Snåla förebilder

Snål betyder sniken, girig, närig, missunnsam, ogenerös, småaktig och ogin. Känns nästan lite negativt... Jag föredrar att se mig som sparsam och ekonomisk. Igår blev jag kallad "spar-junkie" på Twitter, men har inga problem med etiketten snål heller.

Det hänger väl på vart man riktar snålheten? Jag vill inte strö pengar omkring mig. Framförallt försöker jag låta bli att köpa sånt jag finner onödigt, och när jag bestämt mig för ett köp lägger jag ibland galet mycket energi på att hitta billigaste inköpsstället. Men det där drabbar ingen! I ord som missunnsam och småaktig ingår ju att man utnyttjar sin omgivning. Det gör inte jag.

Ska en kostnad delas är jag den förste att hala fram plånboken och jag tror verkligen att ingen som känner mig uppfattar mig som ogenerös eller sniken. Så när jag kallar mig snål ser jag det som positivt. Som motsatsen till slösaktig. Jag vill slå ett slag för snålheten. När det gäller t ex bilar är snål en komplimang. Alla vill ha en bensinsnål bil. Nu är ju inte jag en bil, men ni fattar.

Jag kallar mig gärna snål, men är inte immun mot folks tankar och fördomar. Alltså känns det bra att det finns mer framgångsrika människor än jag med en – i mitt tycke – sund syn på pengar. Här är några av mina snålförebilder.

Ingvar Kamprad

Grundare av Ikea och Sveriges rikaste man med en förmögenhet på drygt 600 miljarder, 600000000000 kr. På frågan om sparsamhet sa han följande i en intervju: ”Folk kallar mig snål, och det gör mig inget.” That's my man!

Kamprad har infört en resepolicy på Ikea att man alltid flyger ekonomiklass, aldrig förstaklass för firmans pengar. Det sägs att han även uppmanar sina anställda att skriva på bägge sidorna på pappret.

Och inte verkar han vara slösaktigare på fritiden. Han gör stor sak av att han klär sig i loppisfynd och när han bodde i Schweiz räknade han ut att bästa prutläget på den lokala grönsaksmarknaden var på lördagseftermiddagar. Det som inte såldes då fick ofta slängas, så strax innan stängning gick Ingvar dit och skambjöd medan frugan stod på behörigt avstånd och skämdes.

Jag tror egentligen inte så mycket på den småländska sparsamheten (har träffat för många slösande smålänningar för det), men Ingvar håller fanan högt.

Warren Buffett

Världens rikaste man (lite beroende på dollarkursen) bor kvar i det hus han köpte 1957 och sägs ”leva ett sparsamt liv” (vad det nu innebär när man har mest av alla, han har t ex ett eget jetplan). Han har två ekonomiska regler: 1. Don't lose money. 2. Don't forget rule number 1.

Precis som Kamprad snålar han även med firmans pengar. Han tar ut hundratusen dollar om året i lön. Det är i och för sig en bra lön, men varenda avdankad riksdagspolitiker tar ju ut det dubbla för att klippa några band som landshövding. Ingen hade misstyckt om Buffett tiodubblat sin lön. Men den modesta lönen till trots skänker han ändå bort miljonbelopp. Man behöver som sagt inte vara missunnsam bara för att man är sparsam.

Günther Mårder

Nordnets gamle sparekonom, som uppfann Twitterhashtagen #sparadkrona, fortsatte att leva privatekonomiskt studentliv när han blev vd för Aktiespararna. Det där kan jag känna igen mig i. Även om jag aldrig varit i närheten av Günthers inkomster har jag ibland tjänat bra, men jag har aldrig förstått varför man per automatik ska höja sina omkostnader bara för att man kan.

Bland andra bevingade uttryck sa han följande i en DI-intervju: ”Skulle alla svenskar leva som jag, skulle alla hjul sluta snurra.” Även det kan jag känna igen mig i.

Gamlingar

Grovt generaliserat var hela generationen födda fram till 1930 sparsamma till sin natur. De och tidigare generationer hade inget val. Nu har mina mor- och farföräldrar vikt in kepsen, men jag är glad att jag hann se lite av deras tänk att ta vara på saker, kläder och pengar. Så väsensskilt från den slit- och slängkultur som växt fram därefter.

Okej, det är kanske inte vettigt att spara en kartong märkt ”snören för korta att knyta”, men det är tusan så mycket vettigare än att kasta bort fullt fungerande kläder, skor, leksaker, möbler, klockor, prylar... bara för att.

Gratis träningskläder

Mycket lite i vår värld är gratis, men min träning kommer skapligt nära. Jag är löpare. Inte av födsel, men av ohejdad vana. Jag har sprungit några maratonlopp och brukar nå mållinjen någon gång mittemellan att proffsen kutar in på 2.20 och att arrangörerna packar ihop vid solnedgången.

Men det här är ingen träningsblogg, så raskt över till pengarna. Att springa är såklart gratis, men utrustningen kostar en slant trots att det är en av de billigaste sporterna. Man bör ha ändamålsenliga kläder, fast det går att springa i vad som helst, åtminstone om man är dansk.

Innan man fastnat för löpning (som de flesta lyckas undvika hela livet) duger det gott med en sliten t-shirt och mjukisbyxor, men springer man tre gånger i veckan året runt vill man ha bättre grejer och då kostar det. Fast ändå inte. Själv har jag anmält mig till Yougovs webbpanel och fyller i deras marknadsundersökningar då och då, när jag har tid och inget bättre för mig. Efter varje genomförd undersökning får man poäng att handla för i deras poängshop där det finns allt möjligt, från köksknivar och elektronik till just träningskläder, av märket Craft. Utan att ens betala för frakten har jag fått hem följande kläder genom att bara betala med tid:

Även om jag ägnar mig åt en del barfotalöpning får väl skor anses som den viktigaste löparutrustningen. Jag har själv alltid 4-5 par jag växlar mellan. Bra löparskor kostar en dryg tusenlapp på de stora sportkedjorna och närmare tvåtusen på specialbutiker som Löplabbet och Runners' Store. Jag köper mina skor på nätet, vanligtvis från Start Fitness och Wiggle, för 500-600 kr paret, alltså halva priset eller bättre.

Det kan tyckas knepigt att köpa skor på nätet, men det finns tabeller för att räkna om storleken på sina gamla skor till den nya modellen. Håller man sig till samma märke går det också att maila tillverkaren för att höra vilken storlek man ska köpa. En enda gång har jag behövt skicka tillbaka ett par skor. Jag fick ont i knäna av dem, men trots att jag hade sprungit en mil i dem fick jag pengarna tillbaka. Och även om man skulle få stå för en extra fraktkostnad är det helt klart värt besväret. Ibland slänger de med ett par löparstrumpor på köpet också, som hade kostat över en hundring i en svensk butik.

Mina skor brukar hålla 120-150 mil, så totalkostnaden för mitt idrottande är runt 4 kr/mil, att jämföra med ett gymkort för 3000 kr och uppåt, och personliga tränare för flera hundra i timmen. Fast det förutsätter att jag bara springer för nöjes skull (och ja, jag förstår att många läsare starkt ifrågasätter nöjet, jag var som ni för bara några år sedan). Jag har sprungit för att handla mat eller göra postärenden och transportsprungit hem från vänner. Då hade alternativet varit bil eller kollektivtrafik, så ibland är löpningen ren vinst. Förutom den uppenbara vinsten alltså, att jag maximerar mitt välbefinnande och slipper bli tjock.

Kanske bäst att tillägga att varken Yougov, Craft, Start Fitness eller Wiggle betalat mig för denna text, men jag tycker att det är bra skit ändå.

Köpa sälj, dags för Volvo?

Förr innebar börshandel att man köpte aktier man tyckte var undervärderade. Det var en okomplicerad värld.

Nu kan man köpa derivat som optioner, terminer och warranter. Dessa funkar åt bägge håll, man kan alltså spekulera i en nedgång av det underliggande pappret. Det kan man också göra genom att blanka aktier, vilket innebär att man lånar aktier som man sedan säljer. Eftersom du sålt dem måste du köpa tillbaka dem, och om aktien gått ner under tiden tjänar du pengar eftersom du sålde dyrare än priset du köpte för.

Är man, som jag, en enkel småsparare kan den där processen bli rätt dyr. Dels åker man på en administrationsavgift och dels ränta på det lånade beloppet. Inga oöverstigliga kostnader eller bekymmer, men nu finns ett enklare sätt. Nordea har infört en så kallad blanka-produkt, ett certifikat som speglar aktien. Går aktien upp går ”blankningen” ner lika mycket. Just nu finns 62 sådana här certifikat. Du köper dem på samma sätt som du köper aktier, köp- och säljkurs ställs ut av Nordea, men det går också att sälja din post över börsen till någon som betalar bättre.

Jag har handlat i det här tillgångsslaget några gånger, främst i Volvo som är ett bolag jag aldrig gillat och ofta tyckt varit övervärderat. Nu känner jag att det är dags igen. Av två skäl:

• Volvos B-aktie står just nu i drygt 90 kronor. Det har den gjort ett antal gånger det senaste halvåret och varje gång har den vänt ner.
• 22 april släpper bolaget sin Q1-rapport. Sedan förra finanskrisen, 2008-2009, har Volvos Q1 varit en besvikelse för marknaden varenda gång med ett enda undantag (2013). Vid ett par tillfällen har den på kort tid tappat över 30 procent av sitt värde.

Jag ägnar mig inte åt teknisk analys, men som ni märker har jag inte nämnt företagets fundamentala värden heller. Så låt oss kalla det en oteknisk analys då. Jag tror hur som helst att Volvo ska ner från den här nivån. Att hoppas på 30 procent vore modigt, men jag är så nöjd med 10 procent. Förresten, när det gäller säljpapper behöver jag inte ens ha den avkastningen. Att tjäna pengar på nedgång är liksom vackert i sig.

Fast blir jag riktigt modig innan rapporten nästa fredag kanske det blir en liten warrantsatsning också, och av en sådan vill jag ha ut mer. Men möjligen nöjer jag mig med blanka-positionen eftersom den till skillnad från warranter och optioner inte har någon egentlig tidsfaktor. Jag kan lugnt sitta kvar och invänta att marknaden ska komma till samma slutsats som jag – att Volvo B är för dyr på 90 kronor. Den brukar som sagt komma fram till det, förr eller senare.

Mitt minst giriga minne

Apropå att sälja sina gamla sopor tänkte jag berätta en historia som egentligen inte har ett skit att göra med att tjäna/spara pengar, men den kanske får mig att framstå som mänsklig trots min iver att tjäna på det mesta.

Vid en vindsrensning hittade jag sju gamla böcker ur Bengt-Åke Cras serie om Löken. Jag gissar att det nu ringer en klocka hos många i min ålder som läste B. Wahlströms ungdomsböcker på 80-talet.

För er som inte fattar någonting kan jag berätta att Löken var en slags Kalle Blomkvist-typ (så för att förklara för yngre läsare jämför jag med något ännu äldre, smart Micke...) som tillsammans med två kompisar löste kriminalfall som i strikt litterär mening var rätt ... enkla.

Jag älskade de där böckerna när jag var 12-13 år och hamnade nu på en nostalgitripp på nätet. Kom ganska snart fram till författarens egen hemsida där han beskrev serien, som tydligen innehållit femton böcker totalt. Och så hade han publicerat ett läsarbrev från en man vars son hade dyslexi och ogillade läsning i största allmänhet. Men nu hade pappan lockat honom att läsa hans tre Löken-böcker som sonen slukat. Pappan ville självklart uppmuntra läsandet och försökte få tag i fler Löken, vilket visade sig svårt. I ett sista försök vände han sig till författaren som dock bara kunde hänvisa till antikvariat och önska lycka till.

Men här satt jag med min boktrave och insåg att jag faktiskt kunde påverka historien. Jag tog kontakt med Bengt-Åke som förmedlade kontakten. Det visade sig att den dyslektiske sonen inte hade läst någon av mina böcker som jag därför skickade till honom. Kommer inte ihåg om jag tog betalt för frakten, men alldeles oavsett tjänade jag inga pengar på ”affären”.

Så varför berättar jag detta i en ekonomiblogg när det inte gav några pengar? Jo, för när jag tänker på att jag hjälpte den här killen, som nog är vuxen nu, uppfylls jag fortfarande av en glädje som skänker den som gör goda gärningar.

Fast viktigast i livet är ju trots allt pengar. Nästa blogginlägg blir mer materialistiskt, det lovar jag.

Tillverka pengar av sopor

När jag flyttade fick jag ett hälften så stort källarförråd, så trots att lägenheten var större blev förrådet proppfullt. Detta gjorde i sin tur att varje gång jag skulle hämta något där tog det tre timmar. En timme för att bära ut saker, en timme för att hitta det jag sökte och en timme för att knöla ihop alltihop tillräckligt hårt för att kunna stänga dörren igen. Att klättra runt i källarförråd är inte en hobby för mig, och eftersom jag var för snål för att slänga saker började jag sälja dem. Inte främst för att tjäna pengar utan för att förenkla min vardag.

Först testade jag gratissajter, för gratis är gott. Så småningom insåg jag att det finns en anledning till att det är gratis, det är värdelöst också. Så jag gick över till främst Blocket och Tradera, och märkte att uttrycket om ”den enes sopor” verkligen stämmer. Jag har sålt allt från möbler och musikinstrument till DVD-skivor och böcker. När jag renoverade köket sålde jag mina gamla vitvaror för över tusen spänn (och slapp bära iväg dem, bara en sån sak!).

Enligt en undersökning gjord av Blocket 2010 har varje hushåll i snitt fyllt sina förråd med gammal skit för 24000 kronor. Själv har jag sålt för betydligt mer, men så ser jag det också som ett pågående projekt. När jag väl hade tömt källarförrådet bestämde jag mig för att det inte skulle fyllas på nytt, så nu säljer jag av saker lite då och då.

Och tänk smart! Sälj sommarmöbler på våren och vinterjackor när första kylan kommer. Det kan tyckas uppenbart, men många verkar inte upptäcka den där extra uppsättningen vinterdäck förrän de bytt till sommardäck i slutet av mars när marknaden för vinterdäck är som marknaden för sand i öknen. Apropå timing är det inte fel att fundera över kundernas ekonomi. Sätt helst ut annonser/auktioner lagom till slutet av månaden när folk har fått lön och barnbidrag. Sånt som kan fungera som julklappar säljer man på hösten, och när december kommer är plånböckerna tomma, så då säljer man ingenting förrän framåt påsk.

Och om man vänder på det, handla gör man när marknaden är som sämst. Behöver du nya skidor köper du dem på våren och om du behöver en cykel väntar du till hösten. Och pruta! Tycker du att det är svårt kan du ta en sista-minuten-resa nästan vartsomhelst i hela världen och se hur det går till.

Vilka köper då? Alla möjliga faktiskt! Jag har betat av såväl kändisar som Lyxfällan-deltagare. Jag har bl a sålt en begagnad resväska till en moderat riksdagsman, en LP-box till en utrikeskorrespondent på SVT och en kopparkittel ropades in på Tradera av en folkkär schlagersångerska.

Ibland blir det väldigt personligt när jag får höra köpares berättelser. De kanske hade en likadan i sitt barndomshem för 60 år sedan. När jag sålde av min farmors dödsbo fanns en gammal bok av en baltisk författare. Denna bok hade funnits i decennier på köparens sommarställe, och handlade om människor som likt hennes förfäder flytt till Sverige. Nu hade boken lästs av generationer i hennes släkt och pärmarna höll knappt ihop längre. Men så hittade hon min annons och kunde för en knapp hundring glädja familjen med en bok i nyskick. Det gladde farmor i sin himmel, det är jag säker på.

Motivera dina innehav

”Jag visste att jag hade fel, men jag gav mig fan inte!”

De flesta av oss har vett att hålla käft med det, men nog tusan har vi tänkt ungefär den tanken. Människan vill inte ha fel, det svider att backa. Men ibland svider det mer att köra på. Vid pokerbordet t ex, när man vägrar släppa en hand som gjort sitt. Fast de här situationerna kan dyka upp nästan närsomhelst, i yrkeslivet eller privat. Detta blir förresten ofta tacksamma filmkaraktärer, särskilt i komedier. Eftersom prestige gör att rollfiguren målar in sig i ett hörn och får svårare och svårare att ta sig loss i takt med att insatsen ökar, men framförallt för att vi alla känner igen oss.

Jag är ingen vidare pokerspelare, men jag har sjukdomsinsikt och spelar på en så låg nivå att jag ändå kan gå plus, för har jag tur hittar jag bord med ännu större egon. Dessutom blir jag allt bättre på att kontrollera mitt ego. Kanske kommer det med ålder och erfarenhet. Någon glädje ska man väl ha av åldrandet, det kan ju inte bara vara krämpor, rynkor och växande näshår.

På börsen kan ett okontrollerat ego bli riktigt kostsamt. För vissa börsinnehav finns ett enda försvar – att vi redan äger. Det är en himla dålig anledning att behålla en aktie. Särskilt om vi äger den i en kapitalförsäkring eller ISK, där man inte ens får göra förlustavdrag.

En av många bra anledningar att hitta folk att prata börshandel med är möjligheten att motivera sina beslut. För kan vi inte motivera besluten var de antagligen inte så himla bra. Eller kanske var beslutet bra när det togs, men det borde omprövas. Och så gör vi inte det för att vi är rädda för resultatet. Dumt. Dyrt.

Men det här kan man göra på egen hand också. Jag skriver några rader när jag köper ett värdepapper. Om varför jag köper, vad jag vill få ut av innehavet och på vilken nivå jag kan tänka mig att bita i det sura äpplet och sälja med förlust. Sedan går jag tillbaka till anteckningen då och då för att på nytt motivera innehavet. Blev det som jag hade tänkt, håller jag fast vid grundtanken eller finns det nya fakta att ta hänsyn till?

Alla gör fel, men att inte erkänna det och dra lärdomar av sina misstag skiljer ut de riktiga idioterna. Vi kan välja om vi ska vara en av de idioterna eller tillhöra den grupp som sväljer förtreten, borstar av sig dammet och går vidare.

Pengar gör folk galna

När jag skulle starta en ekonomiblogg tittade jag runt lite på ”konkurrensen” och noterade att väldigt många twittrar, bloggar och poddar anonymt. En del har hållit på i flera år och skapat sig ett namn, om ”namn” som AvanzaMannen, 4020 och PhuketTrader räknas.

Så varför inte ta cred/ansvar för sina åsikter? Och hur kommer det sig att detta fenomen gäller just ekonomi och sparande? Det här är absolut inte tänkt som kritik, jag bara undrar. Andelen anonyma modebloggare är troligtvis försvinnande liten.

Pengar är känsligt. När vi träffar nya människor frågar vi direkt vad de jobbar med, alltså vad de gör av sin tid. Vi skulle aldrig drömma om att fråga om vad de gör av sina pengar, eller hur mycket de tjänar eller har. Jag säger inte att det här är fel. Jag tänker inte bryta trenden genom att börja fråga folk på krogen om de har ett regelbundet månadssparande. Men det är intressant. Att fattiga människor skäms för sin fattigdom kanske inte är så konstigt, men att rika verkar skämmas lika mycket över sin rikedom är snäppet märkligare.

Mycket tror jag bottnar i avundsjuka, både inbillad och verklig. Den som säger sig lägga pengar på dyra vanor eller på hög berättar indirekt om ett val att inte skicka pengarna till barnbarnen eller Läkare utan gränser. Kanske verkar det lite skrytigt att man ens har ett överflöd.

Fast är det det? Jag definierar mig inte som höger eller vänster, men tillhör dem som tycker att den som jobbar hårt eller försakar något andra unnar sig förtjänar att ha det bättre som följd av det. Själv har jag valt att inte skaffa barn (eller man kan säga att beslutet fattats gemensamt av mig och världens samtliga kvinnor). Vidare åker jag inte på dyra utlandssemestrar, har ingen dyr bil, ingen smartphone (ja, ni läste rätt, det går att avstå) eller annan flådig elektronik, äter billigt och har inga dyra fritidsintressen (min grundfilosofi är att bara ägna mig åt hobbies som ger pengar). Någon väljer dyra viner, någon annan ett dyrt boende och en tredje mycket ledig tid med familjen. Vem av dem ska skämmas och varför?

Sen har vi alla olika förutsättningar pga arv (både gener och pengar), sjukdomar och rent bondflyt. Livet är inte rättvist, men inget blir bättre för någon av att älta det. Vi gör vad vi vill och kan med de förutsättningar vi har. Ingen behöver fläka ut hela sitt privatliv offentligt, men jag hoppas på fler bloggar under riktiga namn istället för ”Norrlandsanalytikern” eller ”Mr Flax”. Och så hoppas jag på fler festdiskussioner kring börs och sparande med okända och ytligt bekanta. Inte med alla och varje gång, men väder, vind och Zlatans senaste mål blir väldigt tröttsamt i längden.