På allas önskelista?

När arbetslediga FIRE-personer eller de som drömmer om att komma dit (eller för den delen riktiga ålderspensionärer) får frågor om hur de spenderar eller önskar spendera sina dagar, så är det en sak som återkommer – lång frukost utan stress.

Jag är likadan. I min idealtillvaro delas frukosten in i tre delar. Först gröt framför datorn. Havregrynsgröt med en mix av vanliga havregryn och fiberhavregryn. Till detta opastöriserad mjölk och hemlagad sylt.

Steg två består av en kopp chaga-te och en hembakt smörgås. Jag slutade köpa matbröd för många år sedan, så kvällen innan tar jag ut mitt eget bröd från frysen.

Avslutningsvis en kopp kaffe. Finns det kaffebröd kan det också slinka ned, men det gör det sällan. Vid det här laget har jag betat av akuta mejl liksom nattens bloggkommentarer och kan skumma av nyhetsläget och fundera över hur jag ska få resten av dagen att gå.

Min teori om varför frukosten tycks vara mångas heliga stund är för att vi inte är vana. Hundratals, eventuellt tusentals, frukostar har jag haft andan i halsgropen och exakt åtta minuter på mig innan jag måste stå i duschen för att inte spräcka tidsschemat. Jag kan bara tänka mig hur jobbigt det vore att samtidigt lägga till arbetsuppgiften att göra några bångstyriga barn klara för skolan.

Tyvärr kommer jag nu in i den tid på året där jag oftast tvingas tidsbegränsa min frukost. Fram till jul har jag rätt många lördagar och söndagar då jag ska sälja honung på marknad, göra matsäck, köra några mil, resa upp ett tält och rigga mitt marknadsstånd innan kunderna kommer, vilket gör att väckarklockan plingar till någon gång mellan 5 och 7 på morgonen.

Vis av erfarenhet (ett annat ord för ålderdom) går jag upp en kvart innan jag måste, så att jag ändå hinner med min trerätters frukost i förkortad version. Det enda positiva med dessa morgnar är att jag likt Pippi Långstrump gläds mer åt mina långfrukostar när jag så småningom får dem.

Vad ser du fram emot med lediga dagar? Är det timslånga frukostar, att slippa möten eller att inte längre tvingas samarbeta med idioter som hägrar allra mest?

Överens med Miljöpartiet

Nej då, inget clickbait. Även om jag tycker att miljöpartisterna ofta är helt galna, har dåliga förslag och är särskilt skadliga för just miljön har jag inga problem att hylla dem när de för en gångs skull har rätt.

I måndags tog jag upp problemet med att livslångt skuldsatta personer inte går att straffa genom att bötfälla (för de kan/kommer ju ändå inte betala), men likadant är det ju åt andra hållet. Om en miljardär får en p-bot drabbas han/hon mycket mindre än en fattig person. En möjlighet är att göra om alla engångsbelopp till dagsböter, men då drabbas istället de med hög inkomst, inte de med hög rikedom. En variant som jag lanserade för många år sedan har nu anammats av Miljöpartiet. Jag valde att kalla det progressiva böter. Miljöpartiet kallar det Jan Emanuel-skatt.

Nu i dataåldern är det inga problem att ge upprepade felparkeringar högre och högre straff. Alla kan göra fel, missa en skylt och parkera där man egentligen inte får. Men gör man det igen och igen visar det att man istället bara skiter i reglerna, särskilt om man gör det på samma plats. En sådan person är miljardären Jan Emanuel. Jag visste inte att han är seriefelparkerare, däremot att han valt att inte ha registreringsskylt fram på sin bil eftersom han ”tycker det är fult”.

Och i mitt förslag ska detta inte bara gälla parkeringsböter. Om rika människor väljer att ignorera lagen och istället betala ska det kosta – mer och mer och MER! Känner ni till matteexperimentet ”riskornen på schackbrädet”? Lägger man ett riskorn i första rutan, två på andra, fyra på tredje, åtta på fjärde osv, blir det arton triljoner på den sextiofjärde och sista rutan.

Jag menar inte att man ska bötfälla någon med triljoner (bl a för att jag är lite osäker på hur många nollor det är i en triljon), men räkneexemplet visar att genom att höja bötesbeloppet efter hand hindras även Jan Emanuel och andra som anser sig stå över lagen från att välja böter istället för lag eller avgift.

Fakturera utan företag

Jag letar verkligen inte efter jobb. Som jag varit inne på tidigare har jag fullt upp även utan, men så hörde en gammal kund av sig och frågade om jag eventuellt kunde göra en korrekturläsning/översättning.

Jobbet (om det nu blir något) är i höst efter att mina bin är invintrade och är antagligen klart på några dagar. Men så var det den lilla detaljen att jag lagt ner mitt företag. Även om kunden tog kontakt för att de varit nöjda med mitt tidigare arbete kommer de garanterat inte vilja anställa mig för ett kort uppdrag. Det blir för mycket pappersarbete.

Men jag tyckte att detta kunde vara en bra läge för att testa att anlita ett faktureringsbolag, ett ”egenanställningsföretag” som anställer dig på pappret för att du ska kunna fakturera uppdragsgivare. Dealen är att företaget tar några procent av totalsumman mot att de skickar fakturan och betalar in skatt och egenavgifter. Så jag startade konto hos ett och tycker att det verkar rätt smidigt.

När jag blev företagare för drygt 25 år sedan var jag så inställd på att jag skulle ha ett eget företag att jag startade upp det innan jag hade en enda betalande kund. Det är inget jag ångrar, men det är nog många som ser företagandet som ett nödvändigt ont i sammanhanget.

Vill man prova på att göra business av sin hobby och kanske driva verksamheten parallellt med en anställning kan detta vara lösningen. I Sverige kan man ha FA-skatt och därigenom både vara företagare och anställd på samma gång, men ska man frilansa och saknar stora uppstartskostnader och avdragsmöjligheter kan man lika gärna lägga ut företagandet på en extern firma.

Säsongsbetonat jobb.

Själv har jag inga utgifter för detta uppdrag som utförs vid min egen sedan länge betalda och avskrivna dator, men hade jag haft det skulle jag kunna meddela faktureringsfirman så att min skatt minskar motsvarande. Är man bergis på att man vill vara företagare i flera år tycker jag nog ändå att man ska starta ett eget, även om verksamheten inte kräver anställda, lager eller dyra maskiner. Sedan tycker jag i och för sig att alla skattebetalare borde få rätten att fakturera, men jag tror inte att någon politiker är överens med mig där. För att inte tala om facket...

Besatt klasstänk

Den politiska vänstern har snackat klass sedan innan Ådalen, men den senaste tiden låter inte bara högern likadant utan var och varannan människa i sociala medier. Det är ett fasligt tjafs om hur överklassen är och hur arbetarklassen borde vara. Vad har hänt?

Jag kanske lever i en klasslös bubbla, men jag har aldrig reflekterat över om mina vänner är arbetarklass, medelklass, överklass eller något annat, eller om de gjort klassresor upp, ner, fram eller tillbaka. För mig känns klass som ett förenklat sätt att dela in människor, och något man gjorde för mycket länge sedan. Eller i bakåtsträvande länder, som England och Indien.

Jag ser inte vitsen. Särskilt inte när det finns traditionella arbetare som badar i pengar och betydligt fattigare överklass. Det vore lika meningsfullt att dela in folk efter stjärntecken. ”Så här är stenbocken” och ”det vet man ju hur vattumän funkar”.

Så varför finns de som fortfarande ser klassbegreppen som relevanta? Är det den nya tidens astrologi (för när jag tänker efter var det rätt många år sedan jag såg ett horoskop)? Är det för att göra världen mer begriplig eller för att fördumma debatten? Jag begriper åtminstone inte, så kanske är jag redan fördummad.

Men det kanske bara är jag som är ute och cyklar. Tänker du samhällsklass när du möter nya människor? Definierar du dig själv i en klass? Och om så är fallet – varför då?

Svårt att lugga en flintskallig

En man åkte fast när han plankade i Göteborgs kollektivtrafik – 50 gånger på tre år. Han är c:a 45 år och har fått böter 50 gånger för att ha underlåtit att betala sin biljett i kollektivtrafiken. Han har inte heller betalat sina böter och ska nu också betala rättegångskostnader, påminnelseavgifter och inkassoavgift.

Jag vet ingenting mer om detta fall än det som står i artikeln, och det är ju nästan ingenting, men det är väl ingen vild gissning att han har skulder sedan tidigare och inga utmätningsbara tillgångar. Så vad gör man då? Vi påstås ju vara lika inför lagen (tills Moderaterna inför brottsrubriceringen ”femicid” för män som dödar kvinnor), men personer som saknar ekonomi kan inte drabbas av böter. De kan få böter, men det spelar ju ingen roll för dem.

Jag har pratat med en sådan person. Han ägde ingenting officiellt och hade en miljonskuld till staten. Han lät därför bli att besikta bilen och betalade aldrig för parkering. För sånt kostar ju pengar. Att få böter för att köra obesiktigat kostar däremot ingenting för den som saknar pengar för all framtid.

Jag är inte avundsjuk. Jag tycker att det skulle vara hemskt att sakna tillgångar och att vara beroende av andra för att kunna äga något. Jag fick ett litet prov på det livet när jag flyttat till Norge, men saknade norskt personnummer och därför under några månader inte kunde äga min egen bil eller ha ett eget elabonnemang.

Bulvanägd Nissan.

Rent praktiskt innebär det att det går runt människor i samhället som är immuna mot böter. Enda lösningen jag ser är att ge dem fängelse, men det blir ju också besvärligt att börja låsa in folk för obetalda p-böter eller för biblioteksböcker som inte kommit in i tid.

I Norge är det faktiskt uttalat att vissa böter kan omvandlas till fängelse om staten inte får betalt och upplever att de inte heller kommer att få det. Men jag är skeptisk till att det funkar så. Norska fängelseplatser är inte heller gratis, så det är såklart en dålig deal att sätta någon i fängelse i tre dagar för en obetald fortkörningsbot. Men det vore åtminstone mer rättvist.

Plommonsylt

Den här tiden på året blir jag ofta erbjuden frukt, bär och annan mat från människor vars tomter svämmar över av livsmedel de inte hinner ta hand om. Igår frågade grannen om jag inte ville ha ett par kilo plommon. Onödigt retorisk fråga, han borde känna mig vid det här laget. Förresten har han inget plommonträd, så antagligen hade han fått dem i sin tur.

Utmaningen var att de nog inte skulle hålla så länge, så jag bestämde mig för att koka sylt. Det jag använde var följande:

plommon, 2 kg
blåbär, 500 gram
strösocker, 5 dl
vatten, 2 dl

Jag läste om någon som lyckats koka och pressa plommon och därigenom sluppit att kärna ur dem, men själv tog jag en kniv och skar runt för att förhoppningsvis frigöra kärnan utan allt för mycket pillande, lite som man gör med avokados, som ju också har svårtuggade kärnor.

Att jag blandade med blåbär var för att jag hade dem tillhands och dessutom tänkte att det skulle bli en bra kombo. Plommon kan ju dessutom vara laxerande pga halten sorbitol, så då tänkte jag att det skulle vara smart att spä ut det lite. I med lite vatten i botten på kastrullen och så kokade jag under omrörning i ungefär en kvart, tills plommonhalvorna blivit mosiga.

Innan jag började kollade jag några recept för inspiration, och några av dem innehöll sinnessjukt mycket socker, upp till lika mycket som mängden bär. Det här var ganska söta plommon, och det är ju blåbär också, så då borde det inte behövas så mycket sötning.

Det är förresten ett av problemen jag upplever med köpesylt nu när jag gör nästan all sylt själv, att färdig sylt ofta är alldeles för söt. Sylt ska smaka bär! Socker är ju billigare än frukt och bär, så jag förstår tillverkarna, men gott blir det inte. Själv tyckte jag att fem deciliter socker blev lagom, men ta rör ned lite i taget och smaka av. Efter några minuters kokning och omrörning ansåg jag sylten färdig.

Gratisbär är inte bara goda, de ger en väldigt billig sylt. Denna sylt kostade mig runt fem kronor (c:a 2 kr/kg) och räcker till åtskilliga gröttallrikar, pannkakor, smörgåsar... In med burkarna i frysen så sprider jag ut dem över året.

Fattiga arbetare?

”Working poor” är ett ganska nytt begrepp bland forskare och debattörer. Det handlar om människor som trots arbete har svårt att försörja sig, men det används lite lagom luddigt så att det ska kunna passa in på väldigt många. Lyssna bara på detta:

”The working poor are working people whose incomes fall below a given poverty line due to low-income jobs and low familial household income. These are people who spend at least 27 weeks in a year working or looking for employment, but remain under the poverty threshold.”

Så även om man inte arbetar och inte ens söker jobb mer än halva året är man ”arbetande fattig”? En som naturligtvis älskar begreppet är kommunisten och krönikören Åsa Linderborg, som ser alla frågor som klassfrågor. I ett angrepp från vänster på Magdalena Andersson spinner hon loss på temat med tre exempel.

”Melanie är 29 år och arbetar på Din sko i Mall of Scandinavia sedan tio år tillbaka. Hon vill jobba heltid men får bara 22 timmar i veckan, och tjänar 21 000 före skatt med ob. Hon – som står i en skobutik – drömmer om att köpa sig ett par nya gympadojor. De hon har är begagnade.

Jonathan, 26, vet också nåt om samma deltidsträsk. Han har jobbat deltid på Coop men knegar just nu på ett bemanningsföretag, med tänder som ruttnar bort. Får man som bäst ut 12 000 i månaden, kan man inte gå till käftdoktorn. Emelie, 39, som jagar timmar på ICA, har inte köpt nya glasögon på många år.”

Exemplen kommer från en reportageserie i Arbetet, men att bevärdiga dem med länkar är Linderborg tydligen inte tillräckligt solidarisk för. Men det är jag, så den som vill kan klicka på artiklarna om Melanie, Jonathan och Emelie.

Melanie har alltså jobbat i stort sett hela sitt vuxna liv på ett deltidsjobb och har inte råd att köpa nya gymnastikskor. Till Arbetet säger hon att hon skulle kunna jobba extra på någon annan arbetsplats, men det framgår inte om hon sökt något sådant under de tio år som gått. Har hon ens berättat för chefen att hon vill jobba heltid och att hon av den anledningen söker andra jobb (om hon nu gör det)? Så många frågor, men mest av allt undrar jag hur en kvinna på 29 år med över tjugotusen i månadslön inte har råd att lägga undan ett par hundralappar till skor.

Jonathans tänder ruttnar bort för att han inte har råd att gå till tandläkaren. Jag går visserligen regelbundet till tandläkaren, men periodvis har jag inte gjort det. Senast när jag flyttade mellan två länder hann det nog gå tre år, men inte ruttnade mina tänder bort för det. Lever han på energidryck eller räcker inte lönen ens till en tandborste?

”Jag spelar i två band, ett punkband och ett progressivt doom metal band. Lönen räckte till hyra för replokalen på 160 kronor och att utfodra mig själv.”

Det räcker heller inte till bostadshyra, så han bodde hemma hos flickvännens föräldrar tills tjejen fick en 72%-anställning och kunde fixa lägenhet. De måste vara stolta över dottern och hoppas på att hon lyckas snärja detta kap till man så att han kan bli försörjd av svärföräldrarna livet ut. Men svälta lär han inte göra om det stämmer att allt han köper utöver replokalshyran är mat. Då blir det 12000-160=11840 kr dit. Grattis Ica!

Vilket leder oss över till Emelie som trots bristen på deg jobbar på Icas bageri. Hon snittar 16000 kr netto och bor ihop med sin heltidsarbetande make, så jag förstår varför Linderborg ”glömde” att nämna det. Det skär sig nämligen lite med att hon inte skulle ha råd med glasögon. Ett par nya glasögon på en lågpriskedja kostar under tusenlappen inklusive synundersökning, och den som vill kan dela upp betalningen på 24 månader med 20 kr i månatlig fakturaavgift som enda tillägg. Då kostar det 39-åriga Emelie 60 kr i månaden, knappt fyra promille av hennes lön. Till skillnad från övriga är Emelie tydlig med att hon inte söker andra jobb, men har funderat över det.

”Man kanske får se över sin livssituation, hitta ett annat jobb som ger mer timmar. Så ska det ju inte behöva vara.”

Jag tror säkert att åtminstone två av Linderborgs tre exempelpersoner har tuff ekonomi, men om de lever sparsamt, aldrig unnar sig något extra och trots det inte har råd att lägga undan några tior i månaden undrar jag vad jag missat. Kan det vara extrem brist på rimliga prioriteringar hos Melanie, Jonathan och Emelie? Det kan ju hur som helst inte vara en mänsklig rättighet att jobba deltid med heltidslön eller att utforma sin anställning helt själv för då hamnar vi här: