Ung gör-det-självare

Jag är inget stort fan av elbilar, men det här gillar jag. 16-årige William köpte en Citroën 2CV och byggde under två år om den till en elbil.

CV2:an är en av få franska bilar jag faktiskt gillar, men för mig handlar inte detta om bilar och elektrifiering utan om att ta sitt öde i egna händer. Medan hans kompisar troligen la 800 timmar på Instagram, TikTok eller något annat meningslöst tidsfördriv har han byggt en bil! Modellnamnet CV2 kommer av att bilen ursprungligen hade två hästkrafter, men för William lär den funka som det enda CV han behöver under överskådlig tid (han har redan fått jobb hos den svenske sportbilstillverkaren Koenigsegg). Dessutom är bilen gissningsvis en brudmagnet utan like.

Redan när jag var ung fanns ett utbrett gnäll om att kommunen skulle fixa lokaler åt ungdomar, samhället sommarjobb och skolan fritidssysselsättningar. Min mamma berättade om hur hon och hennes kompisar fick skotta isen på sjön och spika ihop sina egna målburar för att spela ishockey på rasterna, och jag tänkte att det där skulle inte funka nu. Jag är rätt säker på att utvecklingen fortsatt att gå åt fel håll.

”Fan, vi har ju ingen lokal ju!”

Därför ger det hopp för framtiden att se en ung människa lägga hundratals timmar på att skapa något själv, helt utan hjälp från politiker, fritidsledare och pedagoger. Hade jag behövt anställa någon hade jag valt William alldeles oavsett arbetsuppgifter. Här har vi uppenbarligen en kille som fokuserar på ett mål och ser till att nå det.

Apropå framtiden är detta enligt kalendern sommarens sista dag. Så från och med imorgon tänkte jag börja med dagliga blogginlägg igen. Vi ses då, om ni vill.

Straffa den som straffas kan

Det kom knappast som en överraskning att MP hatar människor med pengar, men jag tyckte att det blev förvånansvärt starka reaktioner på DN:s intervju med Märta Stenevi där hon bl a säger att MP vill införa en progressiv kapitalskatt. För det har de sagt förut och kommer troligen säga igen. Har alla sparekonomer börjat följa svensk politik i förra veckan? Själv reagerar jag mest på retoriken.

”I dag har vi samma skatt oavsett om man är en undersköterska som slitit ihop 20 000 på ett ISK-konto eller om man sitter med ett aktiekapital på 200 000. Det bidrar till att öka ojämlikheten i samhället.”

För det första är det inte samma skatt. Den som har tio gånger mer pengar på sitt investeringssparkonto (att kalla ISK för ISK-konto tyder förresten på att man inte ens vet vad förkortningen står för) betalar tio gånger mer i skatt. Vad är orättvist med det?

För det andra är det inte bara undersköterskor som slitit ihop sina pengar. På frågor om brytpunkter i hennes skala säger Stenevi att hon inte kan uppge dem. Själv skulle jag vilja veta var gränsen för slitet går. Det är uppenbart att Stenevi tycker att den som har 20000 kr i sparkapital har jobbat hårt för det medan den som har 200000 kr har glidit på en räkmacka. Så var går räkmackegränsen?

”Sluta hacka på mig!”

Och så detta med ojämlikheten. Det är ett ord nästan lika innehållslöst som ”allas lika värde”. För mig är jämlikhet att alla har samma möjligheter, inte samma utfall. I Sverige är utbildning kostnadsfri. Den som vill ska kunna skaffa sig en högre utbildning, slita hund och skörda frukterna av sitt hårda slit.

Det är uppenbart att Stenevi och andra socialister (hon kallar sig säkert inte socialist, men det är helt irrelevant för det är det hon är) vill straffa den som sparar. Ju mer sparande, desto högre straff. ”Alla” ska kunna ta del av frukten från någras hårda slit. Och med ”alla” menas i praktiken i första hand politikerna. Blir det något över till ”vanligt folk” ska det användas för att muta sig till fortsatt makt. Det är socialistisk rättvisa.

Baka tårta

Vare sig ni vräker i er gräddtårta (jag tröttnar aldrig på den referensen) eller högst motvilligt tvingas fira en och annan födelsedag finns det ibland situationer som nästan kräver en tårta. Köper man en färdig på konditori går det flera hundralappar. Väljer man istället en frystårta från matbutiken får man en rätt tråkig, massproducerad produkt, inte heller den särskilt billig.

Därför tycker jag att det är synd att inte fler bakar sina egna tårtor. Den blir kanske inte lika snygg som proffstårtorna, men så fort man börjat skära i den är de likvärdiga. Men inte priset. Nu fick jag en anledning att själv dra ihop en tårta, så då tänkte jag visa den som fortfarande tvekar att det här inte är särskilt svårt. I min tappning behövdes detta:

ägg, 5 st
strösocker, 5 dl
vetemjöl, 6 dl
bakpulver, 4 tsk
mjölk, 2 1/2 dl
smör/margarin, 100 g

vispgrädde, 5 dl
vaniljkräm, 2 dl
jordgubbssylt, 2 dl
vindruvor, blåbär eller något annat till garnering

Först gör du en sockerkaka. Man kan såklart köpa färdiga tårtbottnar, men nu ska vi inte kasta ut pengar på något som både blir bättre och billigare om vi gör det själva. Den effektiva arbetstiden för att producera en tårtbotten är max tio minuter.

Smörj en bakform (vill du ha en rund tårta använder du lämpligen en rund form). Vispa ägg och socker, blanda ner mjöl och bakpulver. Parallellt med detta smälter du matfettet, tillsätter mjölken och kokar upp det. Häll sedan även denna blandning i smeten.

När det är färdigmixat häller du alltihop i den smorda formen.

Grädda i 175 grader tills den har fin färg, vilket bör ta en halvtimme. Ta sockerkakan ur formen och låt den svalna. Så hel som möjligt, men eventuella skönhetsfel i det här skedet kommer vi senare att täcka med grädde.

Flytta över till ett fat i lagom storlek, helst med en lite bredare diameter än kakan. Skär den i tre delar, alltså inte som tårtbitar utan vågrätt så att du får tre mjuka frisbees.

Smörj bottenfrisbeen med ett rikligt lager vaniljkräm. Jag kör pulver, men vill du göra den från grunden med vaniljstång är internet fullt av recept. Föredrar du något annat (citronkräm, hjortronmousse, gräddfil, böcklingpaté...) tar du det istället. Själv gillar jag kombinationen vanilj och jordgubbar.

Lägg på nästa sockerkaksring. Den smörjer du med jordgubbarna (eller något annat alltså).

På med topplagret. Teoretiskt kan du täcka det med en tredje smak, men läcker färgen genom grädden blir det fult och någon måtta får det väl vara på utsvävningarna!

Så jag går direkt på grädden som fördelas jämnt över ytan, både ovansidan och runt om.

Sedan garnering. Lite beroende på vari den består kan det vara klokt att sätta på den sent. Tänker du t ex skriva ”Grattis på 70-årsdagen, Märta-Stina” med punktskrift bestående av halverade blåbär kommer dessa att färga grädden. Det behöver inte alltid vara fel, men det är värt att ha med i beräkningen och om möjligt göra det strax innan servering.

Annars ska det vara klart nu. Den borde räcka till tio personer och mellan tummen och pekfingret fick jag totalsumman till 70 kr. För att vara tårta tycker jag att det är prisvärt.

Honungsproduktion

Ännu ett biodlarinlägg. Jag slungade ju för ett par veckor sedan och fick ihop 170 kilo honung. Denna rördes under en veckas tid varpå det var dags att tappa dem på glas. Glas ja, det är en dyr historia, och dessutom krånglig. Jag behövde ju flera hundra och kom till slut fram till att det var lika bra att köpa en hel pall.

Jag sparade två kronor per glas på det sättet. Dessutom fick jag dem levererade hem till ladan istället för att behöva hämta dem i bil, vilket ju inte heller är gratis även om jag inte skulle värdera min tid. Så nu behövde jag bara bära glas 30 meter, ett gäng.

Innehållet i två stora tunnor med varsin tappkran skulle nu fördelas, ett halvt kilo per glas. För detta kan man använda en tappmaskin som häller upp exakt 500 gram. Nackdelen är att den kostar sådär en trettiotusen. Kanske kommer jag till ett läge då jag tycker att det vore värt det, men än är jag inte i närheten. Alltså satte jag mig med en våg och agerade själv tappmaskin under ett antal timmar.

Tid tog det, men jag är själv förvånad att jag bara klantade till det ett fåtal gånger. Fullt ös upp till 480 gram, sedan en svag stråle upp till 490 för att sedan strypa och låta de sista grammen droppa ner. Glasbyte vid 501 gram för att inte riskera att hamna för lågt, sedan upprepas processen. Igen, igen, igen och igen.

Men nu är det klart. Återstår bara att sälja drygt 300 burkar honung. Det blir en helt ny erfarenhet. Hoppas jag, har ingen aning om hur man gör.

Exit Sverige

Redan 2016 höll jag på att tjata om att Sverige får problem ifall skattebetalarna flyr landet och nu tycks det än mer aktuellt:

”I tillegg er det ikke lenger primært pensjonister som flytter, men familier og profesjonelle. Pandemien har vist mange at man ikke trenger å sitte på kontor i Sverige for å jobbe – har man bare god tilknytning kan mange gjøre en like god arbeidsinnsats (eller bedre) på avstand. Hvis du sitter på Ekerö eller i Fuengirola spiller mindre rolle.”

I den här artikeln tycks det vara rena epidemin av svenskar som flyttar till spanska solkusten. Den bilden bekräftas av Johan Isaksson som i Börspodden nyligen kallade Marbella för en svensk stad. De svenskspråkiga skolorna i området är överfulla och den svenska mäklaren på plats badar i jobb när svenskar vill köpa bostad. Tacka tusan för att riksdagen planerar för en ”exitskatt” så att de kan straffbeskatta emigranter, åtminstone en sista gång, men helst löpande i flera år.

I dagsläget är det kanske två miljoner som försörjer åtta eftersom resten antingen jobbar i skattefinansierade jobb eller inte jobbar alls och därmed inte tillför staten pengar. Redan detta låter som en bräcklig ekvation, och det är lätt att begripa att om en massa svenskar i arbetsför ålder flyttar till Spanien brakar systemet. Gissningsvis är det heller inte de med lägst lön som piper iväg utan företagare och entreprenörer som i sin tur hade kunnat anställa svenskar, och nu blir det möjligen spanjorer istället.

Vad gör man åt detta då? Man gör Sverige lagom igen! ”Vårt Sverige kan bättre” säger märkligt nog det parti som haft makten i åtta år, och övriga partier håller antagligen med. Kanske dags att visa det då, medan det finns några skattebetalare kvar. Istället går man – som vanligt – åt andra hållet. Medan Norge sänker skatten på el och Tyskland på drivmedel sänker Sverige konkurrenskraften.

Säg att två procent av de två miljoner som betalar mer till staten än de får tillbaka lämnar landet, alltså 40000. Det låter kanske inte som så mycket, men tar de med sig tio procent av statens potentiella skatteintäkt blir det en otrolig ansträngning. Snart är inte frågan om, utan när.

Man får se ut hur fan som helst!

Pernilla Nyrensten, vd och grundare till klädbolaget Revolution Race har den senaste veckan blir en så kallad ”snackis”. Det eftersom hon valde att sluta som vd strax innan kvartalsrapporten. Det verkar inte finnas någon efterträdare klar, så det känns lite som ett beslut taget i panik, vilket börsen aldrig gillar och också straffade kursen för. Märkligt såklart, ett bolag man grundat själv borde man kunna lämna snyggare, så det kan hon gott få skit för. Men kritiken verkar mest gälla den här bilden.

”Hur kan man investera i bolag där ledningen väljer att framställa sig så här?”

Okej, att hon tycks ha injicerat något i läpparna tyder på dåligt omdöme kring sin personliga hälsa, men hur många drar gränsen för investeringar där? Själv skulle jag t ex kunna investera i New Wave trots att grundaren Torsten Jansson väger mer än en ordinär stridsvagn.

Jag behöver inte kunna identifiera mig med företagsledningen i ett bolag för att kunna investera i det. Då är det nog viktigare att kunderna gillar en person som är starkt ihopkopplad med varumärket. Om man exempelvis hatar Gerteric Lindquist köper man nog inte en luftvärmepump från Nibe, hatar man Fredrik Wester köper man inte Paradox-spel osv. Jag är inte marknaden för överprisade Lantmännen-kläder, men i den köpkategorin kanske Nyrenstens framtoning är helt rätt, det vet jag ingenting om.

Nya inköp? Inte från mig i alla fall.

Med andra ord, att Pernilla Nyrensten utan förvarning hoppar av vd-posten kan man kritisera. Hade jag haft Revolution Race-aktier skulle jag vara fly förbannad nu, men framtoningen hade hon troligen redan när dagens aktieägare köpte och visste ni inte det är det knappast hennes fel.

Ett år i Norge

Torsdag 19 augusti 2021 rullade jag min gamla Volvo över gränsen från Sverige till Norge. Det hade redan aviserats att det nästkommande måndag skulle bli totalstopp pga corona, men jag var ändå inte säker på att komma igenom förrän jag gjorde det. Efter ett ”hurtigtest” fick jag klartecken att åka in i landet. Sedan var planen att hitta ett hus att köpa, alternativt hyra något, för jag tänkte att åker jag tillbaka utan att ha en norsk bostad tar det kanske flera år innan jag släpps in igen. Jag var less på att vänta.

Det gick bra från början. Dagarna fylldes med husvisningar, jag körde otroligt mycket bil. Det var varmt ute (jag fick aldrig värmen att funka i den lånade husvagnen) och gick att hålla sig ren genom att hoppa i sjön. Att laga mat gick också, även om husvagnsköket gav en del att önska.

Men när augusti gick över i september, vattnet och kvällarna blev kallare och jag hade förlorat ett par budgivningar kom tvivlen. I mitten av september åkte jag på en visning jag trodde skulle bli för dyr. Det blev den, men jag köpte ändå.

Efter det har jag i tur och ordning ansökt om uppehållstillstånd, skaffat norska banker, fått norskt personnummer, startat ett företag, lagt ner mitt svenska företag, bytt ut mitt svenska körkort mot ett norskt, sålt min svenska bil till Sverige, köpt en norsk istället, utbildat mig till biodlare och startat en biodling.

Man kan bli svettig för mindre.

Hur de ekonomiska förutsättningarna i det nya landet ser ut har jag fortfarande inte riktigt fått kläm på. Maten är dyrare, skatt på egendom är högre medan skatt på arbete är lägre. En del grejer är billigare i Norge, en del i Sverige. Är skillnaden alldeles för stor åt fel håll handlar jag i Sverige. Men även i Norge går det att hitta människor som jobbar/säljer lite billigare. Huruvida de betalar skatt lägger inte jag mig i, jag har nog med min egen.

Fast allt är ju inte pengar (inte ens i en ekonomiblogg). Jag trivs och har inte besökt Sverige mer än ett par timmar åt gången sedan ett par dagar förra hösten, då jag flyttstädade min bostad och skrev kontrakt med en mäklare. Jag vill bo i Norge och kommer att ha råd att göra det. Alltså fortsätter jag med det och tar de ekonomiska käftsmällar jag får. I det långa loppet är jag övertygad om att smällarna hade blivit hårdare i Sverige och då hade jag inte fått bo i ett land som kallar USB-minne för minnepinne och alkoläsk för rusbrus. Bara en sån sak!