vuxna människor att cykla? ”Skolan kostar ingenting”, står det i artikeln. Men jo, det gör den, bara det att de som betalar inte har någon glädje av den. Och på vilket sätt hjälper cyklandet kursdeltagarna att komma närmare en anställning? Hur många cykelbud behövs det på Foodora i Luleå? När jag ser reportaget tänker jag att det hade varit mycket bättre att lära ut begriplig svenska.

I Sverige kan nästan alla sexåringar cykla. Jag vet inte vad ni andra säger, men mina färdigheter i cykling har aldrig kommit upp i en jobbsökningsprocess. Jag vill till och med gå så långt som att säga att det antagligen hade motverkat sitt syfte och minskat mina chanser att få jobb om jag skrivit ”Jag kan cykla” på mitt CV.

Betala för skit?

Jag skriver ofta om folk som köper skit, men nu menar jag det bokstavligt. Under sommarhalvåret säljs jordförbättringsmedel av olika typer, men för oss som inte planterat på tjugo hektar är det inga större problem att skaffa gratis gödsel.

En gödselsort har vi allihop tillgång till, den som på svenska kallas guldvatten (jag föredrar det mer rättframma norska ordet tissevann). Blandningen ska vara nio delar vatten och en del … guld, så urinera en deciliter och du har en liter ypperlig näring.

Ett annat medel som är lätt att få till är nässelvatten. Nässlor är kväverika och uppskattade av andra växter. Fyll en hink eller tunna med nässlor och täck dem med vatten. Låt blandningen ruttna i två veckor. Sedan används det på samma sätt – nio delar vatten och en del av denna illaluktande sörja. Fyll på mer vatten i nässelhinken efterhand så kan du vittja upprepade gånger.

När det gäller organiskt gödsel som koskit eller hönsskit tror jag inte att det finns en bonde som inte kan erbjuda dig en skvätt av dessa undermedel om du knackar på med några hinkar eller en släpkärra. Själv är jag så lyckligt lottad att grannbonden kommer över och ger mig en skopa skit ibland. I detta fall koskit blandat med halm.

Längst ner i bild har jag fyllt en plastlåda med detta. Planen är att använda det på samma sätt som nässelvatten och se om jag märker någon skillnad. Gödseljämföring är den typen av stimulerande hobbies jag håller på med. Inte bara för att det är kul utan också för att näringsrik jord ger näringsrik mat.

Arbetsmo... blubb-blubb-blubb

Arbetsmoralen bland unga sjunker, toleransen för bidragsfusk ökar. Det visar en rapport om ungas normer i Sverige, skriven av Nima Sanandaji. Fler människor än tidigare har inga problem med att ta emot bidrag de inte har rätt till och ser inte poängen med hårt arbete på samma sätt som tidigare generationer.

Jag tror att det stämmer, och hoppas att det inte bara beror på att jag själv blivit gubbe och gillar att se min egen grupp hamna i bättre dager. Vad beror då detta moraliska förfall på? Hur kommer det sig att dubbelt så många unga på 80-talet ansåg att det alltid är fel att ta emot pengar man inte har rätt till?

Eftersom jag redan fackat in mig som grinig gubbe går jag hela vägen och säger att sociala medier är en anledning. Vi som växte upp på 80-talet såg hårt arbetande människor eftersom vi levde i verkligheten. På nätet tar man del av en mycket begränsad del av verkligheten som fokuserar på framgång. Vad som inte visas är kampen, skitjobben och misslyckandena på vägen dit. Ungdomar vill inte bli industriledare, de vill bli artister och influencers.

Förebild?

Dessutom finns det mer och fler bidrag nu, vilket gör att fler lever på dem. Det är ju bra för dem som verkligen behöver, men jag tror att ett samhällsbygge som utgår ifrån att staten har huvudansvaret för allt helt enkelt har normaliserat bidragsberoendet. Som man ropar får man svar, heter det ju, och det tänker jag även om denna formulering:

”I rapporten framhålls att det inte bara är arbetsnormerna som försvagats, utan även tilltron till att följa samhällets spelregler.”

Inte minst när det kommer till arbetsmoral blir det tydligt för oss att politiker och makthavare inte är föredömen. Riksdagsmän jobbar tredagarsvecka utan närvaroplikt, med hög lön och många förmåner. När de slutar kan de få mångmiljonbelopp, även om anledningen är att de ruskat tupp i kollektivtrafiken. Det ger knappast en ökad arbetsmoral bland vanligt folk, eller gör oss mer sugna på att följa samhällsreglerna, när de som ställt upp reglerna beter sig så.

Vad gör vi åt detta då? Det sistnämnda kräver ”bara” några politiska beslut, men det lär inte hända. Och resten … Sociala medier lär inte försvinna. Bidragen kanske stramas åt, men jag tror inte att man kan tvinga fram arbetsmoral. Jag har fler frågor än svar alltså, som vanligt. Vad tror ni?

Sopigt rykte

Ett gott renommé kan vara viktigt. Jag har tydligen etablerat mig som ”søppelmannen” i mitt bostadsområde och nu ska jag förklara varför det är bra. Jag hjälpte den nya grannen att lägga tak. Gammal råspont bröts bort och byttes ut, läkt sattes upp och skarvades på takstolarna. Det blir mycket skräp och grannen började lasta en släpkärra för ändamålet. Han skulle slänga det gamla taket på soptippen, så jag sa: ”Släng det hos mig!”

Ingen som känner till min hangup på spillvirke blir förvånad. De två senaste vintrarna har jag fram till nyår endast eldat med sågade trävaror, men nu har jag möjligen gått ett steg till. Häromdagen fick jag ett sms från grannen med texten ”Vill du ha brädorna?” och en bild.

Klart jag ville det. Här snackar vi helt spikfritt virke, lätt att såga upp och hantera. Kanske använder jag till och med en del av det som virke. Det visade sig att grannen var hemma hos sin svåger i en närliggande by och antagligen var svågern på väg att göra samma resa till tippen, men nu slängde grannen det på sin bil och tog hit det istället. Allt för att jag likt Eddie Murphy i En prins i New York fastslagit att det är mig man ska tänka på när man tänker sopor:

Svågern blev av med sitt skräp, grannen gjorde både honom och mig en tjänst och själv sitter jag nu med ännu mera ved. Alla får göra sina bedömningar. Jag har förståelse för att man kör uttjänt virke till soptippen, särskilt om man har ont om plats. Men när grannen kom med en säck korta läktbitar som inte ens behöver sågas utan kan kastas direkt i kaminen kunde jag inte låta bli att fråga varför de inte behöll detta själva. De har öppen spis, vedspis, kaminer och till och med en fast eldningsplats utomhus för korvgrillning eller samling runt lägerelden.

Men nej, han förklarade att de nu var i städfasen, att ta hand om skräpved får komma senare. Jag tror aldrig att den dagen kommer, men jag klagar inte. Blir det en mild vinter kanske jag kan värma mig fram till februari innan jag börjar nöta på det vedlager jag själv har betalat för.

Barn ute och cyklar

Ett inlägg på Twitter fick mig att fundera.

Om jag vore tolv år hade jag varit likadan och ägt eller sparat pengar till en elsparkcykel. Det är ännu en fördel med att inte växa upp nu. För 40 år sedan fanns varken elcyklar, elsparkcyklar, segways eller andra motordrivna fordon förrän man fick köra moped. Ja, jag vet att det gick att köra moppe innan femton, men jag var ett laglydigt barn.

En annan skillnad var att skulle man någonstans fick man ta sig dit. Visst skjutsades barn även på 80-talet, men inte alls på samma sätt som nu. Jag flängde själv runt i min barndom och tränade schack varenda vecka och tävlade varenda helg, och var då hänvisad till buss, pendeltåg, tunnelbana, cykel och promenader. Skolparkeringarna var heller inte fullproppade med curlingföräldrars bilar morgon och eftermiddag.

Vad var det för bra med det då? För det första att dessa transporter var den motion jag fick. Nästan inget svenskt barn var överviktigt. Titta in på en skolgård idag. Skillnaden går inte att blunda bort. Så ointresserad av idrott som jag var hade jag nästan garanterat varit ett tjockt barn. Dessutom låg det ett ansvar inbäddat i logistiken. Det gällde att hålla koll på både klocka och tidtabeller.

Innan mobiltelefonen kunde man varken kolla resrutter på nätet eller skicka ett sms för att berätta förväntad ankomsttid. Det är stor skillnad på att ställa sig vid busshållplatsen för att ta bussen till tåget till bussen, en kort promenad över till tvärbanan och mer buss, jämfört med att bara sätta sig i baksätet på en bil och låta andra sköta resten.

Jag förstår inte min samtid

Att jag är i otakt med tiden är ingen nyhet, men nyligen hörde jag en podcast (länk till 38 minuter norsk ekonomipodd för den som orkar). Gäst var en influencer känd från Paradise Hotel, så jag tänkte väl inte precis att detta skulle vara min själsfrände. Men hon har ändå startat ett par företag, så hon kan väl inte vara helt puckad, tänkte jag. Jodå.

Bl a framgick att hon under ett års tid gjort 404 besök i matbutiken (jag var ute och sprang när jag hörde detta och höll bokstavligt talat på att ramla omkull). Där hade hon under året handlat för 240000 kr till sig och sin sambo, alltså tiotusen per person och månad, och det såg hon fortfarande som helt rimligt (”Vi var ju två”). Min månadssiffra är 864 kr, knappt 9 procent eller en elftedel av hennes, och på antalet butiksbesök blir skillnaden ännu större. Gissningsvis besöker jag inte en matbutik oftare än två gånger i månaden, så 24 om året istället för 404 (= 6 procent).

”När man handlar handlar man, och då handlar man rejält!”

Men den extrema skillnaden slutade inte där. Hon berättade att hon skulle flytta ihop med en kille på en (för bägge) ny ort, Stavanger. Istället för att hyra något till att börja med bestämde de sig för att bygga ett hus, lyxigt och handikappanpassat för att hennes MS-sjuka mor skulle kunna hälsa på under längre perioder. Den blivande sambon flyttade i förväg, men innan huset ens var färdigt var förhållandet det. Huset såldes för 2,7 miljoner under utropspriset.

Tror ni att hon lärde sig något av det? Nej, sådana människor gör ju aldrig det. Nästa gång hon köpte hus slutade det med att hon fick betala 140000 per månad bara för lånet, varav 90000 kr i räntor! Det var allt vi fick veta (förutom att hon inte hade råd att skaffa möbler), men lånet måste ha varit på 20-25 miljoner.

En annan egenhet som framkom var hennes förkärlek för abonnemang. Det var tusentals kronor som varje månad gick till tidningsprenumerationer hon inte läste, astrologitrams hon glömt bort, appar och inte minst ett gymkort på SATS som hon inte använde överhuvudtaget. Programledaren, som tidigare gjort ett slags Lyxfällan-program med gästen, hade konstaterat att det skulle gå att spara 50000 kr om året på hennes onödiga abonnemang och det tror jag på. Det billigaste SATS-abonnemanget jag hittar (och något säger mig att ”billigast” aldrig är aktuellt) går på 789 kr/månad, så bara där är det nästan tiotusen att spara.

Det märkligaste av allt är att om man skulle ställa upp min ekonomi bredvid hennes är jag inte alls säker på att hon skulle ses som den mest extrema. Hon är inte normen (ens i Norge), men om gemene man fick jämföra hennes mat-, abonnemangs- och lånevanor med min odling av grönsaker, frihet från streamingtjänster, gamla bil och återanvändning av allt från papper till gamla lakan vågar jag nästan sätta en slant på att det är jag som får UFO-stämpeln. Jag bär den inte med stolthet, men med förundran.

Undvik den lokala specialiteten!

I sommar kommer många av er resa på semester och uppleva nya saker, oavsett om ni åker till Asien eller till Askersund. Gör gärna det, att resa kan vara ett bra sätt att vidga sina vyer. Jag vill däremot slänga in en brasklapp – undvik den lokala grejen, vare sig det är en omtalad smaksensation på den lokala restaurangen eller en sport som inte finns någon annanstans.

Jag ska förklara varför. Nästan allt i vår samtid började som en lokal specialitet. Pizza och sushi fanns inte plötsligt i vartenda gathörn. Det började någonstans i världen (Italien respektive Japan i de fallen) med att driftiga människor testade något nytt, fick positiv respons, fortsatte, fick efterföljare, och till slut växte det okontrollerbart över världen.

Den lokala specialiteten på ditt resmål i sommar kan förvisso vara en sådan sak och så kan du i framtiden skryta med att du spelade falbly eller käkade forackor medan de var helt okända fenomen. Men troligare är att de inte blivit internationella succéer av en anledning – att det inte var särskilt bra. Om detta vore Beatles hade ni aldrig hört talas om det bandet:

Så skippa den där drinken bestående av mesost och vodka. Lokalbefolkningen kan vara hur stolt som helst över den, men vore den god hade den varit en internationell succé. Att den bara finns på ditt semestermål är ingen exklusiv kvalitetsstämpel, det är en överlevnadsinstinkt.