Nej, det är varken Hitler eller Stalin
jag tänker på, utan företagsledare. I Sverige har vi ju inte en
kultur av starka ledare, och ofta försöker man tona ner individens
betydelse till förmån för gruppens. När exempelvis Zlatan inte
spelar det här spelet utan tvärtom agerar som den stjärna han är
(med reservation för att jag fått allt om bakfoten, jag kan inte
ett skit om fotboll) blir reaktionen snarast att han stämplas som
stöddig.
Men icke förty älskar alla en stark
profil och det gäller även på börsen. Var hade Apple varit utan
Steve Jobs eller New Wave utan Torsten Jansson? De är såklart inte
dirigenter för en samling självspelande pianon, men nog verkar
starka företagsledare vara kursdrivande på ett ytterst positivt
sätt.
Det är dock inte bara av godo. För om
en stark ledare pumpar upp aktien kommer den få pyspunka den dag han
eller hon lämnar, oavsett om det sker med döden, som i Jobs fall,
eller som för Reefat El-Sayed med en förlorad doktorshatt. El-Sayed
var ju drygt 30 år sedan. Kanske behöver vi inte gå längre
tillbaka än till när Ola Rollén häktades i höstas och gav sitt
Hexagon följande kursgraf:
I vissa fall är frånfället mer
väntat än annars. Berkshire Hathaways Warren Buffett och Charlie
Munger är 86 respektive 93 år gamla. Jag vill inte vara cynisk, men
har de inte skrivit sina testamenten börjar det bli dags. Hur deras
frånfällen kommer påverka deras aktie är omöjligt att veta, men
nog måste alla aktieägare ha tänkt tanken.
Personligen är jag förvånad över att Cloetta inte föll kraftigt när Bengt Baron hoppade av, men det
kanske andra tyckte var väntat. På samma vis borde det väl inte
bli någon skräll om Gerteric Lindquist, 65, lämnar Nibe, eller om
Per H Börjesson, 62, trappar ner sina åtaganden i Spiltan. Men hur
skulle Hexagon skulle klara sig utan Rollén och hur skulle Paradox
stå sig utan Fredrik Wester? Jag vet inte, men en del av dessa
frågor lär så småningom få svar.
När jag tänker på begreppet "stark ledare" så tänker jag på en personlighet som är kapabel att bygga rätt kultur i sitt bolag. Att skapa engagemang hos medarbetarna, och i detta ingår inte minst förmågan att skapa bra efterträdare till sig själv. Den som inte klarar av det sistnämnda är en svag ledare, som ska undvikas. Personkult är inget att eftersträva alls.
SvaraRaderaMvh http://investera-pengar.blogspot.se/
Att bereda plats för efterträdaren är viktigt, men det kanske inte alltid är föregångarens uppgift. Det faller sig naturligt att en duktig, karismatisk ledare är svårefterträdd och vad kan han göra åt det? Tona ned sin personlighet?
RaderaJag tänker mig också att prio 1 i en organisation med vind i seglen sällan är att kratta för ledningens frånfälle. I en perfekt värld kommer frågan att ges den energi som behövs, men det är nog lätt hänt att skjuta på den.
Det finns ju Personer som tex Sossarnas Göran Persson. Han gick runt och typ petade folk i magen, ed en kommentar att de skulle akta sig för att bli feta... (det sa han till Maud Olofsson). Dvs han försökte dominera andra, skrämma dem till underkastelse. En sådan person är farlig att ha i ledarskapet. Och därefter gick det u åt fanders för Sossarna, när ledaren inte hade säkrat upp successionen. Självklart ska en bra ledare släppa fram andra i företaget, låta folk växa och utvecklas. En bra ledare ser till att företagets framgångsfaktorer inte sitter i en enda person, utan att det så att säga sitter i väggarna, hur man arbetar.
RaderaI princip har du rätt (även om Maud Olofsson rimligtvis förtjänar all skit hon kan få), men om han inte hade hållit hårt i ordförandeklubban hade ledarskapet troligen övertagits av Margot Wallström (efter att den givna efterträdaren Anna Lindh dog) och då undrar jag om socialdemokraterna haft över 10 procent nu.
RaderaMen som sagt, egentligen håller jag med. S är ett lysande exempel på organisation som bygger allt för starkt kring en ledare, och det finns fler partier som har samma problem.