fredag 21 september 2018

Cykla för miljön...

Jag bor i en stor bostadsrättsförening. En fördel med det är stordriften. På minussidan tappar man solidariteten och samhörighetskänslan man kan få i en mindre förening. När något i de allmänna utrymmena inte funkar känns det som ”någon annans” problem. Det finns så lite pengar att spara i att vara försiktig med de gemensamma resurserna att ingen bryr sig.

Då och då bestämmer sig föreningen för att rensa i cykelgaragen. Folk struntar i eller glömmer sin gamla cykel när de flyttar, nya cyklar tillkommer och till slut är det fullt. Rent praktiskt sätter man en etikett på varje cykel som uppmanar ägaren att ta bort densamma. Om lappen sitter kvar efter en månad trots påminnelser i brevlådorna och anslag i portarna räknas cykeln som ägarlös.


Och då slänger man den! Det är nu snåljåpen i mig vaknar. Eftersom jag själv sålt flera cyklar genom åren vet jag att en oväxlad gammal cykel går att sälja för 500-1000 kr förutsatt att allt funkar. När föreningen genomför sina raider förverkas drösvis med cyklar, kanske hundra och då snackar vi alltså 50000-100000 kr.

Det finns luckor i resonemanget. Om en bostadsrättsförening säljer hundra cyklar på ett bräde blir priset troligen bara hälften, på samma sätt som Kronofogdemyndighetens försäljningar inte inbringar lika bra pengar som privata annonsörers. Dessutom ligger cykelreparationer och slangbyten lite utanför fastighetsskötarnas ordinarie arbetsuppgifter och många av de här cyklarna har stått i ett cykelgarage eller ett utomhus cykelställ i flera år och behöver en stunds kärlek.

Nej, inte den sortens kärlek...

Men skänk dem till välgörenhet då! Vår förening samarbetar redan med en dagverksamhet bestående av utvecklingsstörda (ber om ursäkt ifall den senaste godkända benämningen är intelligensutmanad eller begåvningsutsatt) som hjälper till med snöskottning och liknande. Låt dem laga och sälja cyklarna och behålla pengarna i sin verksamhet, åka på utflykt eller så.

Jag gissar att det inte är tillåtet. Att man inte får göra pengar på andras sopor, på samma sätt som man egentligen inte får ta hem containerfynd. Det bästa och enklaste vore naturligtvis att den som har en cykel de inte använder tar sig i kragen och säljer den (eller skänker bort den om de är förmögenhetsallergiker). Mycket få människor säger sig bada i pengar. Ännu färre säger sig skita helt i miljön. Märkligt då att så många agerar precis tvärtemot de värderingar de säger sig ha.

torsdag 20 september 2018

En traders uppgång och fall

Att handla med aktier är aldrig helt riskfritt. Ingen risk betyder ingen avkastning. Att handla med optioner och terminer är att dra upp risken ytterligare eftersom man då kan riskera att förlora mer än hela sin investering. Så långt inga konstigheter, men jag förstår inte hur någon med stor erfarenhet och förmögenhet lyckas med bedriften att tappa allt.

Torsk.

Den norske daytradern Einar Aas började som riskmanager i ett energibolag i mitten av 90-talet. 2001 startade han eget familjeföretag under namnet Kraftinvest. 2005 la han ner firman och började handla själv, mest elderivat.

Intressant kille för övrigt. Det finns inte en intervju med karln, inga rörliga bilder. Knappt ens stillbilder. De flesta medier har använt en bild som ser ut att ha tagits för tjugo år sedan, men ungefär så här ska han se ut nu.


Och det saknas inte medialt intresse för Aas började i stort sett på noll för att tjugo år senare ha en bra bit över en miljard på kontot. Jag vet inte var ni drar gränsen för ekonomiskt oberoende, men för mig dras den betydligt tidigare. Oavsett vilket liv man lever ska man då ha pengar så att det räcker livet ut, vad man än gör.

Men nej då, i förra veckan sumpade han 1,3 miljarder. Vad han gjorde var enkelt uttryckt (för det här går givetvis en mil över mitt huvud) att han spekulerade i att differensen på elpris i Norden och Tyskland skulle gå ner. Det gjorde den inte och till slut hade han inte pengar till att täcka förlusten.

Och den här veckan går stavfelet till...

Så nu riskerar han att försättas i personlig konkurs. Varför i hela världen sätter man sig i den sitsen som miljardär? Vi kan väl utgå ifrån att det inte var för att han behövde mer pengar. Självhävdelsebehov? Jag har ingen aning, men helt friskt verkar det inte.

onsdag 19 september 2018

Livets hårda skola

Jag har svårt för många uttryck och i platsannonser och andra jobbsammanhang slår floskelmätaren alla rekord. Det är 110 procents engagemang och många bollar i luften. Okej, larvigt många arbetsgivare sväljer sån skit, så det må väl vara hänt, men vid ”livets hårda skola” drar jag gränsen.

Seriöst, vad fan betyder det? Det är väl ändå bara en omskrivning för ”inga mätbara kunskaper”? Jag är själv inte särskilt välutbildad och skäms inte för det. Tvärtom ser jag det ofta som en tillgång att inte ha läst en massa år på universitet (jag kan riktigt höra knaket från alla fötter jag trampar på nu).


Jag är inte ensam om det, har hört flera entreprenörer gå så långt som att överhuvudtaget inte anställa personer med eftergymnasial utbildning. När en av mina gamla klasskompisar var på intervju hos en headhuntingfirma sa intervjuaren någon i stil med ”Jag ser att du saknar eftergymnasial utbildning” och fick genast svaret: ”Nej, det har jag aldrig saknat!

Det är alltså inte utbildningsnivån jag vänder mig emot. Det säger sig självt att vuxna människor har skaffat sig en massa erfarenheter som inte räknas som formell utbildning. Men berätta då vad ni kan, vad ni har gjort och vad ni är bra på. ”Livets hårda skola” är lika informativt som ”Jag har andats” och kan lika gärna betyda företagande i flera branscher som provisionsbaserad försäljning över hela världen eller åratal av T-Röd på en parkbänk.


Så låt oss slippa ”livets hårda skola” såväl i profiltexter i sociala medier som i samtal på fester. I alla sammanhang faktiskt. Så fort någon kommer dragandes med livets hårda skola kommer jag övertrumfa deras dryghet genom att citera skådespelaren Sten Johan Hedman som i den gamla tv-serien Snoken spelar en bitter, alkoholiserad hovmästare som utbrister:
Ni snackar om livet. Jag har levt livet. Lite skillnad...

tisdag 18 september 2018

Riktad reklam

Nyligen skulle jag sälja en grej och kollade runt lite för att bilda mig en uppfattning om varans pris och vad jag skulle framhålla i annonsen. En timme senare får jag ett mejl från Tradera där de rekommenderar sådant som är särskilt populärt just nu. Att nio av tio annonser gällde just det som jag själv precis hade kollat efter var såklart en ren slump.


Eller inte. För riktad reklam finns överallt. Varje gång jag loggar in på min matbutiks hemsida blir jag upplyst om vilka varor jag brukar köpa. Och?! Låt mig avgöra vad som saknas i kylen, jag har bättre koll på det än alla algoritmer i världen.

En av anledningarna att jag började duckduckgoa istället för att googla var för att slippa Googles riktade reklam. (Det är dessutom ett obehagligt företag som trots sin försåtliga slogan ”Don't be evil” bara vill ont, genom att härska och söndra.) Ofta när jag skriver researchar jag något jag egentligen är helt ointresserad av, så när texten är klar vill jag slippa påminnelser, både om prylen/fenomenet och om det faktum att storebror Google ser oss överallt.


Jag fattar att många företag behöver reklam för att gå runt, men det betyder inte att jag måste acceptera det. Jag kommer att fortsätta ha min Adblock aktiverad och de sajter som därigenom helt nekar mig tillträde får jag klara mig utan. Jag vill välja själv och har den måhända lite barnsliga inställningen att en bra produkt kommer att hitta sina köpare utan att man ska försöka tjata igenom affärerna. Tyvärr ser jag inget slut på denna utveckling.

måndag 17 september 2018

”Blanda inte in mig i mitt liv!”

@SnackarGoja och @dividendbomber gjorde mig uppmärksam på en diskussion om fattigdom på Twitter. Den trådända jag såg går att läsa här och det första jag såg var denna bild:


Jag har antagligen inte läst alla inlägg eftersom Twitter nästan omöjliggör det genom retweets och skärmdumpar, och jag varken följer eller känner någon av de inblandade, så jag kan omöjligt veta om de har någon gemensam historik eller dolda agendor. Jag läser det jag ser.

Och det jag ser är en tweet av Carl Hammarström, som titulerar sig IT-företagare/börsinvesterare och enligt uppgift är förtroendevald moderat, ett svar av en Simon (som jag inte tror mig smutskasta om jag kallar vänster) och svar på det av Hammarström. Tillsammans tydliggör de Twitters brist, att korta inlägg är lätta att missförstå.


För jag tror inte att Hammarström, som någon längre ner i tråden menar, likt ett ifrågasatt citat av Marie Antoinette tycker att de som inte har bröd kan äta tårta. Jag tror helt enkelt att han vill ge människor med dålig ekonomi ett spartips – att lägga undan pengar till sparande i början av månaden. Så tolkades det inte av andra i tråden:
Skitsmart ju! Lägg undan pengar i början av månaden så att du inte blir frestad att göra av med dem på mat och mediciner och annan impulsiv lyxshopping!
Haha vafan är det frågan om. Bara bottar inom politiken, vilket jävla stolpskott.
Høyresiden will keep on høyresiding. De vil ha fattigdom. Uten fattige er ingen rike.

Några andra påpekar att svensk fattigdom ofta ändå ger ett utrymme för sparande (jaja, jag vet, inte alla osv), men får då genast svar att så är det minsann inte alls. Fattiga är fattiga för att någon rik har bestämt det, det går inte att göra något åt det och hör sen!


Själv har jag nog aldrig gjort av med mer pengar än existensminimum, oavsett vad jag för stunden tjänat. Jo förresten, när jag byggde hus för de pengar som blev kvar av min inkomst. Då levde jag på a-kassa baserad på en deltidslön och fick ut ungefär 7000 kr/månad, garanterat lägre än nästan alla som sitter på Twitter och gnäller över att deras fattigdom inte har några lösningar som innefattar deras eget engagemang.

En del som kallar sig fattiga (fast jag har en känsla av att de flesta i dessa trådar inte vet ett skit om det utan talar å andras vägnar) kanske aldrig lägger pengar på något onödigt, men faktum är att det finns många med dålig privatekonomi som saknar buffert och ändå lägger pengar på cigaretter, alkohol, hämtmat, fredagsmys, Trisslotter, dåliga lån... De skulle mycket väl kunna ha nytta av det enkla tipset att inleda varje månad med att lägga en del av sina pengar på en aktiedepå, men man kan förstås välja att inte göra det och beskylla rika twittrare för att man inte trivs med sitt liv. Valet är deras – vad de än säger.

söndag 16 september 2018

Hur mycket skit finns det i världen?

Jag hade lite tid att slå ihjäl på ett köpcentrum. Så jag gick runt några varv med en podd i öronen och tittade på en massa grejer jag inte begriper hur någon kan köpa.

Där fanns t ex en glassbar som sålde kulglass. Ett rån (och nu har jag förstått varför det heter rån) och tre kulor för 60 kr. Där jag handlar glass kostar två liter 13,90 kr. Alltså skulle man kunna köpa tre sorters tvåliterslådor, ta en kula av vardera och kasta resten – och det skulle ändå bli billigare! Men köpare fanns det.


I en annan butik sålde man morgonrockar där man kunde få sitt eget namn ingraverat. Hur ser kundgruppen ut – dementa sjusovare? Nu var det ett tag sedan jag bodde i en familj, men nog kunde vi hålla reda på våra egna kläder utan att märka upp dem med namn.

En annan affärsidé som i mitt huvud borde vara rätt smal är förlängning av ögonfransar. Jag skulle fatta det som en sidoverksamhet hos en frisör, men här var det en hel affär som enbart jobbade med ögonfransförlängningar. Och den var full!

Tomt på kontot, tomt i huvudet, men jag har klistrat fast en jävla ryamatta i ögonlocket!

Därifrån är inte steget långt till nagelsalonger. Givetvis fanns det 2-3 sådana också, men nagelbranschen har jag gett mig på förut, så de ska slippa den här gången.

Lyckligtvis ringde personen jag skulle möta innan jag hann göra fler observationer, så jag lämnade stället med bara aningen mindre tro på mänskligheten än innan. Jag låter George Carlin sammanfatta:

lördag 15 september 2018

Smålänningar och skottar

Stereotyper och generaliseringar är roliga, ofta för att det finns ett korn av sanning i dem. Därför bestämde jag mig för att i bästa Bengt af Klintberg-anda djupdyka i påståendet att smålänningar och skottar är snåla, eller åtminstone sparsamma.

Jag jobbade ett tag med ett tiotal smålänningar. Trevligt folk, men onödigt sportintresserade och lite i törstigaste laget. Men snåla? Inte jämfört med mig i alla fall, även om inte det säger så mycket. De flesta gjorde av med lönen efter halva månaden. Som folk är mest alltså.


Men annan fakta backar upp: Snåla smålänningar är ingen myt

Där påstås att tre av de fyra län med mest pengar på sparkontona är småländska (det fjärde är Hallands län, vilket på min karta är småländskt om jag kisar lite).

Skottars snålhet hittar jag sämre med belägg för. De köper kiltar för flera tusen kronor styck, och överprisad whisky från något obskyrt bryggeri på en vindpinad ö. Men okej, tydligen gick samma folk i taket när plastpåsar började kosta 5 pence.


Det verkar som att alla länder har sina områden där invånarna anses särskilt sparsamma och det är tydligen alltid kul att driva med oss snåljåpar. Den här tyckte jag var skojig: En skotte blev sur på en engelsk tidningsartikel där man drev med skottar, mejlade chefredaktören och meddelade:
"If you print any more jokes about cheap Scotsmen I shall stop borrowing your paper."