måndag 9 februari 2026

”Helt plötsligt är det slut på pengar”

Jag fick ett tips i kommentarsfältet att skriva om längdåkaren Calle Halfvarsson. Det var en artikel i samband med en dokumentär jag inte sett och inte har för avsikt att se, men det omskrivna citatet från dokumentären är detta:

Det blir en stress när man försöker göra något man inte är kapabel till att göra. När man går och lägger sig så ligger det där och nöter. Jag kan helt plötsligt få panik och tänka: 'Kommer jag inte till OS, då kanske jag inte får en sponsor.'

Helt plötsligt är det slut på pengar. Då kommer det bli panik, då måste jag skaffa ett jobb. Den sitsen har jag inte varit i tidigare.

Den vanligaste åsikten jag sett om detta lyder ungefär: ”Nästan alla andra har det redan så. Att du inte varit i den sitsen innan du blev 36 år gör det inte ett dugg synd om dig.

Den som hört mig lägga ut texten om Halfvarsson vet att jag tycker att det är en gnällig typ som alltid har något att skylla sina tillkortakommanden på, och det är aldrig han själv. Han har förlorarskalle, motsatsen till vinnarskalle. Jag fattar att norska längdåkare firade när han blev uttagen till OS, Halfvarsson har alltid varit sämst när det gäller, men 2026 måste han vara en drömmotståndare.

Men jag blir faktiskt inte provocerad av bortskämdheten. Vi lever alla i vår egen verklighet och i Halfvarssons har annat jobb än att åka skidor aldrig varit aktuellt, inte ens efter att han blev dålig på det. Att han tycker att det är normalt att finansiera sitt liv med sponsorer är inte konstigare än att Marie Antoinette tyckte att folket väl kunde äta tårta om brödet var slut.


Eller varför inte baka?

Jag har en kompis som startade eget ungefär samtidigt som jag, runt sekelskiftet, och jag minns när han sa att om det inte skulle funka ”då får jag väl ta ett vanligt chefsjobb”. Det hade kompiskretsen lite roligt åt för det gick inte ihop med vår verklighet (inte hans heller skulle det visa sig, ett par år senare la han ner företagandet och har inte haft några chefsjobb sedan dess). En av mina gamla komikerkollegor var skitsur över en filminspelning där han bara fick tiotusen per dag och själv glömmer jag ständigt bort att inte alla har en aktieportfölj att nalla av vid behov.

Människor är nog inte mer komplexa än att vi utgår från oss själva och tänker att de flesta nog har det ungefär som vi. Lyckligtvis slipper de flesta av oss lägga ut texten i en dokumentär och därmed blotta vår okunnighet.

Jag tänker ändå sticka ut hakan och gissa att Calle Halfvarsson inte kommer att vara i närheten av medaljer i olympiaden. Jag tror att han åker hem i förväg om han ens blir uttagen till något lopp och jag tror att han kommer att uppleva det som djupt orättvist. Och börjar han inte fundera över framtida karriär efter det kanske han borde sikta in sig på ”tokpension".

20 kommentarer:

  1. Jag tycker sport är larvigt generellt, men jag minns en kollega som hade ägnat hela sin tid som tonåring och ung vuxen åt golf, det hade verkligen varit hela hennes identitet. När hon var 24 märkte hon att talangen inte räckte och behövde skaffa sig ett jobb - och det gjorde hon, men hon beskrev ändå så målande att hon nu var konfronterad med en framtid hon inte hade tänkt sig. Hon hade haft vinnarskalle - dvs fokuserat helt på golfen och haft det som enda mål, men det räckte inte ändå. Det är därför sport är dumt, ungdomar sliter ut sig och ger upp allt för några år av (eventuell) framgång.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Här är vi inte helt ense. Det är klart att det är få förunnat att leva på sitt idrottande. Särskilt när man är närmare 40 än 30, men jag tror också att elitsatsningar kan ge värdefulla erfarenheter för framtiden utanför idrotten. Jag tycker att det verkar som att många unga saknar mål och strategier för att nå dem, och det är ju något som sporten kan ge.

      Själv spelade jag schack som ung, en sport där det i det läget och till skillnad från nu i stort sett inte ens fanns pengar för världseliten. Jag blev verkligen ingen stjärna, men jag tror att jag också fick med mig viktiga kunskaper. T ex fick jag ett tålamod av att som tioåring sitta och koncentrera mig på ett schackparti i 4-5 timmar. Kanske gick skolan bättre tack vare det.

      Radera
    2. 4-5 timmar som tioåring! Jag menar inget illa men var du lite lillgammal? Gjorde du någonsin något fartfyllt, störtlopp eller så?

      Radera
    3. På den tiden kunde så kallade långpartier i princip hålla på i det oändliga eftersom man efter 40 drag fick ytterligare en timmes betänketid vart tjugonde drag. Nej, jag var inte lite lillgammal, jag var mycket, mycket lillgammal :-). Lite slalom, men i övrigt höll jag mig undan sport, så inte särskilt fartfyllt.

      Radera
    4. Tror att du var ett överbegåvad barn och du var säkert bäst i klassen.

      Radera
    5. Nej då, jag var möjligen bäst på matte. Å andra sidan var jag klart sämst i gymnastik, så det jämnade ut sig.

      Radera
    6. Som sportintresserad håller jag inte alls med om att det är larvigt. Däremot måste man givetvis ha lite självinsikt om det går att leva på och vad man gör om det inte lyckas samt planerar för livet efter idrottskarriären.
      Jag har själv hållt på med elitidrott men inte i någon idrott där det fanns några pengar som man ens kunde leva på som aktiv.

      Med tanke på OS vore det ju ytterst tråkigt om ex. en sån som Frida Karlsson inte satsat helhjärtat. Fantastisk idrottare precis som flera av hennes lagkompisar. Dessa ska givetvis hyllas stort!
      /Ingenjören

      Radera
  2. Isadora , bra skrivet ! / C

    SvaraRadera
  3. Vad är 'tokpension'?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Slang för sjukpension på psykiska grunder.

      Radera
  4. Om det här med skidåkningen inte funkar så får väl Halfvarsson ta ett chefsjobb.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Japp, tror det är dags för det nu faktiskt :-)

      Radera
  5. Men tänk på alla snart 40-åringar som toksatsar i decennier på parallellstorslalom i snowboard. Eller gång. Klart de ska ha bidrag från staten när sponsorerna tröttnar på uteblivna medaljer. Jobba får någon annan göra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet inte hur ekonomin ser ut för parallellstorslalomsnowboardåkare, men förutom några statliga kronor vid internationella mästerskap gissar jag att det är mest sponsorer som håller sporten uppe. Vad de ser för uppsida kan jag däremot inte förstå.

      Radera
    2. Ordet ”parallellstorslalomsnowboardåkare” bör ge minst 7 000 poäng i Wordfeud!

      Radera
    3. Osäker på om det hade godkänts :-)

      Radera
  6. Min filosofi är att sport ska utövas, inte tittas pa. Jag kollar inte ens pa sporter som jag själv utövat i ungdomen, och har svart att första att sa manga blir upphetsade av att se fotboll, hockey, golf eller vad det nu är. Och till skillnad fran Halfvarsson har jag haft chefsjobb. Rätt säker pa att det lönat sig bättre.

    Med det sagt är det här ett roligt klipp: https://www.youtube.com/shorts/OsJKmE6gLbI
    /Annika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Helt rätt, betydligt bättre att röra sig själv än att titta på andra som gör det.

      Jag tycker synd om hunden. Det där kan ju ha gjort skitont och matte sitter och asgarvar.

      Radera
  7. Och nu något helt annat, en spaning om att det gamla yrket byskrivare har en framtid i samhällen med bristfällig skriv- och läskunnighet.

    https://www.expressen.se/ledare/lararnas-larm-svenska-tonaringar-kan-inte-skriva/

    SvaraRadera