Curlingstopp nu!

Vi som jobbar tar betalt. Vi kan säga att vi får uppskattning på jobbet, att arbetsuppgifterna är stimulerande och att vi är kvar tack vare trevliga kollegor. Förhoppningsvis är det sant, men hur många av oss hade fortsatt att gå till jobbet och göra exakt samma saker om det inte fanns en lön i potten?

När man går i skolan har man ingen ekonomisk drivkraft och även om kunskaperna man tillgodogör sig kan ge ett bra liv på sikt tror jag att det är få tioåringar som nöjer sig med det. Som grundskoleelev har man heller inte möjligheten att byta ”jobb”. Man kan möjligen byta skola, men det är ändå samma läroplan och samma lektioner.

Den enda reella uppskattning man får i skolan är betyg. I mitt fall från årskurs 8. Hade jag varit några år äldre hade jag fått betyg långt tidigare, men de togs hela tiden bort 1-2 år innan jag hann fram. Nu har pendeln slagit tillbaka lite och det diskuteras betyg i årskurs 4, men då slår Barnombudsmannen Elisabeth Dahlin tillbaka.

Det förvånar mig egentligen inte, Dahlin är och har alltid varit en idiot. Men det skrämmer mig att hon hänvisar till Barnkonventionen, som ju tragiskt nog blivit svensk lag. Är det så Barnkonventionen ska tolkas, att barnen och deras vårdnadshavare ska få vara med och bestämma precis allt? Vi har redan sett elever få rösta om såväl läxor som skolmat.

Vi har också sett barn vara hjälplöst efter sina kamrater första gången de (och deras föräldrar) fått veta hur de ligger till. Förskolepersonal har slagit larm om att barn bryter ihop när de blir tillsagda av en vuxen eftersom de aldrig någonsin fått mothugg. I knattefotboll har man slutat att räkna mål och utropar alla till vinnare.

Nej, nej, nej! Alla barn blir inte vinnare. På det här sättet blir snarare alla barn förlorare, ihjälklemade av en vuxenvärld som försöker förskona alla under 18 från en verklighet de ändå tvingas bli en del av, förr eller senare. Låt det bli förr!

Shopping på arbetstid

Jag fick ett läsarmejl och sånt är alltid uppskattat. Personen får outa sig själv i kommentarsfältet om han/hon vill, men här är ett utdrag:

”Otroligt många handlar i arbetskläder - förmodligen på arbetstid! Gula yrkeskläder med tydlig logga, Andreas Schakt, Peters Gräv osv. Jag skulle när jag jobbade aldrig gå och handla privat under arbetstid. Skäms de inte? Vet arbetsgivare om att personalen släntrar runt i köpcentret? Hur mycket pengar rinner inte ut mellan fingrarna i samhället? Var finns ärlighet?”

Jag vet inte. Kanske förbereder de sin pension:

Eftersom jag lägger mina egna arbetstider handlar jag nästan alltid vardagar mitt på dagen och jag kan bekräfta att det stämmer. Det är fullt av människor i arbetsför ålder som handlar mat dagtid och påfallande många har jobboveraller och reflexkläder. Visst kan de vara på lunchrast eller på hemväg, men hur många byggare har inte arbetstid vid 13-14 en tisdag?

Jag gjorde en webbsökning efter ”handla på arbetstid” för att utröna hur vanligt fenomenet är. Det jag får upp är att arbetsgivare eventuellt hindrar anställda att röka, träna eller be på arbetstid, men inte ett ljud om ”shoppingbondpermis”

”Möte på stan”

Jag undrar också ifall det är med arbetsgivarnas goda minne som deras anställda strövar runt på Willys på kontorstid. Vad säger man om man springer ihop med ägaren till sin arbetsplats vid kassan? ”Vilket väder vi har fått va!”?

Ingen kollaps?

Det senaste året har det ofta diskuterats huruvida Sverige är på väg mot en systemkollaps. Vanligtvis menar anhängarna av teorin att det finns bevis för att så är fallet medan motståndarna tycker att det är överdrivet så länge vi inte befinner oss i en Mad Max-värld med fullskaligt krig där människor stjäl mat och bränsle av varandra för att överleva.

Jag ser inte en kris bakom varje buske, men när kommunerna själva säger att 80 procent av dem kommer att få göra kraftiga nedskärningar i kärnverksamheten tror jag att de talar sanning. En kommundirektör använder ordet ”systemhaveri”, vilket väl är ganska nära kollaps.

”Vård i världsklass”?

Välfärdsförespråkare argumenterar för ett högt skatteintag genom att peka på att vi i Sverige får vård, skola och hjälp av polisen oavsett personliga förutsättningar, och det låter ju bra. Men om kommunerna skär ner kraftigt på personal och driftskostnader stämmer inte det längre, om det ens gör det nu.

Om vi som medborgare tvingas köpa dessa tjänster själva i form av privat vård, privatskolor, privata läxhjälpare och privata vaktbolag är det inget som skiljer oss från länder med en bantad statsapparat. Eller jo, för vi har fortfarande världens högsta skattetryck.

Men vad ska vi göra då – dö i vårdkö för att samhället inte levererar vård, låta våra barn hamna efter för att de inte får tillräcklig hjälp i skolan och låta vårt bostadsområde förfalla eftersom polisen varken har tid att skydda oss eller vår egendom? Nej, så länge vi har råd kommer vi göra allt för att fixa detta eftersom samhällets ”kärnverksamheter” också är viktigast för oss.

Som investerare tror jag på en ljus framtid för skolkoncerner som IES och Academedia, vårdbolag som Attendo och Humana, och säkerhetsbolag som Securitas och G4S, för om inte samhället levererar får parallellsamhället göra det.

”Trojan”-utpressning

Jag fick ett utpressningsmejl som gick ut på att jag skulle vara hackad efter att ”ha besökt en vuxen webbplats”. Inte unikt, men om någon missat upplägget handlar det om att det skulle finnas en komprometterande film som inte skickas till alla jag känner ifall jag betalar €1450 till ”hackaren”.

Om någon verkligen hackar mig skulle de bli besvikna över min torftiga internethistorik, men ifall jag hade ruskat tupp framför datorn blir det ändå ingen film eftersom jag saknar den webbkamera personen påstår sig ha kontroll över. Utpressningen blir därmed lika trovärdig som de mejl jag får varje vecka om att det blivit problem med mitt (icke-existerande) Netflixkonto.

Jag ska inte försöka lära scammare att scamma, men förutom att jag saknar webbkamera och att de snuskigaste hemsidor jag besöker ibland är svenska kvällstidningar (även om det kändes lite smutsigt skulle jag inte betala för att bevara den hemligheten) hänger jag upp mig på några detaljer:

”Jag har också full tillgång till ditt konto.”

Vilket konto? Vore det bankkontot skulle de knappast be mig om pengar. Kundklubbskontot på Willys? Biblioteket? Knappast. Så dra till med en populärt mejlsajt som Hotmail eller Gmail för att ge uttalandet någon slags trovärdighet.

”Jag har tittat på dig i flera månader nu.”

Förutom att det låter ökentrist är det en extremt dålig affärsidé.

”Faktum är att du har smittats med skadlig programvara via en vuxen webbplats som du besökte.”

Samma här, att inte berätta vilken webbplats undergräver trovärdigheten. Chansa på något allmängiltigt med ”hot babes” i namnet. Om jag vore internetporrmissbrukare skulle jag nog inte ha järnkoll på vilka sidor jag besökt.

”Trojan-viruset ger mig fullständig åtkomst och kontroll över en dator eller någon annan enhet.”

Nu blev bluffen ännu tydligare. De vet alltså inte ens vilken typ av maskin de ska ha hackat.

”Så snart betalningen är mottagen, tar jag bort videon och du kommer aldrig att höra mig igen.”

Ja, de har ju verkligen gett mig alla tänkbara anledningar att lita på dem ;-). Och det var inte dåligt med pengar de ville ha heller. Med rådande växelkurs vill de ha 15270 kr! Jag gissar att fler nappat om de nöjd sig med 152,70 kr i första rundan.

”Inlämning av klagomål till någonstans är inte meningsfullt”.

Om jag bortser från den bedrövliga Google-Translate-svenskan var detta det mest korrekta de skrivit hittills. Det tjänar absolut ingenting till att anmäla mejlet. Men ett blogginlägg blev det i alla fall. Vackert så. Skickar de mig den utlovade filmen lovar jag att lägga upp den på min Youtube-kanal.

VM i budgetmiss

Att planera och budgetera påstås vara bra, men det lyckas inte alltid. Idrottsevenemang tycks vara något av det sämsta man kan satsa på för att tjäna pengar, men alpina VM i Åre 2019 förväntades gå med 50 miljoner i vinst och det är ju inte kattskit!

Fast några dagar innan tävlingarna kom organisationen fram till att det bara skulle bli 40 miljoner. Detta efter en Excelmiss som man tydligen inte dubbelkollat förrän då, så där rök tio mille. Om det stannat där hade det ju ändå varit succé, men när tävlingarnas kassa räknades visade det sig ha blivit 30 miljoner i förlust istället, så där rök 70 till.

Hur då, frågar sig vän av ordning. Låt oss fråga vd:n. Eller, rättare sagt, låt SVT ställa frågan.

 - Sen efter VM, precis för ett år sen, det var då vi började gå igenom ekonomin. Vi såg att kostnader hade ökat, intäkter blev mindre och det är ju självklart nåt man har ägnat nätter och dagar och timmar åt att fundera hur kunde det bli så här.
 - Vad har du kommit fram till?
 - Ja, jag är ytterst ansvarig som vd och det är många, många delar i det hela som har varit väldigt lärorikt för mig på ett otroligt tråkigt sätt.

Är det fler än jag och SVT:s André Pops som inte fattar? De har med en omsättning på 400 miljoner lyckats få till ett resultat 80 miljoner sämre än väntat. Jag följer inte alpin skidåkning sedan Stenmark slutade, så jag vet inte hur själva tävlingarna gick, men det ekonomiska handhavandet måste ha slagit något slags rekord.

Låt mig slippa tänka bort krediten

Dags för lite nätbanksgnäll. När jag loggar in på Avanza möts jag av en översiktssida. Det första jag gör då är att svära lite över den senaste ”uppgraderingen” av layouten som gjort allt sämre och speciellt översikten lite mindre översiktlig. Sedan läser jag följande för ett konto där jag har värdepapper:

”Tillg. för köp XXX XXX kr (inkl. kredit)”

Vad som avses med krediten i detta fall är att jag kan låna pengar från Avanza med aktier som säkerhet. Jag har aldrig använt mig av denna möjlighet, men även om jag hade det vill jag såklart inte se det i översikten. Där vill jag se hur rik jag är, inte hur mycket pengar jag skulle kunna samla ihop om jag lånar.

Det slår mig att detta är en god sammanfattning över allt som är galet med vårt samhälle. Vi har t ex en regering som pratar om fulla respektive tomma lador helt oberoende av statsskulden och använder bruttonationalprodukten som ett mått på hur bra det går för Sverige.

Precis som om grannen skulle bli rikare av att köpa en ny bil med hjälp av billån. Det blir han inte. Privatekonomin blir inte heller bättre för att vi sänker avbetalningstakten på våra lån, trots att vi då får mer pengar att röra oss med.

Jag kan ge er fem exempel till, men jag utgår ifrån att bloggens läsekrets inte är idioter och det tror jag inte att Avanzas kunder heller är, så lägg vänligen ”ekonomi inklusive kredit”-siffrorna under någon obskyr flik för kreditentusiaster som vill jämföra belåningsvärden.

Är jag bara en gnällig gubbe eller är jag en gnällig gubbe som har rätt?

Fanns social fobi förr?

Jag tittar inte längre på Lyxfällan. Känslan är att de fick allt svårare att variera programmet eftersom alla deltagares problem hade tagits upp tidigare. Istället valde man att försöka få till variationen genom att ta in programledare som inte kan ett dugg om ekonomi (ja, det är Frida Boisen jag menar).

Jag har inte sett det nu heller, men väl ett klipp om en youtuber med social ångest, eller social fobi. Programledaren bjuder då in ytterligare än youtuber med samma åkomma. När jag skulle ut i arbetslivet fanns inte Youtube och tusan vet om social fobi heller fanns.

Fast i USA fanns det nog för enligt Wikipedia led 13,3 procent amerikaner av det redan 1994. Jag vill inte förringa någons psykiska ohälsa, men när jag läser Wikipediatexten får jag känslan av att det mest handlar om fullt normala reaktioner. Att man inte vill att andra ska uppfatta att man är orolig eller vill undvika att andra ska se att man svettas behöver knappast sjukdomsdiagnosticeras.

”I den specifika typen uppkommer ångestreaktionerna vid vissa situationer, till exempel då personen ska hålla ett föredrag”.

Jag jobbade i tio år med att prata inför folk och jag hade inte vilopuls en enda gång när jag klev upp på scen. Borde jag kanske ha sjukskrivit mig? Jag kan tycka att det var lite självförvållat eftersom jag hade kunnat söka mig till ett annat jobb. Apropå det läser jag följande om Lyxfällan-Amanda:

”De ekonomiska problemen tog sin början när Amanda avslutade sin utbildning inom kommunikation och media. Sedan dess har hon inte arbetat.”

Onekligen ett spännande val av utbildning. Nu känner inte jag Amanda, men om hennes normala sätt att tackla problem och jobbiga situationer (vem tyckte inte att det var jobbigt att gå på sin första jobbintervju?!) är att till varje pris undvika dem kanske hon är helt frisk, bara väldigt bekväm.