När jag poängterat vikten av att få igång ett eget sparande med motiveringen att vi inte kan räkna med pension (eller för den delen att samhället kommer att ta hand om oss ifall vi av någon anledning inte kan jobba tills vi blir gamla) har jag kallats olyckskorp, pessimist och domedagsprofet. Ändå läser vi allt oftare om pensionärer som inte klarar sig, som Margaret, 80+.
”Min man har en bra inkomst, så jag klarar mig. Annars har jag väldigt små inkomster. Jag skulle inte klara mig annars. Jag har jobbat hela livet, men det hjälpte inte.”
Detta är alltså 2022, efter en lång
och stabil högkonjunktur. Allt som krävdes var ett par månader av
höjda el- och bränslekostnader. Och jag får en känsla av att
såväl pensionärerna som deras organisationer är tagna på sängen.
Tänk att handlingsfriheten blev lägre när inkomsten sjönk, och
tänk att inte alla finansiella diagramkurvor fortsätter att peka
uppåt i all oändlighet...
Allt möjligt elände kan inträffa.
Förutom att konjunkturer går upp och ner kan man bli sjuk eller få
en vattenskada på huset. Den som lever i tvåsamhet kan en dag stå
ensam, genom plötslig död eller skilsmässa, och upptäcka att det
blev bra mycket dyrare att själv betala löpande kostnader för
boende, bil och annat.
Alltså, se snarast till att skaffa passiva inkomster genom att starta en pengamaskin som jobbar för dig genom livet. Bättre sent än aldrig, men när du är 80 och konstaterar att du ”har jobbat hela livet, men det hjälpte inte”, är möjligheterna att lösa det betydligt sämre.