Sjukt friskvårdsstöd

Det diskuteras ibland vilken träning som ska kunna täckas in av friskvårdsstöd. Att ”sexsalonger” inte ska göra det låter rätt givet, men jag blir inte förvånad när det händer. Företagen knyts till friskvårdsportaler med gemensamma medlemskort och plötsligt är thaimassagesalonger inkluderade i kommunanställdas friskvård.

Själv tycker jag inte detta borde vara gränsfall. Även om så dessa massagesalonger skulle ägna sig åt massage borde det inte räknas som friskvård mer än vad exempelvis biobesök eller doftljus gör. Vill man sponsra anställdas friskvård får man betala deras träning, inte att de slappar hos en massös.

Men det finns ett ännu bättre system. Sluta att manipulera personal till att ta hand om sin egen hälsa! Betala människor när de utför arbete och ta så lite som möjligt av lönen i skatt. Betro vuxna människor med att ta hand om sina egna liv!

Att staten slutar att agera föräldrar åt vuxna medborgare skulle ha ytterligare en fördel, de skulle få behålla mer av sina egna löner och sedan själva kunna välja om de vill köpa ”thaimassage” eller något annat för pengarna. En del skulle göra dåliga val, självklart, men vad är vitsen med ett liv man inte får välja själv utan som istället utformas av staten, som tror sig kunna välja bättre?

Förfallna hus lagar sig inte själva

Här är ett ämne som varit uppe förut, hus på landsbygden som ramlar ihop utan underhåll, och myndighetspersoner som är frustrerade över att deras kommuner och regioner bokstavligt talat förfaller.

Jag förstår deras frustration, för att inte säga ilska. Men vad är lösningen? Jag anar på byggnadsinspektören från Filipstads kommun i inslaget, att hon tycker att folk minsann borde ta sitt ansvar och inte låta sina hus gå tillbaka till naturen utan istället reparera och sälja dem, men så länge värdet på husen hålls på ett minimum bara pga platsen de ligger på kommer det inte att hända.

Det beror i sin tur på bristande arbetsmarknad och samhällsservice. Sedan spelar det ingen roll om du köpt huset för att bo i, ha som sommarställe eller – troligast – du övertagit huset när dina föräldrar inte längre lever eller kan bo kvar i det. Det finns inte en människa som satsar en halv miljon i ett hus som i bästa fall blir värt hundratusen efter renovering.

Vill kommunen få husen rivna får de erbjuda sig att göra det kostnadsfritt, men kommunpolitikerna har inte heller pengarna att göra detta. Alternativ 2 är att Sverige ser till att den gamla slitna klyschan ”Hela Sverige ska leva” betyder något. Glesbygdsstöd, satsningar på näringslivet, bygg upp en framtidstro – allt är tillåtet!

Men gör något, att bara snacka om hur viktigt det är att folk ska kunna bo på landet påverkar inte huspriset ett enda öre. Särskilt inte efter så många år, när generation efter generation fått lära sig att det bara är retorik från samtliga partier. Spökstäder förvandlas inte till pittoreska byar fyllda av spirande framtidstro helt av sig själva.

En Rolex?

När jag började löpträna tänkte jag att det kunde vara kul att ha en gps-klocka, för att hålla koll på puls och tempo, men inte minst för att alltid veta hur långt jag springer. För att inte riskera att sitta med en leksak till ingen nytta bestämde jag mig för att först springa 25 löprundor. Står jag ut så länge, tänkte jag, köper jag klockan. Jag har för mig att den kostade 1500 kr, vilket många ser som växelpengar, men jag är ändå nöjd med att jag avvaktade tills jag kände att löpningen var en etablerad aktivitet i mitt liv.

Detta ska inte handla om mig. Det var en bakgrund för att visa hur olika olika människor tänker. Mats, 20, köpte inte en utgående Garmin utan en Rolex för 32000 kr. Det beskrivs som en ”drömklocka”, men efter att bara ha använt klockan vid fem tillfällen ledsnade Mats på den och sålde den vidare på en auktionssajt för 20000 kr.

Sedan fick han ett helvete med att få ut pengarna eftersom Posten i Italien först skrivit att klockan gått tillbaka till avsändaren för att sedan ändra sig till att den hämtats ut av köparen. Auktionssajten skickade aldrig pengarna till Mats eftersom de inte fattat att leveransen var fullbordad. Nåväl, det där ordnade upp sig, men det är inte det som är det bestående intrycket hos mig utan att en tjugoåring slantar upp 32000 kr för en klocka han egentligen inte ville ha när han tänkte efter, och förlorade 12000 kr på en klocka han enbart använde vid fem tillfällen.

När jag köpte min femtonhundrakronorsklocka var jag nästan dubbelt så gammal som Mats och hade antagligen en betydligt stabilare ekonomi. Kanske har jag en gammalmodig syn på ekonomi, men jag tycker faktiskt att det är helt sjukt att en tjugoåring betalar tiotusentals kronor för ett armbandsur, som han dessutom inte hade behov av.

Dags för svensk DOGE?

Jag är inte så engagerad av amerikansk politik så länge den inte berör andra länder (vilket tyvärr händer alltför ofta), men det nyinrättade effektiviseringsdepartementet DOGE tycker jag är intressant. Visst lät det sunt att inrätta en myndighet för att få koll på vart statens pengar tar vägen, det hade inte varit fel i Sverige heller.

Men att Musk på en enda månad skulle lyckas spara 589 miljarder, låter helt sanslöst. Bl a skalades tvåtusen tjänster bort på biståndsmyndigheten USAID som bl a skickat mångmiljonbelopp till pengatvättsorganisationen The Clinton Foundation. Den som vill veta exakt vad man sparat på kan se det på DOGE:s webbsida.

Jag har inte gjort det och tänker inte recensera varje steg, men ser det som ett sundhetstecken om man ser varje bortslösad skattekrona som en stöld från folket. Ett annat tecken på friska vindar är att skattefinansierade människor börjar frågas vad de gör på jobbet. Det ser de själva som värsta ifrågasättandet, vilket också visar vilken skyddad verkstad de levt i. Det är självklart för alla anställda att chefen då och då vill se vad du åstadkommit, och jobbar du för skattepengar är högsta chefen skattebetalarkollektivet.

Vad vi alla undrar är väl om detta kan komma till Sverige. Svaret på kort sikt är antagligen nej, men det som börjar i USA har en förmåga att spridas över världen och till slut finns det kanske en effektiviseringsmyndighet i vartenda gammalt I-land. Sverige brukar inte längre gå i spetsen i teknik, men faktiskt började Jens Nylander granska skatteflöden med hjälp av AI långt innan jag hade sett Elon Musk hoppa på det tåget, så kanske, kanske skulle Sverige kunna överraska positivt här. Jag skulle ljuga om jag sa mig vara förhoppningsfull, men även en trasig klocka visar exakt rätt tid två gånger per dygn.

Fortsätter ni?

Priset på ett paket kaffe påstås snart gå över hundralappen. Jag är tveksam till det, men det hävdar journalister som vill ha klick och politiker som försöker göra partipolitik av misslyckade kaffeskördar.

Men att det blivit dyrt på sistone har jag noterat. Själv har jag lyckligtvis ett lager av Dollarstore-kaffe inköpt för 35 kr halvkilot, men förr eller senare kommer det ta slut för vid min senaste kontakt med företaget berättade de att de slutat att ta in det.

Så om några månader kanske jag också tvingas betala uppemot hundra kronor för ett halvkilo kaffe. Det skulle kunna göra 2 kr per mugg vanligt bryggkaffe och även om det inte låter så farligt blir det med nuvarande konsumtion ganska många tusenlappar per år. Jag har råd, men inte lust. Då tänker jag att det får bli mer te istället.

Kanske kommer jag uppskatta kaffet mer om jag dricker en kopp om dagen eller ett par koppar till helgen istället för morgon, förmiddag, eftermiddag, kväll. För övrigt tror jag att jag skulle få mer glädje per liter om jag istället för att bälga i mig stora muggar varje gång drog ner det till hälften, enligt Farbror Fris ”halv mazarin”-filosofi. Den där första härliga kaffeklunken och eftersmaken blir ju inte sämre av mindre totalvolym.

En viktig del med kaffet för mig tror jag är känslan av ledighet. Kaffet blir en belöning för ett utfört arbete eller för att jag orkat mig upp idag igen (ja, ibland krävs det inte mycket för att fira). Fram till 2010 använde jag cigaretter på samma sätt – efter måltid, arbetspass, jobbigt möte, trevligt möte... Det tog ett tag att bryta mönstret, men femton år senare tänker jag inte på rökning efter avslutad måltid, däremot kaffe.

Vad säger ni andra, kommer ni dricka lika mycket kaffe oavsett pris så länge ni har råd eller känner ni också att allt för stora prishöjningar kommer resultera i färre koppar eller mindre kaffe per kopp? Eller tycker ni helt enkelt att jag är alldeles på tok för snål när jag överväger att dra ner på kaffe av ekonomiska skäl?

Så tycker ungdomar

Jag kommer sällan i kontakt med ungdomar. Därför var det intressant att läsa om Ungdomsbarometerns generationsrapport för 2025 för att få en inblick i vad som rör sig i huvudet på människor i åldern 15-24.

”I en värld präglad av oro, ekonomisk osäkerhet och sociala förändringar blir trygghet och stabilitet allt viktigare för unga. Privatekonomi och den egna framtiden prioriteras framför bredare samhällsfrågor. Dagens unga omfamnar i högre grad traditionella könsroller i relationer och färre identifierar sig med idealistiska identiteter.”

Jag vet inte om det bara är jag, men det här var lite lugnande. T ex skönt att höra att unga omfamnar traditionella könsroller när regeringens utredning föreslår att ordet kvinna i abortlagen ersätts med ”den som är gravid” för att inte utesluta alla de andra grupperna som också påstås kunna bli gravida. Om vi håller oss till ekonomi är det fint att ungdomarna prioriterar privatekonomi. Men på vilket sätt?

”Samtidigt syns ett ökat intresse för att tjäna pengar och bli ekonomiskt framgångsrik. Entreprenörsyrket är det näst mest populära karriärvalet, bara slaget av företagsledare/chef.”

Målet måste väl ändå vara att vilja göra saker som intresserar och ger glädje, inte att bli den nya Elon Musk? Det är inget fel med att vilja tjäna pengar, men det här hade låtit rimligare på förskolan än hos unga vuxna.

En annan reflektion är att ungdomarna verkar dåliga på att leva som de lär när de å ena sidan blivit mer engagerade i sin privatekonomi samtidigt som den blir allt sämre. Lite som att 2020 års ungdomsbarometer konstaterade att ungdomarna då var mer hälsomedvetna än tidigare generationer, men mådde sämre.

Nåväl, positivt att de i alla fall försöker. Kanske kommer ekonomiintresset leda till bättre ekonomi på sikt. Eller att de kommer på vad de verkligen vill göra med sina liv. Det enda vi kan säga nästan säkert är att jag inte kommer att förstå mig på ungdomar i framtiden heller. Det gjorde jag knappt när jag var en.

Tjänade pengar på kapad identitet

Jag lyssnade på ett radioinslag från NRK om en man som fått sin identitet kapad. Detta hade lett till att han behövt beställa nya kort, konton osv. Men tyck inte synd om honom, han upplevde det som det bästa som hänt honom, ur ett ekonomiskt perspektiv.

Nu fick han nämligen en knuff att kolla upp sina abonnemang och upptäckte att han har tjänster och medlemskap som tickar och går trots att han inte har någon användning av dem. Programledaren höll med. Han berättade att han nyligen bytt ut ett bankkort och då tvingats återkoppla sina autogiron, men att han antagligen fortfarande har glömt några så att han kommer att få påminnelser om obetalda räkningar.

Själv tycker jag att de som har fler automatiska betalningar från sina konton än de själva kan hålla i huvudet har för många tjänster och leverantörer, men om så är fallet bör man snarast sammanställa en lista så att man är beredd när skiten träffar fläkten.

Fast känner jag norska och svenska folkens kynne rätt gör man så lite man kan så länge det går. Jag kanske skulle starta en tjänst där jag kapar kundernas identiteter så att de får ett ryck att ta reda på vart deras pengar tar vägen. Självklart tar jag autogiro.