torsdag 24 januari 2019

Hoarding

Som språkfascist grämer det mig att det inte finns något riktigt bra svenskt ord för hoarding. Samlarmani och patologiskt samlande känns lite för kliniskt. Hamstrande snarare ett lite för larvigt ord för ett allvarligt problem, och som löpare för ordet hamstring tankarna till en muskel i benet. Hoard betyder förråd eller lager, så kanske kunde man säga lagrare och lagrande, men hitta på nya ord får andra hålla på med.


Själva fenomenet då. Jag har sett siffror på att 1,5-5 procent är drabbade (ungefär dubbelt så vanligt bland kvinnor än män) och det är ju rätt vanligt. Kanske är det en förklaring till det stora intresset. Det görs tv-program om ”extreme hoarders” och pratas om det överallt.

Men jag har en annan teori. Jag tror att tanken kittlar oss att vi inte är så långt därifrån. Även jag som aktivt jobbat med att sälja och slänga grejer har ägodelar jag på ett intellektuellt plan begriper att jag borde göra mig av med, men av en eller annan sentimental orsak väljer att behålla. Var går gränsen? Vad händer om vi utan att själva märka det flyttar den tills vi plötsligt upptäcker att en hög med femton kilo tidningar spärrar ingången till vardagsrummet?


Det kommer inte att hända, säger du kanske, men vad tror du att de som hamnat där sa - ”Jag hade tendenser i några år. Först fyllde jag upp garaget. Sedan gav jag mig fan på att dränka hela huset i meningslös dynga jag aldrig i livet skulle kunna göra mig av med”? Knappast.

Att jag började fundera på det nu var för att jag såg en Youtubevideo där en antikhandlare köpte upp ett helt hus som förra ägaren fyllt av skräp. Och då menar jag verkligen fyllt, några av rummen tog flera timmar för köparen att ens ta sig in i. Ändå köpte han det, i förhoppningen om att det ska vara värt pengar att städa ur det och ta med sig de säljbara sakerna hem.


Nu har han släppt ett avsnitt till och jag kommer att följa med på hela resan med barnslig förtjusning. Men också med lite skräck och sorg. Skräck för att själv hamna gammal och olycklig i ett hus fullt av döda ting, sorg över den gamla damen som gjorde det, och över alla andra i hennes situation.

onsdag 23 januari 2019

Stenbeck vill ha frihet

Cristina Stenbeck lämnade Kinneviks styrelse efter nästan två decennier. Genast började spekulationerna om huruvida hon tänker göra sig av med aktierna och lämna bolaget helt. SvD skrev nästan lite förnärmat:
Cristina Stenbeck vill ha kvar makten över Kinnevik i egenskap av huvudägare. Men hon vill tydligen inte ha det ansvar det innebär att sitta i styrelsen. Det går inte ihop.

Jodå, det gör det visst. Stenbeck är en av Sveriges rikaste kvinnor. Hon har inte bara dra-åt-helvete-miljoner, hon har dra-åt-helvete-miljarder och säger: ”Frihet är allt för mig”. Hon kastades in i bolaget som 24-åring när hennes pappa dog. Det är väl inte så himla konstigt om hon vill göra något mer i livet?


Hon sitter ändå kvar som ordförande i valberedningen och är tillräckligt stor ägare för att styra och ställa en del även utanför styrelsen. Skulle hon inte bli nöjd med resultatet ser jag det inte som omöjligt att vi får se henne i styrelsen igen, men tills vidare trivs hon uppenbarligen med att testa sina vingar utanför styrelserummet. Fler borde göra som Cristina Stenbeck och inte trampa i pappas fotspår på ett jobb de inte brinner för.

Ja, Karl-Johan Persson, det är dig jag menar.

tisdag 22 januari 2019

Statlig talboksaktivism

När jag var liten lånade min pappa talböcker på biblioteket. ”Och?”, tänker genomsnittlig ung människa, men det är för att ni är uppväxta med ljudböcker. På den här tiden fanns inte ljudböcker. Det som fanns var talböcker på kassett, inlästa av staten som service till synskadade och handikappade.


Min pappa var handikappad (ja, det är så länge sedan att det inte ens hette funktionsvarierad) och hade svårt att hålla i en bok. Jag lyssnade också ofta på de där böckerna, för det var min barndoms hitech. Nyligen fick jag höra att fenomenet fortfarande finns. Myndigheten för tillgängliga medier, MTM, ombesörjer att de som inte kan tillgodogöra sig pappersböcker kan ”läsa” med öronen. Det verkar ju bra och behövs kanske ibland.

Men ibland inte. Det visar sig nämligen att det här görs även för böcker som ändå finns som ljudböcker för alla. Ett exempel är psykiatern David Eberhards bok Det stora könsexperimentet. Den lästes in av Eberhard själv, men MTM beställde ändå en statlig inläsning av en underleverantör.

Det är lugnt, det är bara skattepengar.

Dumheterna slutar emellertid inte där. Jobbet gick nämligen till inläsaren Benny Nilsson. Benny har en lite egen syn på sitt jobb. Tre gånger under inläsningen väljer han att göra egna tillägg där han bl a informerar läsaren om att han tycker att Eberhard missuppfattat begreppet postmodernism och berättar om sin egen tolkning. Det har han tydligen gjort i en egen bok utgiven på ett litet obskyrt kommunistiskt förlag, men nu tyckte han tydligen att det var läge att lägga ut texten för en större publik (ja, jag gör antagandet att Eberhards talbokspublik är större än Nilssons samlade fanbase).

Så vad händer nu? Jag skulle likt Tyko Jonsson vilja gallskrika: ”Fattar du vad du har gjort?! Du kan åka in på anstalt för det här!!” Men det här är Sverige, så det är klart att han inte gör. Han blir inte ens av med jobbet eftersom hans arbetsgivare har fullt förtroende för honom, trots att det nu framgått att han gjort så här förut!

MTM drar tillbaka den felaktiga inspelningen och gör ännu en beställning (på boken som redan finns som ljudbok inläst av författaren själv) på skattebetalarnas bekostnad.

måndag 21 januari 2019

Entusiasmera unga

Alla ni kan med små medel bli mångmiljonärer, och nu tänker jag berätta hur.

Så skulle jag inleda ett privatekonomiskt föredrag för gymnasieelever. Sedan skulle jag berätta om ränta-på-ränta-effekten och om hur man tar makten över sin egen ekonomi.

Varför berättar jag då detta? Jo, i flera inlägg har jag funderat över hur man kan hjälpa andra att ”se ljuset” när det kommer till privatekonomi, och inte minst unga människor behöver ledas på rätt spår. Jag tog ju upp en sextonåring hos Dr Phil och menade att loppet är kört, men de flesta ungdomar är knappast körda för livet även om de verkar lite slöa.


Och så fick jag ett mejl från en gymnasielärare (hon får vara anonym om hon inte vill outa sig i kommentarsfältet) som ibland upplever sig som en ”tråkkärring som predikar” när hon pratar med sina elever. Hon bad om tankar och inspiration och skriver: ”Vanligtvis brukar jag som mentor prata med min klass om ekonomi och ansvar, att i synnerhet de kvinnliga eleverna har en tendens att vara genuint ointresserade av ekonomi”.

Mitt första råd är att inte göra detta till (ännu) en fråga om kön för det är det inte. Män och kvinnor tenderar att spara olika, men mängder av stora nätgrupper och föreningar med enbart kvinnliga medlemmar vittnar om att det finns ett ekonomiintresse även hos tjejer. Att dra könskortet kommer bara göra att ännu fler tjejer sätter på sig offerkofta och gnäller sig genom livet, så bara gör inte det.


Med det avklarat gäller det att hitta vinklar intressanta för gymnasister. Vad unga vill spara till är jag alldeles för gammal och oinsatt för att veta. Jag skulle kunna gissa telefoner, kläder, körkort, bil och handpenning på första bostaden, men jag behöver inte gissa för det kan de få berätta själva istället. Och det här är viktigt, för de kommer t ex inte relatera till pension, det är knappt att jag som 47-åring gör det.

Men en gymnasist som lär sig att hålla i pengarna, inte köpa en massa skit utan istället skaffa sig ett vettigt sparande kommer ha ett lättare och bättre liv än de som inte gör det. Även med små inkomster, se på Aktiestinsen:


Svårare än så är det faktiskt inte, och precis som Aktiestinsen är jag förvånad att inte fler väljer att bli mångmiljonärer. Recept:
  • Undvik spontanköp, tänk en extra sväng om inköpet kommer berika ditt liv.
  • Utvärdera hela tiden dina fasta utgifter. Går de att sänka eller stryka utan uppoffring, gör då det.
  • Spara inte det som blir över efter konsumtion. Konsumera det som blir över efter att du sparat.
  • Ta inte lån om det inte är absolut nödvändigt utan handla hellre för avkastningen på sparat kapital. Enkelt uttryckt kostar det dubbelt att handla på kredit och är gratis att handla för ränteintäkter.
  • Spara på börsen. Gör gärna bra investeringar, men ärligt talat är det inte livsnödvändigt så länge riskerna sprids. Se bara till att du förstår vad du köper och formulera för dig själv varför.
Vad säger ni andra, vad är era bästa privatekonomitips till gymnasieelever? Hjälp dem och deras lärare i kommentarsfältet så gör ni en god gärning.

söndag 20 januari 2019

Vi kan inte läsa längre

Varför gör mänskligheten samma misstag gång på gång? Vårt folk gör samma tavlor som tidigare folkgrupper och som individer gör vi samma klavertramp som våra föräldrar. Antagligen för att vi är oförmögna att ta till oss den information som finns, trots att det finns mängder av böcker där kunniga människor genom historien delar med sig av sina erfarenheter så att vi ska kunna undvika livets fallgropar.


Internet är fantastiskt på det sättet att informationen är mer tillgänglig än någonsin. Vi kan dessutom interagera med experter. Bara ett par klick bort finns börsgurus, filosofer, riksdagsmän, florister eller vad man nu efterfrågar för stunden.

På minussidan har internet gjort oss otåliga. Jag läser nog mer än de flesta, men märker att jag ibland knappt orkar igenom en seriestrip med tre rutor utan att hoppa direkt till slutet. Jag älskar att Twitter är så kortfattat och tyckte att det var dumt när maxlängden dubblades från ursprungliga 140 tecken. Men vi måste klara båda! Slagkraftiga oneliners ersätter inte tegelstensromaner.


Och som så ofta går utvecklingen åt fel håll. Vi läser mindre och mindre. Istället för att lära av erfarenheten har vi fullt upp med att dokumentera våra egna liv och lägga upp oneliners ingen läser under selfies ingen ser. Under tiden köper vi fel aktier, träffar fel partner och flyttar ihop i fel hus på fel ställe.

Allt detta kostar tid och pengar, två av våra viktigaste resurser. Så läs tunga och bra böcker, ju tyngre desto bättre!

lördag 19 januari 2019

Privatleasing av bil

Det finns otroligt många fenomen jag inte förstår. SMS-lån, obligationsfonder, Justin Bieber... Och privatleasing av bil. Det är inte ofta man gör bra bilaffärer, men att privatleasa en bil känns som garanterad storförlust varje gång, inte bara när bilen går sönder.

Jag förstår att jag inte tillhör målgruppen (den här gången heller), men vem gör då det? Kanske den som känner behov av att alltid köra senaste modellen, men då behöver man ju lobotomeras! Okej om man har råd med det, men privatleasing är väl det ultimata beviset på att man inte har det?


Nästan inga privatleasingbilar kostar under 2000 kr/månad, och det under förutsättning att man inte kör mer än 1000 mil per år, väljer bort alla tillval och binder upp sig på tre år. Vill du ha dragkrok? Då blir det ytterligare 95 kr/månad. Automatlåda: 300 kr. Va, vill du ha vinterdäck också?!

Och när du ändå är igång kan du välja till däckhotell också. Jag tror att få privatpersoner egentligen skulle betala för det om de visste vad det kostade, men den magiska frasen ”det ingår” gör att man tror att det är gratis eller åtminstone väldigt billigt.


Det är själva poängen med hela leasingidén? I värsta fall leasar du en nästan ny bil som redan gått rätt många mil som taxi. Så har du den i 36 månader à 3000 kr och betalar över hundra papp, men märker det inte för det var ju ”bara” 3000 kr i månaden. Att du istället hade kunnat spara hälften genom att köpa en helt okej bil för 50000 kr, låtit bli att serva den och mer eller mindre kastat bort den efter tre år hör inte hit, för då hade det ju kostat mer än 3000 kr första månaden.

Det är väl därför svensken snart inte äger någonting utan hyr en bil från bilfirman, tv och telefon från hifi-butiken och bostad från banken. Om bara någon börjar hyra ut familjer kan vi hyra ett helt liv för exakt lika mycket som nettolönen. Återstår lite uppläggningsavgifter. De tar vi snabblån på.

fredag 18 januari 2019

Hjälpa vänner, del 2

Igår skrev jag om hur man hjälper vänner att hjälpa sig själva. De där som alltid väljer fel och aldrig lyckas spara pengar. Min (och större delen av kommentarsfältets) slutsats för den som inte orkar läsa hela inlägget blev att de själva måste vilja ha goda råd och ta första steget. Annars kommer de ändå inte ta till sig råden.

Så då gäller det att agera föredömligt och på det sättet få omgivningen intresserad utan pekpinnar. Och hur gör man då det? I mitt fall gäller det nog mest att bryta fördomar. Jag har en känsla av att släkt och vänner tror att jag lever på luft i ekonomisk misär.


Min utmaning när det gäller att leka förebild är att visa att jag är normalare än vad folk tror. Bara för att jag lever billigare än de flesta betyder inte att jag gör avkall på särskilt mycket. I vissa fall, som ifråga om mat, kompromissar jag mindre än de flesta. Visst letar jag billig mat och avstår dyra råvaror i väntan på extrapris, men det betyder inte att jag äter sämre.

På andra områden, som transport, prutar jag desto friskare med bekvämligheten. Kan jag dra in på en resa genom framförhållning gör jag det. Dessutom använder jag promenader och löpning som transportmedel. Jag behöver motionen och ben är till för att använda.


Nu menar jag inte att rätt väg är att kopiera mitt sätt och att allt annat är fel sätt, men om man underkänner mig som extremist tar man på sig bevisbördan. Sen är jag inte dummare än att jag förstår att oviljan att förstå mig är ett sätt att slippa bry sig. Är man inte förändringsbenägen är det lättast att såga alla alternativ. ”För dig funkar det”, men själva har de tusen och åter tusen skäl att fortsätta att gräva ner sig i sin grop av osjälvständighet.

Jaja, då får de väl göra det då. Jag varken kan eller vill förändra andras liv, jag har nog med mitt eget.