måndag 23 januari 2017

Tillbaka till spisen, kvinna!

Okej, nu spetsade jag till rubriken en aning. Det här handlar inte alls om kön utan om allas liv och vilken tid vi lägger på arbete. Även vi c:a 1,5 miljoner singelhushåll som inte har något alternativ till att både skaffa en dräglig inkomst och att sköta hushållsarbetet helt själva.


För hundra år sedan kunde barn jobba tolvtimmarsdagar från 14 års ålder. Sedan dess har både arbetstid och semester reglerats. Åttatimmarsdagen infördes 1919. Fyrtiotimmarsveckan genomfördes 1973 när lördagsarbete inte längre var standard. Men där tog det stopp. På senare är väl trenden snarast att de som har arbete jobbar mer. Eventuella barn skickas iväg till dagis så fort det bara går för föräldrarna har inte råd att ta hand om dem själva. Men på 70- och till och med 80-talet var det fortfarande inte ovanligt att en hel familj levde på en lön.

Jag är inte ute efter allmän arbetstidsförkortning, införande av friår eller andra idiotförslag som bygger på att någon annan betalar. Jag tycker bara att det är konstigt att många trots ett sekel av utveckling från bondesamhälle till dagens moderna variant har svårt att få sin lön att räcka ens till en person när den förr kunde räcka för att försörja en hel familj. Dels beror det på ökat skattetryck, men också på att det nästan blivit en naturlag att ökat välstånd per automatik ska lösas in mot mer eller mindre överflödiga ägodelar.


Ett litet räkneexempel för att visa vad jag menar. I mitten av 90-talet var jag arbetslös ett tag och gick på a-kassa. Eftersom jag jobbat deltid, 70 procent, baserades a-kasseersättningen på detta och blev 0,7x0,8=56 procent. Jag var rätt ny på arbetsmarknaden, så min grundlön var inget att skryta med. Om jag minns rätt fick jag 433 kr/dag måndag-fredag i arbetslöshetsersättning, alltså c:a 9000 kr/månad. Efter skatt återstod väl knappt 7000 kr. När alla fasta utgifter var betalda byggde jag ut mitt hus för överskottet.

En och annan läsare kände nog att de måste ha missat något när de kom fram till den kursiva meningen, men nej då. 7000 kr i månaden räckte och blev över, vilket för övrigt fortfarande stämmer drygt tjugo år senare. Inte för att jag lever som en kyrkråtta utan för att jag prioriterar frihet framför hemmabioanläggningar. Ju fler som gör den prioriteringen, desto fler skulle ha råd att leva på lägre eller färre inkomster.


Om det skulle leda till fler hemmafruar, hemmamän, deltidare eller friare arbetstider och arbetsformer vet jag inte, men jag är rätt säker på att det skulle innebära en lyckligare befolkning. Frihet har den effekten.

35 kommentarer:

  1. Det fanns saker under 50-60-talet som inte var bra men det var inte fattiga tider i Sverige. Men ändå kan någon som lever en sådan livstil idag troligen klassas som men än extremsparare (http://www.tradevenue.se/fantastiskafarbrorfri/vinn-boken-job-free-dag-2-extremsparande)..troligen någon form av ultrasparare. Det enda jag kan tänka mig är att alternativen helt enkelt inte är synliga för gemene man för man kan väl inte tro att folk vill jobba livet ur sig i 40 år bara för att ha en lite finare bil, nån generisk semester då och då och kanske en hemmabioanläggning av senaste snitt?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det finns bra och dåliga saker med alla tider och det enda vi vet säkert med svunna tider är att de inte kommer tillbaka. Jag tror lite som du är inne på att de flesta inte ens tänker tanken att det går att leva på något annat sätt än alla i omgivningen. Har de belånade bostäder, dyra bilar och höga utgifter blir det liksom självuppfyllande.

      Radera
    2. Men även om det inte går att vrida tiden tillbaka finns folk som försöker.

      Radera
  2. Arbeta kan jag göra på helgerna och tjäna det dubbla. Under vardagarna köper jag en vinare, några starköl och träffar mina vänner över några tärnings- och kortspel. Ser arbetsmyrorna springa från A till O medan jag korkar en vinare och sjunger en sjömanssång. Under kvällen runt 7-tiden är jag så full att jag somnar pladask i sängen.

    Härligare dagar har jag svårt att tänka mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, sjömanssånger under fylla måste vara det optimala livet :-).

      Radera
    2. Optimalt kanske var att ta i. Vem lever egentligen ett optimalt liv?

      Min livskvalité är nog högre än den som arbetar för att köpa en stereoanläggning eller en dubbel Cheeseburgare på McDonalds.

      Radera
  3. Jag älskar verkligen dina informativa inlägg :)

    Tror du att det kommer bli 6 timmars arbetsdagar framöver? Det verkar ju som om arbetstimmarna sjunker i takt med åren. Snart är vi kanske nere på 0.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Hur informativ jag är ska jag dock låta vara osagt ;-).

      Nej, någon allmän arbetslivsförkortning har jag svårt att se i stjärnorna. Det politiska parti som främst drivit frågan är ju MP och som det ser ut nu är det målfoto på om de ens överlever nästa val.

      Radera
    2. Haha ja i MP har det inte varit en lätt resa må jag säga. Men visst driver även Vänstern den frågan?

      Jobbar du 8 eller 6 timmar per dag? :)

      Radera
    3. Ja, V driver också arbetstidsförkortning, men jag har en känsla av att de ser det som ett längre projekt, något man vill införa i framtiden.

      Själv pendlar jag mellan 0 och 17 timmar. Inte den blekaste vad jag snittar. För att svara på det måste jag först kunna svara på vad som är jobb.

      Radera
  4. Jag lever på väldigt lite pengar, för att jag tycker att det är värt det. Hellre fri. jag är förvånad över hur bra det går. Att vara svängd på matlagning hjälper också, mitt matkonto är lågt, 700 kr mån, ungefär, och då bjuder jag ändå på lunch/middag ett par gånger i veckan. Roar mig ibland från gratis till några hundra.
    Har vänner som aldrig får pengarna att räcka, fast de har två relativt höga inkomster. Jag förstår inte hur de bär sig åt, och de förstår inte hur jag klarar mig. Vi har helt olika sinnen för ekonomi.
    Ingen ide ens att diskutera och försöka påverka. De är "barn" av sin tid, och köper de senaste, medans jag gladeligen, ringer på min gamla knapptelefon./ME

    SvaraRadera
    Svar
    1. 700 kr - du är nästan lika störd som jag :-)!

      Jag känner igen känslan. Jag gillar att diskutera och jämföra med människor som har en helt annan syn på saker än jag, men ibland har man så få beröringspunkter att det helt enkelt inte är någon idé.

      Radera
  5. Intressant inlägg, du tycks vara lite filosofiskt lagd så att säga :)
    Jag växte själv upp under 70-80 tal och min far har 6 barn. I efterhand har jag aldrig förstått hur de fick ihop det hela ekonomiskt, för mamma var hemmafru. Jag minns att jag aldrig kände mig fattig, vi fick det vi behövde som jag minns det. En sak vi inte hade var dock flådiga semestrar utomlands för mer än tiotusentals kronor. Istället blev det dagsresor till havet och liknande, enklare grejer. Men, vi hade kul ändå. Såhär i efterhand, så tror jag att detta format mig som människa, att jag tidigt i livet fick med mig en kostnadsmedvetenhet, en förmåga att förstå ekonomi. Och det är jag tacksam för idag.
    Mvh http://investera-pengar.blogspot.se/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!

      Ja, sällan har man väl hört någon säga "Min barndom var en lycklig tid för jag badade i pengar". Vår familj låg nog någonstans i mitten, och jag är också tacksam för att jag fick lära mig att förstå pengars värde, tvingades/lurades att hushålla med dem.

      Radera
  6. Det behöver ju inte kosta skjortan om man vill köpa en hemmabio, tv eller liknanade. Problemet (för dom själva) är att många är idiotiska konsumenter som går på säljarens bull shit. Gör man lite research och funderar på vad man egentligen behöver, inser man antagligen/förhoppningsvis att fjolårets eller den två år gamla testvinnaren duger alldeles utmärkt. "Nä, men vi ska nog ha 4K-upplösning och 7.2-ljud ändå. Det låter ju bra och jag kan ju inte så mycket om det här, så det är nog bäst att lita på den duktiga personalen och välja den dyraste... va, om jag har möjlighet att mata systemet med 4K/7.2-material...? Hur menar du nu??"

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag letar aktivt efter förra årets modell, oavsett om det gäller dator eller löparskor. Men vill man verkligen vara först med det senaste och är villig att betala för det behöver det inte vara fel, åtminstone om man väljer sina tillfällen. Få människor har råd att köpa det senaste av allt och kombinera det med dyraste boendet, semesterresorna och maten.

      Radera
  7. Jag kör med finare engelsk hifi sen jag fick mitt första jobb. Har dock köpt allt beggat och när jag uppgraderar/lessnar så vet jag att man kan sälja vidare. Men visst, det är inte kanske det bästa om man försöker bli "fri" :) Kul också med joggingskor, sist köptes senaste modellen bara för att jag gillade färgen :D Men det är klart, film, musik och joggning är två av mina största passioner så det kanske inte är så farligt att man kan släppa lös lite när det gäller just det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltså, jag har en gammal stereo stående som jag fått gratis. Används säkert en timme om året i snitt. Så det är ingen direkt uppoffring för mig att inte köpa sånt.

      Löparskor lägger jag däremot larvigt många timmar på i samband med köp. Fast det är sällan det inte landar i en äldre modell.

      Radera
  8. Problemet i Sverige är att momsen är så hög. Produkter är ofta 1/4 billigare i USA, där kan man konsumera mer. Fan vad dyrt det blir med många prylar i Sverige. Bättre att spara allting och i Sverige. Konsumtion vill staten inte att vi ska ägna oss åt, eller jo, de vill ju åt våra pengar vid konsumtion. Men när prylarna är så dyra sparar jag hellre pengarna.

    Men frågan är väl också: vad fan ska man med en massa stålar med på dödsbädden?

    Kanske köpa prylarna vid utlandssemester och på så sätt få dem billigare?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eller också handlar du på nätet. Sannolikheten att bli upptäckt och få skatta i efterhand känns extremt låg.

      Just nu skulle jag rekommendera England eftersom man får mycket pund för kronan.

      Nej, på dödsbädden känns behovet av pengar lågt, men jag känner mig fortfarande ganska kry :-).

      Radera
    2. "Sannolikheten att bli upptäckt och få skatta i efterhand känns extremt låg."

      Kan du ge någon statistik eller dra något exempel från vänner och bekanta?

      Känns mer som en gissning så som du formulerar det.

      Skulle vara roligt att se dig vid 60 år, då bränner du säkert allt du har under en festkväll med strippor, champagne och allehanda droger.

      Radera
    3. Det är en gissning, det försökte jag vara tydlig med genom att skriva "känns". Men jag har i princip inte hört någon bli eftertaxerad för internethandel, och då har jag ändå följt många forumtrådar och diskussioner där ämnet varit uppe.

      Jag kan bränna pengar, men de tre exempel du ger kommer inte att ske. Hatar såväl könshandel som "allehanda droger" och är inte särskilt förtjust i champagne heller.

      Radera
    4. OK. Jag får väl testa att beställa något för 1 000 kronor och se om jag blir eftertaxerad.

      Men Sparo, du får väl köpa dig en herrgård i Skåne eller en stor prålig lägenhet med guldinredning, pool, bardisk och det du vill ha. :)

      Radera
    5. Om du tar mitt tips om att handla i England, kommer du inte undan momsen helt lagligt då?

      Herrgård i Skåne? Guldinredning, bardisk, pool...? Låter bara jobbigt. Jag har badkar - lättfyllt, lättömt och lättstädat.

      Radera
    6. På Elgiganten kostar Samsung S7 Edge 7 490 kronor medan Samsung säljer samma modell på Amazon UK för 5 700 kronor. Växelkurs: 1 pund = 11 kronor.

      Det låter gott.

      Radera
    7. Alltid något. På löparskor sparar jag alltid minst 50 % på engelska sajter jämfört med Sverige, ofta mer. Men det kanske är unikt. Men vad vet jag, jag har ju som sagt var inte svart bälte i konsumtion :-).

      Radera
    8. Handlar man från england (eller övriga EU) så kan man inte "bli upptäckt" eller eftertaxerad. Det är ingen införselskatt på varor inom EU.

      Radera
    9. Tack! Bra att få det bekräftat, det var ju det jag vädrade här ovan ("handla i England, kommer du inte undan momsen helt lagligt då?"). Och med dagens pund- respektive dollarkurs kan det finnas ytterligare skäl.

      Radera
  9. Jag ger fan i om folk vill arbeta 6h/dag men då ska de fan få betalt för 6 med och inte 8!!

    Oavsett inkomst så har jag alltid gått +över tid. Enda som behövs är viljan att ta ansvar över sig själv o inte vad andra tycker.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Livet är inte rättvist, så är det. Har en fru som jobbar 8 h/dag inom vården som SSK i landstinget. Skulle inte byta hennes 8 eller då 6 timmar i det sunkiga arbetsklimatet mot mitt skrivbordsjobb ens om jag kunde jobba 4 timmar där. Sen att många landsting sänker arbetstiden för att folk är mera sjuka är så sjukt att man kan tro det ör 1:a April. Borde det inte vara betydligt bättre för alla inblandande (även skattebetalarna) om man faktiskt kom till rätta med problemen?

      * Lönar sig inte att utbilda sig = dålig motivation
      * Sunkiga chefer som inte har kompetensen
      * För lite personal som gör fel saker, läkare för SSK uppgifter, SSK som gör USK-uppgifter. Satsa på fler vårdbiträden som tar alla okvalificerade vårduppgifter som städ, tvätt, bad, mat.
      * För få sängar = stress för patienter och anställda.

      Ja mycket får man höra vid middagsbordet. Och jag är som sagt glad att jag inte jobbar i den miljön.

      Radera
    2. För dålig insikt i vården men håller med. Bättre fixa produkten än minska arbetstider. Om du ska spendera samma summa bättre öka antalet anställda och därav bättre för kund o anställda.

      De tester de gjort med sänkt arbetstid har inte direkt påverkat sjukfrånvaron.
      Fortfarande samma personer som blir sjuk. Mer fritid innebär ju inhe att de kör rehab och vila snarare gör de mer på egen tid som kompensation..

      Radera
    3. Jag håller med er bägge. Vi kan inte ha ett system där anställda jobbar sex timmar, men får betalt för åtta. Samtidigt finns det ingenting som skulle få mig att jobba i vården. Skönt att andra gör det.

      Radera
  10. Själv tillhör jag inte den spararen som har mängder med pengar på kontot, men däremot anser jag mig ändå spara in på vardagskostnader för att kunna jobba mindre. Har hittat en perfekt avvägning med att jobba 60% som anställd utan att göra avkall på det jag vill ha i livet. Visst finns går det alltid att tänka sig att det vore kul att köpa ett helt nytt möblemang under ett besök på mio, men det är ju knappast värt att jobba nästan dubbelt så mycket (jämför inte med tekniska prylar, hade inte ens ägt en tv om jag vore singel). Folk omkring undrar hur jag har råd, jag funderar över hur de INTE kan ha råd.

    På min 60%iga lön har jag råd med ett par resor om året av varierande karaktär (allt mellan weekend i NY, en mara i Berlin, långresa genom Japan eller biltur till Norska fjällen), en hund med tillhörande tävlingar (ibland även de med resor/hotellvistelser), hus, fungerande bil och mer än fin, ekologisk varierad mat. Precis som jag vill ha mitt liv. Nu är mitt mål att även kontot ska kunna bli större, så även antal år jag behöver jobba kan kortas ner :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Folk omkring undrar hur jag har råd, jag funderar över hur de INTE kan ha råd."

      Det här känner jag igen väldigt väl, och ofta är det inte de med minst lön som frågar. Snarare tvärtom, de som på sin lön borde ha råd med både resor och prylar, men som märkligt nog alltid verkar ligga back.

      Radera