Kristna ekonomitips

Dags för lite andlig spis i form av sinnesrobönen, eller egentligen bara kortversionen de kör hos Anonyma Alkoholister:

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

Jag vet inte hur den biter på alkoholism, men den är ett bra rättesnöre för privatekonomi. Nästan all ekonomi, och mycket annat också, går att dela in i det man kan påverka och det man inte kan påverka. Man kan ha åsikter om sin hyra och sin lön, men de flesta kan egentligen inte förändra dem. Vill vi ha högre lön och lägre boendekostnad får vi flytta och byta jobb.

Avkastningen på våra investeringar har vi lite mer makt över. Det är åtminstone lättare att sälja ett innehav än att byta arbetsplats. Men när världens börser och råvaror dippar samtidigt är vi rätt maktlösa där med.

Våra konsumtionskostnader ligger däremot nästan helt i våra händer. Okej, ska vi åka bil kan vi inte börja tillverka eget bränsle (fast jag är lite sugen på gengas), men vi kan välja att cykla istället. Vad vi handlar i form av mat, alkohol, tobak, nöjen, hemelektronik och heminredning bestämmer vi helt själva.

Det är där modet kommer in. Modet att sätta ner foten och bestämma att jag skiter i om det verkar konstigt att inte ha Netflix och julgran, eller att ta med matlåda till jobbet när alla andra köper dagens lunch för 95 kr. Det är så många människor som bara glider med och gör som släktingarna, vännerna och grannarna. Kanske ger det dem sinnesro, i brist på mod och förstånd.

Folk som hatar pengar

Jag var på Ica. Inte för att handla såklart. Jag är visserligen hyfsat rik, men det innebär inte att jag vill kasta bort pengar. Jag var med som sällskap, men väl där fick jag en upplevelse som var värd all tid. Kvinnan framför i kön handlade för 2644 kr! Bunkring i all ära, men...

Hon stod bokstavligt talat och kastade upp varor på transportbandet i fem minuter. Efter ungefär halva tiden var det fullt på andra sidan kassörskan som därefter fick lobba upp paketen ovanpå de redan ditlagda.

Eftersom jag hade gott om tid hann jag få en rätt god inblick i familjens matvanor. Det var ärligt talat mest skit. Hel- och halvfabrikat, vakuumförpackad smörja och flaskvatten. Där låg också fem påsar snacks. Inga små finsmakarpåsar utan rejäla familjepaket på 300-500 gram av olika chipssorter.

Det kan ju tänkas att hon skulle anordna ett barnkalas, men sättet hon langade upp varorna (jag blev trött bara av att titta på) gav mig en känsla av att detta hade hon gjort förr. Här laddades det för ett helt vanligt fredagsmys.

Avslutningsvis la hon upp nio plastpåsar (à 3 kr – jag kan göra flera middagar bara för de pengarna) innan hon drog sitt kort som nästan smälte i kortläsaren, för att sedan börja det mödosamma arbetet med att packa varorna.

Det här var en Ica Supermarket och eftersom hon handlade mer mat än vad hon skulle kunna bära utgår jag ifrån att hon hade en bil på parkeringen. I kommunen finns två Lidl, en Willys och en City Gross. Hade hon handlat sina nio matkassar i någon av dessa butiker hade de antagligen kostat henne under 2000 kr. Om hon av outgrundlig anledning prompt måste handla på Ica finns en Ica Maxi ett par kilometer bort, vilket nog skulle bespara henne åtminstone ett par hundralappar.

Hon kan ju vara snuskigt rik och älska att fylla sin kundvagn till brädden i sin lokala närbutik, men om hon, som jag antar, är en stressad småbarnsmamma med slut på kontot varje månad skulle hon spara tiotusentals kronor om året genom att välja en annan butik, mångdubbelt mer genom att handla lite smart och ett par tusenlappar bara genom att ta med egna kassar.

Är det detta som kallas guldkant eller vardagslyx, att slippa ta rationella konsumtionsbeslut? Kanske är hon fullt medveten om att hon antagligen skulle kunna gå ner på halvtid och ändå få pengar över genom att göra andra val. Men jag tvivlar.

Gå ut!

Eftersom jag jobbar ifrån mitt hemmakontor brukar jag vara noga med att ta mig ut. Jag får ju inte samma automatiska vardagsmotion som exempelvis de som promenerar till jobbet. Teoretiskt skulle jag en vanlig dag kunna gå mindre än hundra steg och det vore inte särskilt nyttigt.

Pga virusvarning är nu var och varannan människa hemma på dagarna, i självvald karantän. Men de flesta verkar tro att de måste vara inomhus trots att de bara behöver undvika att träffa andra människor. Utomhus går det utmärkt att hålla tio meters säkerhetsavstånd till andra ifall man bara undviker Sergels Torg och Avenyn.

Särskilt nu, på mina promenader och löprundor ser jag nästan inte en människa. T o m de gym jag springer förbi för att hånle åt människorna som bokstavligt talat springer i ekorrhjul är tomma, de flesta har stängt. Inte för att ”hamstern är död”, den har bara gått hem och kollat på Netflix istället.

Ingen vet hur stor smittorisken är i folksamlingar, men risken för en för tidig död pga inaktivitet är snudd på 100 procent. Det är ändå inte där konflikten står. Man kan lugnt fortsätta att jobba hemifrån, vara osocial, låta bli att gå på kafé eller besöka sina äldre släktingar tills man bedömer att faran är över. Men gå ut och rör på dig, för risken att smittas av Covid-19 i en öde skog eller på en folktom landsväg är exakt noll.

Hur kan pengarna redan vara slut?

En ”stjärnkock” jag aldrig hört talas om från en restaurang i min egen stad jag aldrig hört talas om skrev en debattartikel igår där han ber finansminister Andersson om pengar. Antar att det märktes att jag tog höjd för att hans stjärnstatus är en aning upphaussad, men med det epitet förutsätter jag att han ändå är ganska framgångsrik.

Jag vill inte döma, jag försöker bara förstå. Jag har jobbat i restaurangmiljö, men aldrig varit anställd på en restaurang eller haft någon insyn i ekonomin, så mina kunskaper är begränsade. Men när Danyel Couet beskriver krognäringen är det en framgångssaga. Branschen har vuxit explosionsartat och sysselsätter idag tvåhundratusen människor varav många traditionellt är svaga på arbetsmarknaden, unga utan yrkeserfarenhet och invandrare som sliter med språket och anpassningen till det nya landet.

Det låter jättebra, men borde inte en stark restaurangnäring klara ett par veckors motgång utan att hela branschen med samtliga anställda riskerar att gå under? För det är det scenariot han målar upp. Och inte bara det, han säger indirekt att branschen själv helt saknar möjligheter att reda ut situationen. Inte ens med ”frikostiga” (hans citattecken, inte mina) lån går det, eftersom de tydligen redan är hårt skuldsatta.

Så nu behövs gåvor också, i form av efterskänkta skatter, helst retroaktivt från årsskiftet. Jag är den förste att skriva under på att Sverige har för höga skatter, men det kom väl inte som en överraskning för Couet som verkar ha drivit företag i decennier? Nu står hans enda hopp till Magdalena Andersson. ”Det är bara du som har brandsläckaren” och ”även om tiden är knapp hinner du fortfarande”.

En bransch helt beroende av välvilja från finansministern låter inte livskraftig utan mer som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Om jag också ska ramla ner i Couets träsk av metaforer kan jag säga att en del träd behöver näringsrik jord och kanske lite gödsel, andra behöver beskäras. Men om plantan är vek och angripen av röta och annat elände måste man ibland låta den dö så att något nytt kan växa upp där istället. Om allt artikelförfattaren skriver om svensk restaurangnäring stämmer kanske det är dags att ge upp om den.

Jag kan betala en gång

Jag ska inte säga att jag alltid gillar att göra rätt för mig, men jag kan åtminstone leva med det och betala för sånt jag använder. Men bara en gång.

Ta bankerna t ex. De tar betalt för att man lånar pengar av dem samtidigt som de själva lånar pengar gratis av sina kunder i sparkonton med nollränta och ska ha betalt för ett bankkort som de tjänar pengar på att jag använder. Nog är nog.

Under 2020 får Svenska Dagbladet över 45,5 miljoner i presstöd, en tidning som trots det är nedlusad med reklam. Men om man råkar klicka på en SvD-länk möts man av följande budskap:

”Få all SvD:s journalistik 2 månader utan kostnad, därefter 199 kr/mån tillsvidare.”

Vadå ”utan kostnad”, ska vi behöva betala för journalistiken tre gånger? Och kan man kalla det journalistik när de lyckas få till tre skrivfel i den meningen?

Vi går vidare. Efter plastpåseskattens införande är det många som inte vill använda butikernas bärkassar. För mig gjorde det ingen skillnad. Jag har inte köpt en plastpåse i matbutiken på minst tjugo år. Om de vore kostnadsfria kan jag väl göra reklam för Lidl på vägen hem, men jag betalar inte för det! Det om något vore olidligt.

Ja, det här är I-landsproblem så att det sjunger om det, men jag lyckades åtminstone skriva ett helt inlägg utan att nämna Corona. Skit också, där sprack det.

Karantängöra

Oavsett om du beordrats till karantän eller helt självmant och i förebyggande syfte dragit ner lite på det sociala är vi många som tillbringar mer tid hemma nu. Vad gör man där då? Jag har sett förslag på abonnemang att skaffa och filmer att se, men det ger ju varken pengar eller nya kunskaper, alltså det livet går ut på. Här kommer bättre tips:

Frosta av frysen

Det går mot vår och det är mycket lättare att frosta av frysen när det är nollgradigt än när det är +15 och sån där äcklig sol som det brukar kunna vara på sommaren. Så om du ändå går hemma och skrotar, gör något vettigt. En avfrostad frys drar mindre ström, rymmer mer och är allmänt trevligare.

Laga mat

Dags att göra det där storkoket du aldrig tar dig tid till eller börja experimentera med eget brödbak. Det blir nyttigare, godare och billigare. Förhoppningsvis (troligen!) kommer du gilla det och skapa nya rutiner.

Fixa bostaden

Åtminstone om du äger ditt boende finns det alltid något att göra i form av renovering och underhåll, men de flesta tänker göra det ”sen”. Nu är ”sen” här, så sätt upp den där listen, måla den där fönsterbrädan, lacka den där bokhyllan. Rätt många har någon liten detalj de tänkt fixa ända sedan de flyttade in. Vänta inte tills det är dags att sälja.

Städa

Nu menar jag inte dammsugning, det ger inga pengar. Men någonstans finns ett förråd, skåp eller låda med grejer du inte riktigt kunnat placera i din bostad. Kan du inte det nu heller kanske det är dags att sälja den. Kolla in secondhandmarknaden och du kommer bli förvånad över hur mycket du har som du inte behöver, men som betingar ett värde. Det blir snyggare och mer plats och det ger en slant du absolut inte räknat med. Är det win/win, win/win/win eller möjligen win/win/win/win? Gör't!

Det är bara några förslag. Du har kanske andra ”någon gång ska jag banne mig...” i pipeline. Passa på, om du tänker vara med i gruppen som överlever. I annat fall kan du lika gärna kolla Netflix och skyffla i dig ostbågar i väntan på döden.

101 tankar om aktier – recension

Jag har läst Ludvig Rosenstam Åhmans bok 101 tankar om aktier. Det är inte en traditionell bok om hur du ska investera utan handlar mer om hur man kan tänka. Eller, ett steg till, varför vi tänker som vi gör kring aktier. Aktiepsykologi alltså, och det kan alla behöva lära sig mer om i dessa dagar när börsen åker jojo mest hela tiden.

Som hörs på namnet är det 101 tankar. Dessa är uppdelade på olika underrubriker som strategi och mentala modeller. Kanske inte en bok för den rena nybörjaren som vill lära sig mer om aktiehandel, men den funkar om man har ett hum för den är ändå väldigt grundläggande. Själv tycker jag att det är skönt att den är befriad från nyckeltal och inte minst svengelska uttryck som inte tillför något utan bara distanserar förståsigpåarna från allmogen (här kan en och annan aktiepodd med fördel ta lärdom).

Dessutom handlar den inte bara om aktiehandel, det går att dra paralleller utanför börsen. När det står ”priset på en aktie” kan man många gånger tänka likadant om exempelvis ”priset på en tv-apparat”. Man kan också få insikter om sig själv genom att läsa bokens allmängiltiga exempel.

Och inte bara om sig själv. En ögonöppnare för mig var påpekandet att ränta-på-ränta-effekten funkar likadant för kunskaper som för pengar. Ju mer man vet, desto lättare blir det att ta till sig nya kunskaper. Den tanken tror jag att Ludvig lånat från Dilbert-skaparen Scott Adams.

Fast det här är Ludvig. Scott har inte en moraklocka på handleden.

Boken är nämligen full av tänkvärda citat från stora tänkare, men här vill jag utfärda en varning: Ta inte en sup varje gång Warren Buffett nämns! Det kommer med all säkerhet göra dig till alkoholist om du inte dessförinnan avlider av alkoholförgiftning. Buffett i all ära, men när författaren uppenbarligen gjort god research (källförteckningen räcker som läslista i flera år) hade jag gärna sett större spridning bland citatmakarna.

Och med det sagt vill jag istället lyfta fram det som jag tycker är bokens bästa citat, från medieprofilen Dave Ramsey:

”Rika fortsätter vara rika genom att leva som om de vore fattiga. Fattiga fortsätter vara fattiga genom att leva som om de vore rika.”

Så sant som det är sagt. Men den som tror sig få nytta av att lära sig mer om börspsykologi vill jag ändå föreslå lite konsumtion. Köp Ludvig Rosenstam Åhmans bok 101 tankar om aktier!