Mission impossible

Av olika orsaker hamnade jag häromkvällen på fika hos ett äldre par jag känner ganska ytligt. Jag hade fått med mig att de var kristna, men inte förstått nivån på religiositeten. Här snackar vi krucifix i varje rum, bibelcitat i bonader och mängder av kristen litteratur. Det stör inte mig även om jag själv helt saknar religiös övertygelse åt något håll.

Halvvägs in i fikastunden bestämde sig dock mannen för att berätta hur han blev frälst och om Jesus som den enda sanna vägen till lycka. Eftersom jag var den enda okristna i rummet var jag den uppenbara adressaten för vittnesbörden. Då började det kännas lite ansträngt. Men för all del, det var ett intressant livsöde innan han blev kristen och så försökte jag nicka inkännande när han kom in på Bibelns ”bevis” för att han var inne på rätt spår.

Det som slog mig var att kanske är det så här det känns för människor ointresserade av ekonomi när någon FIRE-frälst börjar prata om börsen, aktiefonder, sparkvoter och fyraprocentregel. Och så tänkte jag att det är tur att jag inte (längre) gör det, missionerar om sparande och investeringar. Åtminstone inte utanför bloggen som folk måste söka upp och därmed får skylla sig själva.

För det är nog omöjligt att nå fram till den som inte är intresserad, och då måste initiativet komma från den ofrälste. Jag har nog aldrig lyckats få någon att börja spara som inte själv varit inne på det först. Det märks fort om den man pratar med är oemottaglig och antingen zoomar ut och tänker på något annat eller också desperat försöker hacka hål på historien och hitta anledningar till att inte själv försöka. Den som inte vill spara kommer inte heller lyckas göra det, på samma sätt som jag inte gick hem och bad aftonbön efter mötet.

”Nej, det finns nog ingen färdig väg att gå om man vill bli en upplyst man.
Det är nog upp till alla och envar att hitta fram så gott man kan.
Men det kan ju ta lång tid och livet, det är kort.
Det måste man ta vara på innan det flyr bort,
så jag gick till närmsta krog och fick en öl och två i stop.
Sen gick jag hem och skrev en blogg om alltihop.”

(fritt efter Lars Demian)

Adjö 3G

2021 köpte jag min första smartphone (och hittills enda, den funkar ju fortfarande). När jag flyttade till Norge behövde jag mobilt bredband och det ordnades enklast med en ny telefon, men vid sidan av mitt norska nummer har jag haft ett svenskt. Det är inte många som ringer dit, och ännu mer sällan svarar jag för jag undviker okända och dolda nummer.

Eftersom jag har svenska kunder har det ändå känts som att jag borde ha ett svenskt telefonnummer, men där behöver jag ingen smartphone. Istället har jag satt ett kontantkort i en riktigt enkel och smidig knapptelefon från Nokia.

Den har flera fördelar. Förutom att den tar fem sekunder att starta (till skillnad från den ”smarta” som behöver uppemot minuten) är den liten och lätt och perfekt att ta med på löptur där jag bara har med telefonen av säkerhetsskäl, ifall jag exempelvis skulle få för mig att bryta ett ben i skogen. Den passar i nyckelfickan på löpartightsen. Min nyare telefon är dubbelt så bred.

Jag läste att Sverige skulle stänga ner 3G-nätet i slutet av 2025, men tänkte att det där inte drabbar mig här i Norge där det tidigare sagts att man skulle köra på till 2027. Nu verkar man dock ha ändrat sig, hastigt och olustigt slutade min telefon att koppla upp sig.

Så vad gör jag då? En idé var att skippa det svenska numret. De svenskar som inte ringer gratis till norska nummer (och dessutom bryr sig om kostnaden) kan alltid nå mig på e-post. En annan variant var att köpa en något nyare lur. Har jag tur hittar jag en begagnad 4G-knapptelefon för en hundring, men säljaren lär inte veta vilka G den använder, om inte han/hon också lever i forntiden.

Nu valde jag en gratislösning. Det visade sig att min mobil har plats för två SIM-kort och att det funkar att ha ett svenskt och ett norskt. Jag är inte helt förtjust i att ha två nummer i samma telefon där det kommer kosta mig pengar om telefonen (med eller utan min hjälp) plötsligt börjar ringa eller sms:a från fel nummer, men jag ska ge det en chans. Så får jag börja använda ett sånt där fånigt armband när jag springer, så att jag ser ut som en hubot. Den svensk som vill slippa sms med norska æ och ø får dæremot børja kommunicera med andra telefonanvændare før dær drar jag min græns.

Vad sjutton är en frihetsfälla?!

Nu ska jag kommentera en låst artikel och det är alltid knepigt, men jag tror att vi kan diskutera ämnet utan att ha läst just denna text, för vi har kunnat läsa samma tankar så många gånger förr.

Det handlar om FIRE, Financial Independence, Retire Early, alltså personer som pensionerar sig helt frivilligt innan de uppnått åldern som berättigar dem till pension. Peter, 62, fick ett tomt och isolerat liv som han fyllde genom att sitta vid datorn dygnet runt, tills han återigen började jobba. Henrietta, 55, har precis lämnat arbetslivet, men verkar också lida av att inte ha en uppgift i livet.

”Tusen varv i timmen, tusen varv i timmen, tus...”

Jag vet inte vad journalisterna vill bevisa. Helt klart hade de kunnat intervjua människor helnöjda med att ha klivit av ekorrhjulet, men detta är som sagt den vanliga vinkeln, att gräset inte var grönare på andra sidan staketet. Vill medierna tillfredsställa avundsjuka människor som inte själva kan eller vill ta FIRE-steget? Eller vill man varna dem som är på väg att göra det? Jag vet inte, men tröttsamt är det.

Dessutom har jag en annan syn på ”misslyckandet”. Jag ser det inte som en felsatsning att komma fram till vad man inte trivs med. Är det inte just det livet går ut på, eller för den delen arbetslivet? Att testa, ramla av, prova något nytt och undan för undan närma sig en optimal tillvaro.

Det verkliga misslyckandet tycker jag är att inte prova. Att sitta på en arbetsplats tills man är någonstans mellan 60 och 70, trots att man egentligen inte trivs med sitt liv. Själv har jag testat några mindre lyckade anställningar och under en kort period (som bl a innefattade 11 september 2001) försökt försörja mig på daytrading. Det var inget för mig och nu vet jag det, men jag ångrar inte att jag försökte.

Avanzastrul och blåögda kunder

Avanza hade ett datahaveri natten mot igår. Irriterande för deras kunder, det fattar jag. Avanza verkar dessutom mer drabbade än andra. Men är inte ”Alla pengar är borta” en väl hysterisk reaktion på ett felaktigt saldo? En halvtimme efter börsöppning stämde alla konton igen.

Men vid det laget hade bankens kunder dampat i flera timmar. En av dem säger att hon nu ska byta bank för ”sånt här klarar jag inte av”. Jag kan förstå reaktionen, men ska hon flytta pengarna till en bank utan dataproblem under jag på vilken planet hon finner den. Jag har åtminstone inte hittat en bank helt förskonad från datorhaverier.

Utan att ha en aning om vad som hänt den här gången kan jag konstatera att allt mer av våra liv finns på internet. Inte nog med att digitaliseringen av samhället tvingar oss dit. Många väljer dessutom av lättja helt frivilligt att spara sin information på nätet, allt från lösenord till bröllopsbilder. När det moderna samhället gör allting mer bräckligt finns det åtminstone ingen anledning att hjälpa till med den utvecklingen.

Så nu tycker jag att vi gör så här. Avanza lägger mer kraft på att stabilisera sina system. Behöver ni pengar till det kan ni dra ner lite på allt hållbarhetstrams ni fokuserat alldeles för mycket och för länge på. Det är inte okej att stänga ner kundernas möjligheter till handel bara för att ni inte håller koll på era datasystem och underleverantörer!

Och spararna slutar ögonblickligen att lita blint på internet. När ni köper eller säljer ett värdepapper – spara informationen utanför nätet, det är ert ansvar! Spar avräkningsnotorna i datorn och/eller på papper, och skaffa en backup på en egen hårddisk, inte i någon dyr och osäker molntjänst, om inte ni också vill tala ut i pressen om att ni inte vet vad som hänt med pengarna ni har på börsen. Med bevis för vad man äger slipper man ångest eller psykbryt bara för att det står fel en stund.

Så. Frågor på det?

Unga mer ekonomiintresserade

Ju äldre jag blir, desto mindre förstår jag mig på ungdomar, men en ny rapport om ungdomstrender ger åtminstone lite hopp.

Dagens 16-24-åringar är mer ekonomiintresserade och handlar mer på börsen än tidigare. 31 procent av unga män har handlat aktier minst en gång i månaden, 18 procent av unga kvinnor, jämfört med totalbefolkningens snitt på 15 procent. Personligen hade jag föredragit en mer allmän fråga som visar hur många som överhuvudtaget bryr sig om privatekonomi, men jag antar att Göteborgs Universitet uppfattar aktieinköp som yuppie-beteende och att det är vad de vill framhålla. Inflationen tycks ungdomarna i alla fall ha fått upp ögonen för och det hade knappast jag vid 16.

Sedan gör SVT en stor grej av att unga litar mindre på andra människor, vilket jag uppfattar som ett sundhetstecken. Å andra sidan har de högt förtroende för den svenska demokratin som de i nästan lika löjligt hög andel som befolkningen i stort anser fungerar bra, det tycker 7 av 10, och över en tredjedel har stort eller ganska stort förtroende för politiker. Så de litar inte på folk i allmänhet, men på politiker?!

Jaja, kanske inget nytt under solen. Vidare ser jag att unga läser allt färre böcker, ser mycket på film och undviker att gå ut i naturen. Jag tror att slutsatsen blir att mitt förtroende för ungdomar åtminstone inte ser en stigande trend, och just det är inget som får mig att ramla av stolen av förvåning.

Gungor och karuseller

Uttrycket ”att tjäna in på gungorna vad man förlorar på karusellen” är kanske hopplöst ute, men har du kommit förbi rubriken kan du ju lika gärna läsa vidare.

Ännu en vecka av honungsförsäljning är till ända. Fyra marknadsdagar blev det, och det kanske inte låter så mycket för den som jobbar femdagarsvecka, men det här är dagar då jag går upp innan gryningen, packar bilen full med honung och marknadsgrejer, kör iväg till en marknad, riggar upp mitt marknadsstånd, står där och försöker se glad ut i kylan tills det återigen blivit mörkt och dags att fylla bilen, åka hem och tina upp mig själv och torka allt som blivit blött av regn eller snö.

Och skotta fram bilen.

Efter att kassan räknats och försäljningen bokförts är det hög tid att börja förbereda nästa dag med honung, matsäck och tusen andra grejer. Sedan börjar det om igen, lite som Groundhog Day ifall den filmreferensen fortfarande funkar.

Nu låter jag självömkande, men dagar när försäljningen flyter är det inte ett dugg synd om mig. Då vaknar jag med ett leende på läpparna trots alldeles för få sömntimmar, hoppar upp ur sängen och ser fram emot en ny marknad. Andra dagar är det... inte så, och tyvärr har jag haft några sådana dagar på sistone.

Att sälja honung kan vara riktigt kul även om jag drömmer om en sammanhängande vecka då jag slipper svara på vad det är för skillnad mellan sommarhonung och hösthonung. När kunderna kommer i en strid ström gäller det att vara på hugget hela tiden, kolla att vippsade pengar ramlar in på kontot, att kontantkunder får rätt växel och att alla blir så nöjda som möjligt, inte minst jag själv.

Igår sålde jag på en dålig marknad, i dåligt väder, och tänkte att idag blir en dålig dag på jobbet. Då gäller det att hålla humöret uppe, snacka med andra säljare och luska till sig tips om bra marknader (eller dåliga att undvika). Bl a stötte jag ihop med en kille som har börjat sälja min honung som återförsäljare och han köpte en låda till när vi ändå var på samma ställe.

Lite senare träffade jag en knalle som tillverkar egna hushållsgrejer i trä. Vi har setts på ett par marknader under hösten och nu undrade han om han kunde köpa bivax av mig, för det använder han för ytbehandling av skärbrädor och annat som man vill behandla med naturliga ämnen. Så vi gjorde upp om en affär på några kilo, och jag tänker att det skulle kunna bli en återkommande inkomst.

En del sånt hade nog hänt oavsett, men jag vill ändå tro att om jag hade använt dötiden på sega marknader med att stirra ner i min telefon hade gårdagen kunnat bli precis så dålig som jag befarade när det gått en timme och jag fortfarande inte hade sålt för mer än platshyran och bensinkostnaden, men nu blev dagen ändå helt okej. Det tycker jag för övrigt är ett bra tips i allmänhet, gör det bästa av situationen så blir den åtminstone bättre än om du inte gjort det. Idag ska jag jobba ikapp framför datorn, och tina mina fötter.

ICA lurar PRO

Varje år genomför Pensionärernas Riksorganisation, PRO, en rikstäckande undersökning av matpriserna. Det har de gjort i över 30 år och varje år resulterar det i publicerade prisjämförelser av en ”vanlig” matkasse så att konsumenterna kan se var den är billigast, på vilken ort och butikskedja.

Nu har det framkommit att flera ICA-butiker sänker priserna inför undersökningen och så höjer de tillbaka efteråt för att få bättre resultat. Jag vet inte hur nytt detta är. Eftersom undersökningen görs varje år vid ungefär samma tid misstänker jag att handlarna länge sett till att putsa lite på priserna lagom till att butiken fylls av ”Päls Angels” med block och penna.

1991 var PRO:s undersökning kanske en jättehjälp för oss som hellre handlar billigt än dyrt, men det har ju hänt en del sedan dess. Nu har nästan varenda kund en maskin med uppdaterad prisjämförelse i fickan. Jag använder den ofta. Inför varje större matinköp har jag kollat och jämfört i förväg, inte minst om jag ska över till Sverige och handla. Jag gillar Willys hemsida som jag gärna tar fram i butiker även när jag handlar lokalt i Norge, för att se om jag ”kan” handla här, men det finns även mer neutrala jämförelsesajter.

Det kunde vi inte göra 1991, då fanns inte tekniken. Men jag misstänker att väldigt många inte gör det nu heller, för att de är för bekväma. Även om jag inte har haft smartphone mer än några år har jag använt internet i tre decennier och jag slås ofta av hur otroligt kreativa många är när det gäller att använda nätet till förströelse.

Att klicka fram ”shorts” på Youtube eller Tiktok kan folk ägna timtal åt såväl hemma som på bussen eller i kassakön, men att använda telefonen till något praktiskt användbart för att spara pengar är otänkbart för skrämmande många. Jag har förståelse för att PRO-medlemmar är lite trögare, de hann kanske bli medelålders innan internet ens fanns. Men folk i min ålder – eller så unga att de inte ens upplevt en tid utan smartphones! - är nästan lika dåliga.

Det står var och en fritt att välja. Antingen är vi lika upprörda som PRO-tanten i inslaget över ICA-handlarnas försök att finta bort oss, eller också tar vi fram den där förbannade telefonen, paddan eller datorn och använder den till något annat än att kolla in skrattande hundar, dela bilder på vad vi ätit till lunch eller lägga patiens. Du bestämmer!