En ära att jobba gratis?

Nu är OS snart över och det har väl gått ungefär som väntat – Norge bäst och Sverige... inte. Jag hackade på Calle Halfvarsson redan när OS började, så nu tänkte jag avsluta olympiaden med att försvara en svensk OS-deltagare för balansens skull. Nej, inte därför, men vi tar det från början. Jag läste en intervju med skidskytten Elvira Öberg:

”Jag åker mer eller mindre till OS som ett affischnamn ändå finns det risk att jag går back på det. Jag kommer inte att tjäna en enda krona om jag inte har väldigt bra avtal med mina sponsorer. Och där är det bara medaljer som räknas.”

Att utövarna tjänar mindre under OS än andra tävlingar hade jag nog på känn, men jag förvånades över att de eventuellt går back på OS om de inte tar medalj (vilket hon ju gjort och möjligen har hon också frikostiga sponsorer). Den verkliga förvåningen kom dock när jag läste andras reaktioner på artikeln:

”Tyst! Ingen tvingade dig. Tips till coachen. Ta inte ut henne till någonting framöver!”

”Sånt här gör mig skitförbannad, nu sjönk hon i mina ögon. Det är frivilligt att åka på OS.”

”Är det pengar som är motivationen har man inte i ett landslag att göra, skicka hem henne direkt.”

”Hur vore det sluta gnälla. Ni är ju miljonärer redan. Många skulle nog se detta som ert jobb.”

Visst, Elvira Öberg är 26 år och har blivit mångmiljonär på den sport som hon kunnat utöva mycket tack vare skattefinansierade anläggningar, tränare och skidskyttegymnasium. Det är inte synd om henne.

Samtidigt är skidskyttet hennes jobb, som den sista kommentatorn påpekar, och jobb brukar man få betalt för. Elvira brinner säkert för skidskyttet och hade tränat även om hon inte kunnat leva på sporten, men det är magstarkt att tv-tittare som själva inte skulle jobba gratis en enda dag förväntar sig att professionella idrottare först ska lägga ner kanske tusen träningstimmar per år och rata allt socialt liv för 2-3 träningsläger inför ett mästerskap som de sedan ska delta i utan att få betalt, och allt detta för att det är ”en ära” att tävla för sitt land.

Är det andra yrkesgrupper som också förväntas jobba gratis för den goda sakens skull? Militärer t ex? Är det en ära att försvara målgården måste det väl vara minst lika ärofullt att försvara Gotland? Kanske läkare också, man kan väl inte sätta en prislapp på människoliv? Och poliser.

”Vill du ha betalt också?!”

Jag har själv jobbat med några av mina hobbies. En del kunde inte förstå varför jag ville ha så mycket betalt för att stå på scen och skämta. Ståuppkomik var ju roligt, inte som att det var ett riktigt jobb. Jag gjorde en del gratisgig eller näst intill gratis för att artistbokare och krögare garanterade att det var ett ”fantastiskt skyltfönster” med viktig publik att synas för. Ibland var det kanske det, ibland kände jag mig nog lika utnyttjad som Elvira Öberg, som för övrigt säkert inte tjänade en krona under sitt första decennium som skidskytt.

Att hon nu som vuxen vill ha betalt för att utföra sitt jobb ser jag som helt naturligt. Då är jag mer missunnsam mot IOK-politruken Gunilla Lindberg som har 23 miljoner i sitt bolag och som för övrigt inte ser ut att varken ha tränat eller tävlat en dag i sitt liv. Varför är inte hennes OS-medverkan ”en ära” som borde utföras gratis?