fredag 9 maj 2025

Ung & bortskämd

En majoritet av unga vuxna som bor hos sina föräldrar betalar ingen hyra eller bidrar till andra hushållskostnader. SVT skriver om Naya, 23, som visserligen betalar, men en högst symbolisk summa som antagligen inte ens täcker maten.

Nu ska sägas att Naya absolut inte är det värsta exemplet. Hon är t ex ingenting jämfört med barbabebisarna Casper och Dennis som jag skrev om 2023 (och jodå, de bor fortfarande kvar på ”Hotell Curling” två år senare), men jag tycker ändå att hon är intressant.

I inslaget säger hon att hon tänker söka bostad så fort hon ”hittar ett bra jobb, fast anställning”. Det kanske förklarar varför antalet unga vuxna som fastnar hos föräldrarna ökat dramatiskt, att de sitter och väntar på fast arbete innan de vågar ta steget. För som bekant har ju inte de fasta anställningarna blivit fler.

Men jag fattar att det är svårt att få lån utan stabila inkomster. När jag flyttade hemifrån fanns inte bostadsrätt eller förstahands hyreskontrakt på kartan. Man hyrde i andra hand medan man byggde kapital, vilket leder till min andra reflektion. Naya betalar ”typ ettusen per månad”, men det låter som att hon har ett jobb. Vad betalar då det jobbet? Kort sagt, var är pengarna? En ledtråd får vi när Naya visar sitt sminkbord. Detta är inte mitt starkaste kunskapsområde, men hennes sminkprodukter har garanterat kostat många tusenlappar. Dags att prioritera kanske?

När Naya pratar om kostnaderna för sin familjs hushåll nämner hon inredning. Kan det vara så att hon faktiskt inte förstår att det är en utgift som för de flesta kommer rätt långt ner på utgiftslistan? I så fall är det sannerligen på tiden att hon omplaceras till verkligheten från den skyddade verkstad hon nu tycks befinna sig i.

71 kommentarer:

  1. Sista aret jag bodde hemma betalade jag en tusenlapp i manaden, och det var manga decennier sen. Jag flyttade strax innan jag fyllt 19. Dagens ungdomar har en del att lära...
    /Annika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är så gammal att jag inte ens minns vad jag betalade hemma :-)

      Radera
    2. Hugaligen, sa gammal du maste vara :). Jag tjänade faktiskt 7,000 i manaden da. Jobbade som lärarvikarie. Gick bara till rektorn i min gamla skola, och vips hade jag jobb. Jag var 19 ar. Det jag kommer ihag är att jag hade en femteklass i fem veckor för lärarinnan hade brutit benet. Det första de fragade mig var om de fick flytta ihop bänkarna.

      Jag tänkte nagra sekunder och sa sedan ja, fast bara om de gick med pa att flytta tillbaka innan den ordinarie kom tillbaka och att jag fick bestämma vem som skulle sitta ihop.

      Det gick de med pa och förstas satte jag ihop klassens ljus med busungen. Fast han var inte dum och fattade, han sa nagot i stil med "sa att hon kan halla koll pa mig". Sen skrattade hela klassen och jag ocksa.

      Antagligen hade busungen nagon diagnos, men det var ju okänt pa den tiden. Men en kul erfarenhet sa här i efterhand.
      /Annika

      Radera
    3. Du skapade med andra ord ett kuddbarn innan begreppet fanns. Lärare skulle jag inte vilja vara. Inte då, men framförallt inte nu.

      Radera
    4. Ja, vad tyckte klassens ljus om detta egentligen? Sitta och ha tråkigt men samtidigt vara tvungen att vara barnvakt och göra alla uppgifterna åt bänkgrannen (som sen får äran över att ha varit duktig). Misstänker att hon inte dyker upp på eventuella klassåterträffar.

      Radera
    5. Det gick jättebra faktiskt, och alla var nöjda. Det var inte samma problem i klasserna pa den tiden. Alla kom överens och klassens ljus hade inte trakigt alls. Busungen var inte som man läser om nuförtiden. Han var bara lite pratig.
      /Annika

      Radera
    6. Jag minns det som lite kul när jag fick hjälpa klasskompisar under mattelektionerna, men då var det också en funktionell klass.

      Radera
    7. När man var klar med mattetalen på lektionen, ja då fick man flytta till ett separat rum och så fick man en stencil (kommer ni ihåg de där blåa som luktade konstig sprit?) med likadana tal att räkna, säkert dubbelt eller trippelt så många som man redan klarat av i vanliga matteboken.

      Man fick ABSOLUT INTE gå vidare i matteboken, och man fick naturligtvis INTE ta matteboken, eller för den delen några andra läroböcker, med sig hem över helger eller ledigheter.
      Ack den ljuva tid, det var helt enkelt bättre förr!
      Det borde ha varit så att på gympan när det spelades fotboll så skulle den som gjorde mål ha tagits bort från plan och istället fått skjuta mot ett uppmålat mål på väggen. Eller på brännboll, den som slog så hårt att bollen gick längre än utanför planen, ja de skulle ha tagits ur laget, satts på sidan av och - vad sägs, övat på att räkna mattetal istället!

      Radera
    8. Jag fick gå vidare i matteboken, sedan ta nästa, nästa och nästa. Men de blåa stencilerna kommer jag ihåg. Tyckte mer att de luktade som när sprit kräkts upp igen :-(

      Jag tror att de som slog bollen längst i brännboll hade haft mer nytta av att räkna mattetal. Men kanske säger jag det bara för att jag var killen som med rätta valdes sist och sedan missade alla slag med "kärringträet" och fick gå till första konen.

      Radera
    9. Haha, jag minns bade de blaa stencilerna som luktade sprit och brännbollen. Körde du det platta träet, Sparo? Det gjorde inte jag. Men sa var jag ocksa sportig pa den tiden.

      Och jag minns ocksa att jag satt jämte en tjej som hade tvaa i matte (jag hade femma) och hjälpte henne. Det hade jag inget emot alls, och tror att det är bra att vi hjälper varandra med vad det än vara mande.
      /Annika

      Radera
    10. I den mån jag inte lyckades skylla på något för att inte vara med körde jag det platta. Jag var fruktansvärt osportig, men sista terminen på gymnasiet fick jag 4:a i idrott. Jag tror att läraren gjort fel. Sportkillen Lindgren, direkt under mig på klasslistan fick 3:a.

      I måttliga mängder tror jag som du, men det som händer idag verkar mer vara att de duktiga eleverna får ta smällen för sina klasskamraters oförmåga.

      Radera
  2. Haha, ja "fast anställning" är 2020-talets enhörning – alla pratar om den men ingen har sett den. :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, och då är det ju ett enkelt sätt att gardera sig mot all press att ta sig framåt i livet. Bara hon på något magiskt sätt får fast anställning först (efter ett halvårs provanställning?).

      Radera
  3. Betalade 1000 kr 1975 ,vet ingen då som inte betalade hemma. Min lön var inte hög heller eftersom det var en ungdomslön. Betala och göra rätt för sig var det som gällde i den rådande tidsandan. Det var fattigare förr, klagades inte som nu, utan vad som gällde var att dra åt svångremmen, rätta mun efter matsäcken eller vända på slantarna, inte ha lådan full med trutvalla och sen klaga med fejan fullt av ett tjockt lager smink som kostar en del. Hö, hö är väl bara en förstockad gammal amöba, men som sagt uppoffringar verkar inte ligga i tiden./Surkärringen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har för mig att min första lön, 1990, var 10000 kr, så en tusenlapp femton år tidigare låter definitivt som en stor slant.

      Nej, nu har "Gör din plikt, kräv din rätt" ersatts av "Kräv din rätt, KRÄV DIN RÄTT!!!".

      Radera
  4. När jag tänker tillbaka på min ungdom kan jag inte fatta att jag
    klarade mig så bra. En far som söp och en mor som nästan
    jobbade ihjäl sig.
    Det var aldrig tal om att jag skulle betala hemma för jag bodde inte hemma länge när jag fick mitt första jobb. Jag hoppade av skolan innan jag var 16 år och fick jobb på Konsum. Samma dag som jag fyllde 16 köpte jag en bostadsrätt, en etta med sovalkov för 500:- hyran var 179:- . Lönen som jag fick på Konsum var 1300:- i månaden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det som inte dödar härdar. Om det vill sig väl. Jag ska inte säga "om man har tur" för det där lär ha krävt hårt arbete och ansvarstagande från din sida. Märkligt, många verkar få för lite av det, medan det för andra blir alldeles för mycket alldeles för tidigt.

      Radera
  5. Jag tycker att en stor del av grejen med att skaffa barn är att de ska få ha det bättre än vad man själv har haft. Det är en självisk handling att ha barn, och ansvaret för dem upphör inte bara för att de är vuxna. Mina barn är kompetenta och tjänar pengar, men jag bekostar fortfarande deras telefoner och träningskort, för att jag vill göra det och de blir glada. Om de känner sig trygga och har mig som backup så kommer de att lyckas bättre i livet och inte oroa sig lika mycket. Jag vill inte att de ska behöva kämpa lika mycket som jag har gjort. Kanske har det gjort mig stark på vissa sätt, men jag har tappat mycket tid på stress och oro...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det där måste ju avgöras från fall till fall eftersom vi alla är olika. Det behöver såklart inte vara fel att hjälpa sina barn ekonomiskt. I exemplen i media känns det som att det ofta gått för långt. Bäst är nog om barnen tvingas att pusha sig framåt själva lite lagom. Det är varken, att som i Karins fall ovan, tvingas flytta hemifrån vid 15-16, eller att mamma söker jobb och bostad åt en vid 22.

      Radera
  6. Vi har en uthyrningsdel på vår fastighet där just nu äldsta barnet har flyttat in. Nej, vi tar ingen hyra, men vi kräver att minst lika stor del av studielånet som andra betalar för studentlägenhet ska sparas i fonder. Mat och övriga hushållsprodukter får studenten stå för själv. Vi får se hur det går när nästa slutat "obligatoriska" skolan (dvs gått ut gymnasiet) om det blir plugg på annan ort, jobb, resa eller annat. Men det är så många år emellan så troligen löser vi det. De lär inte vilja bo tillsammans.

    Curling eller göra det bästa av situationen? Vi bor i grannkommun till Stockholm och är båda uppvuxna i länet. Kan man slippa betala ockerhyra i en sunkig tredjehandslya, som är dyr bara för att den ligger mer centralt, så gör man det. Vi hade möjligheten att bygga om (både tid, pengar och massor av diskussioner med kommunens bygglovshandläggare) så att det blev funktionellt för oss. Barnen flyttar ut "en bit i taget". Funkar för oss.

    Spargrisen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var ett kreativt sätt att lägga upp det.

      Generellt tycker jag att generationsboende är en bra idé. Det blir inte lika brant inlärningskurva som när man plötsligt befinner sig i eget boende med egna räkningar osv. Själv flyttade jag visserligen bara några hundra meter, så det var inte så långt till hjälp och mat.

      Radera
    2. Om det hade varit "på landet" så hade dessa några hundra meter fortfarande varit på gården/tomten/hemmanet :-D

      Spargrisen

      Radera
    3. Det kändes nästan så, även om det bodde tusen pers emellan i vårt fall.

      Radera
  7. Jag bodde hemma tills jag var 24 och betalade faktiskt aldrig en krona. Men då gick jag direkt till högskolan och tjänade inga pengar bortsett från studiebidrag.
    Fast jag arbetade en del till en ganska risig lön i familjeföretaget, så jag kanske betalade lite den vägen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jobba med risig lön kanske tar ut det. Annars tycker jag att studiebidraget borde räcka till att lägga in en symbolisk summa i familjeekonomin.

      Radera
  8. Min pappa ansåg att jag skulle betala för uppehälle så snart jag gick ur 9an. Rätt hårt att höra specilet eftersom jag hade planer på att plugga vidare. Mamma blev vansinnig när hon hörde vad han sagt och jag kunde plugga gymnasiet, men så fort jag var klar flyttade jag ut flr att plugga vidare. Har inte tagit emot ett öre i bidrag från föräldrarna efter gymnasiet (och inte förväntat mig heller).
    Så nån balans får det finnas, åt bägge hållen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, att börja betala hemma efter nian känns alldeles för tidigt. Jag hade en kompis som ville börja jobba och tjäna lite extra pengar vid sidan av skolan varpå hans far (ensamstående, tror inte att det fanns någon mor) sa att "visst får du göra det, men jag har ju lagt ut pengar för dig under hela ditt liv, så de första åttahundratusen kronorna du tjänar ska jag ha". Den killen blev också människa med oddsen emot sig.

      Radera
  9. Jag betalade ingenting hemma när jag bodde hemma mellan att jag var 20 och 22 år och jobbade (hade en timanställning). Men å andra sidan sparade jag pengar för att kunna flytta till Sverige. Tack vare det kunde jag helt leva på mina egna besparingar under mina första 1,5 år i Sverige när jag pluggade (i egenskap av nyinflyttad invandrare fick jag inte CSN).

    Hade jag inte haft något syfte med att bo hemma hade mina föräldrar troligen velat att jag betalar för mat och hyra! Men nu ville de ta inte betalt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. En del blir säkert också bra och ansvarsfulla människor utan att betala hemma även om det inte skulle finnas någon plan eller syfte, men många tror jag behöver viss vägledning. Fast nuförtiden har jag hört att barn uppfostrar sig själva på internet :-)

      Radera

  10. När jag var 18 ställde far en väska vid dörren och sa:
    Nu är du myndig. Nu får du klara dig själv. Där är dörren.
    Jag fick böna och be om att bo kvar hemma.
    Snälla, snälla, åtminstone tills jag slutat gymnasiet.
    Det fick jag.
    Sista året jag bodde hemma betalade jag 2000 kr för att bo i rummet. Fick en hylla i kylskåpet till egen mat.
    Nåväl, var väl inte helt oväntat.
    Alltid fått hjälpa till i trädgården; kratta löv, klippa gräset, plocka bär...
    Jag hade en veckopeng på 1 kr som liten. Den delades ut på lördagar och räckte till en piggelin (50 öre) och en påse med tio femöreskolor.
    Var dock uppfinningsrik och gjorde mina första "affärer" som femåring. På försommaren plockade jag t.ex. stora blombuketter på "ödetomterna" och sålde till granntanterna för 50 öre/st.
    Har fått putsa mina fönster och städat mitt rum sedan jag var 9.
    Tvättat mina egna kläder sedan jag var 11.
    Arbetat "extra" regelbundet och tjänat egna fickpengar har jag gjort sedan jag var 15.
    Fick bara "busskortet" betalt av farsan och dyrare klädinköp som skor, byxor och jacka. (När jag började gymnasiet och fick kontroll över studiebidraget då var det slut med det.)
    Jag ställde mig i bostadskön på min artonårsdag och gick dit varje vecka, då de hade kvällsöppet. Personalen ledsnade på mig och drog ner rullgardinen och sa. Vi öppnar först när "hon" där har gått ,och så pekade de på mig. (De tog inte mina ord om att jag skulle bli utslängd på allvar.) Nästa vecka var jag där igen och så höll jag på.
    Efter drygt ett år erbjöds jag en liten etta. Då hade jag hunnit sluta gymnasiet, fått ett fast arbetet och pluggade extra på kvällarna.
    Jag tyckte att det var hårt gjort av far, men men, ändå gjorde jag likadant med min son när han fyllde arton. Sonen fick också bo kvar tills han slutade gymnasiet.
    Sen lyckades han dock mkt bättre än jag. (Fixade själv ett förstahandskontrakt på en lägenhet på Söder inom ett par veckor!)

    //Bidrottningen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Särskilt märkligt att kravet verkar ha kommit så plötsligt, som att han tyckte att överraskningseffekten hade en poäng i sig.

      Jag gjorde också mycket av det där hemma, men fick pengar för mycket av det. Inte för att städa mitt rum och sånt, men för att plocka äpplen eller klippa gräsmattan.

      Undrar om det där funkar idag, att dyka upp på bostadsförmedlingen och tjata. Så var det ju förr, men nu har de väl antagligen inga offentliga lokaler och bara telefontid under mycket begränsad tid.

      Radera
    2. @Bidrottningen
      Men menar du att du satte ut en väska i hallen och tvingade din son att be om att få bo kvar??

      Radera
    3. Micke.
      Tjatet på bostadsförmedlingen verkar ju inte ha fungerat, då det dröjde så lång tid.

      Hanna:
      Nej, men jag hade berättat min historia och visade honom symboliskt. Förklarade att han skulle få bo kvar tills hans slutat gymnasiet och såg sen till att han ställde sig i bostadskön.

      Många år senare talade vi om detta, far och jag. Om varför han gjorde så. Han berättade att han mått dåligt av beslutet men att han trodde att jag aldrig skulle ha flyttat annars.
      Jag funderade en lång stund och var sen tvungen att hålla med. Han hade rätt. Han kände mig bättre än jag själv. Jag hade nog bott kvar, än idag... så för mig var det rätt beslut.

      //Bidrottningen

      Radera
    4. Bidrottningen (och Hanna) - med tanke på att man som förälder enligt lag har försörjningsplikt för sina barn tills de har fyllt 18 eller gått ut gymnasiet, så tycker jag det är ett märkligt beteende av din far. DU har inte bett om att få finnas till!!! Det är dina föräldrar som satt dig till världen och då ska de banne mig se till att fullfölja sitt uppdrag (som de tagit frivilligt) tills du blir vuxen!
      Om man sen har det knapert i familjen så att barnen måste använda delar av sin eventuella egna inkomst till hela hushållet så må det vara så, men då brukar barnen vara mycket väl medvetna om det.

      Det är lite samma med att i Sverige så kan man inte göra sina barn arvslösa (vilket går i många andra länder). Barnen har inte bett att få sina föräldrar, men föräldern har bestämt att den ska ha barn (även om vissa män påstår att de blivit "lurade", som om de själva inte har något ansvar).

      Spargrisen

      Radera
    5. Min kusin fick förstahandskontrakt genom att tjata hål i huvudet på handläggarna på det kommunala bostadsbolaget, men det var 40 år sedan.

      Jag tycker att det är stor skillnad på att förbereda ungarna på att de inte kan bo hemma i all evighet och att hux flux slänga ut dem.

      Radera
    6. @Spargrisen
      Håller helt med dig! Har för mig att jag även kollad upp det du skrev att man har ansvar tills dess de gått ut ut gymnasiet. Så jag hade på fötterna även om det nu inte behövdes eftersom mamma skällde ut pappa och så var det slutdiskuterat.
      Men efter det var jag ändå fast besluten om att flytta så fort jag var klar med gymnasiet, (även fast pappa då hade ändrat sig och erbjöd sig att skaffa en bil så jag kunde pendla till högskolan.)

      Jag känner inte att jag har brådska att mina barn ska flytta när de blir större, däremot är det ju självklart att de får bidra med både sysslor och pengar (om de jobbar).
      Pluggar de så kan jag tycka de kan slippa betala.

      Radera
    7. Det kanske de t o m kan få slippa om de hjälper till mycket hemma. Det viktiga tycker jag är att barn från tidig ålder får lära sig att såväl pengar som frihet kommer med plikter och ansvar.

      Radera
    8. Där tror jag du har en poäng Sparo, tror inte det funkar att börja lära ut sådant i tonåren. Man behöver börja tidigt (men givetvis åldersanpassat).

      Radera
    9. Spargrisen
      Du har så klart helt rätt. Barn är alltid oskyldiga till sin existens.
      Du har också rätt i att föräldrar är försörjningspliktiga till barnen fyller 18/eller gått ut gymnasiet. Det visste nog varken far eller jag.
      (Ps. Min familj hade inga ekonomiska bekymmer. Så det var inte skälet. Ds)

      Hanna
      Jag hade också velat studera vidare. Hade ju "läshuvud" och är otroligt vetgirig. Men kände mig tvingad att välja mellan de två 3åriga gymnasielinjerna som garanterade arbete, istället för att gå t.ex. natur och sedan vidare till högskolan.
      Det blev så ändå, fast lite senare, och inte bara en vända... (jag tror att jag aldrig vill sluta lära mig nya saker...)

      Läste någonstans att föräldrar och lärare, i de flesta normala fall, inte kan påverka ett barn i en viss riktning, utan att varje barn så småningom själv kommer att hitta och välja "sin" väg i livet.
      Det känns rimligt, i alla fall i mitt fall.

      Och sonen har det gått bra för. När han väl hittat sin väg bekostade jag utbildningen, som var på ett internat. Nu bor han, liksom du Micke, i grannlandet och trivs som fisken i Norges vackra natur.

      //Bidrottningen

      Radera
    10. Det är svårt att inte trivas här :-)

      Radera
    11. Apropå hårda bud... Min mamma lämnade två små barn hemma i arla morgonstund för att dela ut tidningar, efter det satte hon sig utanför Hjalmar Mehrs kontor i Stockholm och tjata på honom för att få en lägenhet istället för den rivningslägenhet hon bodde i. Till slut fick hon den enda lägenheten som gick att uppbåda i hela Stockholm enligt Mehr. Det var på 40-talet, Hjalmar Mehr stod sedermera för rivningen av Klarakvarteren.

      Radera
    12. För att inte tala om att han stod för rivningen av almarna i Kungsträdgården. "Almar ner - Hjalmar Mehr".

      Radera
    13. Lugn i stormen, almarna star kvar: https://sv.wikipedia.org/wiki/Almstriden
      /Annika

      Radera
    14. Ja, så blev det ja! Men viljan fanns.

      Radera
    15. Vill inte förringa människors berättelser men mina tankar går osökt till sketchen med Monty Python, "We were so poor"/Em

      Radera
    16. Du menar "Four Yorkshire men"?

      "I had to get up in the morning at ten o'clock at night, half an hour before I went to bed, eat a lump of cold poison, work twenty-nine hours a day down the mill, and pay the mill owner for permission to come to work, and when we got home... our dad would kill us and dance about on our graves singing Hallelujah."

      Radera
    17. Den är fantastisk! Kanske just för att det är lätt för oss alla att komma in på den gamla goda tiden när allt var så enkelt eftersom vi glömt allt som inte var det.

      Radera
  11. Själv betalade jag en pott där vi satte in % av den inkomst vi hade. Min mamma var sparsam, pappa slösade (jag är mer som mamma). Men ja min pappa tyckte vi skulle alla betala samma summa och på pappret såg de ut så men de var mamma som skötte ekonomin så hon betalade tillbaka mellanskillnaden. Den pott jag betalade in till var de som gick till typ månadskostnader och som sagt högst lön bidrog mest (sosse tänk) men bra för min del eftersom jag då kunde spara till en första bostad. Jag slösade dock inget extra visst jag tycker i efterhand att jag kanske ibland använde för mycket pengar på krogen men man ville ju inte heller va utanför när man är mellan 20-25.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker att det hade varit mest rättvist att gå på ålder och låta ett äldre barn betala mer. Men som regel blir det kanske samma lösning som att betala andel av inkomsten.

      Radera
  12. Varför länkar du inte till SVT-intervjun du skriver om?

    Tom-Hjördis

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ren miss. Troligen för att jag skrev texten sent igår kväll och var slut efter en hård dags slit. Tack för rättningen, åtgärdat nu.

      Radera
  13. Sluta klaga på att "mammas pojkar" fortfarande bor hemma. Hur lätt tror du det är att få jobb och lägenhet om man är en furry? Se faktarutan efter artikeln.

    Hur lätt tror du det är för Lucas att få jobb i framtiden om han är född räv men ser ut som en människa?
    https://www.svt.se/nyheter/inrikes/lucas-kanner-sig-som-en-rav-man-fods-som-det

    Tom-Hjördis

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Therian – En person som identifierar sig som ett eller flera specifika djur på ett själsligt plan."
      Furry – En person som är ett fan av människoliknande djur, ofta med en ”fursona”, en djurkaraktär den cosplayar som.
      Cosplaying – Att klä ut sig och gestalta en karaktär, ofta från spel, filmer eller som i furrys fall: människoliknande djur."

      Håll isär begreppen, snälla. Min dotter är furry och är så trött på att folk tror att de identifierar sig som djur. Det är therians som gör det. Furrys cosplayar bara.

      Radera
    2. Jag hoppas att Lucas, 20, inte är som Lucas, 12.

      Jag försökte själv läsa på om de där begreppen och det är faktiskt inte så himla lätt. Dels verkar orden användas olika i Sverige och andra länder, dels lägger olika människor olika värderingar i dem.

      Radera
    3. @Anonym

      "Håll isär begreppen, snälla. Min dotter är furry och är så trött på att folk tror att de identifierar sig som djur. Det är therians som gör det. Furrys cosplayar bara."

      De vuxna sönerna som bor hemma hos sin pappa som Sparo skrev om i ett gammalt blogginlägg är nog furry. Lucas är therian.

      Tom-Hjördis

      Radera
    4. *En av de vuxna sönerna ...

      Tom-Hjördis

      Radera
    5. @Tom-Hjördis - tack!
      @Sparo - Ja, kanske är det så att orden används olika i olika länder. Då är det förstås totalt förvirrande. Jag går bara på vad min dotter berättar och har inte fördjupat mig mer än så. /Stolt förälder till en mycket kreativ person som vid det här laget sytt två kompletta "fursuits" och sålt den ena för ca 14000 kr. Kanske ett framtida yrke...

      Radera
    6. Expressen blir mer och mer lik skämttidningen En ding ding värld.
      https://www.expressen.se/tv/nyheter/sverige/susitar-kanner-sig-som-varg-jagar-byten/

      Tom-Hjördis

      Radera
    7. Jag vet inte vad jag ska säga. För mig är det helt okej att barn skuttar runt och leker djur. Tjejerna i min klass galopperade som hästar varenda rast under lågstadiet. Det hade bara inget namn på den tiden utan kallades kort och gott lek.

      Men när vuxna vill få acceptans för att de vill gå runt och nafsa och slicka andra människor i ansiktet är det något annat. Väldigt jävla annat!

      Radera
  14. Jag gick ut gymnasiet på 80-talet och bodde därefter kvar hemma ett par år till utan att behöva betala föräldrarna något. Däremot hade jag direkt efter studenten ett deltidsjobb (tidningsbud) så jag tjänade mina egna "fickpengar". Så småningom blev det ett heltidsjobb på kontor och då köpte jag en liten bostadsrätt och flyttade hemifrån. Mina föräldrar satte inte upp något barnsparande under min uppväxt, däremot fick jag nog hyfsat generöst med fickpengar vid behov.

    Mina egna barn fick månadspeng under uppväxten, och när de fyllde 18 en överraskning i form av varsin fond som vi månadssparat i sedan de föddes, med tillsägelse att använda pengarna till något "ordentligt", typ körkort eller bostadsköp etc. De hade visserligen kunnat göra vad de vill med pengarna men jag tror vi har "hjärntvättat" dem till ansvarstagande med pengar, så de har än så länge kvar pengarna (nu är de 23 och 21).

    Under uppväxten (fram till studenten) fick de månadspeng men har fått använda den till nöjen och "villhöver"-saker medan vi föräldrar betalat kläder och annat nödvändigt.

    Jag har förklarat för dem att vi enligt lag (föräldrabalken) inte är skyldiga att försörja dem efter studenten och att de från och med då får betala (eller bli skyldiga) en schablonsumma per månad så länge de bor hemma. Inte hyra, för vi skulle inte ha flyttat till mindre lägenhet bara för att de flyttade ut. Men ett schablonbelopp för mat och andra förbrukningsvaror. Jag har gått efter Konsumentverkets tabeller och kommit fram till att 3000 kr/månad är rimligt. Ena barnet, som nu studerar på högskola och har CSN, betalar varje månad. Andra barnet, som f.n. har "sabbatsår" och funderar på vad hen ska bli, får bli skyldig i väntan på egen inkomst. Vi kommer inte att forcera fram en återbetalning eller kräva ränta, utan det får bli i den takt det fungerar någon gång i framtiden. Att inte begära någonting alls av barnen tror jag är oklokt för då har de ju inget incitament att någonsin börja stå på egna ben.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Mina egna barn fick månadspeng under uppväxten, och när de fyllde 18 en överraskning i form av varsin fond som vi månadssparat i sedan de föddes".

      Men tänk så överraskade de blivit om ni gett en fond till den ena vid 18, och när så den andra når den åldern fick han/hon en tårta :-) Så hade de fått lära sig att livet inte är rättvist.

      Radera
    2. :-) Ja, det hade väl varit en pedagogisk poäng. Nej, så tänkte vi aldrig. Däremot var ju fonderna lite olika mycket värda på respektive 18-årsdag men jag tror aldrig att någon av dem jämförde. Det var en liten utmaning att inte försäga sig mellan första och andra barnets 18-årsdag, så att det blev en överraskning även för barn nr 2. Men det gick!

      Radera
    3. Jaha, så det hölls hemligt mellan 1 och 2 alltså. Då sprack min överraskningsidé med att blåsa tvåan.

      Radera
    4. Tvärt emot alla experters råd sparas barnbidragen på KF resp ISK till barnen, mestadels i fonder. Nu är deras besparingar nästan dubblerade jämfört med inbetalade 1250kr/mån. Det blir ett intressant experiment att se vad de gör av pengarna. Det kan ju gå åt båda hållen.
      /Bilmek

      Radera
    5. Jag utgår ifrån att du försöker påverka utgången genom uppfostran.

      Radera
  15. Som allting annat tror jag det är arv och miljö. Min son har alltid varit sparsam med pengar , det beror nog på arvet eftersom han aldrig behövt betala hemma. Men barn gör även som man gör , inte som man säger …han har alltid sett mig vara sparsam med pengar så han gör likadant ./C

    SvaraRadera
  16. Sparo, jag har en teori. Mammor curlar mer än pappor. Betydligt mer. Vad tror du om det? :)
    Mvh Investeraren

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mja. Jag upplever att det är mer är mammorna som skäller så att barnen börjar gråta.

      Radera
    2. Jag har sett bägge varianterna. Får jag gissa är det mer curlande från kvinnor i äktenskap medan skilsmässobarn får mer curling från papporna. Men det är en vild gissning.

      Radera