UD-podden

Det här med poddar har ju blivit stort, insåg Utrikesdepartementet och bestämde sig för att göra en egen. Jaja, kanske inte riktigt vad politiskt styrda myndigheter ska hålla på med, men om ett par av deras anställda gillar mediet och hittar lite tid till detta är det väl inte hela världen.

Men så enkelt är det inte. Det blir intervjuer med ambassadpersonal i olika länder, och inte via Skype eller när de ändå är hemma i Sverige utan på sina arbetsplatser ute i världen. Till uppdraget har man anlitat programledaren och debattören Alexandra Pascalidou, som i ett första skede får 80000 kr för fem intervjuer, plus omkostnader inklusive uppehälle i USA.

Jag undrar om hon tänker lägga någon som helst tid på research inför dessa intervjuer. Den som hört fem minuter av hennes programledarskap i Ring P1 eller P1 Debatt vet att hon oftast är grymt dåligt påläst och har en allmänbildning som brädas av genomsnittliga mellanstadieelever.

Dessutom har hon ju upprepade gånger ertappats med att helt skamlöst plagiera texter. 2005 översatte hon nästan en hel krönika ord för ord från LA Times och kallade texten sin egen. Vid ett annat tillfälle snodde hon en turkisk dikt för att beskriva sina allra personligaste erfarenheter med "egna" ord. Den som fortfarande tror att hon skriver sina egna texter kan höra vittnesmålet från komikern Aron Flam som arbetat som Pascalidous spökskrivare, svart dessutom.

Den som behöver fler skäl att ogilla Pascalidous etik och personlighet kan med fördel se hennes insats i Pokermiljonen, där hon hade svårt att förstå varför de allmänna reglerna även skulle gälla henne. 

Jag ska inte uttala mig om kvaliteten på själva podden för den har jag inte hört, och det visar sig att jag är i gott sällskap. Antalet lyssningar och nedladdningar... Allt är relativt, men det finns otroligt smala poddar producerade av helt okända privatpersoner med absolut noll i reklambudget som har mångdubbelt större publik. En Youtubetrailer från UD fick 42 visningar på två veckor. 42! Till och med mina taffliga videos får fler visningar än så första dagen utan någon som helst marknadsföring.

Att använda humorsajter som bevis går fel ibland.

Alltså, en av Sveriges mest påkostade och marknadsförda poddar är en av de minst lyssnade (är ni nyfikna får ni leta själva, jag tänker inte ge dem mer reklam). Inget problem för UD eller Alexandra Pascalidou – du och jag står för notan. Som vanligt.

Jobba borta bra, men hemma bäst

Att jobba hemifrån passar inte alla. Ska man göra det på heltid kräver det nästan ett eget företag och det passar antagligen ännu färre. Så nu när jag skrämt bort 80 procent av läsarna ska jag berätta om de ekonomiska fördelarna med att jobba hemifrån.

Resa

Jag bor 1,5 mil från Stockholm, vilket vore den naturliga resvägen om jag inte hade förmånen av att ha min arbetsplats sju steg från sängen. Att åka kollektivt till City tar mig 40-60 minuter lite beroende på när jag åker, så 1,5-2 timmar per dag, 30-40 timmar per månad. Ungefär lika mycket tid om jag åker bil. Alltså en hel arbetsvecka att lägga till övriga fyra, med den väsentliga skillnaden att jag inte skulle få betalt för den.

Förutom tiden blir det en direkt kostnad för själva resan. Tar jag bilen kostar bensinen 15-45 kr per dag, trängselskatten upp till 70 kr och slitaget på bilen en slant beroende på bil. Måste jag betala för parkering i stan går en peng där med. Totalt 100-400 kr per dag gör 2000-8000 per månad. Delar kan vara avdragsgillt, men avdragen har både tak och schablon.

Dessutom, är man beroende av att ha en bil som startar varje morgon året runt och som man dessutom ska tillbringa några hundra timmar extra om året i kanske det behövs en nyare och därmed dyrare bil.

Åker jag buss och tåg kostar det 830 kr per månad. Då kan invändas att jag utan extra kostnad kan åka även på fritiden, men jag undviker kollektivtrafiken så mycket det går, så den ”återbäringen” är försumbar.

Vänta inte för länge på morgonen med att välja mellan bil och tåg.

Mat

Jag lagar normalt alla måltider i mitt eget kök. Det kostar mig knappt 700 kr per månad. Med möjligheter att värma matlåda skulle jag kunna hålla fast vid det även om jag jobbade borta, men många betalar 100 kr för dagens lunch medan jag betalar en tiondel. Kanske minskar utelunch också möjligheterna att köpa storpack och ökar risken att behöva slänga rester med lägre omsättning i den egna kylen.

Effektivitet

Nu blir det lite flummigare. Eftersom jag väljer mina egna arbetstider kan jag utnyttja min dag mer effektivt. När jag fastnar i tanken kan jag lösa knuten genom att gå och diska eller ta en promenad. Jag är dessutom vansinnigt trög i huvudet på morgnarna och desto piggare på kvällarna. Därför väljer jag att jobba med sånt som inte kräver tankeverksamhet eller kreativitet på förmiddagarna.

Jag skulle absolut kunna jobba 8-17 med avbrott för lunch 12-13, men jag skulle inte få lika mycket gjort. Därtill kommer den svårvärderade friheten av att kunna ta en tre timmar lång rast mitt på dagen och gå ut och springa eller göra något annat utan att fråga någon om lov. ”Hörru chefen, jag var uppe sent igår så jag går och lägger mig ett par timmar nu!”

Ord

Jag är väldigt intresserad av språk och ordval. Det var jag faktiskt redan som barn. Barnsligt road. Vilka ord man väljer säger mycket om en människas åsikter och värderingar.

De flesta som säger snål menar någon som är egoistisk, missunnsam och nästan besatt av pengar. Jag är undantaget, jag är stolt över min snålhet och håller inte med om något av det där (möjligen besattheten då). Snåljåparna själva kallar sig oftast sparsamma och den andra sidan får etiketten slöseri när slösarna själva antagligen skulle säga att de ”uppskattar livets goda” eller något i den stilen.

I kommentarer kring utspelet om höjd skatt på ISK och KF kunde man se vilken sida folk valde på ett enda ord, investera eller spekulera. Aktiesparare, som generellt ogillar skattehöjningar på sparande, säger sig investera på börsen. De som tvärtom tycker att de människor som satsar pengar på börsen har det för bra och behöver sättas dit använder ordet spekulera. Genast låter det lite som lotto eller roulette.

Spekulera har även andra mer eller mindre negativa betydelser. ”Man ska inte spekulera i människors olycka”, brukade en kompis säga. Att han magplaskat i ett stort antal säljwarranter i bolag som gått upp hade säkert inget med det hela att göra.

Inom politiken används spekulation för att visa att motståndare inte vet vad de pratar om utan bara gissar – spekulerar. Politiken och journalistiken är bra att kidnappa ord och fylla dem med vad de vill. ”Fake news” vann mark i senaste USA-valet och användes frekvent av bägge sidor och alla andra. Idag betyder uttrycket oftast ”åsikter jag inte delar”. När det inte används ironiskt, vilket nog är det allra vanligaste.

Populism är en annan höjdare. Enligt Svenska Akademien är det ”politisk riktning som säger sig i särskilt hög grad företräda (små)folkets intressen gentemot eliten och ofta kanaliserar folkligt missnöje med t.ex. skattepolitiken”. Men alltid negativt, därför kallar sig ingen själv populist, trots att ordet härstammar från populär, vilket brukar ses som något ganska bra.

Men inte i politiken. Där är allt lite tvärtom. ”Jag är inte intresserad av att bli partiledare” betyder ”Ja, ta mig, välj mig, MIG!!!” och det sämsta som finns är ”enkla lösningar på svåra problem”. Varför då, det är mina favoritlösningar.

Köpstopp?

Jag har en kompis... Jag vet att det är kodordet för att prata om sig själv i tredje person, men det är faktiskt inte jag. I alla fall, den här kompisen har bestämt sig för att gå ner i vikt, kanske tio kilo. Efter någon veckas bantning gick han över till att fasta eftersom det gick så långsamt. Har man mig som kompis får man då stå ut med en ärlig sanning:

”Du har misshandlat din kropp i decennier. Knappt tränat, ätit skräpmat och därför gått upp i vikt. Sedan försöker du göra allt rätt och efter en vecka (!) är du besviken att inte åratal av felbeteende neutraliserats.”

Nej, det är inte min kompis, jag behövde en random tjockisbild.

Det ligger i människans natur att leta genvägar, men de ger mycket sällan en långsiktig lösning. Innerst inne vet vi att vi måste äta nyttigare, skaffa muskler och öka förbränningen. Och att det tar tid.

Det slog mig att det är samma sak med ekonomi. En misshandlad privatekonomi blir inte bra på en vecka ens med TV3:s Lyxfällanloppis och ”hopbakslån”. Först måste man se till att utgifterna är lägre än inkomsterna (fler förbrända än ätna kalorier) och för att det ska funka på sikt måste beteendet ändras.

Det ekonomiska svaret på fasta och ät-bara-ris-bantning är köpstopp. Jag har varit inne på ämnet tidigare och uppmärksammat att man inte behöver gå längre än till böckerna om köpstopp för att se att det inte fungerar. När inte ens de som tycker sig så duktiga på köpstopp att de skriver böcker i ämnet lyckas göra något bra av det lär ingen annan heller lyckas.

Köpstopp är en desperat åtgärd för den som inte orkar vänta på resultatet efter vettiga rutiner som funkar på lång sikt. Visst kan man slå stopp ett tag som en slags reningsprocess, ungefär som en juicefasta med alger och vetegräs, men sedan är det dags att kavla upp ärmarna och jobba fram hållbara vanor. Själv skippar jag köpstoppet och algerna och går direkt på fungerande rutiner.

Teckningsrätt och teckningsfel

Idag har jag en aktiefråga som jag hoppas få hjälp med i kommentarsfältet av någon större börshaj än jag själv (mm, det är ingen liten grupp jag vänder mig till). Det händer att bolag i min portfölj gör nyemission, alltså ger ut nya aktier till befintliga ägare. De behöver alltså pengar. Kanske vill de expandera genom att köpa upp en konkurrent eller lägga pengar på en reklamkampanj, eller för att klara de löpande utgifterna.

Som kund har man i regel tre möjliga svar:

1. Teckna emissionen, släng in mer pengar och få fler aktier.
2. Sälj befintliga aktier och ge upp på bolaget som uppenbarligen inte kunnat hålla i pengarna.
3. Behåll aktierna, men sälj teckningsrätterna.

Ettan väljer man om man tror på bolaget. Har de vind i seglen och ska köpa upp största konkurrenten är det lättare att tro på dem än om de gjort slut på tidigare emissionspengar och behöver mer för att klara löner och räkningar, men kanske hoppas man på ett genombrott för produkten och bestämmer sig för att härda ut.

Obegriplig bild för den som inte sett Seinfeld, men finns sådana?

Tvåan är inte heller svår att förstå. Kanske är det femte gången de tömt kassan. När aktieägarna blir bolagets främsta inkomstkälla är det lätt att misströsta. Ofta är det bättre att göra slut på lidandet, ta smällen och gå vidare.

Men nu kommer frågan. Finns det någonsin anledning att välja alternativ tre? Man får in en skvätt med pengar genom att sälja sina teckningsrätter, men samtidigt kommer ens befintliga aktier sjunka i värde pga utspädningseffekten, på samma sätt som pengar gör det i länder där riksbanken låter sedelpressen gå på högvarv. Det må vara okej ifall man tror på bolaget och en förestående vändning är i sikte, men det gör man uppenbarligen inte eftersom man inte vill teckna aktier till rabatterat pris.

En möjlig anledning skulle kunna vara att man tror på aktien men inte har pengar att öka sin position. Med risk för att reta upp någon tycker jag att man ska hålla sig ifrån börsen om man har så små marginaler. Och då förutsätter jag också att man inte har halva aktieportföljen i samma bolag, men det är samma sak där – då är man på fel plats. Kan ni komma på någon anledning?

Vad hände med Attefallshusen?

För drygt tre år sedan infördes reglerna om Attefallshus, som enkelt uttryckt är ett hus på max 25 kvm som man får bygga utan bygglov. Idén hos politikerna med bostadsminister Attefall i spetsen var att folk skulle ställa sådana här hus på sina tomter och hyra ut dem och därigenom minska bostadsbristen.

Bra tanke! De går att köpa för hundratusen kronor, men då får man nog räkna med att köpa några tillval eller göra lite själv. Det är som när en bil säljs för ”från 99900 kr”: ”Jaha, vill du ha fälgar också, då får du lägga på femton papp. Ratt...?” Men de borde inte vara alltför svåra att banka ihop själv heller. Ett byggvaruhus som inte betalat mig för att namnge dem kallar det för ett ”inspirerande gör-det-själv-projekt”.

På en tomt i Stockholmsområdet borde de vara intjänade på några år. När ungarna börjar bli i utflyttningsåldern kanske de kan flytta dit i väntan på en permanent lösning. Men händer detta? Villaägarnas riksförbund uppskattade att reformen skulle ge uppemot 200000 bostäder. Första halvåret gjordes 1087 bygganmälningar om Attefallsbostäder. Under hela 2016 anmäldes 186 stycken i landets tjugo största kommuner, så det verkar inte precis ha tagit fart.

Varför? Vill inte folk bo så litet? Jag skulle absolut kunna tänka mig att göra det. Fast jag vill nog inte hyra ett sånt här hus på någon annans tomt och grejen med Attefallshus är att det ska vara ett ”komplementsbostadshus”. Man kan inte köpa en tom tomt och bygga ett sånt här för att komma undan bygglov.

Jag tror snarare att villaägarna drar sig från att bygga Attefallshus för att få en ”inneboende” på tomten. Inte har de råd heller. Att först slänga upp ett par hundratusen finns för de flesta inte på kartan. Då får man börja med att ”bygga ut” bolånet. Och detta för att i bästa fall tjäna pengar flera år senare. Ja, ni hör ju... Men smart på pappret, och det säger jag inte om alla politiska förslag. Knappt ens en bråkdel.

Kul att vara tråkmåns

I mitt inlägg om skillnaden mellan sparade och tjänade pengar skrev jag: ”Det sägs ibland att det inte går att jobba sig rik i Sverige. Inte helt sant, men det ligger något i det. Däremot går det att spara sig rik!” På Twitter fick jag kommentaren: ”Du menar leva snålt?”

Just den reaktionen tror jag var skriven med en hel kilometer ögonglimt och inte alls nedsättande, men jag möter ofta åsikten att antingen lever man flott och slösaktigt, eller också snålt och beräknande, och då lite underförstått att det snåla livet är trist. Man sitter i en mörklagd skrubb, äter vitkål och havregryn som man sköljer ner med vatten och ägnar all ledig tid åt att räkna pengar.

Jag känner inte igen mig i bilden. Jag bor större än jag behöver, äter gott och mycket och mår rätt bra av att kunna realisera de idéer jag har utan att behöva begränsa mig av ekonomiska skäl. Visst kompromissar jag bort en del lyx och bekvämlighet, men förvånansvärt sällan. Jag kan inte erinra mig att tråkigheter i mitt liv någonsin berott på för låg konsumtion.

Jag tänker att vi väl alla lite till mans (och kvinns) intalar oss att gräset är brunare på andra sidan. Slösarna målar upp bilden av ett asketiskt tråkliv. Spararna ser ångesten hos dem som fått en oförutsedd utgift de inte vet hur de ska lösa, eller just insett att de inte kommer att bli skuldfria till sin hundraårsdag. Jag ska avsluta med några strofer av Lars Winnerbäck, som jag tycker slagit huvudet på spiken här:

”Och prylarna far runt och slickar sår som aldrig läker.
Rulla på.
Orsaken vill ingen ens förstå.
För nån har sagt att har man gott om pengar är man säker.
För vadå?
Jag menar kylan, mörkret, stan och stressen hittar dig ändå.”

Han är djup, den där Vinterdäck.