”Känns inte riktigt rätt...”

Om du vaknar en tidig morgon och varken vill kliva ur sängen eller gå ut, tänk då på att om du inte gör det riskerar du att bli som Nadim Herbert och det vill du verkligen inte bli. Varför det och vem är det, kanske du undrar. Jo, det har SVT varit vänliga nog att informera oss om.

Lyssna, lär, lyd!

Nadim Herbert är 28 år och har aldrig haft ett riktigt arbete. Möjligen har han inte ens gjort ett vettigt handtag i hela sitt liv. Detta trots två utbildningar, i genusvetenskap och digital humaniora. Ville han ha ett jobb kanske han skulle ha satsat på en utbildning där man lär sig någonting, men nu är det inte riktigt där Nadim är i livet:

”Just när det gäller jobb inom butik eller restaurang så känner jag väl att det inte riktigt är det jag vill jobba inom eller som är rätt för mig. Skulle det kanske komma till en ekonomisk situation där det kanske blir sämre, då kanske jag känner att jag måste ta vilket jobb som helst. Så framförallt är det ekonomiska situationen som skulle påverka för mig.”

Om jag vore högerpolitiker som förespråkar arbetslinjen skulle jag klippa in historien om Nadim i en reklamfilm med tillägget:

”Här har vi en kille som tycker sig för fin för att ta ett riktigt jobb och som tycker att det är bättre att skattepengar går till att finansiera hans tredje haka än till människor som behöver mer än en spark i arslet!”

Men nu har ju Sverige inga högerpolitiker utan en samling mesar som inte vill skrämma bort väljare genom att ställa krav på folk. Och vad är det med denna utbildningspolitik?! Sverige skriker efter exempelvis elektriker medan folk utbildar sig till genusvetare! Nämn ett enda riktigt jobb som kräver den kompetensen? Ska möjligen vara lärare i genusvetenskap.

Jag gick själv en statlig utbildning i ståuppkomik för tjugo år sedan. Det kan ju också upplevas som tramsigt, men förutom att jag (och många av mina kurskamrater) jobbade med det i många år lade man ner utbildningen ett år efter att jag gått, med motiveringen att arbetsmarknaden var mättad och man inte ville utbilda folk till arbetslöshet. Med samma förhållningssätt nu på 2020-talet hade Nadim naturligtvis inte fått gå sina tramsutbildningar, han hade jobbat. Och jag tror inte att han hade tagit någon som helst skada av det, tvärtom!

Tomteverkstad

Jag är fortfarande inne i mitt första år som biodlare och därmed också som matproducent. Jag hade en ganska romantiserad bild av hur det är att producera honung och inte minst av distributionen. Jag såg framför mig en slags tomteverkstad, lite grann som när de tillverkar julklappar i Kalle Ankas jul.

Fast till stor del stämmer bilden fortfarande. Själva biodlingen är ganska mycket hårt och tråkigt arbete, som att skrapa ramar och att tvätta kärl och verktyg rena från kladdig honung. Till det ska läggas åtskilliga timmar i bigården i tjocka, varma kläder för att få ner antalet stick. Men distributionsbiten är tomtelik.

Under hösten och hittills i vinter har jag tagit emot beställningar, klistrat etiketter, satt på små rosetter, packat och skickat försändelser, bokat och sålt på julmarknader. Och visst, jag har kånkat på tunga lådor av honung och stått och frusit bakom ett marknadsbord i duggregn och snålblåst, så allt har inte varit rosenrött, men mycket har varit rätt skoj.

Det knepiga som nybörjare är att veta vilken nivå man ska lägga sig på. Biodling skiljer sig väldigt mycket mellan liten och stor produktion, men för att bli stor måste man ibland kliva upp på ett högre trappsteg än man har täckning för. Det började redan med honungsglasen när jag till slut köpte en pall med 1980 glasburkar. Det blev enklare och billigare per styck än att köpa en mindre kvantitet, men mycket pengar för en verksamhet som ännu inte bär sig.

Samma sak med etiketter. Det går att printa själv och att beställa färdiga, större kvantitet ger lägre styckpris. Där har jag faktiskt testat bägge lösningarna i år och inte bestämt hur jag ska göra framöver. Att det blev flera varianter var för att jag sålt honung av två typer i två olika storlekar. Kanske borde jag vid sidan av mina dyra glasburkar även erbjuda plast, som är lättare att skicka.

Men jag skyndar långsamt. Den viktigaste lärdomen hittills tror jag är att hålla mängden arbetsmoment nere. Att putsa upp ett metallock eller flytta en burk är inget jobb, men behöver det göras 300 gånger finns mycket tid att spara på att slippa. Ibland skulle jag behöva lära mig att vara lite lat.

Välkomna till fotbollsbloggen!

Jag kanske ska förklara den ironiska rubriken. Trogna läsare vet att det inte finns någonting som tråkar ut mig mer än fotboll. Jag skulle inte drömma om att titta på fotbolls-VM även om Sverige gick till final (det dröjde till någon vecka in i mästerskapet innan jag fick veta att de i vanlig ordning inte ens kvalificerat sig).

Så bara lugn, jag ska inte prata fotboll nu, detta handlar om pengar. Cristiano Ronaldo, som jag har förstått är en av världens bästa spelare, sägs nu vara klar för klubbspel i Saudiarabien där han på 2,5 år kommer att tjäna 5,4 miljarder kronor. Det motsvarar 6,4 miljoner per dag.

Kritiken har såklart inte låtit vänta på sig. Tänk att en av världens rikaste idrottsmän ska avsluta sin karriär med att rättfärdiga en totalitär stat. Nu när fotbollsvärlden precis genomlider ett mästerskap i ett liknande land kan man kanske snart se fram emot VM i Saudi 2030.

Mitt svar på det är bara ifall fotbollsförbundet FIFA röstar fram det och publiken strömmar till. Hade alla vägrat att titta på VM i år i solidaritet med slavar i Qatar hade det inte varit ett problem. Även spelarna hade väldigt hög svansföring i år och skulle protestera på alla möjliga sätt, men när FIFA hotade med repressalier skyndade sig samtliga tillbaka in i ledet av tysta medlöpare.

”Vi tiger och samtycker!”

Vad hade du själv gjort för ett par miljarder i årslön? För egen del kan jag erkänna att min moral hade tillåtit mig att göra betydligt värre grejer än att kicka boll i Saudiarabien, men det är också himla lätt för oss som inte fått erbjudandet att fördöma Ronaldo. Hans karriär är slut efter detta kontrakt. Sedan har han kanske 50-60 år kvar av livet. Hans fyra barn ännu längre. Den som är fri från habegär är välkommen att kasta första stenen, jag gör det inte.

Dåliga husaffärer pga kriget?

Familjen Ritter i Göteborg köpte ett nyproducerat hus. Nu är det ingen som vill köpa deras gamla hus och eftersom lånen är maxade sitter de i en rävsax . Familjen skyller på Ukrainakriget. Efter att ha sålt två bostäder under Covidhysterin känner jag viss sympati.

”Inte hade de någon riktig mäklare heller...”

Samtidigt. Skriver man köpekontrakt för sitt nya hus medan man fortfarande har det gamla kvar spelar man högt med nattsömnen, särskilt när man inte har råd att ”äga” bägge (eller rättare sagt låna dem från banken).

Jag tror att vi kommer få se mycket sånt här nu. Folk som tvingas sälja bostäder de inte har råd med, vare sig de precis har köpt dem eller haft dem länge utan att ta höjd för sämre tider. Det börjar också dyka upp halvfärdiga eller delrenoverade hus till försäljning eftersom ägarna inte har råd att göra klart dem.

”Japp, alla grejer på tomten ingår!”

Som vanligt gynnas de som har marginaler, såväl med tid som pengar. De som tvingas agera gör sämre affärer än de som inte har kniven på strupen, och det kan inte nog betonas hur viktigt det är att skaffa sig det handlingsutrymmet. Genom att jobba eller spara hårt, men viktigast är nog att inte gapa efter mer än man har råd med.

Det är okej att bo lite för litet, orenoverat eller ocentralt ett tag. Det är kanske inte vad man drömmer om, men det är garanterat en mindre obehaglig mardröm än att sitta med dubbla boenden man inte har råd varken att äga eller sälja.

Logdans?

Som jag berättade i inlägget om mitt nya biredskapsrum i ladan passade jag på att bygga ett golv ovanpå rummet. Ladan är visserligen på 432 kvm, men på det här sättet fick jag snabbt och enkelt 13 till. Hääääng med!

Här är starten på birummet, och som ni ser är det bara att låta takreglarna utgöra golvyta för en ny yta. För att komma dit sågade jag upp ett hål i staketet.

På med stabila golvplankor med 36 mm tjocklek.

För att inte riskera att ramla ner en våning var det så dags för ett räcke. Så här såg den processen ut:

Avslutningsvis, kommer ni ihåg att jag tiggde till mig ”bakar” (vankantsbitarna längst ut) av grannen i våras? Några av dessa fick pryda staketet och resultatet blev detta:

FruEfficientBadass kallade dessa vrakbitar för ”tändved”, men (fullt medveten om att andra göra andra bedömningar) jag tycker att det blev snyggt.

Skjutjärnsnyheter

Välkomna till domedagsbloggen. Varje dag brukar jag skumma igenom nyhetsflödet för att se vad händer i Sverige och i världen. Häromdagen var detta vad jag hittade på SVT.se.

Som ni ser har jag målat lite, men jag tror att ni ändå hade sett samma tema som jag. En dödsskjutning utanför en förskola, en annan skottlossning utanför en skola och (den kanske allra mest skrämmande rubriken) ”Så arbetar skolorna i Järva efter en skjutning”. Notera, det är inte ”Så arbetade skolan efter skjutningen”, såväl skolorna som skjutningarna är i plural och formuleringen ”så arbetar skolorna” berättar för oss att det finns rutiner för detta, så pass vanligt är det.

Men är inte detta en ekonomiblogg? Jo, och skjutningar (eller skottlossningar, som de hette förr) är inte gratis. Förutom det uppenbara lidandet det kostar för de inblandade och för folk som rör sig i området och därigenom får sina liv begränsade och försämrade, kostar de också pengar.

Först är det en polisinsats som naturligtvis är svårvärderad. Poliser är ju inte gratis även när de inte åker för att reda upp efter en skottlossning, men vi kan nog räkna med några övertidstimmar varje gång det händer.

Sedan ska brotten utredas av polis och övrig rättsapparat. De få gånger man hittar möjliga förövare ska det till rättegångar och eventuella fängelsestraff. Och detta även om skotten missar. Annars snackar vi vårdinsatser, allt från ambulansutryckning till operationer, rehabilitering och/eller begravning.

Totalsumman är omöjlig att räkna ut, vilket illustreras fint av att SD:s Samtiden kommit fram till 75 miljoner per skottlossning medan två moderater i Expressen påstår att bara vården går lös på en halv miljon.

Dyrt är det hur som helst, och särskilt tragiskt eftersom det är helt och hållet onödiga kostnader. Äldrevård går att effektivisera och minimera genom träning (även om samhället gör sitt bästa för att skjuta sig självt i foten även där), trafikolyckor kommer alltid ske och sjukdomar kan inte utrotas även om vi nog kan få bort en del genom att äta och träna rätt. Men skottlossningar är bara dumt, vare sig orsaken är olika syn på vem som ska få sälja knark eller att någon idiot ”kräver respekt” han högst troligt inte har förtjänat.

Han borde använt en sån här.

Var ska då detta sluta? Ibland hör man någon säga att Sverige är på väg mot inbördeskrig och andra som säger att det bara är politisk propaganda. Jag vet inte. Allt jag vet när jag ser ett axplock av några timmars nyheter som innehåller fem notiser om skottlossningar i Sverige är att det uppenbart går åt fel håll.

Och en viss lättnad att jag flyttat från ett område där det inom loppet av några månader kunde ske skottlossningar, knivslagsmål med machete, misshandel av pensionärer, sprängning av en portuppgång samt misstänkt förberedelse till terrorbrott. Jag hann undan innan eventuellt krig, jag hoppas att det inte kommer, men att det i så fall stannar i Sverige.

Norgevits

En norsk influenser bosatt i Sverige (hmm, jag som trodde att man automatiskt blev svensk då, men det gäller kanske inte norrmän) gjorde ett reklamutspel som gick ut på att han tog flyget till Oslo för att köpa en Grandiosa-Pizza, som av någon anledning blivit en slags nationalrätt i Norge.

Vem kan motstå en industribakad fryspizza?

Varför skriver jag då om denna icke-nyhet? För att det blivit en ”snackis” såväl i norsk som svensk slaskmedia. Tydligen ska hans fans (eller möjligen en handfull journalister) gått i taket över att han genom att flyga och köpa pizza ”nonchalerade klimathotet”.

Influensers är överhuvudtaget ett intressant fenomen. Har inte folk egna liv att ta tag i? Eller som Ulla Skoog skämtade för drygt 30 år sedan: ”Vem orkar bry sig om vad morgondagen har i sitt sköte, man har väl nog med sitt eget?” Men om man nu inte har tid får man väl tänka en liiiten bit till.

Det tar en timme att flyga Arlanda-Gardemoen, två om man ska hem igen. Även om han väljer att äta på flygplatsen (fast så rik är väl typ ingen) och klarar säkerhetskontrollerna på rekordtid skulle resan ta honom sex timmar. Behöver det ens påpekas att han såklart inte åker till Oslo för att äta pizza?!Tydligen. Inte nog med det. Videon och inlägget togs bort, samarbetspartnern Orkla bad om ursäkt och influensern själv ”lägger sig platt”, som en dörrmatta.

Jag tycker visserligen inte att detta skämt var särskilt roligt, men jag blir ändå rädd för vart världen är på väg. Ska man inte kunna skämta om någonting längre, och räcker det med att en oförstående idiot protesterar för att man ska behöva löpa gatlopp? I så fall är det nog bäst att människor helt slutar att interagera annat än mellan fyra ögon där inget blir viralt eller uppmärksammat överhuvudtaget. Trams!