Jag har inte läst Charlie Söderbergs
och Jan Bolmesons bok Gör ditt barn rikt - från veckopeng till förmögenhet. Ämnet intresserar mig, men eftersom jag inte har egna
barn att göra rika hamnar jag ändå utanför målgruppen. Det är
möjligt att jag läser den så småningom, men än så länge har
jag andra böcker högre upp på att-läsa-listan.
Så när jag nu tycker till om
recensionen av boken ska det inte ses som ett försvar av den, för
boken kan jag alltså inte uttala mig om (även om jag inte hade blivit
först i världen med att ha åsikter om en bok jag inte läst).
Detta ska enbart ses som en recension av recensionen.
Egentligen fastnar jag ganska tidigt i
texten, närmare bestämt på följande formulering: ”En boktitel
som innehåller orden barn och rik är i dag inte formulerad för att
trigga våra jämlikhetsreflexer, trots att barn är än mer
utelämnade till ödets penninglotteri i form av föräldrar.”
Det är alltså recensenten Ann
Charlott Altstadts åsikt att föräldrars existens och deras
icke-statliga uppfostran av sina egna barn är att betrakta som
”ödets penninglotteri”. Jag hade förstått henne mer om boken (ja,
jag vet att jag inte läst den) hade gått ut på att hälla pengar
över sina barn istället för att ge dem verktyg att hushålla med
sina resurser eller investera på börsen, men eftersom jag känner
till Söderberg och Bolmeson vet jag att de inte skulle skriva en
sådan bok. Men kanske har Altstadt (som sorgligt nog har barn) inte
heller läst mer än titeln. Där stod ju en antydan om att man
skulle vilja favorisera sina avkommor gentemot hela den övriga
världen och det var alltså en trigger för henne!
Nej, inte Tigger – TRIGGER!!!
Och recensenten har tagit reda på att
det är värre än så, både Söderberg och Bolmeson bedriver
verksamheter där de tjänar – hör och häpna! - pengar. Om nu
pengar är så förhatligt för Altstadt (och så verkar det vara,
hon skriver med kokande ilska om ”välsituerade som kan spara till
sina barn”), kanske hon inte skulle recensera en bok om
privatekonomi. De tenderar att komma med råd i förhoppningen att
göra läsaren rik.
Jag kanske är fördomsfull nu, men
eftersom Altstadt mestadels skrivit för tidningar med en ganska
tydlig politisk inriktning, som Flamman, Arbetet och Aftonbladet,
gissar jag att hon står en aning till vänster i politiken. I min
värld har svensk vänster egentligen ingenting principiellt emot
pengar, bara ifall andra råkar ha dem, och om de är frukten av hårt
arbete. Att Flamman lever på statliga bidrag (liksom Arbetet gjorde tills inte ens det räckte för att hålla den vid liv) som ger dem
råd att köpa in hennes artiklar trots att marknaden uppenbarligen
inte vill ha dylika tidningar är inte skäl för henne att sluta förakta skattebetalare. Dessa pengar kommer nog inte från dem, de har staten
säkert plockat från ett pengaträd i Rikemansskogen.