Skomakare – bliv vid din läst

Jag såg SVT:s dokumentärserie om Björn Borg och noterade hur självklart det verkat vara för honom att efter tenniskarriären bli affärsman. Påhejad av sin omgivning dessutom. Med tanke på att hans personliga varumärke var värt hur mycket som helst i början av 80-talet är det märkligt hur han kunde misslyckas. Han hade kunnat plocka upp vilken produkt som helst i handen och fakturerat åtminstone sexsiffrigt på tre minuter.

Men att man är bra på tennis betyder inte att man är bra på ekonomi. Björn Borg hoppade av skolan redan innan nian och gjorde sig tidigt känd för att i likhet med Nalle Puh vara en björn med mycket liten hjärna.

Därmed inte sagt att det inte går. Stefan Edberg har visat att tennisbakgrund inte behöver vara idiotförklarande. Simning är en annan sport som i mina fördomsfulla ögon inte kräver huvudet på skaft, men OS-vinnaren och styrelseproffset Bengt Baron är hur framgångsrik som helst och lyfte nästan på egen hand upp både Vin & Sprit och Cloetta.

Folk får prova vad de vill, och när Björn Borg fick ett par hundra miljoner och väldigt mycket tid över kunde han såklart satsa på business, men varför blir vi förvånade när det inte funkar? Riktigt framgångsrika idrottare har envishet och förmåga att fokusera på att lyckas. Det är väl det som brukar kallas vinnarskalle. Det är en bra grund, men sannerligen ingen garanti.

Mats Wilander fick nyligen frågan vad han skulle göra om han fick tio miljoner att placera. Hans svar:

”Allra först skulle jag köpa en ny husbil. Resten ger jag så fort som möjligt till någon som vet vad man ska göra med dem för jag har ingen aning.”

Att inse sina begränsningar är också en värdefull kunskap. Ändå blir det just Wilander som får illustrera vikten av att hålla sig till det man kan och hur fel det kan bli när man inte gör det. Ni behöver inte tro mig, men det här var Mats Wilanders minst pinsamma musikinslag på Youtube:

Buljongtärningen är kastad...

Upptäcker att detta är mitt hundrade blogginlägg. Men bara lugn, trots jubileet blir det inte mer pretentiöst än vanligt.

Nästan tvärtom, jag tänkte djupdyka i sopor. I alla fall i ämnet. Enligt Naturvårdsverket slänger svenska hushåll 720000 ton mat varje år. Bara hemma i köket alltså, det som kasseras i producent- och detaljistled är borträknat.

Jag är skeptisk till sådana siffror. Det skulle göra ett snitt på nästan ett och ett halvt kilo mat per person och vecka, alltså sex kilo för en familj på fyra personer. Det är väl ändå inte möjligt? Men oavsett hur det är med den saken är det otroligt mycket mat som slängs av hushållen, för surt förvärvade och beskattade pengar.

Min siffra är i stort sett noll. Jag slänger max en kompostpåse varannan vecka. Den är då halvfull och innehåller mest lökskal (den typen av oätliga matrester är förresten inte heller inräknad i siffran ovan).

Jag kan ändå köpa stora mängder av en billig matvara (där priset kanske är nedsatt just för att hållbarheten är begränsad). Matsedeln anpassas efter skafferiet, inte tvärtom. Jag försöker dessutom vara kreativ. Med mycket av en viss vara på lager försöker jag hitta nya recept och anpassa mina gamla. På myTaste kan man söka efter maträtter som innehåller det livsmedel som håller på att ta över kylen. Andra tips:

Tillred, stek upp och koka upp maten innan den ruttnar/surnar/möglar. Det förlänger livslängden. Hinner man ändå inte äta upp maten innan den tröttnat går det mesta att frysa in.

Håll koll på maten i kylen och agera innan den vill hoppa ut själv. Med lite ordning och eftertanke vet du vad du måste tillaga. Tänk inte ”jag gör det i morgon”, gör det direkt. Mögelost i all ära...

Ta med överbliven mat som matlåda till jobbet. Det är för övrigt inte farligt att äta samma mat flera dagar på raken, även om det inte får dig att längta till lunch från halv tio och framåt.

Bäst-före-datum är rekommendationer satta av den tillverkare som gärna ser att du kastar och köper nytt. Allt håller längre än till bäst-före-datum, mycket i veckor och månader över tiden. Särskilt om förpackningen är obruten. Inte lika långt den här tiden på året, men ändå länge.

I slutändan tror jag att mycket handlar om vilken inställning man har till matsvinn. Jag ser det som ett personligt misslyckande varje gång jag måste slänga mat jag köpt och släpat hem från affären. Därför händer det sällan. Jag äter hellre rödbetssoppa, rödbetsgryta och rödbetsbiff (rödbetsgratäng i ugn måste väl funka?) samma vecka än att kasta rödbetor i komposten. Jag har ju betalat åtta spänn kilot för dem!

Hagströmers aktietips

Jag vet inte om Sommar i P1 blivit mycket sämre eller om jag blivit mer kräsen. Antagligen lite av bägge. De verkar inte precis sträva efter mångfald bland Sommarpratarna och överraskningarna är få. Samtidigt är konkurrensen större. När jag började lyssna på programmet, på 80-talet, var talad radio där folk fick prata till punkt om sånt de själva valt mycket ovanlig. Nu finns den överallt, det kallas podd.

Jag minns något år när jag lyssnade på nästan vartenda program. I år blir det inte ens en handfull. Men finansmannen Sven Hagströmer var självskriven för det är en erfaren, smart och eftertänksam person.

Men om någon till äventyrs valt att inte lyssna på Hagströmers Sommarprogram tänkte jag serva läsarna med hans aktietips från programmet, ord för ord:

”Jag antar att många som lyssnar vill höra något om hur man blir en bra investerare. Mitt första råd är att vara långsiktig. I allmänhet så präglas aktiemarknaden av många motverkande krafter. Det är i längden en omöjlighet att försöka jumpa som på isflak från den ena aktien till den andra. Istället rekommenderar jag att man letar efter bolag som under en tid har skötts bra, och som man kan hålla fast vid. Det man förlorar i vinst på det vinner man oftast i säkerhet.

Den andra är att förstå vad bolaget gör. Man kanske dessutom är konsument och känner till bolagets produkter, som läkemedel, kläder, choklad eller bank. Vill man bli mer äventyrlig så kan man välja att stiga på när ett bolag som har misskötts får en ny vd. Har den nye vd:n gjort bra ifrån sig tidigare är chansen stor att hen (ett gammalt svenskt ord som betyder brynsten, men som här antagligen avser den korrekta termen ”han/hon” - min mycket konservativa anm) gör ett bra jobb även på sitt nya jobb. Fallgroparna är högre här, men det är även vinsterna.

Nummer tre är att köpa aktier med samma glasögon på sig som om man skulle köpa hela bolaget, dvs tro inte att du kan sälja en dålig aktie till en ännu större idiot än du själv. Det vill säga, att inte ens aktie stiger till himlen, utan det gäller att se till att få värde för sina pengar.”

Som ni hör, inte särskilt uppseendeväckande tankar, men de kan ju vara bra ändå. Det knepigaste tycker jag är att följa strategin.

Och när vi ändå är inne på kloka gubbar vill jag påminna om ett aktieråd jag tagit upp tidigare, från Warren Buffett.

”Jag försöker att bara köpa aktier i företag som är så fantastiska att en idiot kan leda dem. Förr eller senare lär det nämligen hända.”

Det påminner om Hagströmers första tips ovan, om än lite klatschigare formulerat.

Gratis transport

När jag kommer till en ny stad promenerar jag gärna dit jag ska. Dels är det ett perfekt sätt att lära känna en plats, dels kan man hamna väldigt fel väldigt snabbt genom att hoppa på fel buss (det har jag också provat massor med gånger). Eftersom jag har ett sjukt dåligt lokalsinne brukar jag börja med att fråga mig fram så att jag inte går åt helt fel håll. Den vanligaste reaktionen är: ”Du kan inte gå dit.”

Nehej, är det en å som delar staden och som bara går att korsa via en bil- och järnvägsbro? Nej, men det är långt. Ärligt talat, så länge man håller sig inom stadsgränserna kan man med gott om tid och hyfsade skor gå från norr till söder och tillbaka i alla svenska städer, längre är det inte.

Jag minns särskilt ett tillfälle. Jag hade anlänt till Göteborgs centralstation och skulle till Järntorget. Det var mitt på dagen och jag hade fyra timmar på mig. Så jag frågade någon som såg hemtam ut. Troligen en hundägare, de brukar ha bra koll och kan inte fly undan frågan ifall Fido är någorlunda social. ”Det är långt att gå dit.” Sträckan är drygt två kilometer! Jag går ganska snabbt, så även om jag inte hamnar exakt rätt, vilket jag mycket sällan gör, är det en promenad på max 20 minuter.

Fotrally, en årlig promenad på sisådär 25 mil

Fullt friska svenskar tycker alltså inte att ett par kilometer är gångavstånd. Jag går mer än så varenda dag, även om jag inte har något ärende någonstans, bara för att jag som de flesta människor behöver röra på mig. Om vi bortser från att det är nyttigt att gå är det dessutom ekonomiskt. Bensin kostar 13 kr per liter, men räknar man in värdeminskning och slitage kostar det runt femtiolappen per mil att åka bil.

Att åka kollektivt i Stockholm kostar 790 kr i månaden. Om man, som jag, inte kan motivera en månadsbiljett kostar enkelbiljetter minst 36 kr. Behöver jag byta zon är minimibeloppet 54 kr, så då är det över hundringen innan jag är hemma igen. I vissa lägen kan jag spara en rimlig timlön på att gå istället.

Och så har vi ju det där med att röra på sig. De flesta av oss sitter för mycket. Till mitt första jobb gick jag 3 kilometer enkel resa, varje dag. Det var den enda motion jag fick, men jag märkte snabbt hur min styrka och uthållighet förbättrades.

När jag gick i skolan var ungefär en unge per klass överviktig. Nu tror jag att det är minst hälften. Jag bor bredvid en högstadieskola och slås av att det är som om hela barbafamiljen dunsar ut på skolgården när det ringer ut. På vilket sätt försöker föräldrarna agera förebilder? De kör sina barn några hundra meter till skolan istället för att visa att det går alldeles utmärkt att gå. Det sker mängder med trafikolyckor kring skolor eftersom miljön inte är planerad för att varenda barn ska hämtas och lämnas med bil.

Skärpning! Gå eller cykla till skolan med era barn. På hemvägen tar ni vägen förbi affären och visar barnen och er själva att det är möjligt. För det är det. Eller skit i alltihop och köp segways och hoverboards till hela familjen. Då dör ni i förtid, vilket visserligen kommer att bespara er utgifter, men också göra att ni går miste om en massa ränta-på-ränta i era besparingar.

Teknisk analys, börsens astrologi

Det finns ingen logisk förklaring till att planeternas placering skulle påverka människors liv. Åtminstone har ingen kunnat visa att det skulle göra det trots att astrologins förespråkare har haft några tusen år på sig att bevisa sambandet.

Ändå kan vi inte låta bli att läsa horoskop, för det är festligt när man lyckas se den där kopplingen som egentligen inte finns. Att vi ens hittar den beror på att horoskop är så allmänt hållna att de passar alla. ”Ett oväntat möte”, ”tendenser att tappa humöret” eller ”en glad överraskning” sker ju hela tiden. Att något av det inträffar samma dag som vi läser ett horoskop är fullt rimligt.

Jag ska inte påstå att teknisk analys är lika ovetenskapligt, men likheterna är slående. Precis som inom astrologin finns en massa olika teorier, kurvor och regler. Alltid är det något som är applicerbart och ”bevisar” just den tes man förordar för ögonblicket.

Lyssna på TA-auktoriteter som Johnny Torssell eller Dawid Myslinski med den här tanken i bakhuvudet och du kommer att märka att de tycker sig kunna belägga vägen till den enda sanna guden, och även i efterhand kan de berätta varför det som hänt har hänt. För som sagt, alltid finns det något glidande medelvärde eller annan indikator som passar ihop med verkligheten. Oftast flera, och då har vi vad man skulle kunna kalla en trend.

Men inte sällan får de likt domedagsprofeter krypa till korset i efterhand. Kommer ni ihåg Martin Armstrong? Han som hävdade att börskrascher av någon anledning skulle gå att förutse med hjälp av pi, alltså 3,14. Eller rättare sagt pi*100=3140 (vi som inte sov på mattelektionerna hittar ett fel redan här). Av outgrundlig anledning skulle världens börser krascha var 3140:e dag, vilket hade gett ett ras 1 oktober 2015. Vet ni vad han har sagt sedan dess? Nej, inte jag heller. Jag tror att han har legat rätt lågt på sistone.

Självklart finns också TA-gurus med betydligt bättre resultat än mina, och så får jag väl erkänna att även jag kan tjuvkika på stöd och motstånd, fast jag vet inte om jag ser det som teknisk analys. Det handlar mer om sunt förnuft att titta på en akties tidigare rörelsemönster. Vore teknisk analys nyckeln till lyckad börshandel skulle väl alla framgångsrika fondförvaltare ägna sig åt detta på heltid? Det gör de inte. Istället tittar de på sådana där tråkiga saker som fundamenta.

Bärsäsongen igång

Sommar ses som viloperiod. Glöm det! Det är nu hela årets skörd av gratismat ska bärgas. Först ut var kanske rabarber, men den säsongen är ju igång hela sommaren och från allra första början har de med egna odlingar användning för rabarberna. Framåt juli har de fullt i frysen och "vill bara bli av med skiten". Det är då jag kommer in.

Därefter kom vinbär, först röda, sedan svarta. I min bostadsrättsförening finns det buskar av bägge sorterna, så dem tar jag. Ingen annan verkar bry sig, de tror helt felaktigt att vinbär kräver en massa jobb att ta hand om. Jag brukar ändå lämna lite och har aldrig sett några intressenter.

Lite beroende var i Sverige man bor är det dags för blåbär ungefär nu och minst en månad framåt. I år är det ett bra blåbärsår, men det är det nästan alltid. Varje sommar ser jag några andra plockare, men ingen annan verkar plocka några större mängder, så jag fruktar inte konkurrensen. Det räcker och blir över åt alla.

Blåbär är lätta att hitta och lättplockade. Med bärplockare (50 kr på Jula) skopar jag lätt upp två liter i timmen. Rensningen går ännu snabbare, på hemsnickrad rensbräda av spillvirke. Förutom att fylla den egna frysen för tolv månaders konsumtion har jag kommit på att blåbär är den perfekta presenten till släkt och vänner. Förra året stack jag till och med åt en granne en påse blåbär efter att han hjälpte mig upp med en soffa genom trapphuset.

Blåbär är dessutom en råvara som i likhet med guld och silver har ett beständigt värde i osäkra tider. Jag brukar plocka några liter åt en kompis som senare under hösten förser mig med delar av sin svampskörd (jag är helt värdelös på att hitta svamp). Euron, dollarn och pundet fluktuerar i värde, men blåbäret står alltid högt i kurs. Detta tack vare förädlingspotentialen:

Staten & kapitalet

Jag är absolut ingen anarkist eller anarkokapitalist som vill privatisera allt från bibliotek till brandkår. Jag tycker att vi ska ha en stat som tar hand om våra gemensamma intressen, vård, polis och sånt, men jag ser tre stora problem med den svenska staten:

1. Den var en gång mycket välfungerande och ville oss väl.

2. Det gör den inte längre.

3. Fler och fler börjar upptäcka punkt 2.

Varför är nu första och sista punkten att betrakta som problem? Vi tar det från början.

Det fanns en tid då Sverige hade politiker som brann för uppgiften att göra samhället bättre. På 1960-talet hade vi partiledare som Tage Erlander (s), Gunnar Hedlund (c) och Jarl Hjalmarsson (högerpartiet). Eftersom jag inte var född ska jag kanske inte recensera dem alltför ingående, men min känsla är att jag hade föredragit varenda en av dem – oavsett parti – framför dagens politiker som allihop tycks ha valspråket Makten framför allt. Även om partierna stod långt ifrån varandra politiskt (längre ifrån än idag) var allas mål att skapa ett bra land att leva i.

Folket vande sig vid att politiker och makthavare stod på deras sida. Dagens svenskar väntar sig att samhället ska ta hand om precis allting, istället för att själva visa lite handlingskraft. Under tiden har hederliga eldsjälar inom politiken bytts ut mot korrupta idioter med maktberoende. Ingen med alla pommes frites i kanoten tror väl att politiker som Veronica Palm, Mattias Karlsson eller Annie Lööf (en ur varje block, men jag skulle kunna namedroppa hundra till) blivit politiker för att de drivs av någon slags idealism?

Sista punkten då, att fler fattar att vi blir blåsta av makten måste väl ändå vara bra? Ja, på ett sätt, men viljan att betala skatt och bidra till det allmänna minskar när vi märker att politikerna leker bort våra pengar på ren skit eller för egen vinning. Utanför tidningarnas ledarsidor har jag nästan inte hört någon kritik mot dem som skatteplanerat genom att gömma pengar i Panama. De flesta av oss är mest avundsjuka.

Och nej, jag är inte ett dugg mer ädel och solidarisk än någon annan, men jag betalar gärna skatt till bra mat och resurser på ålderdomshem, kortare vårdköer och skickliga lärare. Fast det verkar ju aldrig vara ett alternativ till Mona Sahlins pension och lyxsemestrar, och livstids försörjning till Reinfeldt, Hägglund och Persson så att de slipper ta ut lön ur sina företag. Och så har vi de som fortfarande jobbar (fast utan närvaroplikt eller resultatkrav), riksdagens budget för i år är 1,8 miljarder. Känns det prisvärt?