Varför är ”downshiftare” alltid vänster?

Jag läser/hör/ser ibland om personer med åsikter om ett hållbart samhälle som jag sympatiserar med. Vi tar ett exempel för att det ska bli konkret. Artikeln handlar om Fredrika som flyttat ut från Stockholm till Mölnbo utanför Södertälje. På sin Facebooksida skriver hon att hon förlorat förtroendet för staten. I Mölnbo bygger hon ett lokalt nätverk av människor som vill ha mer kontroll över hur de lever och vad de äter.

”Det låter ju lite som ett slags hippiekollektiv, det här. Kan man kalla det för det?

- Jag tror inte att man behöver vara hippie för att vilja vara producent och inte konsument. Om man tittar på de olika medlemmarna i gruppen så skulle du se att det är stor mångfald mellan vad folk har för värderingar och idéer och mål och så vidare, men det vi delar är ett behov av samarbete och av lokal matproduktion.”

Jag tycker att det låter vettigt och håller med om att man inte behöver vara övervintrad 68-flummare för att vilja ha makten över sitt eget liv. Man kan såklart vara det, men lika gärna libertarian eller bara en helt vanlig kapitalist. Kort sagt, här kan människor från höger till vänster ta varandra i hand.

Men varför är då nästan alla som tycker till om detta i offentligheten långt åt vänster på den politiska skalan? Fredrika är ättling till en S-minister och skriver om ”alla galningar till politiker o dyl som inte delar den socialistiska värdegrunden när det kommer till migration och integration”. Jag trillar inte direkt av stolen av förvåning, en stor majoritet av alla som öppet intresserar sig för självförsörjning är uttalat vänster. Varför?

Själv ser jag mig varken som höger eller vänster utan rakt fram, men när andra försöker ”facka” in mig på skalan är det fler som ser mig som höger än vänster. För nej, jag delar inte ”den socialistiska värdegrunden”, men försöker respektera dem som gör det. Ibland lyckas jag.

Jag har lyssnat på självförsörjnings- och minimalistpoddar så länge fenomenet funnits, och tror att samtliga gjort en grej av att de är vänster. De tycks hata buffertar och betonar att de håller sin konsumtion nere i solidaritet med fattiga eller av miljöhänsyn, aldrig någonsin för att spara pengar för egen del.

Jag värnar gärna om miljön och mina medmänniskor, men jag har inga problem att stå för att jag också gillar den ekonomiska trygghet sparat kapital ger mig – personligen. Jag anser att det även på ett individuellt plan ska löna sig att jobba hårt, att det är rättvist att den som tjänat pengar ska få behålla dem.

Jag har inget behov av uppbackning för mina livsval varken från höger eller vänster. Jag tycker bara att det är märkligt att man många gånger sätter likhetstecken mellan minimalist och politisk vänster. Eller är det så enkelt att ”vänsterfolk” med behov av personlig frihet kallar det för downshifting medan ”högerfolk” använder begreppet FIRE? För mig handlar dessa frågor om personliga val helt frikopplade från politiska ideologier. Är det mig det är fel på, eller är det (som vanligt) den övriga världen?

Årets icke-föräldrar?

En läsarfråga i Amelia fångade min uppmärksamhet:

”Hej Gunilla, vi är verkligen ingen fattig familj men vi har heller inget överflöd. Barnen får märkeskläder ibland, men bara om det är på rea. Det har aldrig varit ett problem förrän dottern började på ny skola i höstas. Hennes nya klasskompisar kommer från 'bättre' familjer och de får allt de pekar på. Hon är helt knäckt för att vi inte har råd med den livsstilen och hotar med att sluta gå till skolan.
/Maria”

Psykoterapeuten ger goda råd, att förklara de ekonomiska förutsättningarna för dottern, att lära henne om pengars värde och att märkeskläder inte är hela världen. Men (förutsatt att dottern talat sanning och inte i själva verket blir mobbad och slagen dagligen) här tycker jag att brevsvararen kunde gått på betydligt hårdare och adresserat det verkliga problem – föräldrarna och deras bristande uppfostran.

Tyvärr framgår inte åldern på barnet, men eftersom hon tycks fixerad av märkeskläder vågar jag gissa på någonstans mellan 10 och 13. I värsta fall ännu äldre och i så fall är problemet ännu värre. För här gäller det att dra i nödbromsen innan föräldrarna har skapat ett kravmonster som kommer att känna sig förfördelad hela livet.

Till att börja med är det bra om föräldrarna tar till sig expertens råd om att förklara hur pengar funkar, men det är ett arbete de borde ha satt igång för länge sedan, redan före skolåldern. Det är inte rimligt att mellanstadiebarn går runt och tror att deras familj kan köpa exakt allt andra familjer kan, bara viljan är tillräckligt stark.

Den andra delen i min kritik mot föräldrarna tar psykoterapeuten upp på slutet:

”Lyssna vad dottern tycker är jobbigt med att de andra har pengar och kläder som hon inte har. Prata om att pengar och kläder inte handlar om vem hon är som person. Utforska om det finns elever i skolan som har andra intressen och stilar. Ta reda på hur hon tänker kring det.”

Med andra ord: Hur kommer det sig att er dotter blivit en ytlig och osäker människa utan personlighet och som invaggats i villfarelsen att vilka märken hon har på sina kläder är viktigare än hur hon beter sig och att hon klarar av att stå upp för sig själv?

Brorsan?

Den här ungen (och alla andra) kommer att möta så mycket större utmaningar i livet och just nu tycks hennes verktyg att möta dessa vara helt obefintliga. Vad har föräldrarna gjort för att ens få kalla sig föräldrar, mer än att föda och ge barnet mat? Häpnadsväckande uselt föräldraskap!

Grannfejd

Grannfejder kan vara begripliga, men ofta tycker jag att de ser ut som Sebastian Ingrossos tjafs i Djursholm som jag uppfattar som en sandlådekonflikt för människor med för mycket tid och pengar.

Det handlar om en häck grannarna tycker är för hög och en stolpe som gjort att besökare kört in på grannarnas tomt eller åtminstone riktat sina strålkastare mot deras hus – buhu, så hemskt. Så då blev det rättegång med en dom i Ingrossos favör. Oklart om det berodde på att anklagelserna var tramsiga eller om domstolen bara konstaterade att Ingrosso sålt huset och därför lät bli att ens pröva argumenten. Grannarna får hur som helst betala nästan tvåhundratusen bara för motpartens advokatkostnader.

De flesta grannkonflikter tror jag vore ganska lättlösta genom att knacka på och berätta vad som tynger en. ”Din granhäck skymmer vår utsikt, kan vi lösa det?” De flesta människor jag träffat vill inte ha konflikter, särskilt inte där de bor, men om min granne hade gått till polis eller domstol för att han stört sig på något hos mig som han inte vågar konfrontera mig direkt med hade jag också ilsknat till.

Förutom att en grannkonflikt kan göra livet till ett smärre helvete kan det kosta pengar när man ska sälja. Jag vet en kille vars granne gnällde på att han hade en massa bilar på tomten. När grannen hade visning blev den ljudsatt av den bilintresserade grannen med motorljudet från Helvetet, som ”tack för den här tiden”. Jag var själv på en lägenhetsvisning där en av grannarna ramlade in full som en kastrull för att berätta för oss spekulanter om den sköna stämningen i huset. Det var inte min typ av bostad, men om så vore hade jag nog dragit öronen åt mig vid tanken på att dela trappuppgång med Dynamit-Harry.

”Jag bor där uppe.”

Är det inte tillräckligt med riktiga problem i världen? Att grannens vänners bilar lyser på din fasad är inte ett av dem, även om det ”stör bland annat sömn” som det stod i grannarnas stämningsansökan. ”Bland annat” förresten, vad mer störde de – grannarnas egon? Man ska såklart stå upp för sin rätt, men min gissning är att människor på en bra plats i livet står över sånt här, så kanske borde de jobba med det istället.

Konsten att tjäna pengar

Jag blev kontaktad av Nordpolen förlag som frågade om jag inte ville läsa deras nyutgåva av boken Konsten att tjäna pengar, skriven av P.T. Barnum 1880, och det tyckte jag var för skojigt för att tacka nej till.

Jag inbillar mig att det är ett par utmaningar med att ge ut 145 år gamla böcker. Dels språket. Det kan naturligtvis moderniseras, men går man för långt med det finns risken att det blir som när politiker låtsas vara folkliga genom att använda ungdomsslang (som de tror är) ”i tiden”. Och så är det innehållet. När texter och tankar viftas bort som förlegade efter bara några månader, kan verkligen en bok om ekonomi skriven på 1800-talet ha något att säga oss idag?

Så det var med stort intresse jag tog mig an boken och jag blev positivt överraskad. Barnum har ett rappt språk och torr humor som jag uppskattar. Han höll på med affärsverksamhet under hela livet, både seriös och mindre seriös, lyckad och mindre lyckad, drev cirkus och museum, var freakshowsföreståndare, artistmanager, höll föredrag, skrev böcker och hann även med en sväng i politiken, så han hade definitivt erfarenheter att dela med sig av.

Med kapitel som ”Undvik skulder”, ”Ta saken i egna händer” och ”Gå inte i borgen utan säkerhet” låter det som något jag skulle ha kunnat skriva. Här finns både konkreta råd om affärsstrategier och marknadsföring fullt gångbara på 2000-talet, och rent filosofiska tankegångar som att penningen ”är en fantastisk tjänare men en fruktansvärd herre”. Och lyssna till detta enkla råd som tveklöst hade fått Sparo-godkänd stämpel:

”Sann sparsamhet handlar om att se till att inkomsten alltid överstiger utgifterna. Bär om nödvändigt de gamla kläderna lite längre, avstå från de nya handskarna, laga den gamla klänningen och ät billigare mat om det behövs så att du under alla omständigheter – såvida ingen oväntad olycka inträffar – får en positiv mellanskillnad. Placerade slantar förräntar sig och växer över tid, och så når man så småningom det eftertraktade målet. Det krävs kanske lite träning för att få till den sortens sparsamhet, men när du väl har vant dig vid den kommer du att märka att förnuftigt sparande ger större tillfredsställelse än oförnuftigt slösande.”

Några kapitel är bara 6-7 rader långa, men det räcker. Volym bör aldrig bli ett självändamål. För den som har möjlighet skulle jag föreslå att man segdrar på boken och bara läser ett kapitel åt gången och låter det mogna i huvudet. För boken är kort med sina 70 sidor. Kanske var det ett vinnande koncept på 1800-talet när boken inte konkurrerade mot internet och Netflix utan sådana där världsliga saker som fjorton timmars arbetsdag för att inte svälta ihjäl.

Å andra sidan är det få människor som orkar läsa en hel bok i dagens Tiktok-samhälle, så kanske funkar kortformatet även nu. För 98 spänn kan det också vara en bra present till en ung människa med ekonomiska ambitioner. Eller för den delen till någon utan ekonomiska ambitioner. Kul var den hur som helst (och för ordningens skull ska sägas att jag inte fått betalt för att säga detta eller något annat om boken).

Ström i storm

Stormen Johannes ledde till många strömavbrott, bl a i Åshammar i södraste Norrland där en familj fick leva strömlöst i tre dagar. Ingen drömsituation, det fattar jag, men blir ändå förvånad över den strömlösa kvinnans reaktion:

”Vi har haft strömavbrott förr och det har ju kommit tillbaka, alltså samma dygn. Så vi var inte alls förberedda på så här långt.”

MSB kan nog producera hur många broschyrer som helst. Det verkar som att alla måste drabbas av allt innan de tar varningar på allvar. Det har väl pratats om strömproblem i Sverige hur länge som helst, att vi bör vara förberedda på en vecka utan el i väggarna eller vatten i kranen. När det så händer reagerar många med att det här var helt omöjligt att föreställa sig innan det hände.

Allvarligt, vad ska till för att få upp lite krisberedskap i samhället? Borde myndigheterna fimpa strömmen för vartenda hus ihop med ett hembesök där man förklarar att ”detta kommer att hända i skarpt läge förr eller senare, så tar ni inte tag i det nu sitter ni så småningom i skiten”? Jag är själv ingen prepper, men lite självbevarelsedrift har jag.

Nu verkar det inte ha gått sådan himla nöd på Åshamrarna. Kvinnan berättar lite skräckslaget att de haft 14 grader inne när det var som kallast. Med undantag för rummen jag tillbringar mest tid i har jag haft ett kallare snitt än det varje dag sedan oktober. De må kalla det krissituation, jag kallar det livet i ett dåligt isolerat hus.

Det som händer på börsen stannar på börsen

Nytt år, nya bekymmer. Så här vid årsskifte är det många som reflekterar över sin ekonomi. För mig som dagligen matar in mina siffror i ett kalkylblad blir det då väldigt uppenbart att mina ekonomiska förändringar under året till stor del följer börskurvorna. Går börsen bra går min ekonomi bra, nästan helt oberoende av hur mycket jag jobbat, om jag sålt mycket honung eller gjort en bra affär i ”den riktiga världen”, utanför börsen. Går börsportföljen tvärtom dåligt finns det inget jag gör utanför börsen som kan ändra på det.

Många känner säkert igen sig i det, och då ser jag en uppenbar risk för att börsen ska göra oss liknöjda. Vad är det för vits med att försöka tjäna en femhundring eller spara pengar på att handla kläder på rea när ett hack i börskurvan betyder så otroligt mycket mer för ens privatekonomi?

Tricket är att hålla isär tillgångarna/inkomsterna. Låt oss anta att börstillgångarna stiger med i snitt fyra procent om året. Om du gör något smart vid sidan av som ger dig tiotusen kronor får du tiotusen mer att röra dig med, helt oberoende av börsen. Om du inte behöver dem nu kan du låta dem öka med börsens hastighet. Hittills har jag aldrig träffat någon som sagt sig ha för mycket pengar.

”Fullt på kontot, jag avstår.”

Om du slösat bort pengar, lagt dem på något meningslöst och grämer dig över det – då kan du trösta dig med att förlusten ändå bara motsvarar ett hack i börskurvan. Men först i efterhand, inte för att rättfärdiga nutida eller framtida slöseri.

Gott nytt år!

Va? Dart?!

Jag har inget emot udda sporter och har i vanlig ordning ägnat mellandagarna åt att följa VM i snabb- och blixtschack, ett evenemang med stora prispengar. Ändå höll jag på att studsa ur stolen när jag läste att svenske Andreas ”Dirty Harry” Harrysson fick sextiotusen pund (743000 kr) för sin delade niondeplats i dart-VM. Dart?!

Jag har haft mycket kontakt med en före detta landslagsspelare och läste på lite om spelet när jag skulle underhålla på en fest med många pilkastande elitspelare, men jag kunde inte ana att det fanns så mycket pengar i dart. Jag fattar att det finns spelare som tränar seriöst, men nog är det väl i första hand ett spel som utövas på puben, företrädesvis på fyllan?

Efter att ha läst om Dirty Harry inser jag också att dartspelare, eller i alla fall han, har höga utgifter:

”Nu får han använda prissumman på 740000 kronor till att ta några extra dagar ledigt från jobbet på fönsterramsfabriken i Hultsfred.

– Det betyder mycket. Nu kan jag satsa på darten. Nästan allt kommer gå till darten tror jag. Jag kanske kan ta en extra dag ledigt nu och köra på darten, säger Harrysson.”

Jag trodde att ”Dirty Harry” var smålänning, men det verkar inte så. Det är alltså oklart om tre kvarts miljoner kronor räcker till en ledig dag eller ”några extra dagar”, men allt under ett år låter för lite, i mitt tycke. De pengarna hade hållit mig flytande i ett decennium om det knep.

Dartkanalen klargör (förutom att de inte kan skilja på ”de” och ”dem”) att de bästa spelarna internationellt tjänar flera miljoner bara i prispengar. Sedan tillkommer det tydligen både sponsorer och merch. Återigen – i dart?!

Jag hade inte tänkt avge några nyårslöften, men kanske borde jag bestämma mig för att lägga två timmar om dagen på att försöka bli en bättre dartspelare. Synd bara att det är ett så erbarmligt tråkigt spel. Nåväl, kul för honom. Stiligt skägg i alla fall.