Jag kopplar ner

För ett par år sedan skaffade jag bredband i form av fiberkabel, men först efter mycket funderande. Här kommer sammanfattningen för den som inte orkar läsa hur jag tänkte: Jag var jättenöjd med mobilt bredband, men när anslutningskostnaden visade sig bli bara femtusen föll jag till föga.

Den totala kostnadsökningen (utöver startavgiften) blev 195 kr/månad eftersom bredbandet skulle kosta 599 kr och min mobilkostnad samtidigt gick ner från 499 till 95 kr. Ingen stor kostnad, men heller inget stort behov. Hur som helst kom jag fram till att det fick vara värt det.

En av tveksamheterna låg i att jag lämnade det mobila bredbandsnätet med massor av konkurrens till en enda fiberleverantör, troligen under överskådlig tid. På informationsmötet tog folk såklart upp detta. ”Vad är det som säger att ni inte snart höjer priset?” Svaret var att de inte hade höjt på flera år och inte hade några planer om det heller, och förresten garanterade de oförändrat pris första året.

”Du kan lita på mig, jag är bredbandsleverantör.”

Innan bläcket hunnit torka på avtalet hade bolaget köpts upp av ett större. Hur deras prishöjningshistorik sett ut vet jag inte, men exakt på årsdagen höjdes priset till 669 kr/månad. De aviserade inte ens, plötsligt var bara månadsräkningen 70 kr högre. Inga jättepengar, men ändå närmare 12 procent, vilket jag tycker att man kan kalla chockhöjning.

Tre månader senare kom nästa smäll, ett brev med överskriften ”Viktig informasjon om endring av ditt internettabonnement” och underrubrikerna ”Endring av abonnement” och ”Nye vilkår”. Ni anar säkert vad ”ändringen” bestod av – en rejäl prishöjning. ”Du trenger ikke å foreta deg noe i forbindelse med dette”, men gör du ingenting kommer till abonnemang nästa år kosta 969 kr/månad, alltså en dryg sextioprocentig höjning ifrån det ursprungliga priset på 599 kr/månad, och som redan det sved för en gniden svensk.

Det kvittar för mig att det ger mig ett ännu snabbare bredband och möjlighet att skaffa ännu fler internet-tv-tjänster som jag inte är intresserad av. Jag betalar inte nästan tusen kronor i månaden för internet till min bostad! Jag kollade på företagets hemsida och upptäckte att det visserligen fanns en tjänst för en hundralapp mindre, men det gjorde mig snarare ännu mer irriterad. Om de nu ändå nästan ska dubbla priset, hade inte de snikna jävlarna kunnat föreslå mig det billigaste alternativet, eller åtminstone upplysa mig om det istället för att försöka tvångsansluta mig till ett ännu dyrare?!

Hur som helst gör både pris och bemötande att jag inte ens överväger att behålla bredbandet. Med god marginal innan priset går upp stänger jag abonnemanget och återgår till mobilt bredband. Det enda positiva i hela soppan är att jag inte tror att de gräver upp kabeln, så om jag en gång säljer kan jag locka köparna med att det finns fiber nedgrävt ända fram till huset (vad det kostar att ansluta är inte mitt problem och knappast något potentiella köpare funderar över förrän de redan köpt).

Jo förresten, en positiv sak till! Att jag ”gör slut” med sträckt rygg och högburet huvud. Man kan inte behandla mig som skit och förvänta att jag inte ska reagera. De flesta i området fortsätter säkert att köpa bredbandstjänster. Många kommer inte ens orka kolla upp att de hade kunnat få ner priset med en hundring. De accepterar och betalar, möjligen med knuten näve i fickan. Men mig fick de inte med på tåget och det ger mig högre självkänsla. Och mer pengar.

”Mat eller medicin”

Det finns fattiga människor. Kanske är Susann, 61, som Aftonbladet skriver om, en av dem. Det är svårt att veta med den väldigt knapphändiga informationen. Som vanligt i sådana artiklar.

Vad som också nästan alltid ingår i historien är att personer som omnämns som fattiga inte har råd med mat. Oftast – om än inte helt undantagslöst – är de också överviktiga. Jag fattar att man kan vara både hungrig och överviktig samtidigt, men det ger åtminstone inte den svaga eller obefintliga bevisningen ytterligare styrka utan gör att jag tvärtom tänker att här är det något de inte berättar.

I Sveriges stadsmissioners fattigdomsrapport omnämns Susann (på sida 19). Där står att hon jobbat hela livet, men att ekonomin alltid varit pressad. Varför den varit det får vi inte veta. Jag förstår om den är pressad nu, när hon går på a-kassa och hennes man är sjukskriven, men det faktum att inkomsten sjunkit gör henne inte till sanningsvittne. En enkel sökning visar att hon har bil och husvagn och att hon och maken så sent som i juli flyttade in i en bostadsrätt.

Så när Stadsmissionen och Aftonbladet skriver att hon inte har råd med både mat och medicin utan att nämna en enda siffra är jag ledsen, men jag behöver något slags underlag för att köpa det. Tills motsatsen är bevisad vägrar jag tro att någon enda svensk måste välja mellan att äta sig mätt eller hämta ut receptbelagd medicin.

Men på en punkt vill jag ge Susann upprättelse. Det finns naturligtvis ingen anledning att en drygt sextioårig, delvis handikappad tant ska tvingas söka tjugo jobb i månaden (för övrigt den enda siffra som nämns i historien om Susann). Hon kommer inte närmare en anställning för det. Låt henne slippa söka jobb hon inte kan få, och låt oss slippa rövarhistorier om fattiga personers val mellan mat och medicin. Det enda de riskerar att leda till är att devalvera värdet av berättelser om riktig fattigdom. Ni vet, sådan fattigdom som kan styrkas med tal och fakta.

Halloween-hysteri

Jag är så gammal att i min ungdom firades Alla helgons dag den här tiden på året. Då begav man sig till kyrkogården för att tända gravljus på sina släktingars gravar, alternativt på minneslunden där de grävts ner.

Detta tjänade detaljhandeln alltför lite pengar på, så nu firas istället Halloween. Eller Temu. För allvarligt talat är det väl kinesiska producenter av skit som jublar mest. I de amerikanska halloweenbutikerna (att det ens finns sådana!) lider man av tullarna Trump satt upp mot Kina. Logiskt, eftersom det är i Kina det mesta av världens plastsmäck tillverkas.

Man kan tycka vad man vill om handelstullar. Jag är kluven. Å ena sidan tror jag på frihandel, å andra sidan tror jag inte på människan som grupp. Att köpa kinesiskt plastpynt är dumt pga miljöförstöring, pga bristen på mänskliga rättigheter i Kina, men också pga att det dränerar våra egna ekonomier att köpa självlysande pumpor och plastskelett.

OBS! Riktig pumpa och människa.

Men det fattar tydligen inte mänskligheten. Jo, jag och de flesta som läser detta, men uppenbarligen är det väldigt många som är beredda att fortsätta Temufesten som om det inte fanns en morgondag. För dem är tullar kanske inte så dumt, tänker jag, med risk för att låta som Göran Greider när han diskuterar sockerskatt.

Knölig odling

Jag drog mig länge för att odla potatis. Det är ju ändå inte så dyrt i butik, tänkte jag. Men dels har den blivit dyrare, dels har den blivit sämre. Köper jag en femkilospåse hör det numera till ovanligheterna att jag inte tvingas slänga åtminstone en handfull potatisar, ofta för att de blivit gröna och därmed kan vara giftiga.

Förra året testade jag att odla själv. Det gick bra, så i år har jag gått från en odlingslåda till fyra och resultatet blev ännu bättre. Vilket fantastiskt koncept! Man lägger några sättpotatisar i jorden. Sedan behöver man inte göra mycket mer än att vattna vid behov och efter det plockar man upp kilo på kilo!

Det här är en favoritsort att odla, Asterix. Det blev nästan bara stora potatisar och minimalt med skador, i alla fall i år. Jag brukar skörda en hink i taget. Bara vända upp jorden med en grep, plocka upp potatisarna och jämna till marken efteråt.

Innan jag går in grovrengör jag potatis, grep och händer med vatten från regntunnan, även om det tar emot mer och mer på hösten. Inne lägger jag potatisarna i blöt, borstar av dem jorden, sköljer i nytt vatten och lägger på tork.

Det här är ju lite mer komplicerat än att ta hand om butikspotatisen. Även den behöver rengöras, men på den hemodlade kan det sitta leriga jordklumpar och det tar någon extra minut per kilo. Jag gillar inte att kladda ner mig, vare sig med jord, deg eller motorolja, men i detta fall är det värt det.

Obesprutad, smakrik potatis direkt från jorden. Jag gissar att jag skördar ett kilo för runt 5 kr, men jag tycker egentligen inte att det spelar så stor roll om det blir en fjärdedel av butikspotatispriset eller bara halva priset. Jämför jag med ekologisk potatis i butik blir skillnaden ännu större. Och ingen potatis blir mer ekologisk än den jag odlar själv, med grannens kortresta koskit som enda gödsel. När jag sätter mig vid middagsbordet slår det mig varje gång att det här har jag odlat alldeles själv i min egen trädgård. Svårslaget!

Dårpippi

Varumärkesintrång är allvarligt, på samma sätt som när någon stjäl musik, byter ut två toner och kallar verket nytt, men här kommer ett exempel som i mina ögon saknar både rök och eld. Pipi Beverages heter ett kroatiskt företag som sålt läsk i ungefär 50 år.

Nu har Astrid Lindgren AB stämt dem trots att deras företag inte säljer läsk eller något annat som liknar kroaternas produkter. Detta eftersom Astrid Lindgrens jurist (och tillika författarinnans dotterson) Olle Nyman tror att det finns pengar att hämta. Eller kanske tror han sig faktiskt kunna hindra företaget från att sälja läsk i Sverige. ”Argumenten”:

• Namnet Pipi är för lika Astrid Lindgrens karaktär Pippi.
• Kvinnan på läskflaskan har flätor och fräknar.
• För det tredje... Nej, det är allt. Juristen har verkligen ingenting annat att komma med!

Om vi börjar med namnet var Pippi Långstrump antagligen inte den enda tjej i världshistorien som kallats Pippi ens 1945. Får de rätt på den punkten borde väl nästa steg vara att stämma alla fåglar i världen. Ta alla fäder på en gång, för ”pappa” ligger ju minst lika nära ”Pippi” som ”Pipi”. Och alla män med efternamnet Nilsson födda de senaste 80 åren, för de försöker ju uppenbarligen dra nytta av apan Herr Nilssons goda rykte.

”Äntligen relevant igen!”

Kvinnan har visserligen flätor, men inte heller det är unikt. Jag gissar att nästan alla kvinnor vid något tillfälle i livet haft det. Inte heller fräknar är särskilt originellt. Hon har dessutom en annan hårfärg och så säger Kändissläktings-Olle:

”De har skapat en figur som uppenbart anspelar på Pippi Långstrump, men som framställs som frigjord på ett helt annorlunda sätt. Pippi Långstrump är en nioårig flicka som symboliserar självständighet, mod och frihet. Hon ska inte reduceras till en marknadsföringsstereotyp med vuxna undertoner.”

Så vad han säger är att läskföretagets och författarens respektive karaktärer är helt olika, inte bara utseende- och åldersmässigt utan även till sättet. Case closed?

Tidigare har Astrid Lindgren AB tagit strid med pizzerian Snickeboa (japp, utan R), författare och till och med politiker som använder ”Bullerbyn” som metafor för ett Sverige som inte längre finns. Har de inga spärrar?!

Är det någon som svärtar ner Astrid Lindgrens namn är det väl denna samling språkpoliser som till slut kommer att försöka ta patent på hela svenska språket med hänvisning till att deras släkting har copyright på allt. Det är möjligt att människor mer imponerade av Astrid Lindgrens verk än jag (och det är många) har lättare att ta upphovsrättsföretagets sida i striden med läskbolaget, men för mig känns det här helt galet. Jag skulle säga rena dårpippin om det inte skulle riskera att resultera i ännu en stämningsansökan.

”Reparera” sprillans nya grejer

 Jag har köpt nya foderkar till biodlingen. Det är en snillrik konstruktion för att utfordra bina på hösten.

Karet fylls med sockervatten och så kan bina klättra upp bakom glasväggen till vänster och sörpla i sig det utan att behöva flyga ut i kylan. Golvet sluttar ditåt så att allt rinner i binas riktning. Jag har två andra typer av foderkar sedan tidigare, plus den här varianten som jag gillar bäst, men av någon anledning är det alltid något som inte är helt perfekt. Med risk för att låta som en Lorry-sketch där man var tvungen att klippa i kablarna eftersom det var alldeles för enkelt att sätta sladden med en prick på i kopplingshonan med en prick på.

Men nu är det en gång så att världen är ur led och då är det upp till oss klarsynta att vrida den rätt. Första steget var att måla karet undertill.

Vanliga lådor målar jag både på utsida, insida, under och över, men de här karen ska bara sitta ett par veckor på kupan så då får det räcka med undersidan. Det måste dock absolut göras, bin veckar tycka att frigolit är godare än nektar så utan färg äter de upp det.

Sedan saknar karet en ram i botten, vilket gör att bin kommer att krossas om man ställer den direkt på översta lådan.

Så då plockade jag fram tunna, smala brädor ursprungligen inköpta som läkt. Först körde jag dem genom elhyveln eftersom släta brädor är lättare att skrapa rena när bina har kletat ner dem med vax och propolis (ett slags lim de producerar).

Vet inte om det framgår, men brädan längst till vänster är lite smalare än de övriga. Den fick jag klyva för annars hade jag blockerat ”brevinkastet” där de klättrar upp till sockervattnet. Och brädan på motsatta sidan är kortare än de övriga två, så då har jag alltså tre olika varianter.

När dessa var färdigsågade slipade jag dem för hand med ett sandpapper. Sedan var det dags att börja limma med sättlim.

Och när det var klart fixerade jag brädorna med tvingar.

Det går åt 5-6 tvingar och trots att jag samlat ett helt liv kunde jag bara limma en låda åt gången. Tur att jag har gott om tid, de behöver inte vara klara förrän i början av september 2026. Förutsatt att jag har fler kupor då, annars klarar jag mig med lagret jag hade. Känns bra att ligga steget före för en gångs skull, när jag nu jobbat för att hinna ikapp i bigården ungefär sedan bina började flyga i våras.

I någon blogglista beskrevs jag som en kunnig snickare och det är jag verkligen inte! Poängen är att det sällan behövs. Genom att låta saker ta tid, fråga andra som kan mer och ta ett steg tillbaka när det inte funkar kan vi vanliga dödliga renovera hus, meka bil, baka tårtor och en himla massa annat. Jag känner att trenden istället går i motsatt riktning. Det som tidigare var givet att göra själv, som att byta däck eller måla om huset, av många ses som helt självklart att lämna till fackmän. Synd! Förutom att det är lönande att göra saker själv är det ofta nyttigt, lärorikt och ger en god känsla i bröstet.

Medhavd mat på restaurang?!

Sveriges Radio hade en nyhet som jag ett tag funderade på om det var ett skämt. Tydligen kommer folk till den här killens kafé med medhavd mat och till och med bakverk av samma typ som kaféet säljer själva, och vissa av dessa ”gäster” tycks inte förstå det olämpliga.

Lämpligare rastplats.

Jag bestämde mig för att ta reda på om detta var specifikt för Göteborg, som vi ju alla vet är ett gruppboende för utvecklingsstörda fiskare (förlåt, Aktiepappa!), men det verkar inte så. Hittade t ex denna fråga i en Reddit-tråd:

”Att det är lag på att medhavd dryck inte får intas på ställen som serverar alkohol antar jag att det är lag på, men hur är det med egen mat? Får man äta sina egna mackor på en restaurang?”

Vad är det för fel på folk? En del av svaren är av typen ”Är du lite dum i hela huvudet?!”, men en del tar frågeställningen på allvar och jag har sett liknande frågor på andra ställen. Det verkar alltså finnas människor som tycker att det är rimligt att de slår sig ner på ett kafé eller en restaurang och äter sin medhavda matsäck i lokaler och möbler betalade av en näringsidkare som säljer mat.

Jag är själv en varm anhängare av matsäck. När jag säljer honung på marknader har jag alltid med egen mat och eget kaffe, trots att det alltid finns marknadsstånd där det säljs kaffe, våfflor och annat ätbart. Jag skulle inte heller drömma om att köpa godis på en biograf och det är ytterst sällan jag köpt kaffe på tåget.

Men jag ser en stor skillnad. SJ:s huvudsakliga verksamhet är att transportera människor från punkt A till punkt B, även om de är ganska odugliga på det med. Om SJ drev ett vanligt kafé skulle jag inte gå dit med medhavda mackor, precis som jag inte gör det i restaurangvagnen eller sätter mig och äter matsäck i en restaurang på Stockholms central.

”Kan jag sätta upp mitt stormkök här?”

Då har jag möjligen lite sämre samvete över att ta med eget biografgodis, för i deras fall är nog snacks en större andel av vinsten. Nu ska sägas att det är hypotetiskt, det var över tjugo år sedan jag senast var på bio. Men skulle det hända någon mer gång kommer jag ta med eget igen. Det är förbjudet, men det skiter jag i. Alternativet vore att inte äta något, jag betalar inte en hundring för en läsk och lite popcorn. Vem gör sånt? Det är ju nästan lika galet som att äta matsäck på kondis.