Sverigedemokraterna föreslår i sin
skuggbudget att man ska kunna tjäna upp till 150000 kr om året utan
att betala någon som helst inkomstskatt. ”Vi har satt nivån där
eftersom den lägsta avtalsenliga nettolönen ligger i närheten av
den summan”, säger partiets ekonomiskpolitiske talesman Oscar
Sjöstedt.
Vore jag seriös journalist skulle jag
nu gå igenom hela budgetförslaget, men det här är en blogg där
jag förbehåller mig rätten att plocka ut degklumparna ur kakan.
För jag tycker att det här är någonstans i gränslandet mellan
snedtänkt och feltänkt.
Poängen sägs vara att ”det ska löna
sig att arbeta”, vilket låter som hämtat från Skattebetalarnas
förening eller Moderaterna 1985. Men det här säger väl snarare
att det inte ska löna sig att tjäna mer pengar. Nuvarande belopp
man får tjäna utan att betala skatt är 18951 kr/år, så det är
inte precis en marginell höjning som föreslås. Jag fattar att man
vill att fler ska kunna leva på sin lön även om man skulle behöva
nagga lite på minimilönerna. Men vilka signaler sänder det?
1. Fattiga människor tjänar så lite att de inte kan förväntas bidra till samhället.
2. Tjänar du hyfsat kommer det inte löna sig att arbeta hårdare för att göra karriär och tjäna ännu mer.
SD:s riksdagsman Linus Bylund (mest
känd för naturlagen att alla som äter lunch med honom får
sparken) säger: ”Tjänar man under hundrafemtiotusen kommer man ha
behov av någon form av bidrag.” Mm, det kanske är lätt att tro
det när man tjänar 63800 kr/månaden (plus fler löneförmåner än
jag orkar räkna upp). Jag inser att jag inte är normen i samhället,
men jag skulle gå runt även om jag tjänade hälften av det, med
nuvarande skattelagstiftning.
Det låter ju jättefint att människor
med låga löner ska få mer att leva på, men det här kommer att
kosta mer än det smakar. Det enda SD får godkänt på av mig är
att förslaget delvis ska finansieras med utfasat ränteavdrag och
minskat antal arbetsmarknadspolitiska åtgärder från
Arbetsförmedlingen. I övrigt hade jag återremitterat med
uppmaningen: ”Gör om, gör rätt!”