September i sammandrag

September till ända och lika bra det. En rätt innehållslös månad, och nu ska jag sammanfatta den.

Regeringen har släppt sin budgetproposition. Inga överraskningar, men jag hänger fortfarande upp mig på att Sverige lånar pengar för att få ihop ekonomin – i högkonjunktur! Ett företag kan gå med mycket marginell vinst som bäst, men ändå plussa totalt, och det kan göra temporära jättevinster utan att långsiktigt gå med vinst, men hur är det möjligt att inte gå i konkurs om man går med förlust när läget är som allra mest gynnsamt? Det får inte jag ihop.

Vad går då pengarna till? Polisen ska satsa mer resurser på trafikövervakning. Ja, det var ju precis det som behövdes! Skit detsamma om det brinner några förorter, någon våldtäktsvåg eller lite skottlossningar, bara ingen kör snabbare än 110 på breda motorvägar med två kilometer fri sikt. Med detta sagt: jag håller alla hastighetsbegränsningar jämt och min bil är dessutom utrustad med blinkers, vilket jag har förstått är väldigt ovanligt nuförtiden.

Migrationsverket har skaffat en ny logga för 4,6 miljoner. Behövdes den? Försäkringskassan lägger istället pengar på reklam. Behövs det? Är de rädda för att folk ska sjukskriva sig hos någon konkurrent?

Och så har det diskuterats om Riksbanken orsakat låneboomen. För just det, vi har tydligen en låneboom i Sverige. Själv skyller Stefan Ingves på politikerna. Så är det Riksbankens eller Riksdagens fel om du lånar mer än du klarar av? Nej, det är ditt!

Jag har både köpt och sålt aktier i september. Mest sålt sånt som jag tyckte gått upp så pass mycket att jag har svårt att se uppsidan: Swedencare +100 %, Academedia +65 %, Opus +25 %. De två senare sålde jag nästan på toppen och börjar redan bli småsugen på att köpa tillbaka dem. Och som tidigare nämnts bet jag i det sura äpplet och sålde blankningspositionen i SCA med förlust. Med facit i hand borde jag haft lite is i magen, men det är så dags.

För ett par veckor sedan gjorde jag ett kort inhopp i Bahnhof. Ett par negativa nyheter fick aktien att dyka, vilket jag tyckte kändes som en överreaktion så jag köpte på fredagen. På måndagen lugnade folk ner sig och det framkom att vd John Karlung hade köpt en (för honom) liten post varpå aktien vände hårt åt andra hållet. Även det kändes som en överreaktion så jag sålde och gjorde nästan 10 procent på mindre än en börsdag. Bägge affärerna visade sig i efterhand vara bra, men jag gillar Bahnhof, så även där kanske jag återkommer.

Engelska Skolan börsnoterades i torsdags, övertecknades 25 gånger och alla småsparare fick småposter. Den här gången köpte jag på mig extra aktier i förhoppningen att aktien ska göra ett ryck uppåt efter att det inledande säljtrycket släpper. Hittills ser det lovande ut.

En del gamla innehav har gått sämre. Novo Nordisk, Clas Ohlson och H&M t ex. Då har silver gått bättre, och efter Opec-mötet den här veckan har olja tagit fart också. Och SEB har gått bra, trots att nästan alla verkar överens om att bank är riskabelt nu när Deutsche Bank magplaskat.

Kanske är det, som vanligt, bankerna som ska få börsen att dyka. Den senaste domedagsprofeten är Carnegies Simon Blecher som flaggar för börskrasch. Eller i alla fall en börsnedgång på 20-30 procent, som är en formulering jag tycker mig ha hört från många nu. Kanske beror det på att jag håller med.

Min börsmånad slutade +1,54 %, jämfört med SIXPRX +1,56 %. Det får väl sägas vara dött lopp och med tanke på min defensiva positionering är jag nöjd med det.

Månadens boktips. Inte ny på något vis, men bra, Per H Börjessons enkla bok med den krångliga titeln ”Så här kan alla svenskar bli miljonärer”. Jag rekommenderar den till alla som vill bli rika på värdepappershandel, t ex berättar den om hur man ska tänka när man köper fonder.

Men det är också en perfekt bok att trycka upp i ansiktet på alla de som högljutt hävdar att deras ekonomi är precis slimmad, det går inte kapa en enda utgift och lustigt nog är utgifterna exakt lika höga som inkomsterna, varje månad. Så köp den! Finns för en femtiolapp på Adlibris, men jag som läst den och därför blivit klokare föredrar Tradera eller Bokbörsen. Eller biblioteket, men det här är en sådan bok jag vill komma tillbaka till då och då, så den vill jag ha i bokhyllan.

Avslutningsvis månadens ickespartips: Om du behöver koppla ihop två elektriska kablar och inte har en sådan här kopplingslist/sockerbit - tvinna inte ihop kablarna och dra eltejp över. Bara gör inte det! Jävlar vad det smällde! Under bråkdelen av en sekund blev jag rädd att jag just sparat in 40 års utgifter där...

Känt folk röker Kent

Jag var inte född på 60-talet, när denna slogan var aktuell, men ändå sitter den i ryggmärgen på samma sätt som Gevalias ”När du får oväntat besök” eller ”Tag det rätta – tag Cloetta”.

Även om jag inte var med då drar jag slutsatsen att ett argument för att röka just Kent-cigaretter var att kändisar gjorde det. Var människor så jävla korkade att de helt blint kopierade den tidens kändisar? Säkerligen, och vi är inte är ett dugg smartare idag. Kändisar har i alla tider använts för reklam. Här är ett av de plågsammaste exemplen jag kommer ihåg.

Såväl Sanna Kallur som Peter Forsberg är fantastiska idrottare, men skådespelare är de inte. Manusförfattaren och regissören till denna reklamfilm borde få yrkesförbud ENBART efter att ha släppt igenom repliken: ”Gillar du det här brödet, Peter?”

Och även om jag skulle få en hjärnblödning och tro att det är deras egna åsikter som förmedlas, varför ska jag lyssna på vad atleter har att säga om bröd? Jag får knappast Foppas plånbok eller Sannas popularitet för att jag äter Fazers rågbröd! Jag tror verkligen inte att jag går på sånt här, men uppenbarligen är det tillräckligt många som gör det för att det ska vara värt att producera en reklamfilm för X antal miljoner.

För jag är inte dummare än att jag förstår att reklamen lönar sig. Självklart inte varje kampanj, men reklammakare vet vilka knappar de ska trycka på för att få föräldrar att köpa just deras blöjor, hundägare deras hundmatsargument och sedan stuva in både hund och ungar i en Volvo eftersom Zlatan nästan kunde läsa halva nationalsången.

Allting går att sälja med mördande reklam. En kopp kaffe på det...

Säljord

Verklighetsbaserad dramatisering från 1998:

- Men varför i helvete ska jag investera i ett företag som inte har några färdiga produkter, inga kunder överhuvudtaget och som hittills inte tjänat en enda krona?!

- Men det är ju IT.

- Är det IT, varför sa du inte det direkt? Var skriver jag på?

Sedan dess har orden ändrats, men allt annat är lika. Vissa fenomen anses helt enkelt så heta att man bara måste slå till. Genom åren har B2B, digitalisering, artificiell intelligens (AI) och virtual reality (VR) använts på samma sätt. Man kan säga att dessa säljord är börsens motsvarighet till fastighetsmäklarens söderläge eller ”ljust och fräscht” för att signalera att det här är en guldgruva man måste slå till på utan dröjsmål.

Dagens ord är kanske augmented reality (AR) eller drönare, men det är också möjligt att det finns ännu mer hajpade ord sedan i morse för här går det undan! Jag säger inte att detta är bondfångeri, fenomenen är lika heta som en gång IT och bredband var. Men precis som då är det inte bara guld som glimmar, det gör även krossade glasflaskor (och priset för årets fånigaste metafor går till …).

Företag som inte tjänat några pengar kanske håller på med någonting som är så modernt att de helt enkelt inte har hunnit göra det än. Så har det förmodligen varit för såväl dagens som gårdagens högteknologiska bolag. Men det kan också vara så att deras verksamhet inte betalar sig för att den är skit. Det är inte bara morgondagens innovatörer som drar sig till nya tekniska företeelser, det gör också gårdagens misslyckade dumskallar, som ser sin chans att gömma tidigare misslyckanden bakom tjusiga ord.

Allt åt alla – men från vem?

Jag kallar mig inte höger, men på listan över alla grupper och människor jag inte begriper mig på ligger nog den extrema vänstern högst upp. Jag vill betala skatt, dela med mig och utföra praktisk solidaritet på alla möjliga sätt. Samtidigt förstår jag att samhället måste bygga på att det är möjligt att få det bättre, skaffa och uppleva mer. Utan den drivkraften förvandlas vi alla till kravmaskiner.

Förbundet Allt åt alla är en organisation på yttersta vänsterkanten som pratar mycket om klasskamp och klasshat. Verksamheten utåt består av så kallade aktioner, mot utförsäljning, privatisering, fastighetsägare, politiker, arbetsgivare... Mot vad som helst, verkar det som (och mycket sällan för något). Deras mest kända aktivitet är nog när de för några år sedan genomförde ”överklass-safari”, en bussresa till Solsidan för att håna och kasta glåpord på de rika, dessa förhatliga människor.

Annars tycks det mest handla om att kräva. Gratis kollektivtrafik, bostäder åt alla exakt där de önskar bo, all tänkbar service. Och det där med skatt verkar jobbigt, det kan väl någon annan betala?

Ja, du läser rätt. Det står så!

Läste nyligen en krönika av en sjukskriven, utbränd människa med en likaledes sjukskriven fru. Självklart är det tufft att bli sjuk, men när han anklagande skriver att han blev tvungen att ta stora banklån tappar han bort mig. Eftersom hans ersättning som helt sjukskriven var lägre än en heltidslön "hopade sig de ekonomiska bekymren nästan omedelbart". Jag kan inte låta bli att tänka - buffert?

Inte blir jag klokare när jag går in på författarens Facebooksida och hittar krav på ökad kollektivtrafik, sex timmars arbetsdag (men för honom är det en mänsklig rättighet att inte jobba alls?), bättre vård till lägre eller ingen kostnad, minskad kontroll av vårdassistentfusk... Ha, ha, ha – utan att ge, ge, ge.

Jag vill inte tvinga ut gamla och sjuka i arbete, men det finns heller ingen sparek med pengar politikerna kan skörda när de behöver förbättra samhället. Eller rättare sagt, det är skattebetalarna som är den där eken och om samhället – alltså vi – inte ens får kontrollera att pengarna hamnar i rätt fickor lär fler och fler tröttna på att bidra. Då blir det ”Inget åt någon” istället, försök då att vara solidarisk!

Vinster i välfärden värre än vänster i välfärden?

Ännu ett företag, Engelska Skolan, ska idag "sälja skolelever på börsen", så det är väl lika bra att vi reder ut detta en gång för alla.

Det började med att regeringens utredare, den gamle sossepolitruken Ilmar Reepalu, föreslog ett vinsttak på 8 procent för privata företag i välfärdssektorn. Vänsterpartiet, som längre drivit frågan, hängde på och nu har LO gått ännu längre genom att vilja förbjuda vinster överhuvudtaget.

Frågan är inte helt enkel. Om skattefinansierade företag går med vinst som inte återinvesteras utan plockas ut blir det ju i praktiken så att företagens ägare lever på skattepengar som istället hade kunnat gå till hemtjänst, höftledsoperationer och sånt.

Men borde man inte fokusera på kvaliteten istället för vinsten? Är det inte ett större problem om åldringarna får liggsår eller om eleverna inte lär sig vad de ska än om organisationen som tillhandahåller tjänsterna tjänar pengar? Om Privatskolan AB lär skolbarnen mer än kommunala Kravlösaskolan för en billigare peng har jag inga problem med att PAB:s aktieägare tjänar pengar. Med tanke på utvecklingen av svenska skolresultat verkar alla krafter behövas.

Fast givetvis har det gått prestige i frågan. Precis som jag kan uppleva att moderater och centerpartister vill privatisera för privatiserandet skull verkar vänsterpartister se vinst som något fult. Vinster på över 8 procent kallas ”övervinster”. Jag antar att det ska läsas ut som ”en äckligt hög marginal ingen någonsin kan behöva”.

Då har man inte förstått hur näringslivet fungerar. Vinster tas inte bara ut. Under en uppstartsperiod kanske företaget går dåligt flera år på raken. Samma sak vid investeringar och nysatsningar längre fram. Och så kan konjunkturen ställa till problem. Om ett företag inte får ta ut mer än 8 procents vinst bra år kan det bli omöjligt att ens gå plus i det långa loppet.

Det skrämmande är att riksdagsmän, de som har hand om våra lagar och gemensamma pengar, inte fattar detta. Så här uttryckte sig Vänsterpartiets ekonomiskpolitiska talesperson Ulla Andersson och två kollegor om arbetsförhållandena för fabriksarbetare:

Ulla Andersson är visserligen inte utbildad nationalekonom utan förskollärare, men borde ändå förstå att de flesta av oss som inte har vår försörjning tryggad i riksdagen ”tvingas” jobba ihop vår lön. Jag ser problemen, men tycker ändå att ekvationen vinster och välfärd går att få ihop. Vänster och välfärd - där är jag inte lika säker.

Än märkligare är att samma politiker som upprörs över att friskolekoncerner och vårdbolag går med vinst i skattefinansierad verksamhet inte med ett ord nämnt det olämpliga i att ex-politikerna Bert Karlsson och Jan Emanuel Johansson fakturerar miljarder för att driva lika skattefinansierade flyktingboenden. Jan Emanuel ökade förra året sin vinst med 9465 procent och vinsten landade på drygt 25 procent. Ändå småpotatis mot Bert som räknar med att omsätta över en miljard i år och som så ödmjukt som bara han kan fastslår att ”det har Sverige tjänat massor på, för vi är billigast”.

Har han rätt lär det finnas en och annan skattekrona att pressa i den verksamheten, Ulla. Ulla! Uulllllaaaa!!! Va, la du på nu?

Så ser idioti ut

Vi har alla fått märkliga mejl från afrikanska änkor som vill göra oss till mångmiljonärer om vi bara först skickar vårt kontonummer, och helst några dollar. Sedan ska vi bli rikligt belönade.

Då och då dimper det ner ett mejl från banken (vår egen eller någon annans) som på googleöversatt svenska berättar att de av säkerhetsskäl måste ha våra lösenord. Givetvis slänger vi bort det, men en vecka senare kommer tidningsartikeln om någon som berättar att ”det såg väldigt trovärdigt ut”. Mm, förutsatt att säkerhetsavdelningen på din bank drivs av lågstadieelever!

Det kan inte bara var jag som tänker: Hur tusan kan någon gå på detta? Finns det någon enda människa som är så aningslös och/eller outbildad att de går på vad som helst så länge personen i andra änden av konversationen är tillräckligt tydlig och bestämd?

Svaret är tyvärr ja (annars hade fenomenet försvunnit), och tyvärr inte bara äldre pensionärer utan datorvana. I radioprogrammet Spanarna för ett par veckor sedan berättade journalisten och författaren Gabriella Ahlström hur hon under ett telefonsamtal från en engelsktalande människa glatt hjälpt denne att installera spionprogram i hennes dator dagen efter att någon tömt hennes bankkonto på 8500 kr. Gabriella är som sagt journalist, har antagligen jobbat med internet sedan innan millennieskiftet och hon är 52 år gammal!

Dumhetens ansikte

Alltså, denna totala aningslöshet! När hon i programmet säger att det inte verkar gå att skydda sig är det kanske inte konstigt om åldringar inte heller kommer på att man faktiskt kan kasta luren i örat på människor som försöker ta kontroll över ens pengar även om de skulle låta trevliga.

Nej, banker eller myndigheter kommer aldrig be dig lämna ut dina personuppgifter via mejl, de har dem redan! Microsoft eller Apple kommer aldrig be dig installera märkliga program i din dator. För övrigt är bästa sättet att slippa att få 8500 kr stulna från kortkontot att inte ha 8500 kr på ett konto kopplat till ditt bankkort. Det tar 30 sekunder på internetbanken att kostnadsfritt föra över pengar till ditt kortkonto. Gör det när du behöver dem och inte förr!

Fast känner du på dig att du kan komma att lämna bort kontrollen över dina konton till en vilt främmande människa som ringer till dig bör du överväga att ta hjälp av en vuxen.

Bli din egen kritiker

För väldigt länge sedan var jag en hyfsad schackjunior. För att sätta in det i ett börssammanhang fick jag regelmässigt stryk av Gottodix, men brukade vinna mot Cevianmannen. På den tiden hade de riktiga namn, men nu glider jag ifrån ämnet (är på väg mot börsen faktiskt, ha tålamod).

I schack gäller det att tänka så många drag som möjligt i förväg. ”Gör min motståndare så gör jag så och då måste han gå emellan med tornet, jag slår, han slår tillbaka och sen kan jag spela runt mitt andra torn till kungsflygeln...” Det vore naturligtvis enklare om man kunde fokusera på sitt eget spel utan att behöva ta hänsyn till motståndare, men verkligheten funkar inte så.

En politiker måste innan en debatt fundera över och slipa på sina argument, men ännu viktigare är det att fundera över motståndarens och hur dessa ska tacklas. Andra kommer att ifrågasätta nyttan av dina reformer och då är det upp till dig att påvisa att fördelarna överväger nackdelarna.

På börsen finns ingen motståndare på det sättet, vilket kan vara riktigt farligt. Confirmation bias (typ bekräftelsefel på svenska) innebär att man selektivt tar in sånt som bekräftar den världsbild man redan har. Politikerns motsvarighet är nog att omge sig med ja-sägare och när så någon ifrågasätter dina åsikter blir du svarslös.

För att utveckla min syn på börsen ifrågasätter jag mig själv. Precis som schackspelaren försöker tänka ut hur motspelaren ska göra för att bli maximalt farlig försöker jag komma på nackdelar med nuvarande eller tänkta börsinnehav. Det slipar de egna argumenten för dessa papper. Har ingen annan formulerat problem får man göra det själv.

Har man inte tillräckligt bra argument för sina innehav (nu och längre fram i ”spelet”) bör man överväga att ta sig ur positionerna. Det är i så fall inget misslyckande utan tvärtom något bra. Vi lever i en föränderlig värld och det som möjligen var sant igår behöver inte vara det idag, och definitivt inte imorgon.