Ström i storm

Stormen Johannes ledde till många strömavbrott, bl a i Åshammar i södraste Norrland där en familj fick leva strömlöst i tre dagar. Ingen drömsituation, det fattar jag, men blir ändå förvånad över den strömlösa kvinnans reaktion:

”Vi har haft strömavbrott förr och det har ju kommit tillbaka, alltså samma dygn. Så vi var inte alls förberedda på så här långt.”

MSB kan nog producera hur många broschyrer som helst. Det verkar som att alla måste drabbas av allt innan de tar varningar på allvar. Det har väl pratats om strömproblem i Sverige hur länge som helst, att vi bör vara förberedda på en vecka utan el i väggarna eller vatten i kranen. När det så händer reagerar många med att det här var helt omöjligt att föreställa sig innan det hände.

Allvarligt, vad ska till för att få upp lite krisberedskap i samhället? Borde myndigheterna fimpa strömmen för vartenda hus ihop med ett hembesök där man förklarar att ”detta kommer att hända i skarpt läge förr eller senare, så tar ni inte tag i det nu sitter ni så småningom i skiten”? Jag är själv ingen prepper, men lite självbevarelsedrift har jag.

Nu verkar det inte ha gått sådan himla nöd på Åshamrarna. Kvinnan berättar lite skräckslaget att de haft 14 grader inne när det var som kallast. Med undantag för rummen jag tillbringar mest tid i har jag haft ett kallare snitt än det varje dag sedan oktober. De må kalla det krissituation, jag kallar det livet i ett dåligt isolerat hus.

Det som händer på börsen stannar på börsen

Nytt år, nya bekymmer. Så här vid årsskifte är det många som reflekterar över sin ekonomi. För mig som dagligen matar in mina siffror i ett kalkylblad blir det då väldigt uppenbart att mina ekonomiska förändringar under året till stor del följer börskurvorna. Går börsen bra går min ekonomi bra, nästan helt oberoende av hur mycket jag jobbat, om jag sålt mycket honung eller gjort en bra affär i ”den riktiga världen”, utanför börsen. Går börsportföljen tvärtom dåligt finns det inget jag gör utanför börsen som kan ändra på det.

Många känner säkert igen sig i det, och då ser jag en uppenbar risk för att börsen ska göra oss liknöjda. Vad är det för vits med att försöka tjäna en femhundring eller spara pengar på att handla kläder på rea när ett hack i börskurvan betyder så otroligt mycket mer för ens privatekonomi?

Tricket är att hålla isär tillgångarna/inkomsterna. Låt oss anta att börstillgångarna stiger med i snitt fyra procent om året. Om du gör något smart vid sidan av som ger dig tiotusen kronor får du tiotusen mer att röra dig med, helt oberoende av börsen. Om du inte behöver dem nu kan du låta dem öka med börsens hastighet. Hittills har jag aldrig träffat någon som sagt sig ha för mycket pengar.

”Fullt på kontot, jag avstår.”

Om du slösat bort pengar, lagt dem på något meningslöst och grämer dig över det – då kan du trösta dig med att förlusten ändå bara motsvarar ett hack i börskurvan. Men först i efterhand, inte för att rättfärdiga nutida eller framtida slöseri.

Gott nytt år!

Va? Dart?!

Jag har inget emot udda sporter och har i vanlig ordning ägnat mellandagarna åt att följa VM i snabb- och blixtschack, ett evenemang med stora prispengar. Ändå höll jag på att studsa ur stolen när jag läste att svenske Andreas ”Dirty Harry” Harrysson fick sextiotusen pund (743000 kr) för sin delade niondeplats i dart-VM. Dart?!

Jag har haft mycket kontakt med en före detta landslagsspelare och läste på lite om spelet när jag skulle underhålla på en fest med många pilkastande elitspelare, men jag kunde inte ana att det fanns så mycket pengar i dart. Jag fattar att det finns spelare som tränar seriöst, men nog är det väl i första hand ett spel som utövas på puben, företrädesvis på fyllan?

Efter att ha läst om Dirty Harry inser jag också att dartspelare, eller i alla fall han, har höga utgifter:

”Nu får han använda prissumman på 740000 kronor till att ta några extra dagar ledigt från jobbet på fönsterramsfabriken i Hultsfred.

– Det betyder mycket. Nu kan jag satsa på darten. Nästan allt kommer gå till darten tror jag. Jag kanske kan ta en extra dag ledigt nu och köra på darten, säger Harrysson.”

Jag trodde att ”Dirty Harry” var smålänning, men det verkar inte så. Det är alltså oklart om tre kvarts miljoner kronor räcker till en ledig dag eller ”några extra dagar”, men allt under ett år låter för lite, i mitt tycke. De pengarna hade hållit mig flytande i ett decennium om det knep.

Dartkanalen klargör (förutom att de inte kan skilja på ”de” och ”dem”) att de bästa spelarna internationellt tjänar flera miljoner bara i prispengar. Sedan tillkommer det tydligen både sponsorer och merch. Återigen – i dart?!

Jag hade inte tänkt avge några nyårslöften, men kanske borde jag bestämma mig för att lägga två timmar om dagen på att försöka bli en bättre dartspelare. Synd bara att det är ett så erbarmligt tråkigt spel. Nåväl, kul för honom. Stiligt skägg i alla fall.

Off Grinchen

Media behöver lite enkla artiklar i helgtider, gärna sådana som går att skriva i förväg. En av årets handlar om ”Off grid-Johanna”, en kvinna som gjort sig känd i media för att hon inte har ström, inte rinnande vatten och nu för att hon inte firar jul (man undrar ju lite vad hon inte ska göra härnäst).

Nu låter det säkert som att jag har ett horn i sidan till ”inte”-kvinnan, men det har jag absolut inte. Jag firar ungefär lika lite jul själv (även om det faktiskt är jag på bilden ovan) och uppskattar alla som vågar ta egna val, inte bara i juletid.

På nätet såg jag teorier om att statsmedia gjort inslaget för att de har en plan att få svenskarna att sluta fira jul eftersom SVT hatar svenska traditioner. Jag är inte alls så konspiratorisk utan tror helt enkelt att julstressade svenskar vill se att det finns en annan väg. Johanna berättar att hennes julfirande vänners vanligaste replik de senaste veckorna har varit:

”Jag ska bara klara mig igenom den här julen.”

Vad man än tycker om julen kan vi väl vara eniga i att om det är synen på jul bör man ändra något i sitt liv? Så vad hindrar? Sociala regler, slentrian, rädsla för att sticka ut eller en vilja att passa in och verka normal. Där tror jag att vi har några av svaren. Samtliga tycker jag är bra mycket underligare än att som Johanna välja bort julpynt, julgran och julklappar eftersom hon inte finner glädje i det. Varför ska människor krångla till saker hela tiden?

Nya bolåneregler

Från april vill regeringen lätta amorteringskravet och höja bolånetaket enligt ett nytt förslag. Detta gör man för att unga människor lättare ska komma in på bostadsmarknaden. Hur tror ni det kommer att funka?

Tänk att politiker aldrig förstår att deras åtgärder får följdverkningar. Höjer man inkomstskatten kommer folk jobba mindre. Jävlas man med folket flyttar de från kommunen eller i värsta fall från landet. Och gör man det lättare att låna mer kommer bostadspriserna gå upp.

Arturo Arques på Swedbank säger att förstagångsköparna är de som vinner på detta. Jag skulle säga att de verkliga vinnarna är bankerna. De unga kommer möjligen lättare in på bostadsmarknaden, men till ett högre pris. Framförallt kommer de lättare in i låneslaveriet.

Till sakfrågorna då. Är det rimligt med lägre amorteringskrav? Möjligen. Så länge man betalar ränta tycker jag att det är låntagaren som ska bestämma hur snabbt han vill betala tillbaka lånet. Har banken bedömt att man har råd med lånet kvittar det väl för dem hur högt lånet är i förhållande till årsinkomsten?

Höjningen av taket så att man återigen kan låna upp till 90 procent av bostadens värde tycker jag däremot är helt galen. Kanske borde det vara upp till bolånegivare och -tagare att bedöma, men jag tycker även att 85 procent var för högt. Har man inte råd att köpa åtminstone halva bostaden borde man avstå. Jag fattar att det är svårt i Stockholms innerstad där även ettorna går för tre miljoner, men har man inte råd kanske man inte ska bo innanför tullarna.

Så tycker jag och ni är varmt välkomna att idiotförklara mig i kommentarsfältet.

Jordgubbsfilosofin

Det kan sägas mycket om den norske miljardären Petter Stordalen, men en sak kan han lära oss alla, något han kallar jordgubbsfilosofin (eller jordbærfilosofien på ett vackrare språk).

Petters pappa var livsmedelshandlare och för att lära sonen om affärsverksamhet lät han Petter sälja butikens jordgubbar ute på torget. När sonen gnällde över att hans jordgubbar inte var tillräckligt stora eller röda svarade pappan:

”Petter, jag ska lära dig en sak – sälj de bär du har, för det är de enda du kan sälja.”

Alltså: Skit i konkurrenterna, sälj det du har. Försök att lyckas istället för att leta ursäkter för varför du misslyckas. Vi har alla våra förutsättningar och tillkortakommanden. Vi kan försöka förbättra dem, men om du tror att du misslyckas för att du är kvinna, man, dvärg, bisexuell, svart eller vit spelar det ingen roll om du har rätt eller fel. Det väsentliga är att du fokuserar på fel saker.

Det här tyckte Petter var så himla smart att han kallade det hela för jordgubbsfilosofin och grundade ett helt affärsimperium där allting heter något med strawberry. Jag tror som sagt att det här är något vi alla behöver ta till oss. Själv har jag träffat massor av människor som utgår ifrån att deras kön eller ursprung ger dem orättvisa hinder. En del hade säkert rätt, några hade helt uppenbart fel, men det kvittar.

Och för att återkomma till Stordalens jordgubbar tänker jag nog tanken på varenda marknad där jag säljer honung att om jag bara hade fått en bättre plats eller färre konkurrenter hade försäljningen gått himla mycket bättre. Möjligt, och det kan göra att jag inte åker till den marknaden igen, men väl på plats får vi alla kämpa på så gott det går med de ”jordgubbar” vi har.

Klyftorna växer – hurra!

Lagom till jul basunerar statstelevisionen ut att klyftorna växer. Antalet miljardärer har tiodubblats på drygt tjugo år medan ”de allra flesta äger väldigt lite”.

Samtidigt konstateras att genomsnittssvenskens tillgångar tredubblats. Mina egna tillgångar har ökat mycket mer än så, men det är en orättvis jämförelse eftersom jag till skillnad från genomsnittssvensken blivit mycket äldre, ett år om året faktiskt. Innan jag läste artikeln hade jag hur som helst ingen aning om att jag borde känna mig kränkt över att miljardärerna också blivit rikare, och tio gånger fler.

Fast det hade jag på känn. Jag har bara inte förstått på vilket sätt jag får det sämre av att miljardärerna blir fler. Smakar maten mindre, blir huset dragigare, går bilen sämre? Förra året steg min aktieportfölj med 34,1 procent. Till stor del tack vare att några stora bolag blev ännu större. Det tjänade jag – med mina mått mätt – massor av pengar på, men grundarna och direktörerna i bolagen tjänade mångdubbelt mer. Några av dem blev helt säkert miljardärer.

Det må vara dem väl unt. Och är det inte det så hände det i alla fall. Vi andra kan välja om vi ska glädjas med dem eller känna avundsjuka. Miljardärernas liv förändras inte av det. Våra egna lär åtminstone inte bli bättre av att vi tar på oss offerkoftor.

Vi kan rösta på politiker som lovar att försöka försämra miljardärernas liv. Förmodligen lyckas de inte, men gör de det blir det mindre skattepengar till behövande, färre arbetstillfällen och sämre börser. Mindre klyftor? Kanske, men vem tjänar på det?