Semlor för idioter

Fettisdagen. Jag kommer till den, men först en betraktelse över en samtid jag inte begriper.

Jag minns när internetbankerna kom i slutet av 90-talet. Plötsligt skulle man knacka in räkningarna själv, med långa OCR-nummer, istället för att lägga ihop avierna med en gireringsblankett man la på brevlådan. Inte nog med att man fick göra bankens jobb – man fick betala för det också! Jag minns inte månadsavgiften för internetbanken, men helt gratis var det inte. Jag stretade emot länge eftersom jag tyckte att upplägget var dumt.

Nu känner jag likadant inför matbutikernas självscanning, men likväl är affärerna fulla av kunder som gör kassörskans jobb utan att få en krona för det. Eller slår in matbeställningen på en pekskärm vid restaurangens entré. Jag börjar tro att det är det som menas med digitalisering, att kunderna får göra jobbet åt personalen.

Men det slutar inte där. Jag fick ett mejltips av Alexander som går ut på att istället för att köpa semlor kan vi konsumera ett semmelkit bestående av två semmelbullar, spraygrädde, en klick mandelmassa och en nypa florsocker. Detta till det facila priset av 164 kr, alltså 82 kr per semla!

När man tror att man sett allt har dårskapen alltid en växel till. Jag gör egna semlor för ett par kronor. Jag fattar den som inte vill kladda ner sig utan bara sätta sig ner på ett kafé och få semlorna serverade, men ska jag betala minst lika mycket som konditorisemlorna kostar och ändå göra jobbet själv ser jag verkligen inte uppsidan. Världen är galen!

Spara miljoner av miljarder

Sveriges Television har fått i uppdrag att spara 355 miljoner. Det kan låta mycket, men här pratar vi om ett företag med ett svindlande anslag på över 5,5 miljarder om året. Det är stora siffror även i en internationell jämförelse trots att Sverige är ett litet land med en tv-publik långt under CNN, BBC, CNBC, Fox News osv. Jag följer flera Youtubekanaler med betydligt fler tittare än SVT trots att de produceras av en eller två personer utrustade med en kamera eller kanske bara en mobiltelefon.

När Joakim Lamotte jobbade för public service fick han i uppgift att göra ett tre minuter långt radioreportage och frågade hur lång tid han hade på sig för att färdigställa inslaget. Han tänkte någon gång samma dag, men häpnade när svaret löd ”Tre veckor”. Nu var det radio, men jag undrar om det är annorlunda på SVT. Det känns som en skyddad verkstad för svagpresterande.

För att återigen jämföra med Youtube finns det ”mediehus” mindre än en enda av SVT:s redaktioner som producerar hundra gånger mer innehåll per person än Sveriges statliga television. Jag kollade tv-tablån en OS-fri dag på måfå, måndag 2 februari. Då sände de bägge kanalerna cirka 16 timmar tillsammans utöver repriser. Företaget har 2100 tillsvidareanställda och utöver det troligen ett tusental projektanställda, frilansare, konsulter osv. 16 timmar!

Jag vet inte om SVT borde läggas ner eller om det räcker med att bara göra om det från grunden, men alla argument för en eller flera statliga tv-kanaler tycker jag har fallit för länge sedan. SVT behövs inte av rättviseskäl eller säkerhetsskäl och definitivt inte av informations- eller demokratiskäl. Problemet är inte att de blir av med 355 miljoner utan att de har femtusen tvåhundra miljoner kvar.

Nattjästa frallor

Dags för ett matbröd igen! Detta har jag valt av två skäl:

1. Det kräver ingen knådning eller maskinell bearbetning.
2. Jäsningen sker i en enda omgång på tio timmar, så att degen kan göras klar på kvällen för att få nygräddat bröd på morgonen.

Detta behövs:

vatten, 7 dl
jäst, 10 gram
socker, 2 msk
salt, 1,5 tsk
havregryn, 3 dl
vetemjöl, 12 dl

Värm vattnet till max 37 grader och rör ut jäst, socker och salt i det. Tillsätt havregrynen och mixa med en sked eller slickepott.

Tillsätt vetemjölet, några deciliter i taget, och blanda med samma sked/slickepott så att inte degen klumpar sig. När du är klar har du en kletig smörja som är ett mellanting mellan deg och smet.

Täck bunken med plastfolie och ställ den rumstempererat i 30-60 minuter.

Dag 1 klar. Nu ställer du bunken i kylen över natten. Eller i mitt fall i köket, eftersom det oftast håller kylskåpstemperatur nu på vintern.

På morgonen sätter du ugnen på 230 grader. Därefter mjölar du ett bakbord och gräver fram och formar tolv bullar, en i taget, med hjälp av två skedar. Notera att jag varken knådat eller rört brödet med händerna, positivt för oss som inte nödvändigt gillar att kladda ner oss.

Fördela bullarna på två ugnsplåtar som du ställer in i ugnen när den är uppe i värme. Jag har varmluftsugn, men upplever ändå att gräddningen blir jämnare om jag byter plats på plåtarna ungefär halvvägs. Totalt tar gräddningen c:a tjugo minuter, så jag kör sidbyte efter tio.

Den som önskar kan pensla bröden innan gräddning och strö över sesamfrön eller något annat pynt. Det händer att jag gör det, men egentligen tycker jag att det skräpar ner mer än det smakar.

”Ingen kan lyckas!”

Ett inlägg på Twitter (eller X om ni envisas) fångade mitt intresse:

Normalt brukar jag länka till inlägg, men med tanke på hur stöddigt han besvarade frågor och kommentarer jag upplevde som artiga och relevanta vill jag inte ge honom reklam i onödan. Människor som uppenbart inte vill diskutera på ett civiliserat sätt har jag inga problem med att tala om istället för med.

Det anade jag redan på formuleringarna, så själv försökte jag inte ens. ”Ingen” har lyckats, verkligen ingen? Eller kanske någon för två meningar senare är det ”sällan”. Som ni kanske anar fick skribenten svar från människor som själva gjort det han sa inte går, blivit miljonärer på arbetarlöner.

Andra visade pedagogiskt hur litet månadssparande som faktiskt krävs för att spara ihop en miljon, men då var det också fel eftersom de räknade med en viss ränta på sparandet. Det var tydligen fusk, men jag ser det inte som givet att alla undersköterskor, fabriksarbetare etc ska ha sitt sparande i madrassen.

Och det var ingen galen avkastning i räkneexemplen, några procent bara. Men även utan dem – börja jobba som ”arbetare” vid 20, spara 3000 kr/månad i en räntefri skrivbordslåda och du är miljonär vid 48. Om man nu ser ett egenvärde i att undvika passiva inkomster, men jag har hittills inte träffat någon som gör det, åtminstone inte för egen del.

Sedan betyder ju inte miljonär vad det en gång gjorde. Inte ens med mina utgifter blir man ekonomiskt fri med ett sparande på en miljon kronor, så kanske menade trådskaparen inte miljonär så bokstavligt. Fast det är lätt att tro när någon uttrycker sig så kategoriskt. Det gjorde förresten fler i samma diskussion:

Man behöver alltså minst fem miljoner för att köpa en ”minimalt skaplig kåk”, oavsett storlek och standard och var i världen den ligger. Sedan behövs tydligen trehundratusen om året för det tristaste och fattigaste liv som tänkas kan (jag antecknar, det här var siffror jag inte hade en aning om). Boende plus tio miljoner behövs, och hör sen! Fast tydligen räcker inte heller det för att bli rik, bara semi-oberoende.

Jag tänker att bägge dessa herrar antagligen lever ofantligt fattiga liv. Inte på pengar, det har jag ingen aning om, även om jag antar att de inte sparat några större summor och istället för att lägga energin på det engagerar sig i att förklara för sig själva och andra varför de inte har gjort det. Nej, jag talar om intellektuell fattigdom. Den första har bestämt sig för att ”vanligt folk” omöjligen kan bli rika och den andra för att ingen kan leva drägligt (om än trist) utan månadslön om de inte först dragit ihop femton miljoner. Jaja, de är rika på fördomar i alla fall.

Dra åt helvete!

När man pratar om dra-åt-helvete-pengar brukar man mena att med pengar på kontot har man råd att be folk dra åt helvete, men det slog mig att man även kan tänka åt andra hållet. Genom att be dyra och dåliga företag dra åt helvete får man möjlighet att fylla kontot. Det har jag hållit på med den senaste tiden.

SEB införde ju en dyr straffavgift för utlandskunder så att jag var tvungen att hitta en ny bank i Sverige. Det har jag gjort nu, men på begäran återkommer jag med ett helt inlägg om det när allt är igång, om en månad eller två gissningsvis.

I höstas berättade jag att jag bestämt mig för att stänga av fiberbredbandet till huset och gå tillbaka till mobilt bredband. Prishöjningen som knuffade mig till beslutet sker i april och nu har jag sagt upp det, för att ha tidsmarginal så att det inte finns någon risk att jag får betala det högre priset.

Då behöver jag ett mobilabonnemang med fritt internet och det hade blivit för dyrt med den operatör jag har nu, så jag bytte till ett lågprisbolag. Jag hade ett lågprisbolag för bara några månader sedan, men det la ner varpå jag flyttades över till moderbolaget, men med samma pris. Det funkade bra så länge jag inte behövde ändra det, men nu sprack det alltså så från mars är det nya kvastar som sopar.

Försäkringsbolag är ett ständigt irritationsmoment för de allra flesta. Först vill de ha betalt, sedan vill de ha mer betalt, men när du behöver dem gäller ingenting eftersom de hade 539 undantag i en finstilt bilaga.

När jag köpte hus 2021 tog jag en inflyttningsförsäkring genom mäklaren på 10000 kr för första året. Nästa år kollade jag vad det skulle kosta att behålla bolaget efter introduktionserbjudandet, men det var så dyrt att jag inte ens förhandlade. Istället bytte jag till ett bolag som tog 11000 kr. År två höjde de till 13000 kr och året därpå till 16000 kr. Stopp nu, sa jag och frågade vad de kunde göra på priset. Ingenting sa de, varpå jag istället tog bort lösöret från försäkringen (jag äger ju ändå bara billig gammal skit) och kom tillbaka till 13000 kr.

Men nästa år blir det väl 16000 kr utan lösöre och vad ska jag ta bort då? Dags att shoppa försäkring. Till slut hittade jag ett bolag som kunde gå ner till knappt 5000 kr när jag höjde självrisken och drog ner försäkringsbeloppet rejält för bostadshuset. Brinner det ner till grunden vill jag ändå inte bygga upp det lika stort, det som är viktigt för mig att försäkra är ladan.

Så jag tog ett möte med det gamla försäkringsbolaget för att höra vad de kunde kontra med nu när jag hade ett konkret erbjudande från konkurrenten. Inte mycket. De kunde visserligen också höja självrisken och sänka försäkringsbeloppet. En jättetrevlig försäkringsagent vred på siffrorna, men hur hon än ändrade blev det nästan samma pris. I deras ursprungliga beräkning skulle bostadshuset kosta 6,8 Mkr att bygga upp, och eftersom jag köpt tomten, huset, ladan och ytterligare tre byggnader för 3,5 Mkr hade jag hellre tagit pengarna, köpt en ny bostad och fått pengar över.

Så det blev tack och hej där med. Ny bank, ny telefonoperatör, nytt försäkringsbolag och inget bredband blev resultatet av denna veckas ändringar. Får se vad jag hittar på nästa vecka. Ny fru kanske? Nej, jag har ju ingen gammal att byta in.

Undvik barn

Jag hade en diskussion med min kusin för minst tio år sedan. Ämnet var uthyrning av lokaler och jag minns särskilt hur han varnade för hyresgäster med barn. ”Dem blir du aldrig av med!” Redan då hade Sverige en nollvision för barnvräkningar.

Det låter naturligtvis bra att barn inte ska vräkas. Det är ju inte deras fel att föräldrarna handlat för pengar de inte har (som alltid är fallet när människor går i personlig konkurs eller drabbas av en ekonomisk kris de inte kan ta sig ur). Men kan man inte vinna en ekonomisk dispyt med en barnfamilj betyder det i förlängningen att ingen vågar göra affärer med föräldrar.

Samma sak när det höjs röster för att gamlingar inte ska behöva stå för sina handlingar. T ex när Ebba Busch köpte ett hus av Esbjörn, 81, som sedan ångrade sig när hans yngre familjemedlem ansåg att han sålt för billigt. Kontraktet var skrivet och gubben inte dement. Hade han sluppit genomföra försäljningen hade det försvårat för alla äldre att göra affärer.

Det finns alltid en baksida av ”positiv diskriminering”. Jag drabbas inte förrän möjligen ifall jag vill sälja mitt hus om tre decennier. Jag har inga vräkningsbara barn på bostadsmarknaden och på arbetsmarknaden kommer jag inte vara hemma med vård av barn eller längre föräldraledighet.

Kan finnas anledningar till det.

Jag ser såklart inget självändamål i att någon vräks, barnfamilj eller ej, men på sikt tror jag att vi gör alla en otjänst genom att särbehandla och se genom fingrarna, och värst drabbas – som vanligt – alla de som kämpar och gör rätt för sig.

”Helt plötsligt är det slut på pengar”

Jag fick ett tips i kommentarsfältet att skriva om längdåkaren Calle Halfvarsson. Det var en artikel i samband med en dokumentär jag inte sett och inte har för avsikt att se, men det omskrivna citatet från dokumentären är detta:

”Det blir en stress när man försöker göra något man inte är kapabel till att göra. När man går och lägger sig så ligger det där och nöter. Jag kan helt plötsligt få panik och tänka: 'Kommer jag inte till OS, då kanske jag inte får en sponsor.'

Helt plötsligt är det slut på pengar. Då kommer det bli panik, då måste jag skaffa ett jobb. Den sitsen har jag inte varit i tidigare.”

Den vanligaste åsikten jag sett om detta lyder ungefär: ”Nästan alla andra har det redan så. Att du inte varit i den sitsen innan du blev 36 år gör det inte ett dugg synd om dig.”

Den som hört mig lägga ut texten om Halfvarsson vet att jag tycker att det är en gnällig typ som alltid har något att skylla sina tillkortakommanden på, och det är aldrig han själv. Han har förlorarskalle, motsatsen till vinnarskalle. Jag fattar att norska längdåkare firade när han blev uttagen till OS, Halfvarsson har alltid varit sämst när det gäller, men 2026 måste han vara en drömmotståndare.

Men jag blir faktiskt inte provocerad av bortskämdheten. Vi lever alla i vår egen verklighet och i Halfvarssons har annat jobb än att åka skidor aldrig varit aktuellt, inte ens efter att han blev dålig på det. Att han tycker att det är normalt att finansiera sitt liv med sponsorer är inte konstigare än att Marie Antoinette tyckte att folket väl kunde äta tårta om brödet var slut.

Eller varför inte baka?

Jag har en kompis som startade eget ungefär samtidigt som jag, runt sekelskiftet, och jag minns när han sa att om det inte skulle funka ”då får jag väl ta ett vanligt chefsjobb”. Det hade kompiskretsen lite roligt åt för det gick inte ihop med vår verklighet (inte hans heller skulle det visa sig, ett par år senare la han ner företagandet och har inte haft några chefsjobb sedan dess). En av mina gamla komikerkollegor var skitsur över en filminspelning där han bara fick tiotusen per dag och själv glömmer jag ständigt bort att inte alla har en aktieportfölj att nalla av vid behov.

Människor är nog inte mer komplexa än att vi utgår från oss själva och tänker att de flesta nog har det ungefär som vi. Lyckligtvis slipper de flesta av oss lägga ut texten i en dokumentär och därmed blotta vår okunnighet.

Jag tänker ändå sticka ut hakan och gissa att Calle Halfvarsson inte kommer att vara i närheten av medaljer i olympiaden. Jag tror att han åker hem i förväg om han ens blir uttagen till något lopp och jag tror att han kommer att uppleva det som djupt orättvist. Och börjar han inte fundera över framtida karriär efter det kanske han borde sikta in sig på ”tokpension".