Jag slutar aldrig fascineras över hur
mycket känslor andras konsumtionsvanor väcker. I veckan skrev SVT
om en familj som storhandlat mat så att det skulle räcka i ett år.
För ett år sedan var det en artikel om när projektet börjat, de
hade precis handlat och var spända på hur det skulle gå, och de
möttes av mycket hån i sociala medier. Nu kom summeringen där de
berättar hur det gick.
Här var en av reaktionerna.
En annan påpekar att även om de bara
handlade mat för trettiotusen för det där året kostar djuren på
deras gård mycket (vilket han såklart vet lika lite som jag om), så
då hade det lönat sig att lönearbeta och fortsätta att konsumera
som folk gör mest. Det är såklart möjligt, men de verkar nöjda
med sina liv och jag tänker att det också räknas.
Jag förstår att andra inte vill göra som dem, men jag förstår verkligen inte ilskan. Att andras val uppfattas som dumma är en sak, men om familjen Wallman trivs
med att handla en gång om året (och det gör de tydligen), låt dem
göra det då!
I själva sakfrågan, om det sparar pengar att handla en gång om året, är jag inte säker på att det
skulle göra det för mig. Om man spontanköper skräpmat vid varje
butiksbesök blir det en annan sak. Men jag tror på strategier i
största allmänhet. Därför tror jag både på fasta
handlingsdagar, handlingslistor, matscheman eller vad som helst. För
allt detta leder till medvetna beslut och när det kommer till
ekonomi vinner planering över spontanitet. Inte varje gång, men
över tid.
Men med det sagt, tycker du att höjden
av lycka är att spontanhandla tre gånger om dagen och du har tid
och råd att göra det – så gör det!