Jag har ett fåtal vänner jag kan
ringa när som helst och de ställer upp. En del litar jag på att de
gör vad jag ber dem om, eller hör av sig om det spricker. En del
litar jag inte på alls. Några litar jag så pass mycket på att jag
skulle betro dem med mina pengar. Inte unikt, tror jag. Kräver man
att alla vänskap ska vara helt förutsättningslös får man nog
inte så många vänner och det är helt okej att det bara är
extrema undantag jag skulle vilja låna ut pengar till.
Jag funderar på om inte
banker borde tänka lite likadant. Vissa borde de aldrig låna ut
pengar till. Det gör de inte heller, men har de rätt kriterier?
Borde inte banker göra individuella bedömningar baserat på
ekonomiskt beteende? Nu går de ju på inkomst och kollar såklart
betalningsanmärkningar, men är det rätt gallringsmetod?
De i min bekantskapskrets jag helst
skulle låna ut pengar till är inte de med högst inkomster och i
dagens tekniska kontrollsamhälle där nästan alla företag vet
allting om oss borde det vara lätt att ta reda på om jag bränner
min lön första veckan och sedan lever på nudlar eller rättar
munnen efter matsäcken med god marginal.
Jag vill inte ta något lån, men det stör mig att om jag skulle vilja det kommer banken förutsätta att mina utgifter är fyra gånger högre än de egentligen är. I min omgivning finns nästan ingen koppling alls mellan inkomst och kreditvärdighet, men min bankerfarenhet sträcker sig till några veckors sommarjobb på 80-talet så jag ska inte försöka lära bankerna deras jobb.